Riksdagen avslår regeringens förslag i proposition 2001/02:35 Fristående skolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om dispens från kravet på lägsta elevantal.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om anmälnings- och köavgifter för direkta administrativa kostnader.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om likvärdiga förutsättningar angående mervärdesskatt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om elever i behov av särskilt stöd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bidrag till fristående skolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att invänta de anförda utredningarna innan ett nytt förslag läggs om bidragsprinciper för fristående gymnasieskolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att uppföljning och utvärdering av fristående skolor skall utföras av Skolverket, men att fristående skolor skall erbjudas att delta i kommunens uppföljnings- och utvärderingssystem.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fristående gymnasiers rätt att bedriva individuella program.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fristående skolors rätt att bedriva vuxenutbildning.
I regeringens förslag ingår nya regler för godkännande respektive bidrag för fristående skolor. En särskild nämnd utsedd av regeringen föreslås inrättas inom Statens skolverk för beslut om godkännande och rätt till bidrag samt för beslut om återkallande av godkännande och rätt till bidrag. Godkännande skall i högre grad prövas utifrån om en ny skola anses leda till problem för kommunen eller den kommunala skolorganisationen. Kommunerna ges ett ansvar för uppföljning och utvärdering av den fristående skolan. Reglerna för avgifter när det gäller fristående särskolor och fristående gymnasieskolor ändras så att de motsvarar dem som gäller för fristående grundskolor. Så kallade köavgifter förbjuds. Reglerna vad gäller lärares utbildning skärps.
Grunden för det offentliga skolväsendet är att det skall bedrivas i överensstämmelse med den värdegrund som vårt samhälle vilar på, att undervisningen skall anpassas till varje elevs förutsättningar och behov samt att den skall vara likvärdig var den än anordnas.
Föräldrarna har det yttersta ansvaret för sina barns utveckling. Därför är det viktigt att föräldrar ges möjlighet att ha inflytande vid val av skola. Rätten att välja skola är en demokratisk självklarhet i ett pluralistiskt samhälle. Rätten att välja skola är dock tillintetgjord om inte skolor med olika inriktning finns att tillgå och är avgiftsfria.
Demokrati och respekt för allas lika värde innebär också att den enes frihet aldrig får gå ut över någon annan. Barn och ungdomar är olika och har skilda behov. Respekten för varje individs integritet kräver mångfald. Fristående skolor stimulerar till pedagogisk och organisatorisk förnyelse, ökar flexibiliteten och leder till närsamhällets engagemang.
I syfte att bidra till den offentliga skoldebatten genomför Skolverket vart tredje år nationella attitydundersökningar som omfattar både grund- och gymnasieskola. Resultaten av den senaste undersökningen, ”Attityder till skolan 2000”, visar bland annat att föräldrar har en allt positivare syn på fristående skolor. Föräldrar upplever fortfarande att de saknar inflytande över viktiga frågor inom skolområdet och att de vill vara med och påverka sina barns skolgång mer än de anser att de kan. Det enda område där det skett en liten positiv förändring vad gäller föräldrars upplevda möjlighet att utöva inflytande är att de till följd av den så kallade valfrihetsreformen kan välja skola för sina barn.
Kristdemokraterna har kämpat för fristående skolor sedan partiet bildades i mitten på 60-talet. För oss är elevernas och föräldrarnas perspektiv och önskemål utgångspunkten vad gäller rätten att välja skola. Detta synsätt är också helt i överensstämmelse med internationella konventioner som Sverige undertecknat och som försäkrar föräldrar rätten till inflytande över sina barns undervisning. Sverige reserverade sig mot just föräldrarätten när den infördes som ett tilläggsprotokoll till Europakonventionen:
Ingen får förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse. (Europakonventionen, första tilläggsprotokollet 1952, artikel 2.)
Den reservationen bestod ända fram till det att konventionen blev svensk lag 1995 i och med att vi gick med i Europeiska unionen. Även i FN-konventioner finns rätten att välja skola tydligt uttryckt.
Konventionsstaterna förpliktar sig att respektera föräldrar och, i förekommande fall, förmyndares frihet att för sina barn välja andra skolor än dem som inrättats av offentlig myndighet, såvida läroplanerna täcker vad som från det offentligas sida må ha föreskrivits eller godkänts som minimistandard, även som deras frihet att tillförsäkra sina barn den religiösa och moraliska uppfostran, som står i överensstämmelse med deras egen övertygelse. (FN:s internationella konvention om ekonomiska, social och kulturella rättigheter, 1966, artikel 13.)
Vi vill även referera till Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, 2000, artikel 14:
Friheten att inrätta undervisningsanstaler med iakttagande av de demokratiska principerna och föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa, filosofiska och pedagogiska övertygelse skall respekteras enligt de nationella lagar som reglerar utövandet av dessa rättigheter.
Kristdemokraterna har alltid ansett att familjen har det primära fostrande ansvaret men även skolans roll uppmärksammades som mycket central i det politiska arbetet. Genom detta synsätt blev partiet egentligen omedelbart en förkämpe för friskoletanken och detta alltså utifrån principiella ställningstaganden. Det skulle dröja mycket länge innan andra partier ställde upp bakom den tanken.
Den borgerliga regeringen genomförde en valfrihetsreform i början av 1990-talet. Innan dess var det bara barn till välbeställda som hade valfrihet. I och med reformen kunde även barn till låg- och medelinkomsttagare välja skola. Men sedan mitten av 1990-talet har den socialdemokratiska regeringen gradvis gjort det svårare att etablera och driva fristående skolor. Ändå ökar antalet fristående skolor från år till år. År 2000 fanns det 5.643 grund- och gymnasieskolor. Av dem var 371 fristående grundskolor och 72 fristående gymnasieskolor. Ungefär fyra procent av alla elever går i fristående skolor, vilket trots en ständig ökning är en låg siffra ur ett internationellt perspektiv. Lärarnas intresse att arbeta i fristående skolor ökar också. De fristående skolorna har uppenbarligen kommit för att stanna.
Under våren 2001 kom en statlig utredning och en departementsskrivelse som båda två gav en positiv bild av fristående skolor. I ESO-rapporten ”Konkurrens bildar skola” konstaterar författarna att fristående skolor inte är något hot mot utbildningen i den kommunala grundskolan. Denna slutsats kommer såväl från andra studier som av deras studie. Vad som är av särskilt intresse är att även barn som går i en kommunal skola gynnas av att det finns en fristående skola i närheten, på grund av de positiva konkurrenseffekterna. Det är till och med så att det är en fördel att vara elev i en kommunal skola där det finns fristående skolor i närheten. Rapportens slutsats är att kommunala skolor möter konkurrensen från friskolor genom att förändra och förbättra den utbildning som de själva bedriver och därmed får deras elever en bättre skola och en bättre skolgång. Även utredningen ”Fristående gymnasieskolor – hot eller tillgång?” är i grund och botten positiv till friskolorna. Rapporten ger ett antal förslag till regelförändringar för att kommunala och fristående gymnasieskolor skall konkurrera på lika villkor. Ingenstans föreslås en tillbakagång till den gamla ordningen.
Även om andelen friskolor i Sverige fortfarande är liten ur ett internationellt perspektiv så finns ett stort och växande intresse. Bara i år har Skolverket fått in 466 ansökningar om att få starta fristående grund-, gymnasie- och särskolor. Detta är ett medborgerligt intresse som bör bemötas positivt. Det är vår uppgift att ta vara på det engagemang som föräldrar visar när de aktivt väljer något annat än det offentliga systemet. Vi anser att det är vår uppgift att stimulera tillkomsten av alternativ till den kommunala skolan.
Fristående skolor finns företrädesvis i storstadsregionerna. Reella möjligheter måste finnas att starta fristående skolor också i glesbygdsområden. En fristående skola kan vara ett alternativ för glesbygden när elevantalet i en skola sjunker och kommunen beslutar att stänga skolan och börja bussa eleverna till närmaste tätort. Många byskolor i glesbygden hotas av stängning på grund av vikande elevunderlag. Detta får till följd att barn redan i sexårsåldern fraktas flera mil på dåliga grusvägar till tätortsskolan. Barnens arbetsdag blir orimligt lång. Man kan inte ställa krav på att en kommun ska fortsätta att driva en byskola när elevantalet blir alltför lågt. Men ett bättre alternativ än nedläggning kan vara att starta en fristående skola, till exempel i form av ett föräldrakooperativ. Genom lokalt engagemang och okonventionella lösningar kan det ges förutsättningar för byskolan att finnas kvar trots lågt elevantal. Enligt Skolverkets regler måste antalet barn vara minst 20 för att man ska få starta en friskola. Kristdemokraterna menar att särskild dispens från kravet på lägsta elevantal skall vara möjlig vid ansökan om att starta friskola i glesbygdsområden.
