Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att skolans resurser måste styras till kärnuppgifterna undervisning, lärare och läromedel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om skolans lokalutnyttjande och administration.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om kommunernas hyressättning för skolan.
Sverige satsar mest i världen på skolan, sett som andel av BNP. Vi ligger betydligt över OECD-snittet. Ser man däremot till hur mycket som satsas på varje elev, så förändras resultatet. Sverige halkar ner på listan, beroende på att landets samlade välfärdsutveckling halkat efter omvärlden de gångna decennierna.
Det som särskiljer Sverige från övriga länder är att så stor del av skolans resurser läggs på annat än undervisning. Industriförbundet har visat hur Finland satsar mer än Sverige på undervisning fast skolans kostnad per elev är kanske 20 procent lägre än i Sverige.
I övriga OECD-länder går i snitt 64 procent av skolans resurser till anställning av lärare. I Sverige används bara 44 procent av resurserna till lärare. Lärartätheten minskade också under 90-talet. Läsåret 1991/92 hade grundskolan 9,1 lärare per 100 barn. Läsåret 1997/98 var fanns det bara 7,5 lärare per 100 barn.
Pengarna som satsas på skolan når alltså inte fram till eleverna eller undervisningen. I stället konsumerar konstlat uppdrivna lokalkostnader, administration, skolmåltider, skolskjutsar med mera stor andel av skolans resurser.
Det var undervisningen som kommunerna sparade på under krisåren. När den totala kostnaden per elev sjönk med 5.300 kronor mellan 1991 och 1998, sparades det 5.500 kronor per barn just på det som borde ha fredats, nämligen undervisningen. Totalt skars elevkostnaden ner med 9 procent, men kostnaden för undervisning minskades med 18 procent.
Denna utveckling visar på ett avgörande systemfel i skolans organisation. Skolans resurser måste i ökad utsträckning styras till undervisning, lärare och läromedel.
En alltför stor del av skolans resurser går till administration i dag. Skolan har blivit en del av den offentliga byråkratin. Det är frapperande att många friskolor klarar sig utan administratörer i den omfattning som kommunala skolor har.
Många kommuner tar ut hyror för skollokalerna som överstiger vad de är värda på marknaden, även om det sägs vara fråga om marknadsprissättning. Kommunerna avsätter pengar till skolan, för att sedan hämta tillbaka dem via hyran. Gymnasieskolans kostnader för lokaler steg med 13 procent mellan 1991 och 1998.
Det underliga inträffar att trots alla larm om hur dålig miljön är i svenska skolor, så är lokalerna ändå riktigt dyra. Kommunerna har förbyggt sig och saknat tillräckligt kostnadsmedvetande. Samtidigt saknar de kommunala skolorna möjlighet att säga upp alltför dyra lokaler, eller minska ytan som skolan använder i befintliga skollokaler. Skulle skolorna själva få besluta om lokaler skulle kommunernas argument synas.
Lokalerna används inte effektivt, varken med avseende på ytan eller tiden. I andra länder delas skoldagen upp i ett förmiddags respektive ett eftermiddagspass. Därigenom kan lokalkostnaderna halveras och barnfamiljerna får dessutom möjlighet att välja det schema som passar föräldrarnas arbetstider bäst.
Många framgångsrika friskolor har lokaler som tidigare varit kommunala skollokaler. Det är inte sällan mindre än motsvarande kommunala lokaler. Ansvarskännande för de egna lokalerna underlättar skötsel och minskar slitage. Ytterligare en faktor som sänker friskolors kostnader är betydande föräldraengagemang i skötseln av en skola man är delaktig i.
För att frigöra resurser till undervisningen är bättre lokalutnyttjande och mindre administration nödvändigt. Skolans resurser måste i betydligt högre grad styras till kärnuppgifterna undervisning och lärande. Detta förutsätter att beslut flyttas från politiken till varje enskild skola.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |