Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att öka den fysiska aktiviteten bland elever i grundskolan och gymnasieskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka idrottsämnets ställning i såväl grundskola som gymnasieskola.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett utökat uppdrag i lärarutbildningen och lärarfortbildningen.
Allt fler barn rör sig alltför lite. Vår tilltagande inaktivitet är ett stort samhällsproblem. Ett växande antal barn är fysiskt helt passiva. Forskare både i Sverige och utomlands är överens om att detta är ett av våra största folkhälsoproblem. Redan nu konstaterar läkarna allvarliga hälsoproblem som sammanhänger med den passiva livsstilen. Det är de första 25 åren i livet som människans benmassa byggs upp. Motion och rörelse är den enskilt viktigaste faktorn för att undvika benskörhet.
En ny svensk undersökning visar att av drygt 600 skolbarn i Norrtälje lider vart fjärde barn av övervikt. Den ansvarige forskaren, professor Claude Marcus vid Huddinge sjukhus säger att detta är alarmerande siffror. En annan svensk undersökning att var fjärde elev rör sig enbart under idrottstimmarna i skolan. Det betyder knappt en timme i veckan.
Regeringen har deklarerat att 2001 är startår för kampanjen Sätt Sverige i rörelse. Det är ett vällovligt initiativ. Men för att mönstret varaktigt ska brytas behövs mer än tillfälliga kampanjer som trots allt bara når ett begränsat antal personer och ofta dem som redan är fysiskt aktiva.
Via skolan når man alla barn och ungdomar i Sverige. Därför har skolan en stor uppgift att hos barn och ungdomar tillgodose behovet av fysisk aktivitet samt att grundlägga goda hälsofrämjande vanor.
Idrottsämnet har sedan åtta år tillbaka, då den nuvarande läroplanen kom, kraftigt fått stryka på foten. Grundskolorna minskade omfattningen av
idrottsundervisning med 10–25 procent och gymnasieskolorna minskade idrottsundervisningen med 30–40 procent.
År 1928 hade eleverna 4 timmar i veckan, och man hade mellan 15 och 20 idrottsdagar per skolår. På 1960-talet hade man 3–4 timmar gymnastik och 10–12 idrottsdagar. År 1980 hade skolorna 2–3 idrottstimmar och 4–6
idrottsdagar per läsår. År 2000 ägnade skolorna 1–2 timmar åt idrott och hade 2–4 idrottsdagar. Dessutom tas idrottsdagarnas timtid numera från idrottsämnet. Tidigare hade de en särskild kvot.
Man kan också utläsa av statistiken att de elever som går på de teoretiska programmen på gymnasieskolan rör sig mer än de som går på de yrkesinriktade programmen. De som rör sig allra minst är de elever som går på det individuella programmet på gymnasiet. Nära 30 procent av eleverna på det individuella programmet hade underkänt i ämnet idrott och hälsa medan motsvarande siffra bara var 0,4 procent på naturvetenskapsprogrammet och 1,3 procent på samhällsprogrammet, visar statistik från Riksidrottsförbundet. Den är alarmerande och visar ur ett historiskt perspektiv vart vi är på väg. År 1997 kom det en förändring. Då fick en elev sammanlagt 40 klocktimmar mer idrott under grundskoletiden. Det betyder i snitt mellan två och åtta minuter mer idrott per vecka. Det får dock betraktas som en ganska marginell ökning. Dessutom heter ämnet Idrott i dag Idrott och hälsa. Det har alltså blivit mer teoretiskt. Där ingår teoretiska kunskapsblock om kost och kropp. De låg förut på låg- och mellanstadiet inom ämnesområdet OÄ.
Sverige är idag näst sämst i Europa på schemalagd tid för idrott i skolan. Bara Irland har det sämre beställt.
Bunkefloprojektet är ett samverkansprojekt mellan skola (Ängslättskolan) och den lokala idrottsföreningen (Bunkeflo IF) i Bunkeflostrand. Projektet följs av ett stort antal vetenskapliga institutioner vid Universitetssjukhuset MAS och Malmö högskola.
Alla barn i Bunkeflostrand som börjar skolan erhåller en daglig lektion
Idrott och hälsa och på sikt ska alla från åk 1 till åk 9 ha idrott i samma utsträckning. Idag har alla barn i åk 1–3 fysisk aktivitet dagligen. Ämnet handlar framför allt om att ge barnet färdigheter och en möjlighet att själv ta ansvar för sin hälsa i ett livslångt perspektiv. Idrottsrörelsen i form av fotbollsföreningen, Bunkeflo IF, erbjöd skolan sina tjänster och har nu anställt en idrottsledare som arbetar i skolan och hjälper till med den fysiska aktiviteten. Friskis & Svettis, Friluftsfrämjandet samt en tennisförening deltar också i samarbetet.
Bunkefloprojektet har kartlagt hela Sveriges grundskolesystem på hur mycket idrottsrelaterad undervisning som finns, hur många skolor som har tagit ställning till att arbeta hälsofrämjande, hur många elever som saknar betyg i ämnet Idrott och hälsa i åk 9, rektorns inställning till ämnet m m. Denna nationella och unika enkät presenterades på idrottens riksdag/Riksidrottsmötet i maj 2001. Den visade att svenska barn får alldeles för lite av idrott i skolan, särskilt i storstäderna.
Det finns inte några genvägar till bättre hälsa. Vi måste hitta former som kan genomsyra varje elevs möjlighet att få idrott som ett positivt och roligt moment i sin skolvardag och som kan öppna för mera rörelse också på fritiden och i vuxenlivet. Bunkefloprojektet är ett bra exempel på hur man kan arbeta.
Men skolan måste också få utökad tid avsatt för fysisk aktivitet. Det räcker inte med att det finns eldsjälar på några skolor i Svergie som driver framgångsrika projekt. Förutsättningarna måste skapas på varje skola för att nå varje barn. Regeringen bör snarast återkomma med ett förslag om utökad timtid för ämnet Idrott och hälsa.
Varje lärare måste under sin utbildningstid få kunskap och pedagogisk färdighet för att kunna fungera i den viktiga ledarrollen. Lärarhögskolorna bör ges detta uppdrag. Också för redan verksamma lärare bör kortare fortbildningskurser ges av lärarutbildningsanordnare.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Maria Larsson (kd) |
Ragnwi Marcelind (kd) |