Fristående grundskolor som ges offentligt bidrag skall vara avgiftsfria. Regeringen föreslår motsvarande regler för fristående särskolor och gymnasieskolor, vilket innebär att eleverna utan kostnad skall ha tillgång till böcker, skrivmateriel, verktyg och andra hjälpmedel som behövs för en tidsenlig utbildning. Enstaka inslag som innebär en mindre kostnad för eleverna får förekomma precis som i det allmänna skolväsendet. Vi har inget att erinra mot detta.
När det gäller frivilliga avgifter anser regeringen att Skolverket i sin tillsyn skall vara uppmärksam mot avgifter som, trots att de framstår som frivilliga, i praktiken är att betrakta som obligatoriska. Vi menar att denna uppmärksamhet också måste gälla kommunala skolor och den flora av aktiviteter som förutsätter ekonomiskt bidrag eller krav på föräldrainsatser av andra slag. Vår uppfattning är att frivilligt engagemang för skolresor och andra aktiviteter ofta är positiva för eleverna och skolan. Riktlinjer eller anvisningar inom detta område bör vara desamma oavsett om skolan är kommunal eller fristående.
När det gäller anmälningsavgifter och köavgifter kan de vara olika till sin karaktär. Avgifter som förhindrar att fristående skolor kan anses öppna för alla ska inte få förekomma. Anmälnings- och köavgifter som enbart handlar om direkta administrationskostnader bör dock vara möjliga, om den kommunala ersättningen inte inkluderar detta.
De fristående skolorna måste få likvärdiga förutsättningar som de kommunala vad gäller moms på de varor och tjänster som skolan köper in. Detta problem är stort bland annat för de fristående gymnasier som har praktiska utbildningar som kräver stora materialinköp.
Bestämmelserna i skollagen innebär att en fristående skola inom ramen för sina normala resurser skall kunna ge stöd åt flertalet elever. I praktiken krävs dock, oavsett vem som driver en skola, särskilda resurser för elever med stort behov av särskilt stöd. Vi delar regeringens uppfattning att det inte ska vara så att skolor av vårdnadshavaren kräver skriftligt intyg om att eleven inte behöver särskilt stöd. Varje fristående skola ska ha skyldighet att ta emot elever med behov av särskilt stöd. Men de ska också ges ersättning för detta på samma sätt som kommunen kompenserar kommunalt drivna skolor. Principen bör vara att en elev som har särskilt stöd på en skola och som vill byta skola får med sig den extra resursen. Det är alltså inte skolan som har fått extra resurser, utan resurserna följer eleven.
Det råder brist på lärare idag. Trots att fler än på länge påbörjat lärarutbildningen kommer problemet att kvarstå under flera år framöver. Svårigheten att hitta utbildad personal är på många håll mycket stor. Samtidigt har alla elever rätt till undervisning av god kvalitet. Bestämmelser om behörighet och anställningsvillkor skall vara sådana att undervisningen bedrivs av lärare med ämneskunskap och pedagogisk utbildning. Undantag måste kunna göras om personer med sådana kvalifikationer inte finns att tillgå eller om det finns andra särskilda skäl med hänsyn till eleverna och undervisningens kvalitet. Det är exempelvis orimligt att skolor med en särskild pedagogisk inriktning, till exempel montessori- eller waldorfpedagogik, inte skall kunna anställa några lärare med den specifika kompetensen beroende på att inriktningen saknas vid allmänna lärarutbildningar. Skollagens krav på lärarbehörighet för den kommunalt drivna skolan bör gälla även de fristående skolorna.
Regeringen har fel utgångspunkt vid bedömning av fristående skolors rätt till bidrag. Vi anser att utbildningens kvalitet och elevernas val av skola är det centrala, inte kommunens administrativa bekymmer. Med det förslag som lagts att en politisk nämnd skall bestämma om en fristående skola skall godkännas och ges rätt till bidrag bara om det inte innebär problem i kommunen tar man ställning emot varje förändring av skolväsendet. Därför vill vi avslå både förslaget om nämnden och de nya kriterierna för bedömning.
Elevernas rätt att välja skola och möjligheter att starta ett fristående alternativ innebär en positiv utmaning också för etablerade skolor. Godkännande av fristående skolor skall grundas på skolornas möjlighet att erbjuda undervisning av god kvalitet inom de ramar som gäller för den aktuella utbildningen. Reglerna bör vara sådana att godkännande och tillbakadragande ska göras av Skolverket. Dessa bör utgå från vedertagen erfarenhet om vad som är nödvändigt för att kunna erbjuda undervisning av god kvalitet. Det är viktigt att olika ansökningar behandlas lika, varför tydliga definitioner och kriterier i regelverket måste eftersträvas. Vid godkännande är det rimligt att inhämta kommunernas synpunkter, eftersom lokalkännedom kan ge viktig information för en saklig bedömning.
Just nu arbetar två parlamentariska kommittéer, Skollagskommittén och Gymnasiekommittén, bland annat med frågan om bidrag till fristående gymnasieskolor. Frågan är komplicerad och vi anser att de två kommittéerna måste få arbeta färdigt innan förslag läggs om ett nytt bidragssystem. Kritiken mot den så kallade riksprislistan har kommit från olika håll. Framförallt har man från vissa kommuner protesterat eftersom deras egna neddragningar av anslagen till den kommunala gymnasieskolan varit större än urholkningen av den nationella schablonen. Den modell som regeringen nu förordar innebär också problem. Vi delar Konkurrensverkets uppfattning att ändrade principer för att beräkna ersättningen bör grundas på en analys av hur kommunerna redovisar sina kostnader för skolan. Den kommande kommundatabasen och Skolverkets arbete med att utveckla verktyg för analys av skolan kan bidra till mer likvärdiga beräkningar.
Tillsyn av att fristående skolor efterlever de regler som gäller för skolverksamheten ska även i fortsättningen ligga på Skolverket. Vi anser att tillsyn och godkännande av fristående skolor hör ihop. Vi anser också att fristående skolor skall deltaga i de nationella proven på samma villkor som kommunala skolor och i övrigt vara skyldiga att som idag deltaga i den uppföljning och utvärdering som genomförs av Skolverket. Skolor som får offentligt bidrag skall årligen lämna en ekonomisk redovisning till Skolverket.
Regeringen föreslår att fristående skolor också skall bli skyldiga att delta i den uppföljning och utvärdering som en kommun gör av den kommunala skolan. Vi menar att de ska erbjudas att delta i kommunens uppföljning och utvärdering. Vidare ska kommunen ha skyldighet att erbjuda de fristående skolorna att medverka i en sådan. Det är en kommunal uppgift att informera eleverna om vilket utbud av skolor som finns i kommunen. Det torde också ses som en konkurrensfördel för en fristående skola att delta i kommunen uppföljning och utvärdering. Det ligger ju i varje skolas eget intresse att verksamheten utvärderas och vi ser positivt på att fristående skolor erbjuds möjlighet att ingå i kommunens kvalitetsuppföljning, inte minst därför att det ger god information om olika skolor för elever, föräldrar, och allmänhet, men det ska inte vara ett krav.
Många fristående skolor drivs med alternativa och nyskapande pedagogiska metoder. I vissa fall kan det göra skolorna väl lämpade att ta emot elever utan studiemotivation och som av olika anledningar har svårt att klara de nationella gymnasieprogrammen. Det är dock inte tillåtet för fristående gymnasieskolor att driva det individuella programmet. Vi anser att det är en orimlig begränsning som bör förändras. Vi anser även att man skall få starta fristående skolor för allt bedriva vuxenutbildning på motsvarande sätt som gäller för grund- och gymnasieskolor. Det vill säga även få ansvara för betygssättning.
Vi anser att elevernas rätt att välja en fristående gymnasieskola oavsett i vilken kommun den ligger skall behållas. Vår uppfattning är att politiken bör gå i riktning mot att möjligheterna för eleverna att också söka gymnasieutbildning i kommunala skolor utanför hemkommunen skall öppnas. Vi är alltså positiva till att man arbetar med riksrekrytering, men inväntar slutgiltigt ställningstagande tills Gymnasiekommittén lägger fram sina förslag.
|
Stockholm den 7 november 2001 |
|
|
Erling Wälivaara (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |
|
Magda Ayoub (kd) |
Sven Brus (kd) |
|
Rose-Marie Frebran (kd) |
Lars Gustafsson (kd) |
|
Ulla-Britt Hagström (kd) |
Dan Kihlström (kd) |
|
Kenneth Lantz (kd) |
Maria Larsson (kd) |
|
Ester Lindstedt-Staaf (kd) |
Désirée Pethrus Engström (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Fanny Rizell (kd) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Gunilla Tjernberg (kd) |