Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en systematisk fortsättningsutbildning för föräldrar till döva barn, en s.k. skol-TUFF.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att kunna senarelägga och/eller utsträcka TUFF-utbildningen.
Teckenspråket är sedan 1981 erkänt som modersmål i Sverige och därför jämställt med andra modersmål. Döva barn måste precis som andra barn få utvecklas i en miljö där omgivningen kan kommunicera på deras modersmål. Detta ställer stora krav på hörande föräldrars kunskaper i teckenspråk.
Sedan 1998 har föräldrar till döva, dövblinda och hörselskadade barn haft tillgång till TUFF-utbildning (Teckenspråksutbildning för föräldrar). Tidigare utbildningar i teckenspråk för föräldrar hade under lång tid kritiserats för att inte ha någon enhetlig struktur, för bristande koordination mellan de olika utbildningarna samt för bristen på en tydlig ansvarsfördelning mellan staten och landstingen. I TUFF-utredningen konstaterades att för att uppnå en bra kommunikation mellan barn och föräldrar var den utbildning i teckenspråk som gavs inom ramen för landstingens habiliteringsansvar inte tillräcklig. Ett stort antal föräldrar ansökte om plats i de försöksprojekt som pågick vid mitten av 90-talet, vilket pekade på ett stort behov av sådana utbildningsmöjligheter.
Enligt förslaget i propositionen om TUFF-utbildningen skulle denna systematiska utbildning delas in i tre delar, där utbildning i teckenspråk för föräldrar utifrån landstingens habiliteringsansvar skulle utgöra basen i modellen, så kallad introduktionsutbildning. Därefter skulle TUFF-utbildningen vidta med statsbidrag. Efter denna tidsbegränsade utbildning skulle efterföljande utbildningar möta ytterligare behov. Detta tredje steg ingick inte i förslaget, men man pekade på möjligheter till indirekt stöd inom befintliga system, såsom folkhögskolor m.m.
Någon systematiserad efterföljande utbildning för föräldrar finns inte någonstans i landet. Detta är en stor brist. Föräldrar och teckenspråkslärare är överens om behovet av teckenspråksutbildning efter TUFF, dels för att antalet timmar inte räcker för att lära sig ett nytt språk, dels för att barnens språkutveckling fortsätter under skolåren.
TUFF-utbildningen omfattar 240 timmar i tio steg. Den föregås i allmänhet av 40–60 timmar från landstingen. 300 timmars undervisning är inte tillräckligt för att lära sig ett nytt språk. Enligt förordningen som gäller för verksamheten skall utbildningen dessutom i första hand ges innan barnet nått skolåldern. Under skolåren fortsätter barnets språkutveckling. Föräldrarna har mycket små möjligheter att följa med i denna utveckling. Deras möjligheter att främja barnets utveckling och att stödja och fostra det minskar följaktligen.
Utifrån perspektivet barns behov och rättigheter är det rimligt att döva barn ges möjlighet till en lika god språklig miljö som hörande barn. Föräldrarna är en viktig del av barnens språkliga miljö. Döva barns tvåspråkiga kommunikation, svenskt teckenspråk och sekundärspråket skriven svenska, accentuerar ytterligare behovet av en stimulerande språkmiljö.
Den nuvarande TUFF-modellen behöver utökas till att gälla barnens skolår. En skol-TUFF behöver helt enkelt införas. Innehåll och struktur liknande den norska motsvarigheten till TUFF skulle kunna vara en möjlig modell. Föräldrarna får där teckenspråksundervisning under sammanlagt 40 veckor fram tills barnet fyller 16 år, i början fyra veckor per år, senare tre eller två. Den norska undervisningsplanen är indelad i tre huvuddelar: 800 timmar teckenspråksundervisning, 100 timmar generell information om att vara förälder till döva/gravt hörselskadade barn och 100 timmar om dövas kultur och historia.
Skolministern har i ett svar på skriftlig fråga visat mycket liten förståelse för behovet av en skol-TUFF. Skolministern är inte beredd att överväga några förändringar i befintliga bestämmelser innan Skolverkets slutredovisning lämnats hösten 2004. Skolverket lämnar dock årliga rapporter från sin uppföljning av TUFF-utbildningen och jag anser att den hittills gjorda utvärderingen är entydig: 240 timmar är otillräckligt.
I enlighet med intentionerna i både utredning och proposition borde en systematisk efterföljande utbildning införas. Det räcker inte att hänvisa till studiecirklar och folkhögskolor. Någon måste få i uppdrag att se över möjligheterna att skapa en systematisk fortsättningsutbildning.
I avvaktan på en form av skol-Tuff kan mindre förändringar göras i bestämmelserna för TUFF-utbildningen. Förordningstexten om att ”TUFF skall i första hand ges innan barnet nått skolåldern” bör omformuleras. Det bör bli möjligt att senarelägga och/eller utsträcka TUFF-perioden. Senaste utvärderingen visar att med de 240 timmarna uppdelade på enbart tio steg blir kursveckorna mycket intensiva. Timmarna skulle kunna spridas på ytterligare några TUFF-steg. Därigenom skulle möjlighet ges att förlägga några steg till de första skolåren, vilket skulle vara positivt med tanke på barnets språkutveckling.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Rose-Marie Frebran (kd) |