Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den bör återkomma med lagförslag som ökar möjligheten att kombinera idrottsutövning på hög nivå med högre studier i enlighet med vad som anförs i motionen.
Idrottsrörelsen är vårt lands sannolikt största folkrörelse. Många är aktiva i en idrottsförening, som aktiv utövare, ledare, funktionär osv. Detta gäller i alla åldrar och för båda könen, även om det finns en viss övervikt för männen/pojkarna. Detta engagemang är i grunden positivt med tanke på den fysiska rörelsens avgörande betydelse för att motverka olika sjukdomar och krämpor, t.ex. benskörhet och övervikt. För närvarande pågår en debatt utifrån det faktum att alltfler, även barn och ungdomar, är fysiskt inaktiva. Stillasittande arbeten, TV- och dataspel osv. leder till en rad s.k. välfärdssjukdomar, som innebär stora påfrestningar för såväl den enskilde som för samhället, t.ex. i form av sjukvårds- och sjukförsäkringskostnader. Frekvensen av dessa sjukdomar skulle kunna minska drastiskt om fler dagligen ägnade sig åt fysiska aktiviteter, alltifrån lättare motionsaktiviteter som gång- eller cykelturer eller att ta trappan i stället för hissen, till utövande av en idrott.
Sverige är i dag och historiskt ett mycket framstående idrottsland. Trots vår lilla befolkning har vi tagit en rad medaljer i stora mästerskap, t.ex. OS, VM och EM. Vi har varit framgångsrika i en rad olika idrotter, t.ex. fotboll, ishockey, orientering, simning, skidor på längden och utför, skridsko, brottning, tennis, bordtennis, golf – ja listan kan göras mycket lång. Dessa framgångar fortsätter än i dag. Det går knappast ett år där vi inte kan glädjas åt en världsmästartitel i någon eller några idrotter. Bakom dessa historiska och fortgående idrottsframgångar finns många förklaringar. Det svenska idrottsundret har sannolikt en förklaring i den ideellt arbetande svenska idrottsrörelsen som ger många tillgång till träningsarenor och kvalificerade idrottsledare i många led. Bakom varje framgång ligger många, många timmar av ideellt arbete från idrottsledare, stöd från föräldrar och inte minst, en hård och långsiktig träning av den enskilda idrottsutövaren och idrottslaget.
Förr var det inte helt ovanligt att en idrottsutövare kunde ägna sig åt idrott, t.o.m. på elit- och landslagsnivå i flera idrotter. Sven Tumba, ”Knivsta” Sandberg, Svenne Berka och Anette Börjesson är bara några exempel på detta. I dag har specialiseringen ökat och vissa idrotter utövas i princip året runt. Tidigare kunde vissa idrotter klassificeras t.ex. som arbetaridrott. Detta är svårare i dag. Tidigare var det inte ovanligt att idrotten trängde undan den enskilda idrottsutövarens studier, vilket skapade stora problem när den framgångsrika idrottskarriären var över och berömmelsens fördelar tynade bort. Det finns en rad tragiska exempel på detta. Även i dag pågår ett hårt arbete i många idrottsföreningar att stötta idrottsutövarna i deras försök att kombinera sin krävande satsning på en idrott med framåtsyftande studier på gymnasie- och universitetsnivå. Föreningarna tar ett stort social ansvar för att försöka medverka till ett fungerande liv efter avslutad idrottskarriär. För några är det inte något stort problem att förena studier och idrott, men för många blir det svårt, och i valet mellan att göra halvdant ifrån sig både idrottsligt och studiemässigt väljer många att prioritera idrotten.
Det fanns tidigare ett s.k. ortsföreträde, som gav idrottsutövare som kom in på en utbildning på en viss högskola/universitet möjlighet att byta till en studieort där de bättre kunde kombinera idrotten med högre studier. Ortsföreträde innebär i korthet att den som antagits på en högskoleutbildning skall ha rätt att delta i motsvarande utbildning på en annan ort om specialidrottsförbundet rekommenderar eller själv anordnar särskilt goda träningsmöjligheter på orten eller i dess närhet. Denna möjlighet har emellertid tagits bort, eftersom Högskoleverket ansåg förfarandet strida mot gällande bestämmelser. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att pröva ett återinförande av det s.k. ortsföreträdet.
Enligt det reformerade studiemedelssystemet har den studerande rätt till studiemedel i högst tolv terminer, dvs. sex år. Även detta kan vålla stora problem för en idrottsutövare på elitnivå. Träningen och tävlandet tar extremt mycket tid liksom den alldeles nödvändiga sömnen. Det är rimligt att här ge möjlighet till anpassad studiegång och förlängd möjlighet att erhålla studiemedel. Riksdagen bör därför ge regeringen i uppdrag att pröva möjligheten att ge idrottsutövare ökad möjlighet till anpassad studiegång och förlängd period för erhållande av studiemedel.
Det kan hävdas att detta ger idrottsutövare på elitnivå fördelar gentemot övriga studerande. Det är möjligt att det finns andra grupper som behöver likvärdiga möjligheter till ortsföreträde, anpassad studiegång och förlängd tid för erhållande av studiemedel. Detta bör också prövas av regeringen, men det bör inte försena möjligheten för idrottare på elitnivå att på ett bättre sätt kunna förena idrott med högre studier. Förståelsen och stödet för en sådan åtgärd är sannolikt stor bland idrottsutövarna, idrottsrörelsen och inte minst bland vår idrottsintresserade befolkning.
Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna att den bör återkomma med lagförslag som ökar möjligheten att kombinera idrottsutövning på hög nivå med högre studier.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Peter Pedersen (v) |
Kenneth Kvist (v) |