Innehållsförteckning 27
Förslag till riksdagsbeslut 28
Bakgrund 29
Fristående skolor 29
Skolväsendet i sin helhet 30
Propositionen, allmänt 31
Miljöpartiets ställningstagande till regeringens förslag 31
Avgiftsfri utbildning 31
Krav på lärare 32
Förklaring om rätt till bidrag 33
Huvudman för skolan 33
Yttrande över ansökningar 34
Skolverket får en nämnd för fristående skolor 34
Avgift för Skolverkets prövning 35
Fristående grundskolor och särskolor 35
Fristående gymnasieskolor 37
Att bestämma en utbildnings hemvist i bidragshänseende 38
Statlig tillsyn 38
Kommunal uppföljning och utvärdering 38
Ekonomisk redovisning 39
Övriga frågor 39
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fristående skolors rätt till bidrag från kommunen för åtagande att hantera ansökningar och antagning till skolan.
2. Riksdagen godkänner vad som anförs i motionen om tillämpningen av den i avsnitt 6.2 i propositionen föreslagna ändringen i skollagen rörande lärares behörighet och anställningsvillkor.
3. Riksdagen avslår regeringens förslag (i avsnitt 6.3) om ändring i skollagen såvitt gäller Skolverkets prövning av bidragsrätt till fristående grundskola eller särskola samt till fristående gymnasieskola eller gymnasiesärskola.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör ge Skolverket i uppdrag att utarbeta och ge anvisningar för utformningen av fristående skolors ansökan om bidragsrätt och kommunernas konsekvensbeskrivningar med anledning av ansökan om bidragsrätt, i syfte att förbättra underlaget för Skolverkets beslut i berörda ärenden.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att en särskild nämnd inte bör inrättas vid Skolverket (avsnitt 7.2) enligt vad i motionen anförs.
6. Riksdagen avslår förslaget om införande av avgift för Skolverkets prövning av fristående skolors ansökningar om godkännande och bidragsrätt (avsnitt 7.3).
7. Riksdagen avslår förslaget om tillägg i skollagen om hur bidraget till fristående grundskolor och särskolor skall bestämmas med hänsyn till kommunens ansvar, enligt vad som anförs i motionen i denna del (avsnitt 8.1).
8. Riksdagen avslår, med hänvisning till vad som anförs i motionen i denna del, förslaget om tillägg i skollagen om hur bidraget till fristående gymnasieskolor skall bestämmas med hänsyn till kommunens ansvar (avsnitt 8.2.1).
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utarbetande av ett enhetligt redovisningssystem för kostnader vid olika program vid kommunala gymnasieskolor och att Skolverket skall sammanställa och redovisa kostnader enligt detta system för alla kommunala gymnasieskolors program samt att denna sammanställning skall utformas så att den utgör ett bra och lätt åtkomligt underlag för fristående gymnasieskolors fakturering till elevernas hemkommuner.
10. Riksdagen avslår förslaget om tillägg i skollagen rörande kommuners skyldighet att följa upp och utvärdera verksamheten vid fristående skolor i kommunen (avsnitt 9.2).
11. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om utarbetande av riktlinjer för kommunala skolors och fristående skolors ekonomiska redovisning i syfte att få jämförbara redovisningar för landets alla skolor.
Den friskolereform som riksdagen beslutat om och som trädde i kraft 1997 utarbetades i samverkan mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Reformen är politisk intressant därför att den bröt en gammal tradition av polarisering i svensk skolpolitik. Historiskt sett har inställningen till friskolor varit en typisk höger–vänster-fråga. De borgerliga partierna för och de socialistiska emot; det privata initiativet och de fria marknadskrafterna å ena sidan och det gemensamma ansvaret och planhushållning å den andra. Den gröna ideologin representerar ett alternativ där stort utrymme krävs för både det privata initiativet och det gemensamma ansvaret inom områden som skola och vård.
För Miljöpartiet var det naturligt att eftersträva en friskolereform där samhället tar ansvar för att barnens rätt till likvärdig skolgång garanteras, samtidigt som mångfald och valfrihet stimuleras genom att man öppnar för individuella initiativ och personligt engagemang. Ett barn skall ha samma bidrag för sin skolgång oberoende av vilken huvudman skolan har. Samhällets resurser för barns skolgång skall fördelas med hänsyn till skillnader i barns behov. Friskolorna skall behålla sin pedagogiska frihet men kunna arbeta under samma ekonomiska villkor som de kommunala skolorna. Samhället skall genom en god tillsyn garantera att alla barn får en skola som uppfyller de allmänna krav som ställs på all skolverksamhet i skollag och läroplan. Vad gäller fristående skolor så är det av olika skäl Skolverket och inte kommunerna som skall ansvara för såväl tillståndsgivning som tillsyn.
Miljöpartiets uppgörelse med Socialdemokraterna 1996 om en friskolereform uppfyller i allt väsentligt Miljöpartiets krav. Den nya lagen har nu gällt i drygt fyra år och resultatet av reformen har redan tydligt visats i de uppföljningar och utvärderingar som skett.
1996 fanns i Sverige 257 fristående grundskolor och 45 fristående gymnasieskolor. Idag har vi 418 fristående grundskolor och 97 fristående gymnasieskolor (verksamma under 2000). De fristående skolorna representerar ett brett fält av olika inriktningar och håller god kvalitet. Vi ser också redan nu, t ex i ESO-rapporten om friskolornas betydelse för de kommunala skolorna (Ds 2001:12), att förekomsten av fristående skolor i en kommun samvarierar med hög kvalitet vid de skolor som drivs med kommunen som huvudman.
En särskild uppföljningskommitté, Fristkommittén, tillsattes med uppdraget att noga följa reformens genomförande och därvid speciellt granska kommunernas sätt att sköta anslagen till friskolorna. Fristkommittén lämnade sin rapport 1999 (SOU 1999:98) och konstaterar bl a att flertalet friskolor under första åren med den nya reformen har fått ökade anslag från kommunerna för sin verksamhet. I takt med att friskolereformen får genomslag i kommunerna kommer friskolorna att få samma ekonomiska villkor som de kommunala skolorna har (från att år 1996 ha haft ca 75 % av motsvarande resurser för kommunala skolor). Friskolorna har tagit sig ur den svacka de hamnade i under den tid som Centerpartiets uppgörelse med Socialdemokraterna om friskolornas finansiering gällde. Före friskolereformen hade friskolorna dessutom problemet att de inte fick ersättning för moms. Fristkommitténs rapport visar att den nya reformen också medfört att de fristående skolorna får den momsersättning som de är berättigade till.
Man ser idag en tydlig, positiv utvecklingstrend i svenskt skolväsende. Varje skola får allt större möjligheter att utforma sin verksamhet i samverkan mellan lärare, elever och föräldrar. Beslut decentraliseras så att varje skola ges ökade möjligheter att utforma sin pedagogik och inriktning efter vad elever, föräldrar och lärare vill. Olika idéer mejslas fram och prövas i olika skolor. Kommun och skolverk har ett tydligt tillsynsansvar som rätt utövat skall garantera att alla elever får en likvärdig skolgång av hög kvalitet. Skolorna får ökad frihet att utvecklas i en dynamisk samverkan, där det som är bra kan spridas och det som går snett kan åtgärdas.
Frågan om skolan är kommunal eller fristående får allt mindre betydelse. De fristående skolorna är inte längre några främmande fåglar i svenskt skolväsende. Alla skolor, oavsett huvudman, har enligt gällande lagstiftning i stort sett samma frihet och samma ekonomiska möjligheter. Och varje elev får samma stöd för sin skolgång oavsett om han eller hon går i en fristående eller kommunal skola.
En mångfald av skolor inom kommunen kan i samverkan bli till ett skolväsende med en dynamisk utvecklingskraft som i sig är den bästa förutsättningen för en skola som kan växa och anpassas till de nya krav som ställs i takt med det omgivande samhällets förändringar. I takt med att skolorna får ökade resurser och ökad lärartäthet kommer den svenska skolans utvecklingsmöjligheter att bli allt bättre.
