Riksdagen beslutar avskaffa lagen om kårobligatorium.
De olika studentkårernas arbete omfattar studenternas inflytande över sin utbildningssituation och anordnande av studiesociala aktiviteter. Paradoxen är att deras arbete är så bra att det verkar behövas ett tvång för att studenterna ska gå med, dvs kårobligatoriet. Det vore önskvärt om vi som lagstiftare hade så pass mycket tilltro till den enskilda individen att vi lät människor själva avgöra vilka föreningar och organisationer som de ska engagera sig i. Förutom att kårobligatoriet underkänner den enskilda individens förmåga att själv fatta beslut så strider kårobligatoriet mot grundlagens intentioner om föreningsfrihet. Kårobligatoriet strider mot Förenta nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, art 20, stycke 2: ”Ingen må tvingas att tillhöra en sammanslutning.”
Om en student väljer att inte vara med i en studentkår får denne inte ut resultatet på tentorna, studenten kan dessutom bli avstängd från undervisningen (SFS 1983:18, 20 §).
Kårobligatoriet bör avskaffas då lagen är ett unikum i svensk lagstiftning. Den respekterar inte att studenter är självständiga människor kapabla att kunna fatta egna beslut. Idag utses många studentrepresentanter till universitetens och högskolornas beslutande organ av studentkårerna. Med ett avskaffat kårobligatorium försvinner möjligheten till fullständig representation genom kåren. Istället bör studentrepresentanter utses av de olika kurserna och programmen. På så sätt garanteras alla studenters röst i valet av studentrepresentanter.
En del utrycker en oro för att studentkårerna kanske försvinner om tvånget
gör det, men det är att ogiltigförklara studenternas intelligens. De allra flesta förstår att studentkåren behövs.
|
Stockholm den 6 september 2001 |
|
|
Magnus Jacobsson (kd) |
Amanda Agestav (kd) |