Motion till riksdagen
2001/02:Ub260
av Ulf Nilsson m.fl. (fp)

Studiemedelssystemet


Innehållsförteckning

1. Innehållsförteckning 12

2. Förslag till riksdagsbeslut 13

3. Ett studiestödssystem i kris 14

4. En liberal reformagenda 14

4.1 Bryt CSN:s monopol; konkurrensutsätt studielånen 14

4.2 Tvinga CSN att betala straffavgifter 15

4.3 Högre totalbelopp 15

4.4 ”Peng per poäng” 16

4.5 Inför ett treterminerssystem 17

4.6 Avskaffa fribeloppsgränsen 17

4.7 Ja till generösa dispensregler 17

4.8 Individuella kompetenskonton för ett livslångt lärande 18

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett brytande av Centrala studiestödsnämndens, CSN:s, de facto-monopol på studielånsmarknaden.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införandet av en s.k. omvänd straffavgift för CSN.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en fortsatt granskning av Centrala studiestödsnämnden, CSN.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en höjning av totalbeloppet med 200 kr per månad.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om studiemedel till vuxenstuderande.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om etablerandet av principen ”peng per poäng”.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införandet av ett treterminerssystem.

  8. Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med en strategi för hur fribeloppsgränsen skall avskaffas.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en höjning av fribeloppsgränsen från 250 till 300 % av basbeloppet.

  10. Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag om generösare dispensregler.

  11. Riksdagen begär att regeringen snarast skall återkomma till riksdagen med ett förslag om individuella kompetenskonton.1

1 Yrkande 11 hänvisat till SkU.

Ett studiestödssystem i kris

Liten tillgänglighet, långa handläggningstider och sena utbetalningar. Studenters vittnesbörd om problemen i studiestödssystemet kommer allt tätare. Våren 2000 riktade också Riksdagens revisorer skarp kritik mot Centrala studiestödsnämnden, CSN, för bristande effektivitet och service hos myndigheten. Det är ingen överdrift att påstå att det nuvarande studiemedelssystemet lider av en legitimitetskris.

Samtidigt tar Centrala studiestödsnämnden ut allt högre administrativa avgifter av studenterna. Sedan slutet av 1980-talet har CSN:s avgiftsintäkter ökat med över 500 procent. Påminnelseavgifterna för dem som betalar sina studielån för sent ligger högt över den nivå som privata företag tvingas rätta sig efter. Kombinationen av stigande avgifter och försämrad service är stötande. De ekonomiska tillskott som regeringen har fördelat till CSN har uppenbarligen inte hjälpt. Effektivitetsproblemen kvarstår.

Utbildningsminister Thomas Östros påpekar inte sällan att Sverige har ett av världens mest generösa studiestöd. Det är naturligtvis utmärkt. Om alla, inte enbart de med välbärgade föräldrar, som har intresse och fallenhet för högre studier ska ges reell möjlighet att studera vid universitet och högskolor är det viktigt att det finns ett tämligen frikostigt offentligt studiestöd. Men om utbildningsministerns påpekande ska ses som ett försvar för låg effektivitet i studiestödshanteringen imponerar det föga. Vad spelar det för roll om studiemedelssystemet är generöst i teorin om det inte fungerar i praktiken? Folkpartiets slutsats är att det inte längre duger med desperata brandkårsutryckningar och smärre justeringar. Systemet måste genomgå kraftiga och genomgripande reformer.

En liberal reformagenda

4.1 Bryt CSN:s monopol; konkurrensutsätt studielånen

Studiemedelssystemet måste förändras både i det korta och det långa per­spektivet. På något längre sikt är det angeläget att Centrala studiestödsnämndens de facto-monopol på att erbjuda studielån bryts. Studielånsmarknaden måste öppnas för verklig konkurrens. Genom att släppa in banker och andra finansiella institut kan tillgängligheten och effektiviteten i administrerandet av studielånen öka. På en fri marknad slipper studenterna stå med mössan i hand för att få sin rättmätiga service; istället tävlar långivarna om ett erbjuda så goda villkor som möjligt.

Ett framtida moderniserat studiestödssystem ska, precis som det nuvarande, bygga på principen att staten garanterar att alla studenter oberoende av inkomst- eller förmögenhetsförhållanden eller vilken högskoleutbildning som de vill läsa erbjuds en generös offentlig studiefinansiering. Det sker genom att staten går i borgen för studielånen. Vem som slutligen tillhandahåller studie­lånen avgör studenten själv efter att ha valt mellan de alternativ som existerar på marknaden. Staten bör också i ett framtida system tillhandahålla ett finansiellt stöd utan återbetalningskrav (motsvarande dagens bidragsdel).

I ett system med en friare studielånsmarknad, präglad av konkurrens och valfrihet, kommer det att finnas behov av en statlig myndighet som fattar beslut om vilka människor som har rätt att omfattas av den offentliga studiefinansieringen, i praktiken det statliga borgensåtagandet. Traditionella myndighetsbeslut – tolkning och tillämpning av lagar – kan aldrig överlåtas till andra än just myndigheter. Poängen med ett reformerat system är konkurrensen och möjligheterna till förbättrad effektivitet och service när det gäller själva långivningen.

4.2 Tvinga CSN att betala straffavgifter

Dagens studenter kan emellertid inte vänta på att ett nytt reformerat studiemedelssystem kan sättas i sjön. Effektiviteten i administrationen av studielånen måste skärpas omedelbart. Folkpartiet föreslår därför att det ska införas en skyldighet för CSN att betala en omvänd straffavgift till studenter som inte får sina studiemedel i tid, exempelvis på grund av långa handläggningstider eller annat byråkratiskt krångel. En sådan straffavgift ska också utbetalas om studenten inte får information eller svar på ansökan inom en viss tid.

Att införa en omvänd straffavgift vore ett rimligt sätt att sätta press på studiestödsmyndigheten att skärpa sina rutiner så att effektiviteten förbättras. Men åtgärden kan också motiveras från rättvisesynpunkt. Varför ska CSN ha rätt att kräva in höga påminnelseavgifter för studielån som betalas in för sent om myndigheten själv inte ersätter studenter som inte får sina pengar i tid?

Riksdagens revisorer presenterade i mars förra året en kritisk granskning av CSN:s förehavanden. En slutsats i revisorernas rapport var att vare sig de långa handläggningstiderna eller den bristfälliga kommunikationen i åter-
kravs­ärenden var förenliga med de mål som har satts upp för CSN. Riksdagens revisorer bör fortsätta att följa effektivitetsutvecklingen rörande studie­stödsnämndens verksamhet.

4.3 Högre totalbelopp

I väntan på att studiemedelssystemet kan reformeras i grunden, enligt skissen ovan (avsnitt 4.1), behöver ett antal förändringar, enligt Folkpartiets mening, genomföras inom dagens studiemedelssystem (avsnitt 4.2–4.8). Studenternas ökade kostnader under 1990-talet har inte lett till en motsvarande höjning av studiemedlen. Inte minst behovet av egen dator har kraftigt ökat de ekonomiska påfrestningarna. Det finansiella läget tillåter inte en kraftig höjning av totalbeloppet, men även en liten höjning är av betydelse för de studerande. Folkpartiet föreslår därför att totalbeloppet, för alla studerande höjs med 200 kronor per månad och att därefter uppräkning sker i förhållande till prisbasbeloppet. Denna förbättring medför en kostnad om cirka 200 miljoner kronor per år och täcks av Folkpartiets övriga förändringar inom systemet.

Folkpartiet strävar efter att förverkliga principen om hälften bidrag–hälften lån i studiemedelssystemet. En människas satsning på högre studier ska ses som en investering inte bara för studenten själv utan också för samhället i stort. Därför är det rimligt att staten och individen delar på det ekonomiska risktagande som studier alltid innebär. Bidragsdelen, som från och med den 1 juli 2001 ligger på 34,5 procent, bör höjas successivt, i en takt som ekonomin i övrigt medger. Studiemedlens bidragsdel ska vara pensions-, sjukpennings- och föräldrapenningsgrundande. På så sätt undanröjs de fällor studenter lätt hamnar i vid sjukdom eller om de skaffar barn.

I samband med inrättandet av det nya studiestödssystemet gavs möjlighet till ett högre bidragsbelopp för vissa studerande över 25 år med låg utbildningsbakgrund, ett beslut som Folkpartiet inte hade någonting att invända emot – snarare tvärtom. För människor som studerar motsvarande grundskolenivå är en bidragsdel runt 80 procent av studiemedlet rimlig. Däremot anser Folkpartiet att den högsta bidragsnivån för gymnasiestuderande bör sättas till 60 procent av studiemedlet. Med tanke på de avskrivningsmöjligheter som reglerna innebär vid högre studier kan en något högre lånedel accepteras. Dessutom föreslår Folkpartiet att ett års studier för lite äldre studerande ska kunna finansieras med ett lån av det allmänna pensionssystemet.

Under våren beslöt riksdagen, i enlighet med regeringens proposition 2000/01:72 Vuxnas lärande och utvecklingen av vuxenutbildningen, att vissa personer över 25 år ska kunna få hela studiestödet som bidrag och att de som har haft högre inkomst dessutom ska kunna få ett förhöjt studiemedel helt i form av bidrag. Enligt Folkpartiet innebär detta en orättvisa gentemot dem som väljer att studera före 25 års ålder. Det utgör också en olycklig sammanblandning av utbildningspolitik och arbetsmarknadspolitik. Arbetsmarknadsstöd för utbildning i bristyrken kan vara aktuellt att ge en person som accepterar en utbildning som staten har bestämt. Men när individen själv har rätt att välja utbildning är det naturligt att grundprincipen för studiestödssystemet ska gälla lika för alla studerande, det vill säga en lånedel och en bidragsdel.

4.4 ”Peng per poäng”

Studiemedelssystemet måste bli mer flexibelt och följsamt i förhållande till den enskilde studenten. Studiemedel ska utbetalas med utgångspunkt i hur många högskolepoäng som en studerande tar under en termin, men systemet ska vara mycket mer differentierat jämfört med hur det fungerar enligt dagens regler. Principen ”peng per poäng” bör genomföras. Fler avklarade poäng leder till en successiv upptrappning av studiestödet. Modellen uppmuntrar flit men gör det också möjligt för studenter med en tillfällig svacka i sina studier att fortsätta sin utbildning på lägre fart utan att helt bli utan ekonomiskt stöd.

4.5 Inför ett treterminerssystem

Idag tvingas många studenter att skaffa sig extrajobb för att klara sin försörjning under sommaren. Det bör vara möjligt att ägna sig åt seriösa heltidsstudier med stöd av studiemedel även under denna del av året. Ett treterminerssystem ska införas. På så sätt kan den student som så önskar snabbare än idag avsluta sina studier och ta examen. För åtskilliga studenter skulle en sådan reform även innebära ökad ekonomisk trygghet i och med att en del av studie­året som nu inte är studiemedelsberättigad kan bli det. För att en reform av detta slag ska kunna genomföras krävs en förändring av de nuvarande studiemedelsreglerna.

4.6 Avskaffa fribeloppsgränsen

Det ska löna sig att arbeta även för studenter. Den så kallade fribeloppsgränsen ska avskaffas. Fribeloppet är den gräns som staten har satt upp för hur mycket pengar studenten får tjäna innan det sker en nedtrappning av studiemedlen. Detta leder i många fall till att arbete bestraffas så att studenter drabbas av väldiga marginaleffekter. Studenten fastnar i en fälla där det är mycket svårt att påverka sin egen ekonomiska situation. Fribeloppet ska höjas för att undan för undan tas bort helt. Regeringen bör, enligt Folkpartiets mening, återkomma till riksdagen med ett förslag till strategi för hur fribeloppsgränsen ska avskaffas.

I ett första steg föreslår Folkpartiet att gränsen för vad en student får tjäna innan studiemedlen skärs ner ska höjas från 250 procent till 300 procent av basbeloppet eller från 94 750 kronor till 113 700 kronor räknat på ett basbelopp på 37 900 kronor (siffran för år 2002 enligt Statistiska centralbyrån, SCB).

4.7 Ja till generösa dispensregler

Enligt det studiestödssystem som nu gäller har studenter rätt att uppbära studiemedel i tolv terminer. Begränsningar måste finnas, inte minst av ekonomiska skäl, men samtidigt är det viktigt att det är möjligt för CSN att vara relativt generöst när det gäller att bevilja dispenser till studenter som har någon eller några terminer kvar av sin utbildning men som har kommit upp i det maximala antalet studiemedelsberättigade terminer. Det kan exempelvis gälla studenter som har påbörjat sina högskolestudier men efter en eller par terminer har påbörjat en längre högskoleutbildning (exempelvis läkare). För många av dessa studenter framstår de nya, skärpta dispensreglerna som mycket rigorösa och oflexibla. Resultatet kan bli misslyckade studier och personliga tragedier.

En annan grupp som har drabbats hårt av att dispensmöjligheterna har gjorts mindre generösa är landets forskarstuderande. Möjligheterna att studera vid forskarutbildningen med hjälp av studiemedel har till följd av den ”reform” av forskarutbildningen som genomfördes under förre utbildningsministern Carl Tham kraftigt reducerats. Det är ett av skälen till att antagningen av doktorander främst inom humaniora och samhällsvetenskap har fallit drastiskt. Åtskilliga forskarbegåvningar, med stort intresse och fallenhet för forskning, har inte kunnat antas på grund av de nya rigida bestämmelserna. Det är ett slöseri med mänskliga intellektuella resurser och en avsaknad av respekt för enskilda människors kunskapssökande. Folkpartiet anser att 1997 års ”doktorandreform” i sin helhet bör rivas upp. Som en följd av det bör det även framöver vara möjligt, åtminstone till viss del, att finansiera forskarstudier med studiemedel. I praktiken innebär det att dispensmöjligheterna för landets doktorander också bör vara mera generösa än enligt dagens system.

Folkpartiet föreslår att regeringen återkommer med förslag om utvidgade dispensmöjligheter när det gäller tolvterminersregeln. Utvidgad dispensmöjlighet ska kombineras med krav om ökade återbetalningsbelopp.

4.8 Individuella kompetenskonton för ett livslångt lärande

Ett helt nytt system med individuella utbildningskonton behövs för att människor ska få bättre möjlighet att klara sin försörjning vid vuxenstudier. Människor måste få större frihet att bestämma själva, om och när de ska vidareutbilda sig under sin yrkesverksamma tid. Yrkesarbetande måste ha möjlighet att förbereda sig på kommande yrkesavbrott för att inte då vara helt beroende av arbetsgivarens eller statens välvilja. En anställd måste få möjlighet även till utbildning som arbetsgivaren inte är beredd att räkna som personalutbildning.

Det nuvarande avdragsgilla pensionssparandet borde därför breddas till ett ”pensions- och utvecklingssparande”, där individer får göra skattebefriade avsättningar, som senare kan användas för att bekosta studier. En av regeringen tillsatt utredning har nu föreslagit att denna möjlighet införs. Tyvärr har regeringen ännu inte presterat något förslag, och de pengar som budgeterats för individuella utbildningskonton har inte utnyttjats. Folkpartiet anser att regeringen snarast borde återkomma till riksdagen med ett förslag om individuella kompetenskonton, eftersom frågan nu får anses tillräckligt beredd.

Dessutom anser Folkpartiet att människor, förutom att kunna spara själva till sin utbildning, också förmånligt ska få låna pengar för att vidareutbilda sig. Därför föreslår vi att det ska bli möjligt för människor mellan 30 och 55 år att upp till en viss gräns låna av det allmänna pensionssystemet för att finansiera utbildning. Om de fackliga organisationerna vill bredda avtalspensionerna på samma sätt ska det möjliggöras genom regeländringar. Förslagsvis skulle man få ta ut 60 procent av sin årslön. I gengäld reduceras individens ålderspension med motsvarande belopp. Den som tagit ut ett pensionsår i förväg kan återvinna denna pensionsrätt genom sparande, exempelvis i en privat pensionsförsäkring, annat privat sparande eller genom att gå i pension något senare.

Stockholm den 1 oktober 2001

Ulf Nilsson (fp)

Yvonne Ångström (fp)

Ana Maria Narti (fp)