Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om beslutet att stänga Ekeskolans fasta skoldel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det betydande söktrycket visar att Ekeskolan behövs i sin tidigare form.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en specificering av begreppet visstids.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om problemen för många av de berörda barnen med visstidsvistelser på resurscentrum.
Riksdagen begär att regeringen utreder hur undervisningen och den sociala situationen är för barn med funktionshinder som går i kommunala skolor i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen snarast genomför en ekonomisk konsekvensanalys av beslutet att avveckla specialskolorna i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen begär att regeringen utreder förutsättningarna för ett riksgymnasium för blinda och synskadade barn med multihandikapp vid Ekeskolan i enlighet med vad i motionen anförs.
Den 1 juli 2001 antogs de sista eleverna till specialskolan Ekeskolans fasta skoldel, landets bästa skola för blinda och multihandikappade barn.
Hädanefter kommer behövande blinda och synskadade barn med multifunktionshinder att vara hänvisade till sina hemkommuners varierande kompetens för undervisning av barn i just deras situation. Det är särskilt allvarligt eftersom i princip alla av Ekeskolans elever redan har prövat och misslyckats i ett stort antal skolor i sina hemkommuner.
Ingenting tyder på att kommunerna sedan beslutet att stänga Ekeskolan fattades har blivit bättre på att erbjuda undervisning för barn med svåra multifunktionshinder och att behovet av specialskolor därmed skulle ha bortfallit. Ingenting reellt har heller gjorts för att så skall bli fallet.
Ingen vet hur det kommer att gå för behövande barn när Ekeskolans fasta skoldel nu stängts för nyintagning, för att stegvis avvecklas. Ingen har undersökt om kommunerna har beredskap att fortsättningsvis undervisa alla barn, också de med de svåraste multifunktionshindren. Nedläggningsbeslutet var därvidlag ett skott i mörkret.
Socialdemokraterna hävdar att man har varit modiga och gått före genom att avveckla specialskolorna. Jag menar att det Socialdemokraterna gjort är att använda barn som politiska slagträn och lekt med deras liv, utan att garantera deras förutsättningar i skolan. Det man möjligen haft modet att göra är att köra över berörda barn och föräldrar. Det så kallade politiska modet hade vi klarat oss utan.
I propositionen, i riksdagsbeslutet och i direktiven till utredningen om organisatoriska frågor i beslutets efterskalv används ordet ”avvecklas” för att beskriva vad som nu händer med Ekeskolan och den fasta skoldelen.
Det är inte garanterat att Ekeskolan på sikt kommer att få behålla ens sin resurscentrumdel. Regionansvar Syn placeras nämligen i Stockholm.
Likväl har skolministern liksom socialdemokratiska riksdagsledamöter försökt göra gällande att det egentligen inte blir någon förändring alls för Ekeskolan i framtiden. I så fall kan man fråga sig varför den mycket väl fungerande fasta skoldelen på Ekeskolan skall stängas i strid med barns och föräldrars vilja.
I nedläggningsdebatten menade skolministern att söktrycket till Ekeskolan var lågt. Därför behövdes den inte, enligt henne. Hon gick t.o.m. så långt att hon bortdefinierade ett tiotal av skolans elever. De fanns inte när skolministern beskrev skolans elevantal, eftersom de enligt henne hade fel ålder. Skolministern hävdade upprepade gånger att Ekeskolan hade 21 elever, trots att bevisligen 31 var inskrivna vid skolan.
Nu bidrog debatten till att göra Ekeskolan känd och till att dramatiskt många fler elever har sökt sig till Ekeskolan, när den kommunala skolan inte kunnat ge det stöd och den undervisning som eleverna behöver. I våras stod ca 20 elever i kö till skolan, men bara hälften fick plats, eftersom skolan inte fått pengar så att det räckte till alla som behöver gå där.
Löftet att alla barn som behövde det skulle få skrivas in fram till halvårsskiftet 2001 sveks grovt av regeringen.
Det ökade söktrycket visar att skolan behövs i sin tidigare form. Söktrycket borde i sig vara ett argument för att ompröva stängningsbeslutet.
Socialdemokraterna litar inte på skolans, experternas och föräldrarnas bedömning av barns behov av att gå hela sin skoltid på Ekeskolan.
När den fasta skoldelen nu stängs skall elever enligt riksdagsbeslutet få komma till det i alla fall kortsiktigt kvarvarande resurscentrumet för besök på, som det heter, ”visstid”. Vad detta med ”visstid” innebär finns det dock inget entydigt besked om. Även om ”visstid” skulle visa sig innebära att man kan fullgöra resterande del av sin skoltid på resurscentrumets mindre skoldel, innebär begreppet i sig en osäkerhet för barnen.
Barnen måste få veta, känna och kunna lita på att de får vara kvar. Barnen har nämligen inte rätt ens till visstidsvistelse, utan det beror på hemkommunens välvilja. Jag befarar att den kommunala ekonomin i många fall kommer att lägga hinder i vägen.
Den grundläggande frågan är varför barn med multifunktionshinder skall nekas den rätt som andra barn har att gå i skolan läsårsvis, med klasskamrater, i en stabil skolmiljö och hänvisas till ”visstidsvistelser”. För en del barn kommer denna lösning kanske att fungera, för andra blir det betydande problem.
Kortare visstidsbesök kan heller inte ske utan komplikationer. Ekeskolans föräldraförening säger att återkommande byten av klasskamrater, som kommer och går efter kortare eller längre besök, är en källa till förvirring och att detta i många fall blir störande för elevernas behov av trygghet.
”Dessa barn har ett starkt behov av att känna trygghet och tillit i hela sin situation och är ofta direkt beroende av en harmonisk och förutsägbar vardag. Detta får de inte med det upplägg som riksdagen förelagt Ekeskolan att genomföra”, menar föräldrarna.
Till detta kan läggas att många av de barn som den här frågan berör är autistiska. Hur kan någon tro att det är lämpligt att flytta ett autistiskt barn från hemkommunen till visstidsbesök på Ekeskolan? Förslaget är alltså olyckligt både för kvarvarande elever och för de elever som förväntas besöka skolan på ”visstid”.
Det måste redas ut hur Ekeskolan skall klara ekonomin när intagningen av elever till specialskolan stoppats, men verksamheten skall drivas vidare för kvarvarande elever i takt med vikande elevantal. Inga löften har getts.
I takt med att elever går färdigt blir eleverna på specialskolan färre, men verksamheten skall fortgå, så länge som något redan intaget barn finns kvar på skolan. Risken är därför betydande att specialskolan Ekeskolan tvingas stänga i förtid av ekonomiska skäl.
Som nämndes ovan har det inte undersökts om landets kommuner har beredskap att fortsättningsvis undervisa samtliga barn med svåra multifunktionshinder. Det är häpnadsväckande att en specialskola kan stängas av ideologiska skäl innan det utretts hur alternativen ser ut. Många exempel från verkligheten talar för att kommunernas förmåga att ge barn med funktionshinder en fullgod skoltid milt sagt är starkt varierande.
Mycket talar också för att ju svårare ett barns funktionshinder eller kombinationer av funktionshinder är, desto sämre klarar kommunen att möta barnets behov. Ekeskolans föräldraförening har hela tiden varit glasklar i att undervisningen i den kommunala skolan ofta inte fungerar.
Skulle kommunernas förmåga förbättras så försvinner behovet av Ekeskolan och andra specialskolor av sig självt, och det kommer att visa sig genom ett minskat söktryck. Men Socialdemokraterna vågar inte låta barnen välja.
Det är mycket angeläget att kvaliteten i skolan för barn med funktionshinder – både med avseende på undervisningens och den sociala situationens kvalitet – nu undersöks och följs i detalj.
Det är orimligt att tro att man i alla landets 290 kommuner skall kunna nå samma kunskapsnivå som finns på en specialskola. Kommunerna har inte och kan knappast förväntas mer än i undantagsfall klara att bygga upp det kunnande som krävs för de mycket speciella behov som de berörda barnen har.
En speciallärare i en vanlig svensk kommun möter kanske under hela sin lärarbana en enda elev med sådana behov som det här är fråga om. Det säger sig självt att man då inte kan nå samma kunskapsnivå som specialskolorna har.
Det finns ett stort behov av kompetensutveckling av lärare och utbildning och vidareutbildning av speciallärare. Men det behovet finns redan i dag och kommer att ta tid att tillfredsställa, i den mån det är möjligt att klara det fullt ut. Rimligen vore det bättre att först utbilda ett tillräckligt antal speciallärare, för att stärka kommunernas förmåga att undervisa barn med multifunktionshinder och sedan se om behovet av specialskolor minskar.
Socialdemokraterna menar att multifunktionshindrade barn så långt det är möjligt skall erbjudas en anpassad utbildning i hemkommunen. Javisst, men om det ej är möjligt och om man därför behöver alternativ, så blir det problem om alternativen har avvecklats.
Socialdemokraterna menar att det enda sättet att stärka den kommunala kompetensen för barn med funktionshinder är att stänga specialskolorna, för att sprida specialskolornas resurser över landets kommuner. Det är fel att ställa barn och elever i specialskolor mot andra barn med liknande behov, som finns hemma i kommunerna. Tvärtom borde det i ett anständigt samhälle vara så att vi börjar med att tillgodose de mest behövande barnens behov och anpassar de avsatta resurserna efter detta.
Kommunerna kommer rimligen att få stora problem med att bära kostnadsansvaret för barn med multifunktionshinder vars behov kan kosta miljontals kronor. Risken är då att barnen blir betraktade som problem, särskilt i tider av hårt ansträngda kommunala skolbudgetar.
Häpnadsväckande nog gjordes ingen ekonomisk analys – vare sig i FUNKIS-utredningen, i propositionen eller av utbildningsutskottet – av kommunernas möjligheter att ge blinda eller synskadade barn med multifunktionshinder en fullgod utbildning innan beslutet att stänga Ekeskolan fattades. Det är hög tid att detta sker nu, när beslutet ännu kan rivas upp, om det visar sig att uppdraget – vilket mycket tyder på – kan överstiga kommunernas möjligheter.
Att döma av propositionen framstår det som tydligt att det är två principer som tillåtits att väga tyngre för regeringen och Socialdemokraterna än barnens och föräldrarnas bästa.
Den första är att barnen mot eller med sin vilja skall integreras i den vanliga skolan. Går andra barn integrerat så skall också barn med multifunktionshinder göra det, resonerar man. Det är häpnadsväckande att regeringen tydligen anser att integrerad skolgång inte bara är en rättighet, utan fast mer en skyldighet för barnen att uppfylla.
Den andra principen är skolans kommunalisering. Går de flesta andra barn i kommunala skolor så skall också blinda multifunktionshindrade barn göra det fullt ut, anser man. Men det rör sig om så få barn med så speciella behov att det inte borde vara problematiskt för någon att acceptera deras statliga specialskola.
Hur kan ett vackert enhetligt kommunalt skolsystem vara viktigare än barns och föräldrars egen vilja?
Det är konstigt att döva barn får ha kvar sina specialskolor, men inte multifunktionshindrade. Vilken rättvisa är det? När det gäller döva barn accepterar Socialdemokraterna nämligen specialskolor.
Socialdemokraterna förstår inte innebörden av multifunktionshinder – t.ex. vad det innebär för förmågan att kommunicera. Man konstaterar att döva anses ha ett eget språk och att de därför har rätt till en egen språkmiljö och därmed till specialskolor. För blinda multihandikappade barn finns det också ett eget språk, eget i bemärkelsen helt individuellt i många fall.
Man använder ett teckenspråk i form av beröring som är individuellt för det enskilda barnet och dem som jobbar med det barnet. Det är också en egen språkmiljö. Dessutom är det en språkmiljö som är oerhört svår att tillfredsställa i hemkommunernas skolor. Varför skall multifunktionshindrade barn med eget språk och behov av egen språkmiljö nekas specialskolor?
I propositionen om stängningen av Ekeskolan sades målet vara en skola för alla, d.v.s. en integrerad skola för alla barn. Men det målet har man inte satt upp för att göra berörda föräldrar och barn till viljes. Tvärtom, många vill inte ha det på det sättet. De inser att ett barn inte är integrerat bara för att det vistas i samma byggnad som andra barn om det inte accepteras och inte kan delta i lekar, socialt liv, undervisning eller fritidsaktiviteter.
Många av Ekeskolans barn har tidigare gått formellt integrerade, vilket oftast inneburit att de suttit ensamma med en assistent i en skrubb helt vid sidan av de övriga barnens liv. Barnen är närvarande, men de är inte inkluderade. Tvärtom blir det integrationen som sätter fokus på och understryker utanförskapet.
På Ekeskolan får barnen kamrater i samma situation. De kan delta i skolans aktiviteter och samvaro. De blir delaktiga, de får vänner. Just genom att dessa barn med funktionshinder tillåts lära känna och läsa ihop med andra barn med samma förutsättningar stärks självkänslan. Det säger barnen själva.
Segregation kan faktiskt vara något positivt under förutsättning att den är självvald. Varför skall inte blinda barn med multifunktionshinder ha rätt att som alla vi andra gå i skolan med klasskamrater, läsårsvis, med möjlighet att planera sin utbildning?
Varför skall de mot sin vilja bussas mellan hemkommunen och visstidsvistelser på ett resurscentrum i stället för att få fullgöra sin utbildning i trygg miljö på en specialskola som Ekeskolan?
I Socialdemokraternas Sverige är det accepterat att gå på ett idrottsgymnasium, men det är inte accepterat att gå på en specialskola, även om man bor på internat i bägge fallen.
Att en del barn har mycket speciella behov som inte kan klaras i varje kommun och att samtliga kommuner heller inte kan nå den nivå på specialpedagogik som en nationell specialskola har går inte att bortse från.
När Ekeskolan efterhand stängs kommer landets kommuner förmodligen tvingas att gå samman och bygga upp nya liknande regionala verksamheter för ett mindre antal barn med mycket speciella behov. Med mindre kommer man inte att klara av att möta barnens behov.
De kommer då att behöva börja om från början igen eftersom den kompetens som i dag finns på Ekeskolan snabbt kommer att skingras vid nedläggningen. För att utveckla ny praktisk kunskap är resurscentrumet avhängigt av att det bedrivs en löpande undervisning på Ekeskolan. Såväl den fasta specialskolan som resurscentrumet på Ekeskolan behövs därför.
Blinda och synskadade barn med multifunktionshinder saknar i dag, som en av mycket få grupper i landet, bra möjligheter eller möjligheter att alls studera vidare efter grundskolan. Mycket få av ungdomarna läser därför vidare. Men dessa ungdomar har precis som alla andra rätt att gå vidare i sin utbildning och utvecklas i sin egen takt, oavsett ålder.
Därför bör Ekeskolan kompletteras med ett riksgymnasium för blinda och synskadade barn med multifunktionshinder. Alternativet är att ha det som i dag. För många barn väntar förtidspensionering direkt efter grundskolan. Det är inte ett värdigt förhållande. Likväl har Socialdemokraterna hittills inte accepterat tanken på ett riksgymnasium.
Förslaget att lägga ned Ekeskolan och i framtiden integrera multifunktionshindrade barn – med eller mot deras vilja – i den kommunala skolan, kom inte som ett svar på barns eller föräldrars önskemål eller problembeskrivning. Det stammade ur en överideologiserad och systemfixerad socialdemokratisk syn på skolan.
Beslutet att avveckla specialskolan Ekeskolans fasta skoldel måste rivas upp. Ju förr desto bättre.
|
Stockholm den 27 september 2001 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |