Riksdagen beslutar avslå proposition 2001/02:161 i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om studiemedel och kompetenskonton.
Regeringen föreslår i propositionen införandet av ett nytt ”rekryterande studiebidrag till vissa vuxenstuderande” fr.o.m. den 1 januari 2003. Det nya studiebidraget erbjuds personer som är över 25 år men maximalt 50 år med kort utbildning och som är eller riskerar att bli arbetslösa eller som har något funktionshinder. Med kort utbildning avses i propositionen de som bedöms ha behov av kompletterande utbildning på grundskole- eller gymnasienivå.
Det nya studiebidraget kan erhållas under maximalt 50 veckors heltidsstudier. Bidraget är pensionsgrundande och skattefritt. Bidragsnivåerna är två: dels 100 % av totalbeloppet, vilket motsvarar 7 391 kronor per studiemånad, dels 122,5 %, vilket motsvarar 9 058 kronor. Regeringen säger sig efterlikna studiestödssystemet. Den högre nivån skall ges till personer som tidigare har haft inkomst.
För varje kommun fastställs en särskild resursram efter en färdig fördelningsnyckel. Kommunerna har att leta upp människor som faller inom systemets ramar. Det är kommunen som gör prövningen, och CSN verkställer utbetalningen. Kommunerna har att ta fram principiella riktlinjer för hur rekryteringsbidraget skall användas.
Kommunerna och CSN uppges kompenseras för merarbetet. Regeringen återkommer till detta och beträffande totalfinansieringen av förslaget i budgetpropositionen för 2003 i denna del. Redan nu säger man att det kommer att kosta 2 miljarder kronor, vilket motsvarar ersättning till 30 000 heltidsstuderande. Det kan bli fråga om fler beroende på antalet deltidsstuderande.
I förslaget om införande av rekryteringsbidrag vid vuxenstudier hänvisar regeringen till propositionen om vuxnas lärande och att riksdagen då fastställt målsättning och strategi för den framtida vuxenutbildningen.
Vi konstaterade redan då att målen och strategin var alltför allmänt hållna och att det behövs en mer omfattande reformering som inkluderar vuxenutbildningen och arbetsmarknadsutbildningen. Principerna för en sådan redovisade vi i motion 2000/01:Ub32.
Av det allmänna finansierad utbildning skall arrangeras så att den enskilde ges möjlighet att välja utbildningsanordnare. Både den kommunala vuxenutbildningen och arbetsmarknadsutbildningen bör finansieras genom ett pengsystem. Många utbildninganordnare kan härigenom väntas erbjuda sina tjänster. Syftet med samordningen är att bättre nyttja befintliga resurser. De olika utbildningsstrukturerna har delvis olika mål, där den kommunala vuxenutbildningen hittills främst handlat om kompetensgivande utbildning för vidare studier, medan arbetsmarknadsutbildningen oftast varit inriktad på att den enskilde snabbt skall kunna få ett nytt jobb. Båda möjligheterna behövs även i framtiden.
Det finansiella ansvaret bör noga övervägas för såväl den i dag kommunala vuxenutbildningen som för arbetsmarknadsutbildningen. Den enskilde bör kunna ta i anspråk utbildningserbjudanden oberoende av bostadsort.
Den enskildes rätt till utbildning bör utöver allmänna kriterier kunna ges genom beslut av lokala myndigheter. Rätten till grundläggande vuxenutbildning skall ligga fast och vidgas till att omfatta grundläggande gymnasieutbildning. Samarbete mellan bl a kommuner och företag ska förstärkas för att främja en effektiv inslussning av tidigare arbetslösa på arbetsmarknaden.
En särskild rätt till utbildning tillerkänns sökande som behöver komplettera otillräckliga gymnasiebetyg. Denna rätt bör omfatta sökande under 25 år. Pengen för dessa studerande kan i stor utsträckning förväntas bli utnyttjad av gymnasieskolor med möjlighet att erbjuda efterfrågad kompletteringsutbildning på marginalen.
Omfattningen av utbildningen för vuxna kommer att variera beroende på konjunkturen.
Utöver utbildningsinsatser av detta slag kommer åtgärder som kan främja återkommande utbildning för vuxna genom hela livet. Finansieringen av sådan utbildning måste ske på annat sätt än bara genom det allmänna. Kontosystem är en möjlighet att säkerställa att den enskilde har möjlighet att tillgodose sina utbildningsbehov.
Ett system för finansiering av studier för vuxna med behov av grundläggande utbildning måste vara enkelt, hållbart och uppfattas som rättvist. Det måste dessutom vara något så när likvärdigt i konstruktionen med motsvarande system för andra och högre studier. Det är viktigt att systemet inte uppfattas som en premie för att senarelägga studier.
Att bidraget är låst till åldersgränsen 25 år ger omedelbart tröskeleffekter. Många 23–24-åringar kommer att vänta till dess de uppnått 25 års ålder för att få ta del av de föreslagna förmånerna, vilket innebär att studerandet förskjuts ytterligare några år. En följdfråga blir också varför bidraget föreslås upphöra vid 50 års ålder, när allt talar för att vi måste behålla arbetskraften i arbete längre än vad som är fallet i dag. För att det skall vara intressant för en 60-åring att fortsätta i ytterligare några år måste även denne kunna få ta del av fortbildning. För den personen passar antagligen ett personligt kompetenskonto allra bäst.
Den låga avkastningen på kunskapsinvesteringar för den enskilde är ett stort problem också när det gäller att motivera lågutbildade vuxna för studier. Regeringen måste på allvar börja arbeta för en höjd utbildningspremie så att det livslånga lärandet även stimuleras ekonomiskt.
Utbildning är en personlig investering och det påverkar också formerna för studiefinansiering. I slutet av 1990-talet konstaterade OECD att inga studiebidrag bör vara hundraprocentiga. Deras modell, vilken liknar studie- eller kompetenskonton, är att den enskilde skall stå för en del, en eventuell arbetsgivare för en del och staten för en del. Statens bidrag kan vara avdragsrätt för den egna insatsen.
Regeringen gör ett stort nummer av att rekryteringsbidraget i sin helhet skall ”vara ett bidrag men i största möjliga mån utformas enligt studiestödssystemets grundprinciper för att fortsatta studier med studiestöd skall vara möjliga”. Det regeringen ägnar sig åt är en lek med ord. Konstruktionen av det rekryteringsbidraget står i strid med vissa grundläggande principer som gäller i studiestödssystemet.
Regeringen säger själv att grundprincipen i det statliga studiestödssystemet är att den studerande och samhället på något sätt skall dela på insatserna och riskerna. Så är inte fallet i det förslag som regeringen redovisar i propositionen. Hela förslaget framstår som orättvist mot dem som väljer att studera före 25 års ålder. Sverige har redan i dag i jämförelse med andra länder brist på yngre högutbildade akademiker. Förslaget i propositionen riskerar att leda till att denna utveckling förstärks.
Studiemedelssystemet skall göra det möjligt för alla, oavsett ekonomisk bakgrund, att studera, men det får inte ta ifrån den enskilde det egna ansvaret för den satsning som högre utbildning innebär. Förslaget om inrättade av rekryteringsbidrag är i praktiken en studielön.
Förslaget innebär också administrativa förändringar som kan bli bekymmersamma. Att som regeringen föreslår göra kommunerna ansvariga för rekryteringsbidraget kan öka kommunens monopol på vuxenutbildningen, eftersom man i många fall prioriterar komvux framför andra utbildningsanordnare. Även om frågan inte berörs i propositionen vill vi understryka att all vuxenutbildning skall upphandlas. Därtill kommer förslagets oklarhet vad avser ansvarsfördelningen mellan kommunerna och CSN. Det nu framlagda förslaget skapar nya problem i stället för att lösa de som redan finns när det gäller beslut om, och hantering av, studiemedel. Vi anser att CSN skall konkurrensutsättas.
Sammanfattningsvis avvisar vi regeringens förslag om inrättande av ett rekryteringsbidrag för vuxenstudier.
Det offentliga har särskilt ansvar för att vuxna med brister i sin utbildning skall kunna skaffa sig grundskole- respektive gymnasiekompetens. Det offentliga skall också säkra att alla fritt ges möjlighet till en grundläggande akademisk utbildning, eller en kvalificerad yrkesutbildning.
En särskild rätt till utbildning tillerkänns sökande som behöver komplettera otillräckliga gymnasiebetyg. Denna rätt bör omfatta sökande under 25 år.
Den enskildes ansvar omfattar att bidra med finansieringen av sina studier och att fullfölja dem i enlighet med vad som överenskommits.
Den sociala snedrekryteringen till universitet och högskolor består. Regeringen uttrycker ofta oro över den sociala snedrekryteringen. Emellertid saknas en ordentlig analys om varför problemet består och varför Sverige lyckas ganska dåligt, trots goda ambitioner. En orsak till detta är givetvis att utbildningspremien är mycket låg i Sverige, redan före skatt. Efter skatt är den extremt låg, och missgynnar främst ungdomar från studieovana miljöer, som vill se en tillräckligt hög inkomst som resultat för sina studier. Detta är antagligen huvudskälet till den sociala snedrekryteringen, som börjar redan i skolan men som märks än mer på högskolan.
Vi ser framför oss en arbetsmarknad där fler och fler behöver byta verksamhetsområde eller måste vidareutbilda sig. Kraven om att förkovra sig inom utbildningssystemets alla delar är vad som gäller i dag och i framtiden. Utbildningskraven kommer inte att bli lägre.
Möjligheter till vidareutbildning finns inom det offentliga utbildningssystemets alla nivåer och också i hög grad utanför. I arbetslivet anordnas mängder av vidareutbildningar, men dessa är inte utbildningsmöjligheter som den enskilde själv fritt har tillgång till.
Politikens uppgift när det gäller att öka vuxnas möjligheter att skaffa sig utbildning handlar dels om att skapa ett finansieringssystem som gör det möjligt och intressant för fler att utbilda sig, dels om att undanröja hinder för att ta tillvara resurserna inom det befintliga utbildningssystemet.
Särskilda möjligheter för funktionshindrade skall inrättas.
Förutsättningen för den enskilde är att finansieringsformerna är flexibla.
Ett antal förändringar behöver genomföras av befintligt studiestödssystem. För att åstadkomma en kontinuerlig kunskaps- och kompetensutveckling under en individs samlade tid i aktivt arbetsliv behöver nya, individuella finansieringsmöjligheter skapas även vid sidan av ett ordinarie studiestödssystem. Vi föreslår att alla arbetstagare ges möjlighet att bygga upp personliga utbildningskonton, som skall kunna användas för den vidareutbildning den enskilde anser sig behöva. Ett sådant system skulle vara anpassat för ett återkommande utbildningsbehov och sakna en övre åldersgräns.
Principen för utbildningskonton är att den enskilde skall ha rätt att avsätta en del av sin lön till kontot med rätt till skatteavdrag. Arbetsgivaren skall på förmånliga villkor kunna avsätta lika mycket som den enskilde.
I vår motion med anledning av proposition 2000/01:72 ”Vuxnas lärande och utveckling av vuxenutbildningen” samt i motion 1999/2000:Ub10 med anledning av proposition 1999/2000:10 ”Ett reformerat studiestödssystem” har vi redovisat principer och innehåll för finansiering av vuxenstudier.
|
Stockholm den 4 april 2002 |
|
|
Beatrice Ask (m) |
|
|
Tomas Högström (m) |
Per Bill (m) |
|
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |
Anders Sjölund (m) |
|
Anita Sidén (m) |
Lars Hjertén (m) |
|
Hans Hjortzberg-Nordlund (m) |
Sten Tolgfors (m) |