Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett klarläggande av ansvarsfrågan vad gäller ökade levnadskostnader vid praktik vid högre utbildning.
På vissa utbildningar på högskolan ingår det förutom teori också praktik. Praktiken är en del av utbildningen och fyller ett viktigt moment, den är också obligatorisk. Exempel på utbildningar med praktik inlagd i utbildningsplanen är sjuksköterske- och lärarutbildningen.
För att genomföra sina högre studier är de studerande tvungna att kunna betala sina levnadskostnader. Vanligtvis sker det genom nyttjande av studiemedelssystemet, som hanteras av Centrala studiemedelsnämnden, CSN.
För dem som studerar på t.ex. sjuksköterskeutbildningen kan det uppstå merkostnader när praktiken skall genomföras. Högskolorna gör sitt bästa för att fördela praktikplatser så att det passar de flesta. Det vill säga att praktiken blir till nytta för den studerande, en lärorik period, samt att praktikplatsen ligger i den studerandes närhet – ambitionen är att undvika långa resor och övernattningar.
Men det finns begränsningar. Det kan i vissa fall vara svårt för högskolan att hitta praktikplatser i närmiljön. Konsekvensen kan då bli att några studenter får platser tilldelade som ligger långt ifrån bostaden eller högskolan. I vissa fall också i en annan kommun så att övernattning blir nödvändig. Detta leder till ökande levnadskostnader.
Vem som skall finansiera dessa ökade kostnader är inte klarlagt. Är det högskolan som skall ta ansvar för merkostnaderna eftersom undervisningen är avgiftsfri? Är det den studerande själv, eller skall studiemedelssystemet tillåta ytterligare studiemedel till dem som har behovet? (Idag kan man inte få extra studiemedel från CSN för dubbel bosättning och extra resekostnader.)
Genom en föreskrift utgiven av dåvarande Universitetets- och högskoleämbetet (UHÄ 1991:8) öppnades en möjlighet för högskolorna att lämna bidrag till ökade kostnader av det slag frågan berör. Föreskriften avvecklades 1993. HSV har i tillsynsrapporten Avgiftsfri utbildning (1996:3 R) tolkat avvecklingen som att föreskriften inte längre behövdes och att det i högskolans nya finansieringssystem fortsättningsvis kunde vara tillåtet att använda anslagsmedel för ökade kostnader vid praktik även om någon viljeyttring från regeringen inte förelåg. Avvecklingen av föreskriften lämnar dock utrymme för tolkning – det vill säga att man kan tolka det som om det inte skulle vara tillåtet att lämna sådana bidrag. Tolkningen varierar från högskola till högskola.
Det bör till ett klarläggande i ansvarsfrågan. Vem skall ansvara för de eventuellt ökade kostnader som den studerande får vid praktik? Är det högskolan eller den studerande som ansvarar för merkostnaderna och är det i det senare fallet möjligt för studenten att få extra studiemedel för ändamålet?
|
Stockholm den 25 september 2001 |
|
|
Sinikka Bohlin (s) |