Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att skolan skall kunna stänga av våldsbenägna elever som sprider skräck och oro.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av ett regionalt nät av mobbningskonsulenter som skall överföra kunskap och ge skolor hjälp i enskilda mobbningsfall.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om inrättande av särskilda elevskyddsombud.
Enligt en undersökning bland 6 600 gymnasieungdomar över hela landet hade hela 20 procent blivit utsatta för våld i skolan.
100.000 barn och ungdomar – motsvarande en hel årskull – utsätts för mobbning i skolan. Dessutom påverkas tiotusentals föräldrar, syskon och andra anhöriga svårt när barnen far illa. Mobbningen förgrovas och blir allvarligare till sin karaktär.
Det är inte acceptabelt att staten via skolplikten ålägger barn och ungdomar att vistas i en miljö där deras säkerhet inte kan garanteras.
Det behövs en plikt för skolor, politiker och kommuner att skapa trygghet för landets barn.
Mobbningen är ett av de allvarligaste hälsoproblemen för barn och ungdomar. Likväl saknas helt politiskt ledarskap för att stoppa mobbningen. Det ansvariga statsrådet, skolminister Ingegerd Wärnersson, tror att arbetet mot mobbning kan bedrivas i kampanjform, när det som krävs i stället är långsiktigt, strukturerat arbete. Hon gömmer sig bakom dagens otillräckliga regelverk.
Bilden av en skolminister som inte tar sitt ansvar stärks av att hon ifjol sa till TT att det inte finns mycket mer som kan göras på politisk nivå mot mobbning. Det visar bara att skolministerns egna idéer är slut. Det räcker inte med att som Wärnersson gjort bara lägga ansvaret på de enskilda skolorna. Skolorna behöver stöd och ökade möjligheter att agera. Och det är politiska frågor.
Det statsråd som har helhetsansvaret för landets skolor kan inte undgå ansvar när arbetet för en god social skolmiljö brister.
Ett grundläggande problem är att alldeles för få skolor arbetar systematiskt och genomtänkt för att bekämpa mobbningen. Man saknar rutiner för att finna de drabbade och få bild av helheten, säger Skolverket. Det förebyggande tänkandet saknas. Daglig medvetenhet reduceras till enstaka temadagar. Skolan agerar för sent – först när mobbning eller våld redan inträffat. Insatserna kan också vara otydliga.
Mycket talar för att det är det systematiska, uthålliga och på förhand genomtänkta arbetet som ger resultat. En hög lägstanivå i arbetet mot mobbning förutsätter också löpande utvärderingar av hur insatserna lyckas.
Mobbning förekommer på i det närmaste alla skolor i alla landets kommuner. Politiker och rektorer erkänner dock ogärna att den verksamhet man ansvarar för inte klarar sin uppgift. Mobbning är ett allvarligt problem, men tack och lov inte just här hos oss, kan det heta. Detta förnekande av de egna problemen bidrar till situationens allvar.
”De allra flesta av de granskade skolorna förefaller utgå från antagandet att kränkningar nog inte kommer att uppträda mellan människor”, enligt Skolverket. Därför har man ”varken funnit det angeläget att utveckla den egna kompetensen att iaktta och analysera kränkningar eller att bygga upp alarm- och åtgärdssystem...”. Hur är detta möjligt?
Det är ovanligt att skolorna följer upp och utvärderar de insatser som verkligen görs. Många skolors arbete mot mobbning är därför rena skott i mörkret. Man vet inte hur vanligt mobbning är, man vet inte hur den tar sig uttryck och man vet inte om skolans arbete ger resultat. Ungefär en tredjedel av skolorna och hälften av kommunerna har inte ens undersökt hur vanligt mobbning är eller hur den tar sig uttryck.
Varken skolor eller kommuner sammanställer arbetet mot mobbning. Hur många fall – hur de yttrade sig – vad man gjorde – hur det gick.
Skolan måste etablera en betydligt högre lägstanivå i arbetet mot mobbning.
