Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att regeringen bör initiera framtagandet av ett brett åtgärdsprogram i syfte att öka den fysiska aktiviteten, främst bland barn och ungdomar.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att regeringen bör återkomma med förslag som syftar till att stimulera ökad och daglig fysisk aktivitet i grundskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att regeringen bör medverka till spridandet av ”goda exempel” och till ett ökat erfarenhetsutbyte.1
1 Yrkandena 1 och 3 hänvisade till KrU.
En rad undersökningar och rapporter visar att alltfler svenskar, såväl vuxna som barn av båda könen, har ett livsmönster som präglas av allt mindre fysisk aktivitet. Den svenska idrottsrörelsen har många aktiva i alla åldrar, men en stor grupp deltar inte i någon av den organiserade idrottens många aktiviteter och ägnar sig dessvärre inte heller åt egen organiserad eller spontan fysisk rörelse.
Människan är en social varelse, men också en fysisk varelse. Människans kropp har samma konstruktion nu som för länge, länge sedan. Vår kroppsliga konstruktion har således inte ändrats, men väl många av dess funktioner. För länge sedan när vi levde på jakt, var samlare och odlade olika grödor, främst med hjälp av egen muskelkraft, fanns en balans mellan intag av mat och näring och det fysiska arbete våra muskler fick utföra. Även under den tidiga industrialismen utfördes ett stort antal arbetsmoment med mänsklig muskelkraft. Före bilen och andra avancerade fortskaffningsmedel var man oftast hänvisad till de egna fötterna när man skulle ta sig till och från arbetet eller skolan eller införskaffa olika förnödenheter till hemmet.
Olika maskiner har sedan dess tagit över alltfler arbetsmoment. Det innebär att många farliga och slitsamma arbetsmoment försvunnit, men också att många fått stillasittande arbeten som inte ger ”gratis” motion. Denna trend har fördjupats genom ökad automatisering, datorisering m.m. Den raska gångmarschen eller cykelturen till och från jobbet och skolan har ofta ersatts av bilresor och bilskjutsning.
På många håll kan trappan lätt undvikas genom att man istället tar hissen eller rulltrappan. Dörrar behöver inte öppnas, det finns ju dörröppnare! Funktionshindrade behöver självklart dessa och andra hjälpmedel, men många andra använder dem av ren bekvämlighet som blivit till vana. Banken eller olika affärer behöver den som så önskar alltmer sällan uppsöka fysiskt, det går att sköta det hela via datorn. Ja, listan på olika sätt att smidigt undvika fysisk rörelse i det dagliga livet kan göras mycket lång. Ett stort antal personer kompenserar åtminstone delvis detta med att ägna sig åt idrott och motion, men många väljer bort även detta. Många barn och ungdomar har valt bort hopprepet, bollen eller cykeln till förmån för TV:n och olika TV-spel, datorn och olika datorspel, moped osv. Till detta kommer att näringsintaget inte alltid anpassas till en minskad förbränning och att alltfler väljer snabbmat.
Barns och ungdomars brist på daglig fysisk rörelse ger, enligt forskningsresultat, entydigt oroväckande signaler. Ohälsans uttryck vid fysisk inaktivitet är många. Resultatet är att alltfler, även barn och ungdomar, drabbas av övervikt eller t.o.m. fetma, benskörhet, åldersdiabetes, högt blodtryck, förändrade blodfetthalter, nedsatt andningskapacitet, försvagad och uttröttad rörelseapparat och andra s.k. välfärdssjukdomar. Det leder i sin tur till ökad risk för olika hjärt- och kärlsjukdomar, inte minst om man dessutom röker. Den fysiska inaktiviteten kan även leda till ökad trötthet, oro och sjunkande självtillit. Det leder också till omfattande samhällskostnader genom att ökade resurser behövs till hälso- och sjukvård. Tyvärr ligger alltför stor tonvikt på frågan vad individer väger, inte hur de lever. Till detta bidrar en hel industri med försäljning av olika bantningsknep, där människors oro och osäkerhet exploateras hänsynslöst. Detta drabbar inte minst unga flickor. Forskning visar att det är betydligt bättre att vara något överviktig men tränad jämfört med att vara smal och otränad. En tyvärr förhållandevis okänd sanning.
År 2001 har varit det år då Sverige skulle sättas i rörelse. Det har varit ett bra initiativ och har på många platser inneburit lyckade projekt. Men det är viktigt att mottot kvarstår även i framtiden. Det är viktigt att samhällsplaneringen långsiktigt utgår från att vi människor är i behov av daglig fysisk aktivitet. Därför behövs grönytor och skolgårdar som inbjuder till och möjliggör fysisk aktivitet, gärna spontan sådan. Det är viktigt att gång- och cykelbanor finns som gör att det är säkert att gå eller cykla till arbetet och skolan. Det är viktigt att idrottsrörelsen, genom ett brett och stimulerande utbud, förmår attrahera människor i alla åldrar, oavsett kön, social bakgrund och etnicitet osv. Det är även viktigt att olika utslagningsprocesser förhindras då alltför många ungdomar, inte minst flickor, slutar idrotta i unga år. En överläkare vid Idrottshälsan uttryckte detta med den drastiska meningen: ”Den som lägger av med idrott som 13-åring lägger av för livet...” Det är viktigt att barn och ungdomar i förskola och skola får delta i stimulerande fysiska aktiviteter, som i möjligaste mån anpassas till den enskildes och gruppens förutsättningar. Det är därvid viktigt att dessa fysiska aktiviteter sprids ut över veckan och planeras på ett sätt som gör att i princip alla deltar. Det är också viktigt att det finns tillräckligt med tid för ombyte och duschning före nästa lektion, att fysisk rörelse inte ligger direkt efter lunchrast osv.
Debatten om barns och ungdomars brist på fysisk rörelse har till stor del fokuserats till antalet idrottslektioner i skolan. Det är möjligt att fler idrottstimmar i skolan skulle vara av godo. Men det hjälper inte med fler timmar om ett ökande antal elever väljer att inte delta. Dessutom visar olika undersökningar att det även med dagens timantal finns en stor variation mellan olika skolor och olika kommuner vad gäller deras förmåga att stimulera barns och ungdomars fysiska rörelse i skolan. I det s.k. Bunkefloprojektet har man fått igång en bred satsning genom ett utvecklat samarbete med det lokala föreningslivet. Eleverna i årskurs 1–4 ges 45 minuters fysisk rörelse varje dag. Skolans val kan användas på ett strategiskt sätt och bidra till att inte endast de idrottsintresserade får del av idrotts- och motionsaktiviteter utöver de egentliga lektionerna i ämnet ”Idrott och hälsa”. Dessutom innehåller det ämnet en rad teoretiska moment som kanske skulle passa bättre i andra ämnen. Här finns således ett stort utrymme för lokala initiativ som långsiktigt säkert är mer effektivt än centralt fattade detaljbeslut. Skollagen garanterar 500 timmars undervisning i idrott och hälsa under grundskoletiden. Rektor kan minska detta med 20 % till 400 timmar, men kan också besluta att ge undervisning utöver 500 timmar. Rektor kan dessutom ta extra tid från andra ämnen och även öka antalet timmar i skolveckan. Det här med att ta tid från andra ämnen är kontroversiellt, men samtidigt visar olika forskningsresultat att ökad fysisk rörelse ökar uthålligheten och det gynnar även studieresultaten.
Forskning visar att det finns ett samband mellan hur man lever som barn/ungdom och som vuxen. Den som deltar mycket i fysiska aktiviteter i yngre år är med hög sannolikhet fysiskt aktiv även som vuxen. Det finns t.o.m. teorier som utifrån forskningsresultat indikerar att det finns något slags fysiskt aktivitetscentrum i hjärnan, vilket aktiveras och fininställs genom fysisk aktivitet i yngre år och som hjälper till att stötta och förvänta fysisk aktivitet livet ut. Den som inte aktiverar detta centrum i tidig ålder får således inte denna inbyggda hjälp till aktivitet senare.
Nyttan av fysisk aktivitet i yngre år är otvetydig. Den är till gagn för såväl den enskilde som samhället i stort. Ansvaret för att underlätta barns och ungdomars fysiska aktivitet är delat: föräldrar, förskola och skola har alla ett tydligt ansvar. Idrottsrörelsen har ett egenintresse av att medverka. Men även de politiska beslutsfattarna har ett ansvar. Samhällsplanering, regelverket för förskole- och skolverksamhet m.m. är resultat av politiska beslut. Det gemensamma ansvaret får inte innebära att alla skyller på alla eller bara avvaktar andras initiativ. Ett trendbrott för ökad fysisk rörelse kräver ett genomtänkt och strategiskt samarbete.
I den idrottspolitiska propositionen (1998/99:107 En idrottspolitik för 2000-talet) fastslog regeringen att den nationella idrottspolitiken bör bygga på tre grundstenar. Detta fastslogs också i Sveriges riksdag genom kulturutskottets betänkande 1999/2000:KrU3. Den första grundstenen lyder enligt följande: ”En tydlig strävan att i samhällsplanering, i skolans arbete och i andra sammanhang uppmuntra och ge möjligheter till barns, ungdomars och vuxnas motion och idrott i syfte att främja en god folkhälsa. Sådana möjligheter bör skapas genom samverkan mellan staten, kommunerna, idrottsrörelsen och organisationer som bedriver frilufts- och främjandeverksamhet.”
Med anledning av ovanstående bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna att den bör initiera framtagandet av ett brett åtgärdsprogram i syfte att öka den fysiska aktiviteten, främst bland barn och ungdomar. Riksdagen bör dessutom tillkännage för regeringen att den bör återkomma med förslag som syftar till att stimulera en ökad och daglig fysisk rörelse i förskola/skola. Det ligger i sakens natur att arbetet skall ske i nära samarbete med berörda parter, t.ex. idrottsrörelsen, elev- och föräldraföreningar, Folkhälsoinstitutet, olika forskningsorgan osv. Riksdagen bör också tillkännage för regeringen att den bör medverka till spridandet av goda exempel och till ett ökat erfarenhetsutbyte.
|
Stockholm den 29 september 2001 |
|
|
Peter Pedersen (v) |
|
|
Charlotta L Bjälkebring (v) |
Mats Einarsson (v) |
|
Marie Engström (v) |
Lennart Gustavsson (v) |
|
Kenneth Kvist (v) |
Tanja Linderborg (v) |
|
Tasso Stafilidis (v) |
Willy Söderdahl (v) |