Den kursändring som skett för den svenska skolan ligger i tiden och är en del av samhällets förändring i stort. Ett mycket viktigt steg i denna förändringsprocess togs genom beslutet om friskolereformen, som innebar ett stort steg i riktning mot en skola i överensstämmelse med Miljöpartiets skolpolitiska ideologi. Att denna typ av avsteg från gamla ideologiska övertygelser inte kan ske snabbt och utan vånda framgick tydligt under arbetet med friskolereformen. Den politiska diskussionen tyngdes av misstänksamhet, misstolkningar och starkt motstånd. Att motståndet då var starkast från de borgerliga oppositionspartierna är naturligt. Samtliga borgerliga partier uttalade att de så snart tillfälle gavs skulle riva upp reformen. Nu, fem år senare, finns fortfarande grupper inom såväl höger- som vänsterpartier som inte accepterar den nya kursen. Man kan emellertid med ledning av den politiska debatten konstatera att en stor majoritet inom de borgerliga partierna idag stöder friskolereformen i dess grunddrag, liksom den socialdemokratiska riksdagsgruppen gjorde redan när reformen genomfördes. Att man internt inom partierna fortfarande kan möta problem vid en så pass kraftig förändring av grundinställningen i en ideologiskt känslig fråga är väntat. Att regeringen nu väljer att lägga en proposition som i vissa delar kan uppfattas som en återgång till en gammal vänsterprofil kan förmodligen ses som ett agerande just för att fånga upp grupper som internt i partiet har svårt att acceptera den nya utvecklingen.
Regeringens proposition skulle om den fick majoritet i Sveriges riksdag innebära ett allvarligt steg bakåt i den positiva utvecklingen av den svenska skolan. Den gräver diken mellan fristående och kommunala skolor och bryter mot principen om likvärdiga förutsättningar för alla skolor. Den skapar splittring och otrygghet bland skolor i stället för att bevara och utveckla skolornas möjligheter att utvecklas i samverkan på lika villkor. Elevperspektivet skjuts åt sidan och kommunperspektivet träder i förgrunden. De kommunala skolorna behandlas som vore de en enhetlig massa som symboliserar kommunens makt och skyldighet, i stället för att betraktas som enskilda viktiga delar i den mångfald som gagnar eleverna och tillsammans med skolor med andra huvudmän lägger grunden för en positiv utveckling av skolväsendet som helhet.
Tre av förslagen i propositionen sammanfaller med krav som Miljöpartiet tidigare har rest och som vi självfallet stöder. Det gäller krav på lärarbehörighet också för de fristående skolorna, rättvisare bidragssystem för fristående skolor på gymnasienivå och en utredning om hur man kan underlätta bildandet av företag där eventuell vinst alltid går tillbaka till verksamheten, detta för att hålla profitintresset borta från skolan.
I övrigt innehåller propositionen förslag som i stort sett är upprepningar av redan nu gällande lag samt diverse förändringar som i olika grad ändrar gällande lagstiftning och regelverk på ett sätt som inte är i linje med intentionerna i friskolereformen och som dessutom försvagar lagarnas juridiska pregnans.
I det följande behandlas propositionens förslag i den ordning och med den numrering och rubriksättning de har i propositionstexten.
I punkten 6.1.1 föreslår regeringen att fristående särskola, fristående gymnasieskola och fristående gymnasiesärskola bara får ta ut avgifter i den omfattning som gäller inom det offentliga skolväsendet för motsvarande skolor. Detta innebär att en justering skall göras så att samma villkor gäller för fristående skolor som för skolor i det offentliga skolväsendet. Miljöpartiet stöder förslaget.
Dessutom föreslås att eleverna i fristående särskolor skall erbjudas kostnadsfria skolmåltider. Detta förslag stöder Miljöpartiet.
Regeringen föreslår också att en fristående skola inte skall få ta ut avgifter i samband med ansökan om plats i utbildningen vid skolan. Tanken att varje skola skall få bidrag från kommunen efter sina åtaganden (enligt gällande lag) innebär naturligtvis att den skola som åtar sig att hantera antagningen till skolan, inklusive hantering av kö, information till föräldrar, etc., också skall få ersättning för detta arbete från kommunen. Regeringen bör följa frågan och återkomma till riksdagen med förslag till lagändring om inte fristående skolor skulle få sina kostnader i samband med ansökning om plats i utbildningen vid skolan täckta.
Miljöpartiet tillstyrker förslaget under förutsättning att det betonas att den enskilda skola som åtar sig arbetet med att hantera ansökningar och antagning också skall få ersättning från kommunen för detta åtagande enligt gällande lagstiftning.
I punkten 6.2 föreslår regeringen att de bestämmelser i skollagen om behörighet och anställningsvillkor för lärare, förskollärare och fritidspedagoger som gäller inom kommuner och landsting skall gälla även för fristående skolor som är godkända eller har rätt till bidrag. Regeringen skall för vissa fristående skolor få meddela föreskrifter om undantag från dessa behörighetsbestämmelser.
Att skolan skall ställa höga kompetenskrav på personal i skolan är viktigt. Kravets formulering i propositionen gör emellertid ett ålderdomligt intryck (”skyldiga att för undervisningen använda lärare, förskollärare eller fritidspedagoger som har en utbildning avsedd för den undervisning de i huvudsak skall bedriva”). En jämförelse med de krav som ställs på lärare i den moderna skolan så som de formulerats i t ex målsättningarna för den nya lärarutbildningen skulle leda till andra formuleringar. Sannolikt kommer också den nu arbetande skollagskommittén att finna mer adekvata kompetenskrav än dem som framförs i regeringens proposition. Det rimliga vore att avvakta skollagskommitténs förslag innan lagen ändras. Regeringen anför att en lagändring behövs för att ge fristående skolor möjlighet att under en period av lärarbrist kunna anställa personal under begränsad tid i väntan på ett behöriga sökande skall finnas att tillgå.
Det är mycket angeläget att man även i fortsättningen i Sverige värnar om möjligheten till pedagogisk mångfald i skolväsendet. Miljöpartiet vill i detta sammanhang särskilt betona vikten av att regeringen skyndsamt löser frågan om behörighet för waldorflärarutbildningarna i Sverige.
Miljöpartiet kan mot denna bakgrund tillstyrka regeringens förslag men förutsätter att tillämpningen av den nya lagen sker med varsamhet och särskild hänsyn till att ändringen är av tillfällig natur och i första hand har införts i syfte att möjliggöra anställning under begränsad tid vid fristående skolor.
Nuvarande lagstiftning anger att en fristående skola, vid prövning om bidragsrätt av Skolverket, inte skall förklaras berättigad till bidrag om skolans verksamhet skulle innebära påtagliga negativa följder för skolväsendet i den kommun där skolan är belägen.
Regeringen föreslår i punkten 6.3 ett tillägg i denna lag i form av två exempel på omständigheter som skall beaktas vid denna bedömning: skolans storlek och geografiska läge.
Som underlag för Skolverkets bedömning av en ansökan om bidragsrätt ligger bland annat kommunens yttrande med anledning av ansökan. Det är naturligtvis av stor betydelse att kommunen ger ett bra underlag, där det tydligt framgår vilka konsekvenser (positiva som negativa) för skolväsendet i kommunen som etablerandet av den nya fristående skolan kommer att ha. Sådana konsekvensbeskrivningar kan innehålla en rad olika hänsyn, olika för olika kommuner, beroende på förhållanden i kommunen. Det är emellertid viktigt att lagstiftningen är klar och enkel och att dess allmänna syfte tydligt framgår. Ett införande av exempel kan försvåra lagens tolkning, medföra förskjutningar i lagens syfte och minska betydelsen av faktorer som inte nämns bland exemplen.
Miljöpartiet ser regeringens tilläggsförslag som en försvagning av gällande lag och avslår därför förslaget.
Ett problem med nuvarande prövning av bidragsrätt vid Skolverket är att fristående skolors ansökningshandlingar ofta inte är tillräckligt specificerade för att kommunen skall kunna göra en bra konsekvensbeskrivning. Ett annat problem är att kommunernas yttranden ibland har uppenbara brister i konsekvensbeskrivningarna, brister som inte kan hänföras till knapphändiga ansökningshandlingar. Skolverket bör lämna tydliga anvisningar, såväl till sökande som till de kommuner som skall yttra sig, om hur ansökningar och konsekvensbeskrivningar skall utformas så att underlaget för bedömningarna blir väsentligt bättre. Detta bör regeringen ge Skolverket i uppdrag att utföra.
Regeringen föreslår i punkten 6.4 att hänsyn till huvudmannens förutsättningar att bedriva verksamheten skall beaktas vid prövning av godkännande och bidragsrätt för en fristående skola. Detta är helt i linje med redan gällande lagstiftning. Som en naturlig följd föreslår regeringen också att ett byte av huvudman också skall följas av en ansökan om fortsatt godkännande respektive förklaring om fortsatt rätt till bidrag.
Förslaget är ett förtydligande av redan nu gällande lag och stöds av Miljöpartiet.
I punkten 7.1 redovisar regeringen sin bedömning att i förordningen om fristående skolor införa att den kommun som yttrar sig över en ansökan om godkännande eller bidragsrätt för en fristående skola skall bifoga en konsekvensbeskrivning till sitt yttrande.
Utan en konsekvensbeskrivning från kommunen torde Skolverkets underlag för bedömning vara bristfälligt. Att inte goda konsekvensbeskrivningar lämnas in är en brist i handläggningen som nu förhoppningsvis rättas till genom tillägget i förordningen. Det är dock viktigt att Skolverket får ett tydligt uppdrag att lämna anvisningar till kommunerna om hur sådana konsekvensbeskrivningar skall utformas (se Miljöpartiets förslag under ”Förklaring om rätt till bidrag”).
I punkten 7.2 aviserar regeringen sin önskan att inrätta en särskild nämnd inom Skolverket vilken skall besluta i ärenden om godkännande och rätt till bidrag samt återkallande av godkännande och rätt till bidrag för fristående skolor. Nämnden skall ha företrädare för bl a den statliga sektorn, kommunsektorn och fristående skolor. Ledamöterna skall utses av regeringen.
Det finns skäl att påminna om värdet av vårt svenska system för hantering av demokratiskt fattade beslut. Riksdagens beslut skall av regeringen omsättas i regleringsbrev och direktiv till myndigheter som i sin tur har att tillse att besluten verkställs enligt gällande lagar och regler. Att verkställigheten sedan sköts av politiskt oberoende tjänstemän är viktigt. Deras beslut skall vara tydligt motiverade och borga för rättssäkerheten. Att inrätta en särskild nämnd med av regeringen tillsatta ledamöter inom myndigheten är enligt vår bedömning en farlig väg att gå, som riskerar att leda till en politisering av bedömningar och beslut. Att inrätta en särskild nämnd i Skolverket skulle kunna leda till en försvagning av skolornas rättssäkerhet och skada utvecklingen av skolväsendet i dess helhet.
Det framgår inte klart av regeringens bedömning om regeringen avser att återkomma till riksdagen med ett förslag enligt de linjer som anges i bedömningen eller om regeringen har för avsikt att införa en sådan nämnd utan att beslut fattats av riksdagen i ärendet. Frågan är av sådan principiell betydelse för hur verkställigheten av riksdagens beslut skall ske att den bör underställas riksdagen för beslut.
Miljöpartiet delar inte regeringens bedömning gällande inrättandet av en särskild nämnd vid Skolverket. Vi anser att en sådan nämnd inte skall inrättas. Om regeringen ändå önskar att inrätta en sådan nämnd, bör regeringen återkomma med ett förslag till riksdagen i detta ärende. Propositionstexten, där regeringen anger skälen för sin bedömning, tyder snarast på att regeringen inte avser att låta riksdagen ta ställning till frågan om inrättande av en särskild nämnd. Miljöpartiet föreslår därför att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att en nämnd vid Skolverket, med den status och de befogenheter som regeringen skisserar i propositionen, inte skall inrättas.
I punkt 7.3 föreslår regeringen möjligheten att införa avgifter till Skolverket för prövning av ansökningar om godkännande av fristående skolor eller om förklaring om rätt till bidrag till sådana skolor.
Som skäl för regeringens förslag anförs att endast ca hälften av skolorna som fått godkännande och bidragsrätt det år de fått rättigheten också har startat verksamheten. Utan att presentera någon som helst analys av orsaken till att de fristående skolorna haft svårigheter att komma igång, föreslår man införande av en avgift. Att fristående skolor har problem med att starta den planerade verksamheten skulle ju kunna vara värt en närmare undersökning för att få en möjlighet att undanröja eventuella ovidkommande hinder och svårigheter. (Miljöpartiet har i en motion, 1998/99:Ub252, föreslagit att en utredning skulle tillsättas för att lösa en del av de ekonomiska problem som föreligger, i syfte att skapa likvärdiga möjligheter för huvudmän med olika ekonomiska förutsättningar att starta en friskola.)
Miljöpartiet delar regeringens uppfattning att avgifter som begränsar antalet sökande vid antagning till skolor inte är en önskvärd metod och att fristående skolor av det skälet inte skall ta ut sådana avgifter. (Se regeringens förslag, punkt 6.1.1.) Vi har samma grundinställning när det gäller avgifter som styrmedel vid fristående skolors ansökan till Skolverket och avslår därför regeringens förslag i punkt 7.3.
Förslaget i punkten 8.1 består av två delar med helt skilda förslag. Dessa två förslag behandlas nedan var för sig (A och B).
I punkten 8.1, första delen, föreslår regeringen att bidraget till en fristående särskola skall lämnas av hemkommunen för varje elev som genomgår utbildning i den fristående särskolan efter samma grunder som kommunen tillämpar vid fördelning av resurser till de egna särskolorna. Detta förslag är helt i linje med principen att en elev skall ha samma stöd från samhället för sin skolgång oavsett om han eller hon går i kommunal eller fristående skola. Då eleverna i särskolan har mycket olika behov av stöd är det naturligt att bidragets storlek fastställs för varje enskild elev. Miljöpartiet stöder förslaget i denna del.
I den andra delen av punkt 8.1 föreslår regeringen ett tillägg i lagen om hur bidraget till fristående grundskolor och särskolor skall bestämmas: ”med hänsyn till skolans åtagande och elevernas behov samt kommunens ansvar för att bereda grundskole- respektive särskoleutbildning åt samtliga barn i kommunen som har rätt till sådan” (tillägget är kursiverat).
Detta förslag innebär en hopblandning av det ansvar som en skola har och det ansvar som en kommun har. Det är naturligtvis sant att en kommun har ansvar för att bereda samtliga barn i kommunen en plats i skolan och att det krävs resurser för att kunna ta detta ansvar. Det kan t ex handla om att en kommun väntar en grupp barn inom en snar framtid genom inflyttning och att kommunen därför vill hålla en viss beredskap i form av lokaler och lärare. Det står naturligtvis kommunen fritt att i ett sådant läge bestämma hur man avser att reservera resurser för ändamålet. Om man i kommunen har en skola där lokalerna inte utnyttjas fullt ut, kan denna skola åta sig att hålla dessa lokaler tillgängliga som reserv och för detta åtagande skall skolan få ersättning från kommunen enligt nu gällande lag (bidrag efter skolans åtagande. Detta gäller naturligtvis oavsett om skolan har enskild eller kommunal huvudman). I en annan kommun kanske ledningen väljer att reservera vissa medel som den använder först när det tillkommande behovet av platser aktualiseras.
Det finns i själva verket mängder av åtgärder som berör skolan och som kommunen centralt kan vidta och finansiera utan att det alls skall påverka fördelningen av bidrag till kommunens olika skolor. Om en kommun inrättar en central skolhälsovård som är tillgänglig för alla skolor, inför gratis bad för alla skolelever vid kommunens badanläggning, sänker priset för skolbesök vid kommunens museer eller betalar för tomma lokaler som buffert för framtida behov så kan det naturligtvis påverka kommunens budget så att den totala posten för bidrag till skolor minskar. Men detta får inte medföra att man bryter mot principen om likvärdiga ekonomiska villkor för skolorna i kommunen när väl bidragen skall fördelas.
Regler för hur bidragen till skolorna skall fördelas skall enligt gällande bestämmelser redovisas i form av en resursfördelningsmodell. Fördelningen av bidrag skall ske enligt den fastställda resursfördelningsmodellen till alla skolor i kommunen – samma regler för fristående som för kommunala skolor. Detta bidragssystem återspeglar en av de bärande idéerna bakom friskolereformen och är av fundamental betydelse för synen på likvärdighet mellan skolor i hela skolväsendet. I grunden handlar det om att en elev skall ha samma stöd av samhället för sin skolgång oavsett om han eller hon går i en fristående eller en kommunal skola. Detta får naturligtvis inte brytas med hänvisning till att kommunen har ett övergripande ansvar, administrativa kostnader eller kommunala verksamheter av olika slag.
Av förarbetena till den aktuella propositionen (SOU 2001:12 och Utbildningsdepartementets promemoria om fristående skolor) framgår tydligt att man tänkt sig att kommunen på grund av kommunens ansvar skall ge olika bidrag till fristående skolor och kommunala skolor. Det har till och med förts på tal att införa en viss procentuell skillnad, så att kommunala skolor skulle få t ex 5 eller 10 procent mer i bidrag. Detta skulle alltså ske schablonmässigt och falla ut lika för de kommunala skolorna oavsett om de har ett enda åtagande som har med kommunens ansvar att göra eller ej. Att en fristående skola skulle kunna ha ett åtagande som är av betydelse för kommunens möjligheter att hålla en viss beredskap har fått en minst sagt undanskymd plats.
Självfallet kommer regeringens förslag till en ny lag som baseras på dylika förarbeten och har en så tvetydig formulering att innebära en mycket stor risk för ett stort steg bakåt när det gäller utvecklingen av svenskt skolväsende. Förslaget skulle (i synnerhet i ljuset av dess förarbeten) om det genomfördes öppna upp för orättvisor och godtycke till skada för skolväsendet i dess helhet.
Miljöpartiet yrkar avslag på regeringens förslag i denna del.
Förslaget i punkt 8.2.1 består av två delar vilka behandlas separat i det följande (A och B).
I punkt 8.2.1 föreslår regeringen att nuvarande regler för bidrag till fristående gymnasieskolor ersätts av nya regler. Det innebär bl a att den nuvarande riksprislistan, som anger ett genomsnitt över landets kommuner av programkostnaden för ett visst program, upphör att gälla som bidragsgrund. Den nya principen bygger på att bidrag ges med ledning av kostnaden för vad motsvarande program kostar i elevens hemkommun eller i den kommun där friskolan är belägen.
Riksprislistan har lett till en systematisk orättvisa så att en del av de fristående skolorna fått för små bidrag medan andra fått för stora bidrag i relation till vad motsvarande program på de kommunala gymnasierna fått i bidrag. Regeringens förslag innebär att denna orättvisa försvinner. Det nya förslaget hanterar skillnader i kostnadsläge i olika delar av landet på ett betydligt bättre sätt. Även det nya systemet kan innebära en orättvis fördelning, t ex i de fall där en fristående skola är belägen i en kommun med avvikande kostnadsläge och har elever från ett mycket stort upptagningsområde. Förslaget är dock tillräckligt bra för att kunna ses som en stor förbättring.
För att fristående skolor som har elever från ett stort antal kommuner skall få sina berättigade bidrag från elevernas hemkommuner på ett smidigt sätt krävs att kommunerna tydligt redovisar vad kostnaden för olika program i kommunens gymnasieskolor är. Det är också viktigt att dessa kostnadsredovisningar inkluderar samma utgiftsposter så att faktureringsunderlaget blir begripligt och jämförbart. Skolverket, som ändå har att sammanställa kostnader för gymnasieskolans program i landets kommuner, bör få i uppdrag att dels medverka till att ett enhetligt redovisningssystem för programkostnaderna arbetas fram, dels samla och sammanställa kostnads: redovisningarna och hålla dem lätt tillgängliga som underlag för de fristående gymnasieskolornas fakturering.
Miljöpartiet stöder regeringens förslag om nytt bidragssystem för gymnasieskolor och föreslår dessutom att Skolverket får i uppdrag att hantera kostnadsredovisningarna enligt vad som anförts ovan.
Regeringen föreslår också under punkten 8.2.1 ett tillägg i lagstiftningen rörande hänsyn till kommunens ansvar, vid beräkning av bidragets storlek. Det är samma tillägg som behandlats tidigare i motionen i anslutning till punkten 8.1, där de principiella invändningar som Miljöpartiet anfört finns redovisade. Miljöpartiet avslår regeringens förslag i denna del.
Under punkten 8.2.2 lämnar regeringen en bedömning som berör frågan om möjligheterna till en mer nyanserad bedömning av gymnasieprograms hemvist i bidragshänseende. Regeringen påpekar att en beredning skall ske först när Gymnasiekommittén lämnat sitt betänkande. Miljöpartiet delar i stort regeringens bedömning men avvaktar Gymnasiekommitténs betänkande för ett slutligt ställningstagande.
I punkten 9.1 föreslår regeringen att Skolverket även fortsättningsvis skall svara för tillsyn av fristående skolor. Förslaget innebär alltså ingen ändring av nuvarande lagstiftning. Det hade dock varit på sin plats att i sammanhanget också betona att Skolverkets tillsynsuppdrag är högprioriterat och att det snarast bör utvidgas till att omfatta även läroplanens mjukare delar, som jämställdhet, elevinflytande och demokrati. Miljöpartiet stöder förslaget och noterar med tillfredsställelse att regeringen i redovisningen av skälen för förslaget anför att det eliminerar ”risken för att någon oklarhet skall råda beträffande ansvarsfördelningen mellan Skolverket och kommunerna”.
I punkten 9.2 föreslår regeringen att kommunen skall följa upp och utvärdera verksamheten vid fristående skolor inom kommunen. Det är intressant att detta förslag i propositionstexten följer direkt efter den mening där regeringen betonar betydelsen av att eliminera ”risken för att någon oklarhet skall råda beträffande ansvarsfördelningen mellan Skolverket och kommunerna”.
Förslaget innebär ju om det förverkligas just att skiljelinjen mellan kommunens uppföljning och utvärdering och Skolverkets tillsyn blir otydlig. Ett av problemen med förslaget framstår när man läser tillägget i lagen i sitt sammanhang, 2 kap. 8 §. Där stipuleras att varje kommun skall ha en skolplan som visar hur kommunens skolväsende skall gestaltas samt att kommunen kontinuerligt skall följa upp samt utvärdera skolplanen. Få kommuner lever upp till detta, ännu färre ägnar sig på eget initiativ åt att följa upp och utvärdera skolornas verksamhet. Nu skulle de enligt tilläggsförslaget få uppdraget att följa upp och utvärdera verksamheten vid fristående skolor i kommunen. Detta nya uppdrag är otydligt och nuvarande lag, som relaterar uppföljning och utvärdering till skolplanen, är inte formulerad så att den med en tydlig innebörd kan utvidgas till att gälla även uppföljning och utvärdering av fristående skolor (så behandlas t ex fristående skolors verksamhet normalt inte i den kommunala skolplanen).
Nu gällande lagstiftning innebär en skyldighet för fristående skolor att deltaga i de uppföljningar och utvärderingar som kommunen gör i det egna skolväsendet samt att kommunen skall ha insyn i en fristående skolas verksamhet inom kommunen. Den är fullt tillräcklig för sitt syfte och regeringens nuvarande förslag skulle inte innebära några förbättringar men väl minska lagens tydlighet och skärpa och leda till oklarheter vad gäller gränserna mellan Skolverkets och kommunens ansvarsområden.
Miljöpartiet avslår regeringens förslag under punkt 9.2.
Regeringen föreslår under punkten 10 att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer skall få meddela föreskrifter om skyldighet för huvudmannen för en fristående skola att lämna en ekonomisk redovisning avseende verksamheten.
Att en fristående skola som får bidrag för sin verksamhet också skall lämna en årlig ekonomisk redovisning för hur medlen använts är rimligt. Enligt förslagstexten skall redovisningen inlämnas till Skolverket. Man kan förutsätta att de kommunala skolorna också gör en sådan årlig redovisning till kommunen. En samordning av redovisningsprinciperna skulle göra att man fick ett mycket värdefullt material för jämförelser mellan olika skolors hantering av kostnader, prioriteringar, etc.
Miljöpartiet tillstyrker regeringens förslag under denna punkt, men föreslår att regeringen får i uppdrag att tillse att redovisningsprinciperna för de ekonomiska redovisningarna samordnas så att jämförbarhet ernås för kommunala och fristående skolor. Skolverket bör få uppdraget att sammanställa dessa kostnadsredovisningar för hela landet.
Under övriga frågor redovisar regeringen tre bedömningar: punkt 11.1 avser införande av individuella program i fristående gymnasieskolor, punkt 11.2 gäller frågan om riksrekryterande, fristående gymnasier och punkt 11.3 gäller frågan om inackorderingstillägg för elever vid fristående gymnasieskolor. Regeringen gör sina bedömningar men aviserar att frågorna skall beredas först när den nu arbetande Gymnasiekommittén lämnat sitt betänkande i ärendet. Vi i Miljöpartiet avvaktar Gymnasiekommitténs betänkande innan vi tar ställning till regeringens bedömningar.
|
Stockholm den 7 november 2001 |
|
|
Matz Hammarström (mp) |
|
|
Gunnar Goude (mp) |
Kia Andreasson (mp) |
|
Barbro Feltzing (mp) |
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |
|
Mikael Johansson (mp) |
Per Lager (mp) |
|
Ewa Larsson (mp) |
Gudrun Lindvall (mp) |
|
Lotta Nilsson Hedström (mp) |
Yvonne Ruwaida (mp) |
|
Ingegerd Saarinen (mp) |
Marianne Samuelsson (mp) |
|
Kerstin-Maria Stalin (mp) |
Maria Wetterstrand (mp) |
|
Lars Ångström (mp) |