Förebyggande insatser måste ske löpande och dagligen genom insatser för att skapa ett gott socialt klimat och stor tydlighet om vilka värderingar som skall prägla skolan. Detta kan inte reduceras till särskilda ämnen, på särskilda tider, utan måste vara ett ansvar för varje vuxen i skolan, varje ämne och varje dag.
Alla vuxna i skolan måste engageras för att tillsammans med elever, föräldrar och de vuxna som träffar barnen på fritiden snabbt kunna upptäcka mobbning. När mobbning upptäcks måste skolan veta på förhand hur den skall agera.
Arbetets resultat måste sedan löpande utvärderas och utvecklas.
Medlet för att skapa denna höga lägstanivå är väl utvecklade arbetsplaner mot våld, mobbning och kränkande särbehandling. De måste förankras hos skolans alla medarbetare, men också hos elever och föräldrar, allt för att skapa tillräckligt god förankring och etablera gemensamma förhållningssätt.
I grunden gäller dock att framgången i skolans arbete är beroende av kontinuerlig vidareutbildning av skolans medarbetare.
I andra motioner utvecklas kravet på att alla skolor skall använda forskningsbaserade åtgärdsprogram mot mobbning samt hur elevens rätt måste stärkas i skollagen. Men det krävs också en nationell handlingsplan mot våld och mobbning med direktiv om kompetensutveckling, kontakter med föräldrar och elever, engagemang av alla vuxna i skolan och ett gemensamt förhållningssätt till våld.
De åtgärder som krävs befinner sig på olika nivå i det politiska systemet. Det krävs såväl riksdagsbeslut som beslut av Skolverket, kommunfullmäktige och barn- och ungdomsnämnder, kommundelnämnder, lokala brukarstyrelser och skoledningar. Ingen kan frånsäga sig ansvar för frågan.
Skolan skall kunna stänga av våldsbenägna elever som sprider skräck och oro. Det finns en betydande osäkerhet kring detta i skolan i dag. Skollagens och arbetsmiljölagens regler för skolan måste förtydligas och politiker måste våga ta ansvar för direktiv om hur våld i skolan skall hanteras. Våld bör polisanmälas.
Det måste tydliggöras att det är resultatet och inte omfattningen av skolans insatser som räknas. Alltför ofta sägs det att ”skolan har ju gjort så mycket” för en utsatt elev. Om mobbningen trots detta inte upphör söks inte sällan orsaken hos den drabbade: ”Hon är ju si eller så; han ser ju lite annorlunda ut; eller hans föräldrar är så konstiga.” Många barn tar också på sig skulden för att de behandlas illa, eller kränks. Därför måste det slås fast att mobbning aldrig är den drabbades fel! Skulden ligger alltid hos den som mobbar andra och på de vuxna som låter det ske. ”Rektor är ansvarig för skolans resultat”, skriver Skolverket och fortsätter: ”Kommunen är skyldig att skapa förutsättningar så att kraven uppfylls.”
Bygg upp ett regionalt nät av mobbningskonsulenter för att överföra kunskap och ge hjälp i enskilda fall. Det kan hanteras av Skolverket och finansieras exempelvis genom ett nytt anslag. Detta bör uppmärksammas i kommande års budgetarbete.
Inrätta särskilda elevskyddsombud som skall kunna kräva åtgärder och ytterst stänga skolan när arbetet inte fungerar. Eleverna ser och upplever mer mobbning än skolan ser. 60 procent av barnen i en BO-undersökning sa att det pågår mobbning som lärarna inte vet om. Skolan måste bli bättre på att lyssna på varningssignaler. Ungdomar som tidigare mobbat eller mobbats bör anlitas för att resa runt i skolorna och berätta om sin tidigare situation.
