Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om en nationellt finansierad och garanterad möjlighet att välja skola för alla barn, i enlighet med vad som i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om de orimliga skillnaderna i elevkostnader mellan landets kommuner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att nationell skolpeng garanterar barnen att deras skola får tillräckliga resurser för att möta just deras behov.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om det fria skolvalets betydelse för skolan i socialt utsatta områden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om segregationsproblemen i den kommunala skolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att skolpengen bör kunna vara delbar mellan olika skolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om barns och föräldrars rätt att söka sig till goda skolor och att välja bort dåliga skolor.
Alla elever måste ges lagstadgad rätt att välja den skola där man kan växa och komma till sin rätt. För att denna valfrihet skall vara verkningsfull krävs en statlig finansiering som är lika för alla. Det betyder inte att skolpengens storlek skall vara lika för alla, men väl att principerna för skolpengen skall vara det.
Att skapa en nationellt finansierad och garanterad valfrihet är en rättvisefråga. I själva verket så är skillnaderna i elevkostnad mellan landets kommuner ett viktigt skäl för staten att överta finansieringen av skolan. Det är inte acceptabelt att landets barn skall få så olika start i livet beroende på var de växer upp.
Kommunernas elevkostnader skiljer sig nämligen dramatiskt. Den genomsnittliga summan som landets kommuner satsade på en elev var 51.300 kronor 1998. Den ena kommunen kan avsätta nästan dubbelt så mycket till skolan per elev som den andra kommunen. Det är orimligt att skillnaden skall vara så stor beroende på var i landet man bor.
Till viss del – men bara till hälften – förklaras differensen av geografiska skillnader, eller variationer i etnisk sammansättning i olika kommuner. Den andra halvan förklaras av godtycke, skillnader i politisk vilja och av att kommunernas ekonomier är i varierande kondition.
Finansieringen av den nationella skolpengen kan ske genom en skatteväxling med kommunerna. Förändringen är således kostnadsneutral för kommunerna.
Att alla barn skall garanteras valmöjlighet via en skolpeng är inte detsamma som att skolpengen skall vara lika stor för alla. Men det är inte bara var man bor som skall vara det avgörande. Tvärtom är det den enskildes behov som skall styra skolpengens storlek.
Det finns, som Skolverket visat, goda möjligheter att med objektiva kriterier fastställa skolpengens storlek. Barn med särskilda behov skall garanteras att deras behov kan mötas. Så sker inte i dag.
Ibland hörs invändningar som att det vore fel att sätta en ”prislapp på barn”. Det är inte på barnen man sätter prislapp, utan på utbildningen. Man garanterar barnen att deras skola får tillräckliga resurser för att möta deras behov. Det är knappast rättfärdigare med dagens system där många barn och föräldrar får slåss med hemkommunerna för att få den hjälp de behöver och har rätt till – och ofta ändå inte får. Att säkerställa att just det behövande barnets skola får precis de resurser som behövs för att hjälpa just det barnet – det är vad den nationella skolpengen handlar om.
Viktigast är denna statligt finansierade och garanterade valfrihet för barn med funktionshinder, vilket utvecklas i en särskild motion.
De enda barn som i dag har full valmöjlighet av skola är barn till mycket välbärgade föräldrar, som kan välja internatskolor med höga elevavgifter. Den nationella skolpengen skulle ge makt och valmöjlighet till alla barn och föräldrar. För den som växer upp i ett socialt utsatt område kan den enda chansen att ta sig därifrån vara att välja en god skola någon annanstans. Med vilken rätt kan han eller hon hindras från det?
Det fria skolvalet innebär också att en framgångsrik profilering kan locka elever till skolor i socialt utsatta miljöer – bara skolan blir bra nog och har tillräckliga resurser.
Ett står klart, det är dagens skola som har problem med segregation. Segregationen är i många kommuner monumental. Segregationen är knappast skapad av för mycket valfrihet, utan av för liten. Barn låses in i dåliga skolor.
I exemplet nedan visas hur stor andel av eleverna i nian på Örebros olika skolor som hade icke-godkänt i ett eller flera kärnämnen år 2001.
|
Navets skola Odenskolan |
6 6 |
|
Olaus Petriskolan |
8 |
|
Adolfsbergsskolan Vasaskolan |
9 9 9 |
|
Almbyskolan Mellringeskolan |
10 10 |
|
Gumaeliusskolan |
13 |
|
Lillåns skola |
13 |
|
Brickebackens skola |
18 |
|
Mikaelskolan |
26 |
|
Vivallaskolan |
28 |
Det var alltså fyra och en halv gång fler elever som gick ut med icke godkänt betyg på den skola som hade sämst resultat, jämfört med den som hade bäst resultat. Det är oacceptabelt!
Barn och föräldrar saknar makt över en så viktig sak som barnens utbildning.
Valfrihet för eleverna, självstyre för skolorna med möjlighet till egna beslut och profilering är förutsättningar för att återupprätta de skolor i socialt utsatta områden som i dag råkat i dåligt rykte.
När varken skolledare, lärare eller elever kan påverka den egna situationen i skolan är det svårt att bygga någonting positivt i en svår situation. Återförs ansvar till den enskilda skolan, eleven och föräldern finns möjligheter att pröva nya vägar, inriktningar och skapa stolthet över det man råder över.
För många barn kan en väl fungerande skola vara en oas i tillvaron som gör att man förmår hantera de problem man ställs inför i övriga livet.
Alla barn har rätt till en god utbildning och en bra start i livet. Varje elev kan med en nationell skolpeng välja skola och sedan följer resurserna med honom eller henne till den skola man valt. Pengarna passerar alltså aldrig hemkommunen. Det gör att resurserna verkligen kommer barnens utbildning tillgodo, i stället för att fastna i kommunernas ekonomiska svarta hål.
Skapandet av en skolpeng för alla kommer starkt att bidra till den svenska skolans utveckling. Skolorna börjar konkurrera med varandra om elever. Det gäller att göra ett gott jobb för att locka till sig elever. Skolorna får bättre möjligheter och större incitament än i dag att styra pengar till undervisningen.
När skolorna blir självständiga kan de själva avgöra hur stor del av pengarna som skall läggas på lokaler. De kommer också i en helt annan sits vid förhandlingar med kommunen om hyresnivåer. Är lokalerna för dyra går det att byta.
Den som är missnöjd kan byta skola, vilket lägger makten över utbildningen hos elever och föräldrar. Det blir möjligt att välja skola utifrån vilken profil, kvalitet och miljö de erbjuder, till skillnad från i dag när den geografiska närhetsprincipen styr vilken skola barn hamnar i.
Samtidigt bör skolpengen kunna vara delbar mellan olika skolor. En elev skall kunna gå huvuddelen av sin utbildning i en skola med kommunala huvudman, men fullgöra vissa ämnen eller sitt fria val inom ramen för en friskola eller vice versa. Det skulle till och med kunna vara så att en eller flera friskolor drivs i samma lokaler som huvudskolan och av en del av huvudskolans ordinarie lärare. Profileringen av skolor som kommunen är huvudman för skulle kunna läggas ut på friskolor. Friskolor skulle därmed kunna stå för en del av elevernas utbildning. Detta skulle i många fall säkert vara ett första steg mot ökad profilering av hela skolan, eller omvandling av en kommunal skola till friskola.
Kvaliteten och inriktningen på den skola ett barn går i påverkar förutsättningarna för hela livet. Självklart måste barn och föräldrar kunna söka sig till goda skolor och också välja bort dåliga skolor.
Det fria skolvalet kommer att innebära att många skolor får anledning att genomföra omfattande program för förbättringar. Men det kommer också att innebära att goda skolor belönas och skapar goda exempel för andra att lära av. Riktigt dåliga skolor kommer att tvingas stänga när elever gör andra val.
I dag finns ingen riktig värdemätare på hur nöjda alternativt missnöjda svenska skolbarn och föräldrar är med skolan. Det saknas riktiga möjligheter att välja och därmed visa vad man tycker. Valmöjligheten flyttar makt från politiker och byråkrater till barn och föräldrar. Samtidigt får skolans medarbetare möjlighet att påverka sin situation. Goda insatser belönas genom att skolan blir populär och får stort elevantal.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |