Motion till riksdagen
2001/02:Ub232
av Sten Tolgfors (m)

Skollag och mobbning


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skollagen ändras så att en elevs rätt att juridiskt ställa skolan till svars, när skolan genom underlåtelse eller aktiva handlingar kränkt elevens rättigheter, förs in där.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla skolor skall åläggas arbeta med forskningsbaserade åtgärdsprogram mot mobbning.

Stärk barnens rätt i skollagen

Osäkerheten om hur stort en skolas ansvar är när barn far illa måste bort. Att osäkerheten är betydande är en slutsats man tvingas dra efter tings- och hovrättens domar i det prejudicerande målet där en flicka stämt sin hemkommun efter att ha mobbats under flera år.

Skollagen måste ändras så att en elevs rätt att juridiskt ställa skolan till svars, när skolan genom underlåtelse eller aktiva handlingar kränkt elevens rättigheter, förs in där. I lag eller förarbeten måste det förtydligas vilka krav samhället ställer på skolans arbete för att förebygga, upptäcka och stoppa mobbning. Att alla skolor måste åläggas att arbeta efter forskningsbaserade åtgärdsprogram är en grund, vilket utvecklas i särskild motion. Då görs det klart vilken nivå en skola måste hålla i arbetet med att förebygga, uppsöka och åtgärda mobbning.

Hovrättens dom

Hovrättens dom kan i det uppmärksammade mobbningsfallet i värsta fall tolkas så att kraven på skolan att förebygga, upptäcka och förhindra mobbning minskar.

Hovrätten slår fast att flickan var mobbad – vilket kommunen nekat till. Samtidigt friar man kommunen från ansvar. Det går inte ihop. Det är klart att om kommunen än i dag nekar till att hon mobbades, så lär ögonen inte ha varit öppnare när flickan gick i skolan.

Hovrätten säger också att orsaken att skolans insatser misslyckades var att flickan ”mådde så dåligt att hon inte klarade att delta i det som ordnades för henne”. Men att hon mådde så dåligt var ju en följd av mobbningen.

Tillsynens status

Än mer förvirrande blir situationen av att flickans skola kritiserats av både Skolverket och Yrkesinspektionen för hur man hanterat hennes situation. Hovrätten avfärdar dock de båda tillsynsmyndigheternas kritik som irrelevant för domslutet. Det kan så vara i ett skadeståndsrättsligt perspektiv, men vad innebär det för hur skolan skall se på tillsynen i framtiden? Skall den inte längre tas på allvar?

Civilrätten räcker inte till för att pröva skolans ansvar. Det visas av att en sak hovrätten tycker talar emot Johanna är att hon inte ”närmare preciserat vilka åtgärder hon anser att kommunen borde ha vidtagit”. Återigen, detta kan vara rimligt skadeståndsrättsligt, men det får under inga omständigheter vara så att ansvaret för skolans insatser mot mobbning flyttas till det drabbade barnet. Det är inte den mobbades sak att tala om för skolan vad den skall göra för att förebygga och stoppa mobbning. Det är skolans ansvar att veta.

Hovrätten menar att: ”Det kan emellertid inte rimligen krävas att en kommun, för att undgå skadeståndsansvar, också i realiteten skall ha lyckats hindra all mobbning från att uppkomma eller ha stoppat varje form av pågående mobbning.”

Detta står i strid med läroplanen, där det görs klart att mobbning inte skall förekomma. Men civilrättsligt – den enda möjlighet en elev har att få sin sak prövad – så kan det i dag inte krävas av kommunen att mobbning inte förekommer.

Hovrätten resonerar i domen om att skolan inte förstått flickans situation, eftersom hon själv inte velat berätta hur det var. Därför kunde skolan inte ha agerat ytterligare. Visst kan det vara svårt att se igenom barns fasader. Men det är vuxenvärldens ansvar att genom nätverksbyggande och kvalitetssäkrat uppsökande arbete göra sitt yttersta för att förstå.

Det vore allvarligt om hovrättens resonemang tolkades som att den skola som ingenting vet heller inte har något ansvar. Snarare är det så att den som ingenting vet, inte kan ta sitt ansvar och bör kritiseras för det.

För låg lägstanivå

Hovrätten menar också att ”det inte finns, och inte heller har funnits, någon helt enhetlig modell för arbete mot mobbning”. Därför finns det ingenting att jämföra skolans agerande med.

Här sätter hovrätten fingret på ett grundläggande problem i arbetet mot mobbning. Varken i skollagen eller läroplanen framgår hur skolan skall agera, bara att den skall agera. Visst kan frihet för enskilda skolor vara bra, men inte i en sådan utsträckning att det drabbar eleven hårt. En skola kan uppenbarligen komma undan, bara den gör något, oavsett om detta något är rätt eller effektivt.

Det är t.o.m. så att forskningen visar att icke-forskningsbaserade åtgärdsprogram till och med kan öka mobbningen på en skola med 30 procent. Skolan kan alltså i okunskap vidta åtgärder som förvärrar mobbningen, men ändå komma undan ansvar eftersom den gör något. Det räcker inte med att skolan gör något, den måste göra rätt också.

Därför behövs kravet att alla skolor skall arbeta enligt ett forskningsbaserat åtgärdsprogram. Då finns också en standard för en domstol – om en schism skulle gå så långt – att jämföra med. Skolans ansvar kan därmed bedömas.

Men ytterligare en sak krävs för att stärka elevens rätt och göra den prövbar.

Hovrätten har prövat flickans fall enligt skadeståndslagen. Skollagen saknar bestämmelser om ansvar när en skola inte sköter arbetet mot mobbning. Skollagen måste ändras, så att en elevs rätt att juridiskt ställa skolan till svars, när skolan genom underlåtelse eller aktiva handlingar kränkt elevens rättigheter, förs in där.

Stockholm den 24 september 2001

Sten Tolgfors (m)