De 10–20 procent av skolorna som saknar de obligatoriska arbetsplanerna mot våld och mobbning skall omedelbart och ovillkorligen utveckla sådana. Skolverket skall kunna vitesbelägga de skolor som missköter detta. Idag är många av de existerande arbetsplanerna någon sida långa och ger ingen som helst vägledning i arbetet. Kvaliteten på planerna måste stärkas. De skall vara forskningsbaserade och innehålla både förebyggande, krishanterande och utvärderande element. Planerna uppdateras alltför sällan. Arbetsplanerna förankras heller inte bland lärare, elever och föräldrar. Det hör till undantagen att så sker. Att planerna ofta är innehållslösa gör att ord och handling inte stämmer överens. ”Elevernas väl och ve tenderar därmed att lämnas åt godtycke i stället för att bli resultatet av ett systematiskt arbete för att nå mål”, skriver Skolverket. Fundera på den meningen!
Skolverket bör årligen publicera de skolor som missköter sig. Det behövs dessutom ökade sanktionsmöjligheter mot de skolor och kommuner som framhärdar i att bryta mot de bestämmelser som finns, t.ex. genom förtydligat tjänsteansvar.
Ledarskapet i skolorna måste stärkas. Alla vuxna måste etablera ett gemensamt förhållningssätt. Skolan behöver klara politiska direktiv om arbetet mot mobbning. Rektorer behöver genom vidareutbildning ges kunskap och stöd för att hantera problemen.
Utbildningen och vidareutbildningen av lärare, skolledare och övrig personal måste förbättras. Särskilda projektpengar för utbildning av lärare i forskningsbaserade åtgärdsprogram och om mobbning mer generellt bör anslås. Detta bör uppmärksammas i kommande års budgetarbeten. Hela skolans personal skall involveras i nätverksbyggande för att upptäcka och åtgärda mobbning.
Löpande undersökningar i skolor och kommuner om hur vanligt mobbning är och vilka uttryck den tar sig måste genomföras. Skolor och kommuner skall ges i uppgift att löpande undersöka hur vanligt skolvåld och mobbning är och hur den tar sig uttryck. De skall sammanställas och offentliggöras av Skolverket.
Kommuner och skolor måste lära av framgångsexemplen. Det krävs att ett erfarenhetsutbyte etableras inom kommuner, län och riket. Det arbete som pågår i Norge, där alla skolor på fem år skall ges kunskap om forskningsbaserade åtgärdsprogram, bör särskilt studeras. Skolverket bör årligen publicera och lyfta fram goda exempel vad gäller både resultat och metod.
Skolans samarbete med föräldrar, elever, fritidsledare och idrottsföreningar måste stärkas. ”Det är inte ovanligt att målsmän och elever har en annan uppfattning än skolan om huruvida en elev är utsatt för mobbning, en motsättning som kan förvärra situationen för den utsatte,” säger Skolverket. Det kan t.o.m. bli värre än så, att konflikter uppstår mellan skolan och engagerade föräldrar när de kräver hjälp för sina barn. Skolans arbete mot mobbning börjar i hemmen.
Premiera de framgångsrika skolorna. I ett system med nationell skolpeng kan extra pengar utgå till skolor som gör ett bra jobb. Omvänt gäller att skolor som inte uppfyller kraven trots varningar skall kunna förlora delar av sina resurser. I kvalitetsgranskningen av skolan bör dess arbete mot mobbning vara en central del.
Politik är inte bara regler och styrning. Politik handlar också om att utöva ledarskap. Skolministern borde visa ledarskap genom att stötta de skolledare som polisanmäler våld och inför tydliga ordningsregler. Hon borde stötta de lärare som har att hantera mobbningsproblem i vardagen och som ofta känner osäkerhet om hur de ska arbeta eftersom de inte får någon uppbackning, vare sig från skolledning eller från ansvariga politiker.
Det är inte så att allt som kan göras redan är gjort på politisk nivå. Tvärtom har arbetet bara börjat. När 100.000 barn far illa kan politiken knappast luta sig tillbaka. Är det rätt som skolministern sagt i media att problemet består i att skolorna inte fullgör sitt ansvar är det politikens uppgift att se till att skolan tar ansvar. Är det dessutom så att ytterligare åtgärder krävs är det politikens skyldighet att ta initiativ till sådana.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |