Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om god utbildning som en central del i en fungerande välfärdspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att tillgång till god utbildning är en grundläggande rättighet för alla svenska barn och ungdomar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att alla barn och ungdomar skall erbjudas möjligheten till en individuellt anpassad utbildning.
I perspektiv av den förändring samhället gått och går igenom är god utbildning både i ett individ- och samhällsperspektiv viktigare än någonsin. God utbildning är både den bästa och kanske också den enda fungerande välfärdspolitiken för ett samhälle.
Genom god utbildning får människor möjlighet att växa, utvecklas och bli allt det de drömt om att bli. Drömmar blir till realiserbara mål. Gränsen för vart tanken kan nå flyttas ut. Självförtroende och självkänsla växer när utmaningar klaras av. Styrka att klara det oförutsägbara och svåra byggs av att klara det förutsägbara och kända.
Insikter och kunskaper ger möjligheter att förstå, hantera och dra nytta av den snabba förändring som samhället genomgår – i stället för att som annars kan bli fallet – att förändringen skapar känslor av vanmakt och utanförstående. Den som kan och förstår blir inget passivt offer för utvecklingen. Den som kan och förstår räds inte det nya.
Den som inte får hjälp att lära sig läsa och skriva, eller bygga sin plattform av baskunskaper kan heller inte ta sig an det avancerade. Den som mobbas och får lära sig att han eller hon inte duger i skolan kommer inte att ta för sig på arbetsmarknaden. Den som känner sig liten och osedd i skolan kommer inte att känna sig stor på andra håll i livet. Den som inte har verktygen för att hantera nuet kommer inte att söka framtiden.
God utbildning är avgörande för individens välfärd. Ingenting kan kompensera ett barn eller en tonåring för förlorade år och bristande utbildning. Sambandet mellan låg utbildning och hög risk för arbetslöshet är tydligt.
Tillgång till god utbildning borde vara en grundläggande rättighet för alla svenska barn och ungdomar. Alla skall erbjudas möjligheten till en individuellt anpassad utbildning, rik på stöd när man behöver extra hjälp, rik på utvecklingsmöjligheter för dem som vill gå snabbare fram, solid i de vardagliga värderingarna och tydlig om det sociala klimatet på skolan.
God utbildning är verktyget för att lyckas i livet.
Ett välfärdssamhälle värt namnet måste ta hänsyn till, ja, faktiskt bygga på, att människors behov är olika. Barn är inte ”lika”. Det vet alla som träffat mer än ett barn. Barn har olika lätt för olika saker, de utvecklas i olika takt och har olika intressen. I en enhetsskola görs barns individualitet till ett problem. Den som avviker kräver särlösningar som bryter av från majoriteten och systemet.
De barn som verkligen är olika, annorlunda eller reellt behövande kan fara riktigt illa på grund av likhetsideologin. Barn med särskilda behov och barn med funktionshinder behöver mer och annorlunda stöd än andra barn. Detta stöd måste vara helt individanpassat. Detta skulle innebära en nödvändig brytning med den likhetsideologi som präglar dagens skolpolitik, där ordet ”lika” har förvandlats från en beskrivning till en värdering.
Men lika för alla betyder inte att det blir lika bra för alla. Det kan inte vara insatsen som räknas, utan resultatet. För att resultatet skall bli någorlunda lika för barn med olika förutsättningar, så måste insatserna var mycket olika. Eftersom behoven är individuella måste lösningarna också vara det. Detta är särskilt viktigt för barn med särskilda behov. De är per definition inte ”lika”. Tvärtom är det att kränka deras särart att låtsas som det regnar och att alla barn är just ”lika”.
Mycket talar för att skolan i dag fungerar bäst för barn med normala förutsättningar, men sämre både för barn som har det lite svårare och för dem som har det lite lättare än andra i skolan. Barn med problem blir alltför ofta själva betraktade just som problem, även om problemet består i att de blir mobbade.
Sämst fungerar skolan för de barn som har sämst förutsättningar. Särskilda klasser, insatser, grupper eller skolor för barn med särskilda behov möter ofta hårt motstånd. Specialskolor läggs ner, friskolor med särskild kompetens för dyslektiker avvisas.
Barn med särskilda behov blir regelmässigt betraktade som kostnader och problem, inte som människor som har särskilt goda möjligheter att utvecklas, bara betingelserna är de rätta. Detta är det avgörande skälet för varför likriktningen av och i skolan måste brytas.
I det gamla Sverige mättes mänskliga resurser i kronor och ören. Pengar kunde politiskt tas från den som hade och ges till den som saknade. På så vis omfördelades resurser och någon form av jämlikhet skapades.
I dag mäts mänskliga resurser i kunskap, attityd och personliga egenskaper. Sådana egenskaper kan sägas vara ett mjukt kapital, som inte går att överföra politiskt. Det kräver egen vilja att lära och utveckla sig. Det kräver också goda, kreativa utvecklingsmiljöer.
Att förmedla en nyfiken attityd till att lära, till att lära nytt och till att lära om är en central uppgift för skolan. Det gäller mer än någonsin att förbereda barn och ungdomar för ett livslångt lärande. Att alla barn får den verktygslåda som krävs för detta i form av tillräckliga grundkunskaper är avgörande för dem som individer och för landets tillväxtförutsättningar.
Bara i ett Sverige där enskilda människor kan, får och uppmuntras att växa och lära kan ekonomin och därmed välfärden växa. Växande förutsätter lärande.
Segregation i dagens samhälle utgår från skillnader i kunskap. Pengar i form av lön är mer än någonsin ett sätt att mäta kunskap.
Den som vill minska segregationen måste inse just att den utgår mer från kunskap än från bostadsområde, mer från bristande möjligheter till lärande än från hudfärg, mer från bristande makt över den egna situationen än från etniskt ursprung, mer från graden av stöd och stimulans i skolan än från klassbakgrund.
God utbildning ger människor möjlighet att kontrollera sin egen tillvaro, få bättre jobb, stärka sin ekonomi och självkänsla. Välfärdsinsatser som bygger på transfereringar, utan personlig utveckling i form av utbildning, riskerar att leda till köpt utanförstående, då människor genom bidrag hålls utanför samhällets utveckling. Få saker kan vara mer kränkande och oacceptabla i ett välfärdssamhälle.
Många svenskar är delaktiga i samhällsutvecklingen och den växande ekonomin. Men det kunskapsbaserade utanförståendet måste brytas. Ansvaret för lärandet är den enskildes, men ansvaret för att möjligheterna till lärande finns är gemensamt.
Välfärden växer när människor utvecklar sina egna förmågor och intressen. De blir lyckligare och samhället rikare. Omvänt gäller att när många människors potential förblir outnyttjad gör de och landet svåra välfärdsförluster.
Politiken skall skapa förutsättningar för, uppmuntra och stödja människors växande och lärande. Men politiker kan inte ha svaret på hur utbildningar bör utformas för olika människor. Utveckling måste komma underifrån. Monolitskolan – den kommunala enhetsskolan – och likhetsideologin måste avvecklas till förmån för individanpassning av undervisningen.
Lösningen på det svenska utbildningssystemets problem ligger inte i att genomföra någon ny enhetslösning. Olika utbildningsformer, profiler och inriktningar måste tillåtas och uppmuntras att existera parallellt. Med frihet för skolan att utvecklas kommer det att visa sig vad som fungerar bra i praktiken, och de goda exemplen kommer att bli stilbildande.
Det svenska skolsystemet behöver stöpas om från grunden. Några utgångspunkter för en ny individbaserad skola kan vara:
Alla barn skall ha rätt att välja skola på lika villkor.
Alla skolor måste behandlas lika oavsett huvudman.
Skolans verksamhet skall ledas av skolans medarbetare, inte av politiker.
Skolans resurser måste styras till undervisningen.
Profilering som höjer kvaliteten och gör att fler barn kan komma till sin rätt måste uppmuntras.
Kvalitetsgranskningen av skolan måste intensifieras.
Fokuseringen på barn med särskilda behov måste öka.
Profilering och nischkunnande skall belönas. Ett kontinuerligt omvandlingstryck skapas när skolor utvecklar egna nischer. Skolledning och lärare får mycket bättre möjligheter att påverka sin arbetssituation när skolorna själva kan avgöra vad pengarna skall användas till. Resurserna kommer därmed att styras mer till undervisning och god miljö och mindre till administration. Skolornas resultat måste vara möjliga att följa och utvärdera för att elevens kunskapsinhämtning skall bli skolans fokus.
Den mångfald av skolor och profiler som skapas genom förslagen ovan gör att alla barn får bättre möjligheter att komma till sin rätt, att lära sig och att utvecklas.
Välfärdsvinsten som görs när tusentals barn får bättre möjligheter att trivas kan inte överskattas.
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |