Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till en modern lärlingsutbildning, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vilka ämnen som bör ha status som kärnämnen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om införande av en gymnasieexamen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om gymnasieskolans samarbete med universitet och högskolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om gymnasieskolans möjligheter att erbjuda högskolekurser för att minska steget mellan gymnasium och högskola.
Andelen elever som fullföljer sin gymnasieutbildning har minskat. Av dem som började 1992 fullföljde 86 procent sin utbildning och för elever som började året därpå sjönk siffran till 80 procent. Av eleverna som började 1994 var det bara tre av fyra, 75 procent, som gick ut inom fyra år.
Runt var fjärde 20-åring saknar fullständigt slutbetyg från gymnasiet. Samtidigt saknade häromåret 17 procent av de elever som fått avgångsbetyg behörighet till högskolan, eftersom de inte tagit de erforderliga poängen. Det är en försämring jämfört med de senaste två decennierna då drygt 80 procent av eleverna i varje årskull tagit gymnasieexamen.
Trenden med allt lägre andelar elever som fullföljer sin gymnasieutbildning är mycket allvarlig och måste vändas. Uppenbarligen misslyckats skolan med att erbjuda utbildning som känns meningsfull och realistisk för den enskilde eleven. Det är ett underbetyg mer för skolpolitiken än för skolan. Det är säkert också här fråga om att många elever inte har med sig tillräckliga förutsättningar från grundskolan för att klara gymnasieskolan, utan därför hoppar av.
Förmodligen är en viktig del av förklaringen till den låga examensprocenten att linjer som tidigare var tvååriga gjorts treåriga. Teorikraven är lika för alla, oavsett intresse, motivation eller förutsättningar. Alla skall få högskolebehörighet, är tanken.
Det var fel väg att gå. Inslagen av valfrihet för eleven borde ha ökats i utbildningen i stället.
De teoretiska kurserna har utökats i omfattning, vilket drabbar de elever som tidigare hade möjlighet att välja en mer praktiskt inriktad utbildning. Följden blir att många misslyckas, känner att kraven är för höga och lägger av. Det ökar utslagningen, då det helt saknas alternativ för skoltrötta eller praktiskt intresserade elever.
Gymnasieskolan måste erbjuda fullgoda alternativ för alla elever, oavsett om intresset ligger för teoretiska eller yrkesinriktade praktiska ämnen.
En lösning är att införa en modern lärlingsutbildning, där teoriundervisning på skolan kombineras med praktisk träning på företag i arbetslivet. Eleven bör så långt det är möjligt själv kunna välja om han skall inleda lärlingsutbildningen med den teoretiska eller praktiska delen. Risken är annars att skoltrötta stöts bort av tanken på ett par års ytterligare teoretiska studier.
Det måste ges många chanser till utbildning i livet. En förutsättning för det livslånga lärandet är de livslångt återkommande möjligheterna att uppdatera och komplettera sin utbildning.
Fler fristående gymnasieskolor, ett utbyggt näringslivssamarbete, moderniserad pedagogisk inriktning, utökad IT-användning och intensifierad internationalisering behövs för att vitalisera gymnasieskolan och höja utbildningskvaliteten.
Grundläggande är att gymnasieutbildningen måste vara individualiserad, det vill säga anpassad efter varje elevs förutsättningar och ambition, för att ge bästa resultat. Alla elever måste finna möjlighet till personlig utveckling och utmaning i gymnasieskolan.
Förutsättningar för detta finns i den nya kursutformade skolan med möjligheter till individuella val, lokala tillägg m.m. Det poängsystem som nu finns ger möjlighet att anpassa studietakten efter elevernas behov.
För att ge varje elev ökade möjligheter att själv styra inriktningen på sin utbildning bör endast svenska, matematik, engelska, samhällskunskap och idrott och hälsa ha status som kärnämnen.
Gymnasieskolan bör avslutas med en gymnasieexamen, som ger eleverna kvitto på sina insatser och kunskaper.
Sverige har färre unga i högskoleutbildning än jämförbara länder. Särskilt tydligt är detta inom ämnena naturvetenskap och teknik.
Ett problem är att avståndet mellan gymnasieskolan och högskolan är alltför stort. Alltför få influenser kommer och alltför lite kunskapsöverföring sker från högskolan till gymnasiet. Steget till högskoleutbildning kan vara stort för en gymnasiestudent. Högskolan kräver betydligt mer av enskilt ansvarstagande för det egna lärandet.
Genom att erbjuda mindre högskolekurser inom ramen för elevens fria val på gymnasiet skulle ambitiösa elevers intresse och läraktighet kunna tas till vara på ett bättre sätt. Steget mellan de båda utbildningsnivåerna skulle minska och gymnasiegången ytterligare individualiseras.
För den enskilde eleven skulle möjligheten att fördjupa sig i ett ämne inte bara innebära en kunskapsmässig utveckling. Eleven skulle också få en fördel för framtiden bestående av de högskolepoäng som kursen skulle kunna resultera i. Rekryteringen till högskolan skulle också kunna stärkas, när många elever tidigt kommer i kontakt med akademiska studier.
Mycket talar för att en ökad integration av hög- och gymnasieskola skulle kunna bidra till att kvaliteten höjs inom hela gymnasieutbildningen och till att förbättra rekryteringen till högskolan.
Det skulle vidare skapa en naturlig utvecklingsväg för gymnasieskolans lärare. För att få undervisa på högskolekurserna krävs vidareutbildning, vilket också skulle kunna vara grund för löneökningar.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |