När Stefan 9 år i augusti började sitt tredje år i grundskolan var han en av de mer än 120 000 elever i sin årskull i grundskolan. Sammantaget går drygt 1 000 000 barn i åldern 7–16 år i grundskolans mer än 5 000 skolor. Eleverna, skolorna och verksamheten är mycket olika. Bakom varje barn finns föräldrar och närstående som inget annat önskar än det bästa för just detta enskilda barn.
I varje skola finns lärare och andra vars huvuduppgift är att i skolan ge varje barn kunskaper och stimulans för intellektuell och personlig utveckling. Tillsammans med föräldrarna skall skolan ge barn och ungdomar trygghet och goda värderingar.
Förväntningarna på skolan är höga. Många elever når de mål för undervisning och annan verksamhet som finns. Men alltför många gör det inte. Rapporterna om de tusentals elever som lämnar grundskolan med dåliga grundkunskaper, gymnasieskolor, högskolor och universitet som vittnar om bristande förkunskaper, liksom de många fallen av mobbning och svårigheterna för skolan att rekrytera och behålla välutbildade lärare, måste tas på allvar.
Elever, föräldrar och allmänhet skall kunna lita på att varje barn får utbildning av god kvalitet i en lugn och stimulerande miljö. Skolan skall räkna med varje elev, att han eller hon kan och vill skaffa sig goda kunskaper och färdigheter, och med sin professionella verksamhet positivt bidra till att ge varje barn en god start.
Elevers och föräldrars aktiva val av skola skall främjas. Information om skolors kvalitet och resultat skall göras väl kända till grund för detta. Alla skolor skall ges stor frihet att organisera sin verksamhet och genomföra utbildningen. Resurser skall fördelas som skolpeng från staten direkt till varje skola. Villkoren för offentliga och fristående skolor skall vara likvärdiga.
Barn skall få börja skolan när de har förutsättningar för det. Skolstarten skall ske mellan 6 och 8 år och det är föräldrarnas bedömning för skolstarten som skall gälla. Elever som nått grundskolans mål skall kunna gå vidare till gymnasiet efter särskild prövning. Former för en grundskoleexamen skall utredas.
Ingen elev skall behöva lämna grundskolan utan goda kunskaper i svenska, engelska och matematik. Utöver extrainsatser för stöd till de elever som behöver det måste skolan ge eleverna den tid var och en behöver. Skolornas möjligheter att använda skriftliga omdömen och betyg för utvärdering och som pedagogiska hjälpmedel skall ökas. Nationella betyg behövs i grundskolan och betyg skall ges tidigare än i dag. Antalet betygssteg bör ökas.
Gymnasieskolan skall reformeras. Det behövs alternativa kurser och färre kärnämnen. En modern lärlingsutbildning måste skapas. Gymnasieskolan skall avslutas med en examen för alla elever som fullgjort ett nationellt program. Vi vill skapa en yrkeshögskola för kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning.
Väl utbildade lärare är nödvändiga i en bra skola. Insatser för att stärka lärarutbildningens kvalitet skall göras. Lärarutbildningarna måste ha flera ingångar så att personer med annan utbildning eller motsvarande kan välja läraryrket. Goda lärarinsatser skall belönas. Vi vill införa lärarcertifikat och modernisera lärarutbildningen. Skolornas möjligheter att lägga ut undervisning på entreprenad skall vidgas för att skolan skall kunna följa med i kunskapsutvecklingen och garantera undervisningens kvalitet.
Vi föreslår ett fristående kvalitetsinstitut för utvärdering och uppföljning av skolverksamheten.
1 Sammanfattning 22
2 Innehållsförteckning 24
3 Förslag till riksdagsbeslut 25
4 (S)kolpolitik vid vägs ände 26
4.1 Inledning 26
5 Den bistra verkligheten 28
6 Övertro till centralstyrning 29
7 Rädsla för mångfald och förändring 30
8 En skola att lita på 30
8.1 – där varje elev är värdefull 30
8.2 – där varje elev kan nå målen 30
9 Värdegrunden 31
10 Mobbning kan aldrig accepteras 31
11 Förnyelse av skolan 32
11.1 Fokus på kunskaperna 32
12 Skolan måste sätta både mål och gränser 32
13 Staten skall garantera rätten att välja skola 33
14 Flexibel skolstart 35
15 Omdömen och betyg – för elevens utveckling 35
16 Gymnasieskola 2004 36
16.1 En ny gymnasieskola 36
17 Fritt skolval och fria skolor 37
18 En obligatorisk gymnasieexamen 38
19 Lärarutbildning och kvalitetssäkring i en ny tid 38
20 Fristående lärarutbildningar 39
21 Lägg ut undervisning på entreprenad 40
22 Fristående nationellt kvalitetsinstitut 40
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att göra regelverk, mål och intentioner kända.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbildningens anpassning till elevens förutsättningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tilltron till elevernas förmågor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetet för att förebygga och ingripa vid mobbning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skolans huvuduppgift att förmedla kunskaper.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samarbetet mellan skola och socialtjänst.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om översyn av reglerna för elevers tillrättaförande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skyldighet att ge fortlöpande information till föräldrar i frågor som rör ordning och uppförande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stimulera ett aktivt val av skola.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skolors självständighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skolpeng.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om flexibel skolstart.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barnskola.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om grundskoleexamen och möjligheterna till tidigarelagd start i gymnasieskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett extra år i grundskolan för elever som inte nått grundskolans mål.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nationella betyg.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lokala betyg.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skriftliga omdömen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om särskilda antagningskrav till gymnasiets nationella program.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om differentierade kursnivåer i gymnasieskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om gymnasieskolan och allmän högskolebehörighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätt att tentera upp betyg.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätt att välja gymnasieskola.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av en modern gymnasieexamen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lärarutbildningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fristående lärarutbildningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en lärarhögskola skall omvandlas till en fristående högskola.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lärarcertifikat.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om undervisning på entreprenad.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättandet av ett fristående nationellt kvalitetsinstitut.
Alla barn har rätt till en god utbildning. Enligt skollagen skall barn och ungdomar ha lika tillgång till utbildning i det offentliga skolväsendet. Utbildningen skall vara likvärdig, varhelst den anordnas i landet. Dessa viktiga principer uppfylls inte av sig själva. Rapporterna om brister i den svenska skolan visar att dagens skolpolitik inte erbjuder vad som utlovas. Otaliga är de elever, föräldrar, lärare och andra som utifrån sina erfarenheter påtalat brister och problem både i skolans verksamhet och när det gäller resultaten. Det är dags att lyssna på dem.
Skolverkets senaste samlade lägesbeskrivning om tillståndet i skolan gäller 1999. Det krävs insatser för att åstadkomma ökad kvalitet och förbättrade resultat.
Skolans måluppfyllelse avseende kunskapsmålen måste öka. Det stora flertalet elever når en godtagbar kunskapsnivå efter nio år i skolan, och det stora flertalet utvecklas också på ett sådant sätt avseende exempelvis demokratisk och etisk insikt att skolan kan sägas fullgöra sitt uppdrag. Men det finns en grupp elever, vars resultat är ett misslyckande för skolan. Att tjugo procent av eleverna inte får ett fullständigt avgångsbetyg är en allvarlig motgång för skolan och skolsystemet. Att mellan tre och fyra procent inte lär sig läsa och skriva ordentligt är oacceptabelt. Den relativt stora andel som inte når målen i naturvetenskapliga ämnen är heller inte tillfredsställande.
Vidare påtalas:
Många skolor har i dag bristande kunskaper om de egna elevernas resultat. Man saknar systematik i bevakningen av elevernas prestationer och kan därmed heller inte ge en samlad resultatbild av den egna verksamheten. Det finns också skolor som har fungerande system för bevakning av elevers lärande och prestationer, men där resultatbilden ändå visar på brister. Kunskapen har inte utnyttjats till att åstadkomma diskussion och utveckling av det egna arbetet med utgångspunkt i elevernas varierande behov.
I januari 2001 skrev Ragnar Eliasson, Skolverket, i en debattartikel i Dagens Nyheter;
1998 och 1999 var det 20,4 respektive 22,7 procent av eleverna som inte fick godkända betyg i ett eller flera av grundskolans ämnen. 2000 var siffran 24,3 procent. Redan resultatet för 1998 var enligt Skolverket otillfredsställande och vi uttryckte förra året oro över att ingen förbättring kunde skönjas 1999.
Vad är innebörden och vilka blir konsekvenserna av denna klyfta mellan mål och resultat? Först några ytterligare fakta.
Grundskolan är obligatorisk, men ambitionen är att alla ungdomar också skall skaffa sig en gymnasieutbildning. För att få gå vidare till de nationella programmen i gymnasieskolan fordras det att man har godkänt i engelska, matematik och svenska från grundskolan. Andelen elever som nådde denna behörighet var 2000 89,4 procent. Det är en minskning från 91,4 procent 1998 och 90,3 procent 1999.
Bakom de nationella genomsnittssiffrorna döljer sig mycket stora skillnader kommunerna emellan. Bland kommunerna varierar andelen elever som inte når alla mål från 3 till 42 procent och andelen behöriga från 79 till 99 procent! Spridningen på skolnivå är ännu större.
Det är nu viktigt att få till stånd en förändring i positiv riktning, att öka andelen elever som fullt ut når grundskolans mål. Det finns annars en risk för uppgivenhet och permanent sänkta ambitioner.
Mot detta är det nödvändigt att ställa skolministerns och regeringens attityd att ständigt tona ner svårigheter och problem. Skolminister Ingegerd Wärnersson återkommer ofta till detta, exempelvis i den särskilda debatten om skolan i början av år 2000 som anordnades med anledning av en larmrapport från Skolverket.
Men vi skall vara medvetna om att de elever vi talar om i denna debatt är de som ej nått målen. Fortsätter vi att benämna dem som kriselever kommer vi att för alltid knäcka dem. Här vill jag inleda med några rader från ett mail som jag fick inför dagens debatt från barn- och ungdomsnämndens ordförande i Botkyrka. Jag tycker också att det är viktigt att i debatter o.d. inte enbart fokusera på alla de som inte klarat sig, utan att också prata om dem som klarat sig.
Därefter berättade statsrådet om tre bra skolor hon besökt för att avsluta inlägget med:
Stöd skolan och ge den resurser, satsa på kompetensutveckling och bättre kvalitetsgranskning och krisförklara den inte!
Ett annat exempel kan hämtas från den allmänpolitiska debatten 2001, där statsrådet Ingela Thalén i en replik hävdade följande:
Jag tycker att Beatrice Ask målar upp en mörk bild av skolan som gör mig orolig. Jag talar också med lärare. Jag känner också specialutbildade lärare med specialinriktning på läs- och skrivsvårigheter och annan typ av inlärningsproblem som tycker att de faktiskt har en ganska bra situation. Det som de är oroliga för är att de långsiktigt inte skall få tillräckligt mycket resurser för att upprätthålla sin förmåga och sina små grupper.
Socialdemokraterna har få förslag på åtgärder eller insatser för att göra skolan bättre. Under våren 2001 lämnade regeringen en (1) proposition som rörde skolan utöver budgetförslaget. Mot bakgrund av de många olika svårigheter som finns i skolan är denna handfallenhet anmärkningsvärd. Grundskolan är obligatorisk för alla barn och det är ytterst regeringen som måste ta ansvar för att verksamheten når de nationella målen och i övrigt följer de riktlinjer som dragits upp.
Den bistra verkligheten talar sitt eget språk. Några exempel:
Fler och fler elever lämnar den obligatoriska skolan utan de kunskaper utbildningen borde ha gett. Andelen elever som går ut grundskolan utan betyg i ett eller flera ämnen har ökat till 24,3 procent 2000 från 22,7 procent år 1999 och 20,4 procent 1998. (Skolverket, Jämförelsetal för huvudmän 2001)
16 procent av eleverna i årskurs nio hade våren år 2000 så stora brister i matematik att de inte kan anses uppfylla kursplanens kunskapskrav. 1999 var motsvarande siffra 12 procent och 1998 11,4 procent, (Skolverket, Betyg och utbildningsresultat, rapport 195).
Men det är inte bara när det gäller kunskapsmålen problemen har förvärrats. Många barn och ungdomar mår dåligt i skolan. Var tredje elev uppgav år 2000 att de var stressade. 14 procent av eleverna uppger att mobbning är ett problem på deras skola. Fyra procent upplevde sig mobbade. 1997 var motsvarande siffra 2 procent. (Skolverket, Attityder till skolan 2000)
1994 ansåg 6 procent av eleverna att mobbning var ett problem på deras skola. År 2000 var siffran 14 procent. 35 procent uppgav år 2000 att de var stressade. 1997 var siffran 25 procent.
Det skall inte uteslutas att åtminstone vissa av dessa problem funnits länge, utan att de blivit allmänt kända. De betyg som numera ges sätts i förhållande till kunskapsmål och en definierad nivå för vad som skall uppnås. Statistik och attitydundersökningar har förbättrats.
Men att problem kan ha funnits länge är en klen tröst för dagens elever och för dem som lämnar skolan utan goda förutsättningar för vidare utbildning och arbete. I takt med att värdet av goda kunskaper ökar blir handikappet för den som halkar efter större. I en tid när ny kunskap ständigt måste vinnas, blir det svårt för den som har bristande grundkunskaper att bygga på.
I början av 1990-talet genomfördes en rad genomgripande skolreformer. Bakgrunden var att skolan liksom flera andra verksamheter varit detaljreglerade av staten. Man nöjde sig inte med att ställa upp målen och ange färdriktningen, utan försökte i varje enskild situation ange hur verksamheten skulle skötas. Det var dåligt och ineffektivt. Därför bestämdes att beslut om hur skolorna skulle arbeta skulle fattas lokalt.
Statens uppgift skulle övergå till att ange nationella mål och följa upp resultaten. Onödiga regler skulle tas bort. Att det nya sättet att styra skolan på förutsatte bättre uppföljning av resultaten var alla överens om. Läroplanen, som antogs 1994, utformades av den borgerliga regeringen i linje med detta.
Nära 10 år senare kan konstateras att socialdemokratiska regeringar därefter misslyckats med förnyelsen av skolan. Uppföljning och utvärdering är fortfarande otillräcklig, många kommuner genomför inte ens den kvalitetsuppföljning de är ålagda att göra. Minst lika allvarligt är att det i skolorna ofta saknas kunskaper om ansvarsfördelning, mål m.m. Den lokala diskussionen om hur man på den enskilda skolan skall arbeta för att nå målen, ta vara på de egna resurserna etc. saknas ofta.
I vissa skolor eller delar av skolor – såsom enstaka arbetslag – förekommer pedagogiska diskussioner, men kunskaperna och medvetenheten om styrdokumenten varierar. Överraskande många lärare förefaller ha bristande kännedom om skolplan och arbetsplan.
I alltför få skolor driver rektorn ett medvetet arbete för att åstadkomma reflektion och diskussion om hur skolans mål skall nås och hur de medel skolan förfogar över kan utnyttjas. (Skolverkets Nationella kvalitetsgranskning 98, sid 29)
De socialdemokratiska regeringarna under denna tid bär ansvar för problemen, eftersom man inte försäkrat sig om att göra regelverk, mål och intentioner väl kända och därför att man underlåtit att ta initiativ när okunskap eller missförhållanden blivit uppenbara. Därutöver har den avreglering som borde ha genomförts inte blivit av. Den översyn av skollagen som är en naturlig konsekvens av förändringarna kom till stånd sent, arbetet har flera gånger skjutits framåt i tiden och skollagskommitténs förslag kommer inte att vara färdigt för beslut ens detta år.
Det kan diskuteras om orsakerna till reformeringens misslyckande är en följd av oförmåga i Utbildningsdepartementet eller regeringen eller om det finns andra skäl. Nära till hands är att se den övertro till politiska beslut som är grunden i socialistisk politik som förklaringen. Framförallt handlar det om att man inte vill släppa den politiska kontrollen över skolan genom att ge skolorna själva egenmakt. Socialdemokraterna har i flera fall snarast stärkt eller velat stärka kommunpolitikernas inflytande över skolverksamheten.
Den socialdemokratiska skolpolitiken präglas i hög grad av uppfattningen att skolan först och främst skall vara en mötesplats för elever med olika bakgrund. Begrepp som den sammanhållna klassen och enhetsskola handlar om det. Problemet är att verkligheten inte gör det lika enkelt. Inte minst det segregerade boendet gör att hänvisning av elever till närmaste skola snarast förstärker än motverkar social rörlighet.
Tanken om enhetsskolan, att ge alla elever i princip samma utbildning, har lett till en ovilja att bejaka alternativ och mångfald. Den socialdemokratiska oviljan att öppna vägar för fristående skolor är ett tecken på detta, men det har också påverkat inställningen till yrkesutbildningen. Gymnasieskolan där alla, oavsett önskad inriktning, skall läsa många gemensamma kurser i allmänna ämnen är ett exempel. Bristande intresse för lärlingsutbildning är ett annat.
Barn är individer med olika förutsättningar, behov och intressen. En skola gjord för den statistiske medeleleven passar ingen. Undervisning och annan verksamhet måste kunna utformas med hänsyn till detta. Varje barn skall mötas med respekt. Det kräver stor frihet för skolans lärare och andra med professionell kunskap om inlärning och undervisning när det gäller arbetets uppläggning, men också tilltro till elevernas egen förmåga att successivt ta ett ökat ansvar för sin egen utbildning.
Skolan finns för att var och en skall kunna få det stöd och de utmaningar han eller hon behöver för sin kunskapsutveckling. Det är ett lika stort svek mot den långsamme eleven att tvingas stressa med i den genomsnittliges tempo som det är mot den snabbe att inte tillåtas utveckla hela sin potential.
Barn och ungdomar behöver bli sedda. Vi vill ta upp kampen mot den anonymitet många barn känner i skolan. Att känna sina kamrater och skolans vuxna med namn är en bra tumregel för vad som borde vara minikravet för en skolorganisation när det gäller grundskolan.
Tilltron till varje barns och ungdoms förmåga är grundläggande för att skolan skall nå goda resultat. Forskning om framgångsrika skolor visar betydelsen av att skolan prioriterar skolans kunskapsmål och att de som arbetar där har höga förväntningar på att elever är läraktiga. Attityden att vissa elever knappast kan nå målet måste ändras till en vilja att med skolans kompetens göra det möjligt för varje elev att nå kunskapsmålen.
Vår uppfattning att varje individ behövs och är viktig tillsammans med tron på att alla kan uppnå skolans grundläggande mål leder till öppenhet för en mångfald när det gäller arbetsformer och pedagogik. Vi konstaterar att en del elever behöver mer stöd än andra både i form av lärarinsatser och i form av tid.
I Sverige får de flesta barn pedagogisk ledning från det att de är arton månader tills de är sexton år gamla. Det är längre än någonsin tidigare i historien. Inte heller har det någonsin satsats så mycket på skolan som under efterkrigstiden. Det är inte acceptabelt att – trots detta – så många elever som drygt 20 procent lämnar grundskolan utan betyg i alla ämnen.
Skolan skall tillsammans med föräldrarna fostra barnen. Till grund för detta skolans ansvar finns läroplanens värdegrund. Verksamheten skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och ”alla som arbetar i skolan skall främja aktningen för varje människas egenvärde och respekten för vår gemensamma miljö”(skollagen 1 kap. 2 §). Skolan skall förmedla och ge eleverna förståelse för:
Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. (Lpo 94)
Frågor om vilken etik och moral som barn och ungdomar möter väcker allt oftare debatt. Det är ett tufft klimat i många skolor och i andra sammanhang där barn och ungdomar vistas. Många tycks sakna kunskap och respekt för ditt och mitt, rätt och fel.
Vi menar att det är viktigt att konstatera att viktiga värden inte är självklara, utan måste läras, accepteras och diskuteras av varje ny generation. Vuxenvärlden har ett stort ansvar för att barn och ungdomar ges denna möjlighet. Om skolan kan sägas att undervisningen skall vara allsidig och neutral i åskådningsfrågor, men inte neutral när det gäller åsikter och uttrycksformer som träder andra förnär och som strider mot grundläggande värderingar som människors lika värde.
Det etiska perspektivet finns i flertalet av de ämnen skolan ger undervisning i och måste givetvis prägla helheten i skolan.
En skolas förmåga att hantera mobbningsproblem är kanske det bästa uttrycket för dess moraliska styrka. Regeringens värdegrundsprojekt är vällovliga, men mobbningen ökar lavinartat i statistiken. Det är generande att enskilda elever efter år av trakasserier har tvingats anmäla skolan för polisen.
Varje skola skall ha klara regler och arbeta för att förebygga och ingripa mot alla tendenser av mobbning. Varje barn har rätt att känna sig välkommet och tryggt i skolan. Skolan har ansvar för att snabbt tillsammans med föräldrarna reda ut fall av mobbning. Elever som mobbar andra skall kunna flyttas.
Skolans huvuduppgift är att förmedla kunskaper. Undervisning och annan verksamhet som syftar till kunskapsutveckling måste stå i centrum för skolans arbete. Skolans legitimitet avgörs av undervisningens kvalitet och i vilken utsträckning skolan förmår vara en stimulerande plats för lärande. Väl utbildade lärare och tillgång till speciallärare är nödvändigt för att ge varje elev de bästa förutsättningarna för maximal inlärning. Skolans professionella skall ha stor frihet att utifrån sin kunskap forma arbetet för att nå skolans mål.
Den snabba kunskaps- och samhällsutvecklingen gör att skolan måste prioritera grundläggande och mer bestående kunskaper.
Det behövs tydliga regler i skolans vardag. Att stärka rektorer och personal i frågor som rör normer och värderingar och få de vuxna i och utanför skolan att samverka är därför nödvändigt. Kunskaperna om gällande regelverk och dess intentioner, andra myndigheter och institutioner o.s.v. är nödvändiga om skolan skall kunna fullgöra sina uppgifter.
Men det räcker inte. Den kultur som utvecklas i skolan skall präglas av respekt för dem som arbetar där och för skolans mål. Elever och lärare skall kunna känna sig stolta över sin skola.
Samma regler skall gälla i skolan som i övrigt arbetsliv. Det handlar bl.a. om att passa tider, vara hjälpsam, göra sitt bästa, kunna lyssna, ta initiativ och personligt ansvar.
Frågor som rör skolans inre arbetsmiljö hanteras oftast bäst av dem som är direkt berörda. Likväl finns också ett övergripande ansvar. Påståenden om att lärare ”inget kan göra” eller att skolan alltid måste stå öppen för var och en visar endera att regler är okända alternativt att de behöver ändras.
Samarbetet mellan skolan och socialtjänsten behöver utvecklas och ges direkt konkreta former när ungdomar ställts under socialtjänstens övervakning. Det är viktigt att regler för sekretess m.m. inte omöjliggör ett fungerande samarbete i syfte att förebygga brott och missbruk bland unga.
Det behövs också en översyn av skolförordningens bestämmelser om disciplinära åtgärder mot elever. Bör elever kunna avstängas? Från grundskolan? I gymnasiet? Hur tillförsäkras elever som inte uppfyller elementära krav på uppförande i så fall utbildning? Vilken ansvarsfördelning bör råda mellan hem och skola när det gäller elevers uppförande? Hur kan ett fungerande vuxenkontrakt mellan föräldrar, lärare och andra etableras?
En förutsättning för att samarbete mellan hem och skola skall vara möjligt är ömsesidigt informationsutbyte i relevanta frågor. Vi anser att det är självklart att föräldrar under hela skoltiden informeras om en elev är ogiltigt frånvarande. Skolk är ofta ett tecken på problem.
Det finns också skäl att pröva frågan om vad som kan göras för att förhindra att skolor eller enskilda lärare gömmer disciplinproblem. Allvarliga ordningsproblem är ofta kulmen på en problematik som pågått länge. Vi anser att skolorna bör informera föräldrar och resp. skolstyrelse oftare. Det skulle ge bättre förutsättningar för ett konstruktivt agerande. Vi anser att skolorna borde åläggas skyldighet att informera föräldrar och skolhuvudmän i ordning och uppförandefrågor.
Elever och föräldrar skall uppmuntras till ett aktivt val av skola. Det innebär att de skall ges information om sina möjligheter och om de alternativ som finns i både kommunala och fristående skolor.
Det aktiva valet är viktigt därför att det personliga engagemanget för skolan och den egna utbildningen är central. Kunskapsutveckling är inget som bara sker under lektionerna. Att lära mera är snarare en livsform och en inställning. I det kunskapssamhälle som växer fram blir det allt viktigare att även hemmen stimulerar barnet att lära. Alla föräldrar, även de som inte själva har en gedigen utbildningsbakgrund, kan göra mera för att stimulera barnens skolarbete. Insatser för att främja det aktiva valet och för att öka samarbetet mellan skolan och föräldrarna kan bidra till att ge alla barn bättre förutsättningar för goda studieresultat. Särskilt viktigt är att föräldrar med invandrarbakgrund får ordentlig information och god kontakt med barnets skola, om de själva saknar erfarenheter av den svenska skolan.
För många är skolan fortfarande något man hänvisas till snarare än något man väljer själv. Där man bor skall man också studera. Detta är en rest av ett gammalt och skadligt förhållningssätt. För många kan närmaste skola vara det bästa alternativet, men det kan också bli segregerande. Bostadspolitikens orättvisor fortplantas in i unga människors utbildning. Ett aktivt val av skola ger andra möjligheter.
Vi föreslår en genomgripande frigörelse och förnyelse av den svenska skolan. De bästa erfarenheterna från friskolorna skall kunna förverkligas vid alla skolor. Alla skolor skall bli fria, i meningen självständiga skolor som främst får mandat från elever och föräldrar för sin verksamhet.
Skolor som uppfyller nationella kvalitetskrav på undervisningen skall ges resurser direkt från staten i förhållande till hur många elever skolan förmår attrahera. Skolpeng ger alla elever ekonomiska möjligheter att göra ett eget val, samtidigt som skolorna får ett ökat intresse av att lyssna på och samarbeta med elever och föräldrar. Särskilda tillskott ges för bl.a. handikappade elever.
Att skolorna får eget budgetansvar innebär mindre politisk styrning och en förstärkning av skolornas eget ansvar. Den i dag dominerande relationen skola–kommunledning ersätts med relationen skola–elev–föräldrar.
Skolpengen ger skolorna möjlighet att lägga skolans pengar där de gör störst nytta. För höga lokalkostnader kan t.ex. bytas mot bättre läromedel eller mer stimulerande arbetsvillkor för lärarna.
Vi föreslår att de exakta formerna för den frigörelse av skolan som vi förordar skyndsamt utreds. Regeringen bör för riksdagen presentera ett förslag i sådan tid att omläggningen kan ske höstterminen 2003.
För att möjliggöra en bästa möjliga övergång från det uttjänta skolsystemet till det nya bör övergången kombineras med en resursförstärkning som kan stärka undervisningsanslagen. Ett förstahandsmål är att till undervisningen återvinna vad som i många skolor fått gå till ökade lokalkostnader under de senaste tio åren.
Vi förordar att ytterligare resurser tillförs det nationella skolpengssystemet från och med 2003 utöver vad som följer av överföringen av skolans kostnader till staten från kommunerna. Sammantaget innebär detta att cirka 60 miljarder kronor skall ställas till skolornas förfogande, direkt och utan avbränningar. För det kommande året bör medel motsvarande de specialdestinerade pengarna till fler vuxna i skolan tilldelas kommunerna utan de klåfingriga regler som gäller för närvarande.
I dag fördelas grundskolans kostnader på följande sätt:
Källa: Aktuellt om skolan, Svenska Kommunförbundet, 2001
Vår ambition är att den del av skolans totala kostnad som går till undervisningen skall kunna förstärkas. Att skolorna själva ges ansvar för skolans budget kommer att verka i den riktningen.
Frågan om när barnen skall börja skolan har diskuterats livligt under senare år. Till stöd för debatten finns en insikt om barns goda förutsättningar för inlärning och utveckling tidigt. Sedan många år gäller flexibel skolstart i Sverige, och rätt att börja grundskolan har elever från sex års ålder.
Den personligt anpassade skolstarten har emellertid inte realiserats i den svenska skolan. Andra aspekter än att barn utvecklas olika och i olika takt har fått större utrymme. Sedan den 1 januari 1998 erbjuds alla sexåringar skolförberedande verksamhet inom förskoleklassen, och riksdagen har nyligen beslutat att fyra- och femåringar fr.o.m. den 1 januari 2003 skall erbjudas tre timmars allmän förskola.
Verksamheten inom svensk förskola håller hög kvalitet. Utrymmet för föräldrar att välja barnomsorg och skola är emellertid begränsat som en följd av den socialdemokratiska politiken. Vi förordar en annan familjepolitik och vi anser att flexibel skolstart skall förverkligas.
När det gäller förskoletiden föreslår vi att nuvarande sexårsverksamhet, s.k. förskoleklasser, får utvecklas till en barnskola med tydliga pedagogiska ambitioner att ta vara på varje barns förmåga till tidig inlärning. Barnskolan skall, i likhet med sexårsverksamheten, vara frivillig för föräldrarna och det är kommunerna eller godkända skolor som kan ta initiativ till att utveckla förskoleklassen i denna riktning. Kommuner som önskar inrätta barnskola ges möjlighet att göra det i egen regi eller genom att lägga ut verksamheten på entreprenad. Riktmärket för barnskolan är barn i åldern 4–6 år.
Vi anser att barn vars föräldrar så önskar skall få börja grundskolan vid sex års ålder samtidigt som vi föreslår en ändring som innebär att skolstart kan ske t.o.m. det år eleven fyller åtta. Därmed finns ett ordentligt spann i tiden som gör att bättre hänsyn kan tas för att tillvarata alla barns speciella förutsättningar.
Det behövs också ökad medvetenhet om att skolplikten kan upphöra tidigare än det år eleven fyller sexton om han eller hon nått grundskolans mål. Styrelsen för utbildningen skall göra denna bedömning utifrån det enskilda fallet, men i dag saknas former för sådan prövning. Vi föreslår att frågan om en slags grundskoleexamen utreds och att en sådan ger behörighet till fortsatta studier i gymnasieskolan. Elever som inte nått grundskolans mål efter nio år skall erbjudas ett extra år så att de slipper gå vidare till gymnasieskolan med otillräckliga grundkunskaper.
En skola som sätter varje elev i centrum måste också visa intresse för den enskildes resultat och utveckling. Elever och föräldrar skall ha rätt till information om skolans bedömning av den enskildes kunskaper och utveckling i förhållande till skolans mål under hela skoltiden. En skola utan betyg är en skola som inte bryr sig om den enskilde.
Individuell uppföljning och utvärdering är också nödvändigt för skolans eget utvecklingsarbete. Eftersom ingen skola kan arbeta professionellt utan kontinuerlig uppföljning av varje elevs utveckling i förhållande till skolans mål handlar frågan om skriftlig information och betyg snarast om huruvida skolans bedömningar skall hemlighållas för elev och föräldrar eller inte. Ordning och uppförandefrågor ställer krav på genomtänkta strategier från skolornas sida och eleven skall rätta sig efter givna bestämmelser.
Vår uppfattning att skolan är till för eleven och inte tvärtom, gör det självklart att verka för öppenhet och samarbete. Föräldrar som förväntas vara ett stöd för eleven och skolans samarbetspartner måste ges information om både mål och resultat. Formerna för återkommande informationsutbyte kan avgöras lokalt på varje enskild skola.
Däremot skall föräldrar i skollagen tillförsäkras rätt att få information och det skall vara fritt för skolorna att ge sådan information genom utvecklingssamtal eller skriftlig dokumentation.
För att säkra möjligheter till nationella jämförelser och kvalitetssäkring behövs nationella betyg. Sådana kan också vara användbara för antagning till senare utbildningar. Betyg och omdömen kan också vara ett pedagogiskt verktyg, men för att de skall fungera som sådana behöver skalan tillföras ytterligare steg.
Ogiltig frånvaro, skolk, är tecken på problem. Närvaron måste följas upp under hela skoltiden och finnas med i det skriftliga omdömet eller på betyget.
I dag ges betyg alltför sent i grundskolan. Det är inte rimligt att vänta tills eleven tappat all tilltro till skolan och de egna möjligheterna innan föräldrarna görs uppmärksamma på vad som händer.
För att ge utrymme för skolor som önskar att sätta betyg tidigare bör skollagen ändras så att staten enbart reglerar när obligatoriska betyg skall ges. Dock måste betyg sättas i grundskolan senast i åk. 6. Betygskriterier och antal steg för ”lokala” betyg fastställs lokalt, under det att nationella betyg även framgent skall ges efter riktlinjer som gäller för alla skolor.
Gymnasieskolan brottas med många problem. Visserligen börjar många gymnasiet, men många hoppar av eller misslyckas med sina studier. Samtidigt är de krav på utbildning som ställs för vidare studier och arbete höga. I realiteten är utbildning motsvarande gymnasienivån nödvändig för alla.
Orsakerna till att elever misslyckas är flera. Många elever saknar tillräckliga förkunskaper för att bli antagna vid ett nationellt program. De hamnar inom det individuella programmet, vars syfte är att ge elever möjlighet att skaffa sig förkunskaper för studier på ett nationellt program. Andra börjar på ett nationellt program men klarar inte studietakten, varför antalet studerande på det individuella programmet vid läsårets slut är betydligt högre än vid läsårets början. Det individuella programmet har blivit en uppsamlingsplats för grundskolans misslyckande. Det var aldrig avsikten och så borde det inte vara.
Vi avvisar samtidigt Skolverkets förslag att slopa de särskilda antagningskraven till gymnasieskolans nationella program. Det är viktigt att elever vid gymnasieskolans utbildningar har nödvändiga förkunskaper för att klara studierna. Problemen måste i första hand angripas genom insatser i grundskolan samt genom förändringar i gymnasieskolans utbud av program. Vi anser att gymnasieskolan skall erbjuda lättare och svårare kurser och att kraven på gemensamma ämnen, oavsett inriktning, skall minskas och vi vill avskaffa kravet på att alla utbildningar direkt skall leda till allmän högskolebehörighet. Därutöver måste formerna för utbildningar som varvar teori och praktik utvecklas. Mot bakgrund av att den parlamentariska gymnasiekommittén skall redovisa sitt uppdrag i oktober 2001 vill vi inte nu låsa oss för detaljerade lösningar. Vår förhoppning är att nödvändiga förändringar för att fler skall kunna tillgodogöra sig en gymnasieutbildning av hög kvalitet skall kunna genomföras senast 2004.
Utöver en förnyad struktur för gymnasieskolan krävs förändringar som ger elever större möjligheter att själva ta ansvar för sin utbildning. Riksdagens beslut på förslag av socialdemokraterna att förbjuda betygskomplettering under gymnasietiden för elever som nått kunskaper motsvarande betyget Godkänd måste rivas upp. I stället för att uppmuntra flit, tvingar regeringen elever att endera av taktiska skäl maska, alternativt redan från början inrikta sig på kompletteringar inom komvux. Det är orimligt och leder till onödiga kostnader för alla.
Elevernas rätt att välja gymnasieskola måste öka. Det är orimligt med en ordning som medför att tur eller elevens bostadsadress är avgörande för antagning till gymnasieskolan. Ungdomar i gymnasieåldern kan göra egna bedömningar av skolor och klarar av längre resvägar än små barn.
Det fria skolvalet säkerställs bäst genom införandet av en skolpeng för alla. En skolpeng som tillförsäkrar varje gymnasieskola grundläggande resurser ökar skolornas självständighet samt ger kortare beslutsvägar, minskad byråkrati, ökad profilering och fler fristående gymnasieskolor.
I avvaktan på att en skolpeng kan införas också för gymnasieskolan bör möjligheterna att välja gymnasieskola garanteras på annat sätt. Därutöver bör reglerna för specialutformade program och rätten att välja sådana också utanför hemkommunen vidgas. Skolverket skall godkänna fristående gymnasieutbildningar på grundval av utbildningens kvalitet. Godkända gymnasieutbildningar skall ha rätt till stöd från elevernas hemkommuner.
Sedan flera år väntar vi på ett av regeringen utlovat förslag om en modern gymnasieexamen. Vi anser att en gymnasieexamen skall pröva den enskilde elevens kunskaper och färdigheter i former som arbetas fram av gymnasieskolor, högskolor och universitet respektive berörda branscher i samverkan. En internationellt gångbar examen förutsätter prövning av elevernas kunskaper i flera ämnen, vilket bara delvis kan ske i form av rapportskrivande.
Gymnasieexamen (teoretisk inriktning) skall förutsätta kunskaper och förmåga som alla elever med gediget studiearbete skall ha rimliga möjligheter att kunna nå.
En obligatorisk gymnasieexamination kan bidra till bättre studieresultat och nationella och rättvisa kunskapsjämförelser. De gymnasieelever som inte når Godkänd i examensprövningen skall ges möjligheter att pröva igen.
Lärarna har en avgörande betydelse för att skolan skall kunna utvecklas kvalitativt. Det är lärarna som är skolans unika tillskott till elevernas lärande. Egna kunskaper är en förutsättning för att kunna lära andra. Förutom gedigna teoretiska och praktiska kunskaper krävs att lärare har förmåga att stimulera och entusiasmera, att leda och vägleda och att samverka med föräldrar och andra utanför skolan.
De krav som i dag ställs på skolan innebär behov av förändringar av undervisningen. Därmed berörs i högsta grad lärarrollen och lärarutbildningen.
Samtidigt som det ställs höga krav och förväntningar på lärarna är det uppenbart att såväl lärarrekryteringen som trivseln bland lärarna är ett stort problem. Kvaliteten på den utbildning som ges till lärare ifrågasätts av såväl studenter som andra. Den nya lärarutbildningen, som startar hösten 2001, kommer inte att ändra på det.
Vi förespråkar en gedigen, kvalificerande och profilerad lärarutbildning, där större vikt läggs vid ämneskunskaper och ledarskapsutbildning, som ger förmåga både att leda och att samverka med andra.
Modern lärarutbildning måste bygga på vetenskaplig grund avseende frågor om barns utveckling, inlärning och pedagogik. Alla lärare behöver gedigna kunskaper i kommunikation och modern informationsteknik, likväl som förankring i den klassiska bildningen. Lärarutbildningarna måste ge goda kunskaper i det eller de ämnen läraren avser att undervisa i. Det är viktigt att delar av lärarutbildningen är förlagd till verksamhet i skolorna.
Lärarutbildningarna skall ha någon form av antagnings-, anlags- eller lämplighetstest vid antagningen.
Svårigheterna att rekrytera lärare är ett skäl för att kvalitetssäkra skolan genom erkännande av särskild lärarkompetens. Vi förordar införande av ett lärarcertifikat i flera delar. Certifikatet skall dels innehålla examensbevis från ämnesutbildning och pedagogisk utbildning, dels visa genomgången kompetensutveckling, fortbildning och eventuell yrkespraktik. På grundval av sådant underlag kan beslut om utfärdande av certifikat fattas. Beslutet, som skall vara överklagbart, kan fattas av rektor eller av en fristående lärarnämnd.
Lärarcertifikatet bör tidsbegränsas, förslagsvis till fem år, och skall medföra en skyldighet för skolan att se till att läraren under perioden får fort- och vidareutbildning enligt den individuella utvecklingsplan som lagts upp. På samma sätt medföljer en skyldighet för läraren att skaffa sig den fortbildning och uppdatering som höjer vederbörandes kompetens. Med införandet av ett lärarcertifikat skapas ett system för kontinuerlig kvalitetskontroll och kompetenshöjning, samtidigt som läraryrkets status höjs.
Det är viktigt att stimulera utvecklingen av alternativa lärarutbildningar. Staten bör noga pröva förutsättningarna för att ställa sådana utbildningar under statlig tillsyn och tilldela dem statsbidrag. Däremot finns det ingen anledning att ställa samma krav på innehållet som görs på statliga utbildningar. Ambitionen med fria lärarutbildningar är att stimulera en nödvändig utveckling inom undervisningssektorn.
Det finns redan i dag alternativa lärarutbildningar, exempelvis med Montessori- och Waldorf-inriktning. Utbildningen bedrivs både i enskild regi och i samverkan med statliga universitet och högskolor. Detta är ett erkännande från samhällets sida att olika pedagogiska profileringar erbjuder fullgoda alternativ för ungdomsutbildning. Ett problem i sammanhanget är emellertid att lärarutbildning till dessa pedagogiska alternativ inte alltid omfattas av statlig finansiering. Principen bör vara att om utbildningen enligt Högskoleverkets bedömning håller god kvalitet borde sådan utbildning kunna ges inom rimliga ekonomiska villkor. Så är det inte i dag.
Vad beträffar alternativa lärarutbildningar kan nämnas att kanslersämbetet redan 1994 föreslog att Rudolf Steinerhögskolan skulle beviljas examensrätt för ett antal Waldorflärarutbildningar. Trots detta föreligger ännu inget förslag från regeringen om hur en sådan fullständig utbildning kan komma till stånd. I stället har regeringen förhalat och fördröjt frågan om statligt stöd.
En av dagens lärarhögskolor bör ges möjlighet till en självständig ställning. Fristående utbildningsinstitutioner med statens uppdrag att bedriva lärarutbildning är ett steg mot framtiden. En sådan ordning ligger i linje med de aktuella trenderna som går mot större valfrihet och egenmakt. En av de statliga högskolorna bör alltså bli fristående. Mångfalden och kvaliteten höjs genom att lärarutbildningen konkurrensutsätts.
Det finns ett stort behov av att skolan öppnas för att kunna ta vara på kompetens och lösningar som finns på olika håll i samhället. En sluten skolmiljö, som präglas av kommunala skolmonopol, uppfyller inte de krav och har inte den kompetens som krävs för att ge alla elever utbildning av hög kvalitet. Svårigheterna för skolan att med egna lärare ge kunskap i takt med tiden gör det nödvändigt att söka nya lösningar.
Entreprenad är inte liktydigt med privatisering; kommunen behåller huvudmannaskapet – med åtföljande inflytande och ansvar – men kan överlåta myndighetsutövning såsom betygssättning (dock inte rektorsfunktionen).
Inom gymnasieskolan får karaktärsämnen med yrkesinriktad eller estetisk profil läggas ut på en privat arbetsplats enligt lagen om entreprenadförhållanden inom skolan (även andra kurser efter regeringens dispens vid särskilda skäl). Komvux, särvux och sfi får anordnas av andra professionella utbildningsanordnare – privata eller offentliga – enligt bestämmelser i skollagen.
Enligt den utvärdering Skolverket gjort (Nationella kvalitetsgranskningar 2000 – Utbildning på entreprenad) är erfarenheterna på många sätt positiva.
Entreprenörerna har i många fall givit prov på ett målinriktat arbete för en användbar kompetens hos de studerande. Särskilt yrkesutbildningar präglas av helhetsperspektiv och nära anknytning till yrkesområdet. Arbetsorganisationen och tidsanvändningen är påtagligt flexibel och anpassad till verksamhetens krav och de studerandes behov. Nya och olika arbetsformer prövas. De studerande uppskattar att de blir behandlade som ”vuxna och jämlika” och att utbildningen inte har en traditionell prägel av skola. Studerandeinflytandet är ofta effektivt och omedelbart.
Entreprenörernas lärare har i allmänhet både pedagogisk utbildning och aktuell yrkeserfarenhet från det område som utbildningen avser.
Vi anser att skolornas möjlighet att lägga ut undervisning på entreprenad skall vidgas till att gälla också grundskolan och flertalet ämnen. Ansvaret för att undervisningens kvalitet och skolans verksamhet hålls samman skall vila på skolans ledning och skolhuvudmannen.
Skolelever, föräldrar och allmänhet har rätt att ställa krav på den utbildning som erbjuds. Därför måste stor vikt läggas vid arbetet med att säkra den svenska skolans kvalitet. I andra länder tar sig detta arbete – som vi visat ovan – uttryck i rankning och jämförelser av olika skolor. Det finns goda exempel att dra lärdom av, men eftersom kvalitetsutvärdering inom utbildningsområdet är eftersatt generellt måste ett utvecklingsarbete bedrivas.
Skolverket har under senare år gjort en hel del utvärderingar och samlat in statistik för jämförelse mellan skolor och kommuners verksamhet. Tidskriften Moderna Tider har publicerat en egen modell för rankning av universitets- och högskoleutbildningar, och flera tidningar har redovisat statistik av olika slag vad gäller skolors och utbildningars resultat. Vi är positiva till denna utveckling eftersom jämförelser och rankningsresultat bidrar till kunskapsbasen för diskussionen om skolans kvalitet. Genom att man offentligt diskuterar enskilda lärosätens resultat, tvingas varje skola ifrågasätta, försvara och förändra sin verksamhet. Det är viktigt att skapa ett skolväsende där det är naturligt att diskutera kvalitet och resultat. I en lärande organisation är det en naturlig del av kontinuerligt utvecklingsarbete.
Skolverket har många vitt skilda uppgifter. Det kan ifrågasättas om de är förenliga. I utredningen Forskning 2000 var utredarna överens om att skilja mellan främjande och kontrollerande uppgifter i det kvalitetsgranskande arbetet rörande forskningen. Även Kunskapslyftskommittén har i enighet föreslagit en liknande åtskillnad mellan dessa huvuduppgifter vad gäller vuxenutbildning. Vi menar att grund- och gymnasieskolan också är i behov av fristående kvalificerad kvalitetsutvärdering. De brister som finns när det gäller skolans resultat visar att uppföljning och utvärdering inte har den pregnans och tas på det allvar som är nödvändigt. Skolverkets policy i vissa frågor tyder också på att det ligger nära till hands för regeringens stabsorgan att tona ner eller förklara bort brister.
Moderaterna har sedan ett antal år tillbaka förordat inrättandet av ett fristående nationellt kvalitetsinstitut. Ett sådant fristående kvalitetsinstitut skall komplettera den uppföljning och utvärdering som måste bedrivas vid varje skola, lokalt av berörda huvudmän och även i någon mån av Skolverket.
Kvalitetsinstitutet skall ges en självständig ställning och därmed svara för en mer fristående kvalitetsuppföljning fritt från den politiska sfären. Ingen må döma i egen sak är en gammal domarregel, som bör gälla även inom det svenska skolväsendet.
Den boskillnad som skall göras visavi Skolverket skall bland annat innebära att Skolverket fortsättningsvis främst tar ansvar för insamling av jämförbar statistik, medan det nationella kvalitetsinstitutets uppgift blir att svara för en mer kvalificerad kvalitetsbedömning.
Institutet skall själv formulera sitt program för kvalitetsutvärdering av skolan. En verksamhetsplan, som offentliggörs förslagsvis vart tredje år, skall upprättas. Staten kan dock efterfråga och beställa oberoende utvärderingar från institutet, men uppdragen får inte ges en sådan omfattning att den egeninitierade kvalitetsprövningen eftersätts. En särskild fråga gäller återkommande och kontinuerlig utvärdering av varje skolenhet. Vi anser att varje skola med jämna mellanrum måste granskas vad gäller undervisningskvalitet och resultat. Återkommande granskning borde ske minst vart tredje år. Alla rapporter skall vara offentliga, och det bör ligga inom institutets ansvar att aktivt informera om analyser och slutsatser.
Det nya institutet skall ges en liten fast organisation. Tanken är att i projekten engagera erfarna lärare, Sveriges främsta skolforskare, företrädare för kvalitetsmätningar o.s.v. för relevanta studier. Internationella kontakter och samarbete vad avser utvärdering över nationsgränserna skall vara en naturlig del av institutets arbete.
Den flexibla formen innebär att kvalitetsinstitutet kan bidra till att kompetensen bland lärare tas till vara samtidigt som det ger erfarna lärare nya karriärmöjligheter och kopplingar till universitet och högskolor. Utvärderingar av pedagogik, organisation och verksamhet är en del av arbetet, mer ämnesspecifik uppföljning det andra. När det gäller frågor om hur väl undervisningen svarar mot nya kunskaper och utvecklingen i olika ämnen förutsätter vi att expertis från berörda branscher involveras.
Fördelen med att i utvärderingsarbetet anlita expertis från olika håll är att kunnandet vidgas, skolverksamhetens koppling till forskning och utveckling förbättras samtidigt som ett vetenskapligt förhållningssätt till såväl ämnen som pedagogik säkras. Vi tror också att en fördel med en mer rörlig och flexibel organisation är att den snabbare kan vinna respekt för sitt arbete än mer traditionella lösningar. Tilltron till politiker och skolmyndigheter ute i skolorna är, som flera utredningar visat, begränsad.
Det fristående kvalitetsinstitutet skall verka i allmänhetens tjänst. Det innebär krav på öppenhet i verksamheten och ett aktivt arbete för att offentliggöra resultat.
Viktigt för att verksamhet skall komma igång snabbt är att regeringen snarast börjar bereda frågan om organisation och hur olika intressenters synpunkter på kvalitetsfrågorna skall kunna beaktas.
|
Stockholm den 25 september 2001 |
|
|
Bo Lundgren (m) |
|
|
Per Unckel (m) |
Beatrice Ask (m) |
|
Anders Björck (m) |
Carl Fredrik Graf (m) |
|
Chris Heister (m) |
Anders G Högmark (m) |
|
Gunnar Hökmark (m) |
Henrik Landerholm (m) |
|
Göran Lennmarker (m) |
Fredrik Reinfeldt (m) |
|
Inger René (m) |
Per Westerberg (m) |