Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om intensifiering av forskning om kvinnors sexuella dysfunktion och funktionshindrade kvinnors behov och problem.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om innehållet i och utformningen av sex- och samlevnadsundervisningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vidareutveckling av den nya lärarutbildningen avseende sex- och samlevnadsundervisning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att en utredning tillsätts med syfte att utveckla nationella sexualpolitiska mål för att skapa en sexualitet på lika villkor mellan kvinnor och män, och mellan bi-, hetero- och homosexuella.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att forskning om kvinnors sexualitet bör intensifieras ur ett genusperspektiv, där kvinnors lust får stå i fokus.
1 Yrkande 4 hänvisat till SoU.
Sex väcker känslor. Det är en källa till livsglädje, gemenskap och lust. Vänsterpartiet verkar för en frigjord och jämställd syn på sexualiteten. Sexualitet är också en sfär som präglas av komplexitet. Sexualiteten är också en arena för maktutövning, exploatering och förtryck. Den ojämlika sexualiteten är en viktig del av den könsmaktsordning som genomsyrar hela samhället, en könsmaktsordning där kvinnor systematiskt underordnas män.
Sexualitet anses av många vara ett privat område. Trots detta finns lagar och regler som styr kvinnors och mäns sexualitet. Bilder av sexualitet utnyttjas också i vår kultur, och vi möts av stereotypa föreställningar om denna i stort sett överallt i samhället. Dessa bilder verkar oftare begränsande än frigörande. De är kopplade till makt, normer och tabun, vilka ofta är svåra att ifrågasätta och diskutera öppet. Värderingar av kön och sexualitet möter och präglar oss från tidig barndom. Vänsterpartiet ger här utgångspunkterna för vår syn på sexualitetens sociala sammanhang och möjlighet till frigörande utveckling.
De sexualpolitiska frågorna har varit och är mycket viktiga ur ett genusperspektiv. En historisk tillbakablick visar att ämnet präglas av ambivalens och motstridiga resonemang. Kvinnor har inte ansetts ha en egen sexualitet, i bemärkelsen lust, samtidigt som man ägnat stor möda åt kontroll av kvinnan. Det har bl a tagit sig uttryck i att lagstiftare sällan ansett sig behöva förbjuda sex mellan två kvinnor. Föreställningen har utgått ifrån att kvinnor inte har en egen sexualitet och följaktligen ”kan de inte göra något med varandra” som behöver förhindras. Samtidigt har man i vissa tider, och på vissa platser, påbjudit grova övergrepp i form av könsstympning av kvinnor. I relation till mäns betraktas således kvinnans sexualitet och lust som hotfull. Kopplingen mellan reproduktion och arv har också påverkat männens behov att styra kvinnors sexualitet.
Sexologins utveckling under 1800-talet påverkades av borgerlighetens ideal om måttlighet, självkontroll och kultivering. Under denna tid sker en förändring i synen på kvinnors förhållande till sexualiteten. Från att ha förknippats med natur, biologi – och med detta djurisk och sexuell – skapas föreställningen om kvinnan som asexuell, oskuldsfull och moderlig. Denna syn var inte entydig, utan dolde en liderlighet och njutningslusta som måste kontrolleras; ”för att hennes oskuld och renhet skulle förbli det som karakteriserade henne måste hon hållas under uppsikt och ledas av en fast hand. Detta var mannens uppgift.”
Alltigenom märkbart i sexologin löper en röd tråd av motsägelser när det gäller kvinnans och mannens sexualitet. Samtidigt som den erkänner kvinnors sexualitet, anses kvinnan inte vara den som har kunskap om den. Ansvaret för denna åligger i stället mannen. Samtidigt som man talar om sexuell tillfredsställelse utanför sfären för reproduktion, ses handlingar skilda från fortplantningen som icke normala.
Könens olika maktförhållanden internaliseras i sexualiteten. Mannens dominans och kvinnans underkastelse görs av sexologerna till norm för sexuell njutning.
Förbindelsen mellan våld, aggressivitet och sexualitet har en lika lång historia som sexologin. Denna koppling har fortlevt genom århundradena och är i dag så generell att vi alltsomoftast inte lägger märke till den. Den har normaliserats i vår uppfattning om sexualitet. Detta är dock inte en aggressivitet som tillkommer både kvinnan och mannen på samma villkor. Mannens aggressiva och ohejdbara sexualitet blir kvinnans ansvar. I den rosade sexualhandboken Allt om kärlekens nöjen, en handbok om konsten att älska, från 1982 skriver Alex Comfort:
Det viktigaste med pojkars gensvar är att flickor ofta är omedvetna om hur snabbt en pojke kan bli uppeggad; ibland olämpligt snabbt, om hon själv inte bestämt sig. En del flickor hamnar i sängen därför att de blir så tagna av sin egen attraktionsförmåga. Många som kan förefalla leka med pojkens känslor vet bara inte tillräckligt om pojkars fysiologi; åsynen av ett par snygga bröst och ett par kyssar framkallar erektion hos de flesta män. Om det händer, och hon inte vill ha något samlag, bör hon säga till honom att hon har mens och erbjuda honom ett alternativ. Man kan ge en pojke orgasm med handen, och vet hon inte hur hon skall göra kan hon låta honom visa sig.
Genomgående inom sexologin skapas således ett mönster som utgår från mannen, det heterosexuella samlaget och reproduktion som styrande principer. Dessa normer har än i dag en stark bäring på vår syn på sexualitet. Tjejer och kvinnor beläggs med ansvar för pojkars och mäns sexualitet. Samtidigt begränsas utrymmet för att fokusera på den egna sexualiteten på ett positivt och fritt sätt. Den påstådda sexuella friheten inskränks i realiteten av förlegade normer om manligt och kvinnligt.
Det faktum att den förhärskande sexuella normen fortfarande är heterosexuell, och bygger på en manlig överordning och kvinnlig underordning, begränsar kvinnors och homosexuella mäns möjligheter till en frigjord sexualitet. Den utgör även hinder för heterosexuella män, samtidigt som maktrelationen ger denna grupp maktfördelar på ett såväl personligt som samhälleligt plan.
Kvinnorörelsen har genom tiderna agerat olika angående sexologernas beskrivningar. En kritik gällde framställningen av sexualitet som per definition genital. En kritik som i allra högsta grad är giltig än i dag. För vissa av 1800-talets feminister blev celibat ett politiskt ideologiskt val. En mönsterbildande dikotomi skapades av sexualradikalerna på 1800-talet där feminister ansågs vara antingen sexualfientliga och konservativa eller radikala och sexualvänliga. Denna uppdelning och koppling mellan begrepp existerar fortfarande i vår tankevärld. En stor del av den kvinnliga frigörelsen på det sexualpolitiska området har handlat om födelsekontroll, fri abort, motstånd mot exploatering och övergrepp. I en efterlysning av könspolitiska initiativ med feministiska förtecken uttrycker Ulla Holm, i sin avhandling ”Modrande” det som att ”på lång sikt måste dock kritiken av genderhierarkier inkorporeras i en radikal sexualitetsteori”.
Sexualiteten är långt ifrån någon frizon från den över- och underordning som råder i samhället i stort. Det gäller såväl klass som kön. Förtryck, våld, övergrepp och exploatering av kvinnors sexualitet är en påtaglig realitet. Kvinnor våldtas eller utnyttjas på bordeller i krigszoner över hela världen och flickor könsstympas. En sexualitet som kan ge glädje förvägras i dag alltför många.
Kategorisering av individer utifrån sexualitet har lika kort historia som sexologin, dvs. från mitten av 1800-talet. De handlingar vi i dag kopplar till begreppen existerade naturligtvis, men de knöts inte samman med personens identitet. Sexualiteten påstås i dag vara en oföränderlig del av en persons identitet, och man söker därför nu även genetiska förklaringar till framför allt homosexualitet. För en man att ha sex med en annan man betydde tidigare bara just den sexuella handlingen, medan det i dag också är en definition av den personens identitet som homo- eller bisexuell. Det visar att kategoriseringarna inte är något ”av naturen givet” utan en uppdelning som skapas i historiska, kulturella och sociala sammanhang och därmed också kan förändras eller upplösas. Såväl homo- som heterosexualitet är egenskaper som endast är giltiga i vårt samhällssystem. De har inte någon identitetsstatus utanför det kulturellt skapade sammanhanget. Däremot utgör de i dag ”sanna” kategorier på grund av de gemensamma erfarenheter som dessa grupper delar, erfarenheter som också präglas av makt eller förtryck. Politiskt arbete bör utgå från de underordnade gruppernas villkor och erfarenheter, utan att låsa kategorierna till identiteten. Strävan mot upplösning av sexualitet som identitet kräver således att de underordnade grupperna agerar kollektivt.
Den mänskliga sexualiteten är i första hand socialt konstruerad och kan inte förstås utifrån ett biologiskt perspektiv. Det heterosexuella samlaget är fortfarande i de flesta fall en förutsättning för fortplantning, men fortplantning är sällan det primära syftet för människor när de har sex. Ett konkret exempel på att kvinnors sexualitet bundits upp till reproduktionen som mål är gynekologin. Undersökningar, kontroller och samtal vid ett gynekologbesök strävar huvudsakligen efter att se till kvinnans hälsa för att möjliggöra graviditet och att kunna ta emot en man i form av penetration. En man som besöker en läkare med frågor om sitt könsorgan har visserligen ingen egen specifik mottagning men fokus är på mannens lust i form av potens och förmåga till erektion.
Biologin har ändå fått alltmer utrymme i den sexualpolitiska debatten bl.a. genom nya läkemedel. Läkemedlet Viagra upptäcktes av en slump vara en hjälp för män med erektil dysfunktion. En intensiv massmedial uppmärksamhet följde på lanseringen av Viagra och Sverige blev det första och enda landet att subventionera. Det kunde snabbt konstateras att det blev en försäljningssuccé och läkemedelskostnaderna sköt i höjden. Samtidigt kunde det iakttas att förskrivningen inte bara gällde män med svåra neurologiska skador och liknande. Av kostnadsskäl valde regeringen att sommaren 2001 ta bort den generella subventionen.
Vid ungefär samma tidpunkt visade flera forskare på en dramatisk ökning av vestibulit hos kvinnor, ett tillstånd som ger mycket svåra smärtor vid penetrering, smärtor som inte är uthärdliga. Orsaken till vestibulit är inte helt klarlagd. Forskning kring vulvodynia, dvs. tillstånd som kan uppstå hos kvinnor i form av oförklarliga smärtor i underlivet, bör därför ges ökad tonvikt.
I Australien visade en studie av Gillian Bensley (B Sc i Psykologi, Bonds University, Australien) av omskurna män att en effekt av omskärelsen är att det ger smärta vid penetrering om kvinnan inte har tillräcklig lubrikation, dvs. smörjmedel. Det förs inget resonemang om att det inte är lämpligt att genomföra en penetrering när tillräcklig lubrikation inte föreligger – för kvinnan. Otillräcklig lubrikation kan vara ett tecken på att kvinnan inte är sexuellt upphetsad. I dessa fall talar man således om penetrering mot kvinnans vilja. När Viagras subvention drogs in pekade flera handikapporganisationer på att vissa handikapp och ohälsotillstånd gav svårigheter i samlivet bl.a. för att känsligheten är nedsatt i penis. Det förs inget, och har inte förts, något resonemang att exempelvis kvinnor med diabetes också får en nedsatt känslighet p.g.a. neuropati, dvs. nedsatt känslighet, eller att inkontinens drabbar 7 av 10 kvinnor och därför kan betraktas som ett folkhälsoproblem.
Vänsterpartiet anser att dessa exempel tydligt talar om att den gällande normen är att män har rätt till sin lust, och att lusten och sexualiteten är likställt med en heterosexuell penetrering. Vi anser det viktigt att sexualitet belyses i ett vidare perspektiv och tillåts vara mycket mer än penetrering och mäns potens. I den gällande normen betraktas kvinnor fortfarande som kärl för mannens spermier, som reproducerande, eller som mottagare av den penetrerande mannen. Trots att otillfredsställelse i sexuallivet och svårigheter att få orgasm är mer förekommande hos kvinnor än mäns problem med sin potens, är forskning och behandling helt inriktade på mäns problem med penetrering. Vänsterpartiet anser mot den bakgrunden att forskningen om kvinnors sexuella dysfunktion, och vilka behov och problem kvinnor med olika funktionshinder har i sitt samliv, ska intensifieras. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Barn och ungdomar utvecklar sin sexualitet i samspel med varandra, föräldrar, lärare och andra vuxna samt under påverkan av massmedier. Pornografins kvinnoförnedrande skildring av sex är för många en av de starkaste influenserna under den tid då grundläggande uppfattningar formas om kropp, kön och sexualitet. Genom Internets och kabelkanalernas porrutbud har tillgängligheten till pornografi ökat dramatiskt de senaste 10–15 åren. Pornografin skapar en stereotyp bild av normalitet och bidrar genom detta bland annat till en systematisk underordning av kvinnor. Genom de stereotypa bilderna av mäns och kvinnors sexualitet påverkar pornografin pojkar och flickor på olika sätt. I bägge fallen utgör pornografin ett begränsande hinder för utvecklandet av en uppriktigt frigjord sexualitet.
Alltfler flickor uppger att de har tagit del av pornografi. Enligt en nyligen gjord undersökning (Folkhälsoinstitutets sexvaneundersökning), säger flickorna sig vara oroliga för den påverkan som jämnåriga utsätts för av pornografi. Många flickor har en medveten inställning om pornografi som något felaktigt och fult men upplever samtidigt att kroppen reagerar med lust vilket ger upphov till skam. Det ger återigen en bild av att flickor drar det kortaste strået när det gäller sexualitet och ställs inför motstridiga känslor och krav utan att kunna göra det på sina egna villkor.
En fri sexualitet innebär en möjlighet att utforska den egna och andra kroppar. I dag är det dock inte långsökt att se sambandet mellan olika ”trender” vad gäller sexualtekniker och den rådande pornografin. Alltfler flickor uppger att de prövat anala samlag, något som de flesta efteråt benämner som en negativ upplevelse. I samma undersökning uttrycker de även att de har ett dåligt självförtroende vad gäller utövande av sex. Genom de föreställningar som pornografin skapar uppstår ett tryck på unga flickor att testa olika sexuella tekniker. Självfallet står det alla fritt att prova olika sexuella tekniker, men också här utövar könsmaktsordningen och den manliga normen en press på flickornas bekostnad.
Sex- och samlevnadsundervisningen blir mot den här bakgrunden mycket viktig. Kvaliteten och omfattningen av denna undervisning är mycket skiftande mellan olika skolor, vilket Skolverkets nationella kvalitetsgranskning 1999 visade. Många skolor saknar målformuleringar om undervisningen, och den undervisning som förekommer är dåligt samordnad och bristfälligt dokumenterad. Vänsterpartiet föreslår att den nationella styrningen stärks när det gäller omfattning och innehåll i sex- och samlevnadsundervisningen. Förmågan att reflektera över frågor om sexualitet och samlevnad utifrån ett frigjort och jämställt synsätt bör ingå som ett viktigt kunskapsmål i läroplanerna för grundskolan och gymnasieskolan. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Lärare som undervisar i sex och samlevnad måste ha relevant utbildning för att kunna vara trygga nog att diskutera bland annat pornografins bild av sex. Detta behov återfinns också i andra yrkeskategorier som arbetar med ungdomar, exempelvis fritidspedagoger och ungdomsmottagningspersonal. Utbildningen måste förutom biologiska kunskaper, innehålla såväl feministisk teori som gruppsamtalsmetodik. Högskoleverket bör ges i uppdrag att stimulera en vidareutveckling av lärarutbildningen när det gäller sex- och samlevnadsundervisning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Till följd av osynliggörandet av kvinnors sexualitet är lesbiska kvinnors sexualitet dubbelt osynliggjord. En föreställning utifrån den manliga normen är att något väsentligt saknas, dvs. penetreringen. Att lesbiska kvinnor har en egen sexualitet med sin glädje och problematik saknas i forskningen. I de fall forskning gjorts har det skett i förhållande till heterosexualitet.
Den sammantagna analysen visar att sexualiteten i dag är en bärande del av den rådande könsmaktsordningen där kvinnor systematiskt underordnas män. Ett jämställdhetsarbete kan aldrig bli framgångsrikt om inte också sexualpolitiken involveras. Vi har i ovanstående texter kunnat konstatera att stora delar av könsmaktsordningen konkretiseras i kvinnors och mäns sexualitet och sexuella relationer. En okritisk öppenhet för pornografi och alla sexuella variationer utan insikt om kvinnors strukturella underordning även inom sexualitetens område, leder därför fel. Den fria sexualiteten är inte fri så länge kvinnor är underordnade.
Vänsterpartiet anser därför att det bör tillsättas en utredning med syftet att utveckla nationella sexualpolitiska mål för att skapa en sexualitet på lika villkor mellan kvinnor och män, heterosexuella, bisexuella och homosexuella.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Då ojämlikheten fortfarande är så betydande och uttrycks genom att kvinnors sexualitet knyts till barnafödande och männens till lust anser Vänsterpartiet att forskning om kvinnors sexualitet bör intensifieras ur ett genusperspektiv och där kvinnors lust får stå i fokus. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Ingrid Burman (v) |
|
|
Ulla Hoffmann (v) |
Siv Holma (v) |
|
Kalle Larsson (v) |
Camilla Sköld Jansson (v) |
|
Gunilla Wahlén (v) |