Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Cancerfonden skall utgöra ett fortsatt undantag från höjda lokalkostnader, att den indirekta kostnaden därför skall förbli 12 % i akt och mening att underlätta svensk cancerforsknings framgångrika arbete.
Cancerfonden är huvudfinansiär av cancerforskningen i Sverige. 2000 anslogs 285 miljoner kronor till 423 forskningsprojekt och till finansiering av ett 50-tal forskartjänster och som stöd till cirka 150 forskarstuderande. Dessutom stöds ett 20-tal planeringsgrupper för att samordna forskningen. Cancerfonden stöder drygt 75 procent av de forskningsprojekt om cancer som forskare initierar och söker anslag till i nationell konkurrens. Kraven på den vetenskapliga nivån i projekten är mycket höga.
Cancerfonden är en ideell organisation med ett brett folkligt stöd som kommer till uttryck genom fondens 39 huvudmannaorganisationer och genom de gåvor från svenska folket som är hela grunden för verksamheten. Tack vare denna folkliga förankring och storleken på det stöd som den lett till har Cancerfonden funnit det naturligt att ta huvudansvaret för landets cancerforskning på ett sätt som är unikt.
I praktiken har Cancerfonden kommit att fungera som ett forskningsråd för cancer och har tagit ansvar för den långsiktiga uppbyggnaden av cancerforskningen genom ett brett stöd till hela cancerområdet. Förutom projektstöd finansierar Cancerfonden tjänster på alla nivåer och ett internationellt utbyte. En särskilt viktig uppgift som Cancerfonden har är att samordna svensk cancerforskning. Staten har på så sätt kommit att avlastas ansvaret för forskningen kring vår näst största folksjukdom, som årligen drabbar drygt 40.000 personer. Det statliga projektstödet till cancerforskningen som betalas ut genom Medicinska forskningsrådet är blygsamt och uppgår till ett tiotal miljoner kronor.
Cancerforskningen är ett av de få områden inom den medicinska forskningen där Sverige de två senaste decennierna stärkt sin ställning vid internationella jämförelser. Sveriges andel av världens cancerforskning har ökat från ca 2 procent i början av 1980-talet till mellan 3 och 4 procent. Genom en rad initiativ under årens lopp har Cancerfonden bidragit till att svensk cancerforskning på flera områden blivit världsledande. Staten har fram till beslutet om höjning av overheadkostnaderna i december 2000 givit ett indirekt stöd till Cancerfondens projekt genom att dessa var befriade från hyreskostnad. (Motsvarande ca 15 miljoner kronor.) Hyresbefrielsen var exklusiv därför att Cancerfonden tog ett ansvar för forskningsområdet Cancer, som var likvärdigt med det ansvar som de statliga forskningsråden tar för övriga forskningsområden.
När universiteten för något år sedan införde ett påslag på 12 procent på anslagen accepterades detta av Cancerfonden som en rimlig ersättning för de merkostnader som universiteten har och som möjliggör att fondens forskningsprojekt kan genomföras. Det ytterligare påslaget med 6 procentenheter innebar emellertid en ökad kostnad på 18 miljoner kronor utan att den forskning som får stöd ökar i vare sig omfattning eller kvalitet. Dessutom tillkommer den nya hyreskosntaden på 15 miljoner kronor, d.v.s. den totala avgiftsökningen uppgår till 33 miljoner. Denna summa motsvarar drygt kostnaden för ca 60 cancerforskningsprojekt.
Det totala avdraget på en cancerfondsdonation till landets universitet är från och med 1.7 år 2001 nästan 40 procent inklusive den drygt 8-procentiga högskolemomsen. Påslaget för en tjänst, där förutom overheadkostnaden LKP och semesterersättning tillkommer, är omkring 100 procent, vilket t.ex. innebär att kostnaden för en doktorand uppgår till 35.000–40.000 kronor per månad.
Detta kan leda till att Cancerfonden tvingas kräva specificerade redovisningar av kostnaderna och ersättning för den undervisning av studenter och doktorander som de av fonden avlönade forskarna i dag utför gratis. Cancerfonden kan inte heller fortsätta sitt självpåtagna ansvar för rekrytering av unga forskare och finansiering av doktorander. Det är inte i cancerforskningens intresse att en sådan förändring sker i relationerna mellan Cancerfonden och universiteten.
En annan konsekvens av höga administrativa kostnader hos ideella organisationer är att de negativt påverkar givarnas vilja att skänka pengar. Cancerfondens egna administrativa kostnader är endast 6 procent. De täcks dessutom av avkastningen från det kapital som Cancerfonden har byggt upp, varför Cancerfonden med rätta kunnat hävda att alla gåvor i dag går direkt till forskningen.
Med hänsyn till Cancerfondens unika ställning som forskningsfinansiär är det ytterst angeläget att fortsatt undantag från lokalkostnaden får gälla. Möjlighet till fortsatta insatser för forskarstöd och forskarrekrytering som lett till så stora framgångar för svensk forskning i kampen mot cancersjukdomarna är ett starkt motiv för att påslaget stannar vid de 12 procenten.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Elisabeth Fleetwood (m) |