1 Innehållsförteckning 10
2 Förslag till riksdagsbeslut 11
3 Regeringens förslag 11
4 En elevfientlig utbildningspolitik 12
5 Dagens situation 12
5.1 En förändrad skolvärld 12
5.2 Kunskapsbristerna 13
6 En politik för kunskap och fantasi 14
6.1 Våra principiella utgångspunkter 14
6.2 Alla skolor fria skolor 15
6.3 Vägen dit 15
6.4 Avgiftsfri utbildning 16
6.4.1 Särskolor och gymnasieskolor 16
6.4.2 Elever med behov av särskilt stöd 17
6.5 Krav på lärare 17
6.6 Förklaring om rätt till bidrag 18
6.7 Bidrag till fristående gymnasieskolor 19
6.8 Tillsyn, uppföljning och utvärdering 19
6.9 Individuellt program 20
6.10 Riksrekrytering 20
Riksdagen avslår regeringens förslag i proposition 2001/02:35 Fristående skolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten att välja skola.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om frivilliga avgifter och föräldrainsatser i skolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om resurser för elever med behov av särskilt stöd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lärarkompetens och pedagogiskt ansvar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fristående skolor och undervisning på entreprenad.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regler för godkännande av och förklaring om rätt till bidrag för fristående skolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att godkännande av fristående skolor och förklaring av bidrag skall göras av Skolverket.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bidragsprinciper för fristående grundskolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bidragsprinciper för fristående gymnasieskolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsyn, uppföljning och utvärdering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fristående gymnasieskolors möjlighet att erbjuda undervisning inom ramen för IP-programmet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om riksrekrytering till gymnasieskolan.
I regeringens förslag föreslås nya regler för godkännande respektive bidrag för fristående skolor. En särskild nämnd utsedd av regeringen föreslås inrättas inom statens skolverk för beslut om godkännande och rätt till bidrag samt för beslut om återkallande av godkännande och rätt till bidrag. Godkännande skall i högre grad prövas utifrån om en ny skola anses leda till problem för kommunen eller den kommunala skolorganisationen. Kommunerna ges ett ansvar för uppföljning och utvärdering av den fristående skolan. Reglerna för avgifter när det gäller fristående särskolor och fristående gymnasieskolor ändras. Så kallade köavgifter förbjuds. Reglerna vad gäller krav på lärare i fristående skolor skärps.
Socialdemokraternas förhållningssätt gentemot friskoleverksamheten är tvehågsen på gränsen till negativ. I den praktiska politiken säger Socialdemokraterna i kommunerna nästan regelmässigt nej till nya friskolor. Argumenten är ofta sökta och avvisas normalt i Skolverkets slutgiltiga prövning.
Friskolor förefaller vara acceptabla så länge de är få. De skall vara ”alternativ” till den offentliga skolan, men inte mer. Alla skolor får inte bli alternativ till varandra. Gentemot kvalitetsbristen i den offentliga skolan är Socialdemokraterna överslätande eller bortförklarande. I stället för att bekymra sig över att en ökande andel av eleverna inte klarar vad de borde, gläds man över att de inte är fler.
Det finns dock en väg till att verkligen göra den svenska skolan till en skola för alla. Det är emellertid inte samma skola utan förutsätter många skolor som kan möta elevers olika behov och intressen. En utveckling i denna riktning kan bara åstadkommas om man inför friskolornas utveckling och den allmänna skolans kvalitetsproblem förhåller sig tvärtemot vad Socialdemokraterna gör i dag. Friskolornas dynamik måste spridas till hela skolväsendet och det offentliga skolväsendets problem tas på stort allvar. Båda dessa saker vill vi göra.
Vår utgångspunkt är att skolans problem inte är vare sig dess elever eller dess lärare. Inte heller är det läroplanen eller andra mål skolan har. Problemet är i stället skolans monopolistiska organisation som styr och låser. Medarbetarnas kraft tas inte till vara. Lösningen ligger därför i en förnyelse av varje skola på ett sätt som frigör kraften. Det är en sådan lösning vi nu vill introducera.
Under 1990-talet har skolan genomgått betydande förändringar. Inte minst den friskolereform som genomfördes av den borgerliga regeringen 1991–94 har visat sig få betydande och positiva konsekvenser.
Historiskt är skolan i Sverige ett offentligt monopol. Staten och kommunerna har haft det helt avgörande ansvaret för och inflytandet över skolans utveckling. Vid 1990-talets början gick mindre än en procent av eleverna i skolor, som inte var statliga eller kommunala.
I dag är situationen en annan. Cirka fyra procent av eleverna går i friskolor. Det finns 488 verksamma fristående grundskolor, 149 fristående gymnasieskolor, 30 fristående särskolor och 18 fristående gymnasiesärskolor. Det vill säga att det finns totalt 685 verksamma fristående skolor. De fristående skolorna är öppna för alla, men olika intagningsregler kan förekomma. Det finns internationella skolor, som i första hand är avsedda för elever som vistas i landet en kortare tid. För närvarande finns det sju sådana skolor i Sverige (källa Skolverket). För nästa läsår finns det 497 ansökningar om nya skolor som för närvarande behandlas av Skolverket. Elevköerna till friskolorna är oftast långa.
Intresset från elever och föräldrar att söka en egen väg till kunskapen är uppenbarligen mycket stort. Samma tendens syns i lärarnas intresse för att arbeta under de former som friskolorna erbjuder. Trots allmänna svårigheter att rekrytera kompetenta lärare har friskolorna allmänt sett haft lätt att besätta sina tjänster. En orsak till det stora lärarintresset för de nya skolorna uppges vara den utvecklings- och förnyelsekraft som skolorna uppvisar. Man är med och bygger nytt utan de restriktioner som den offentliga skolan arbetar under. Den traditionella kritiken mot icke-offentliga skolor – att eleverna skulle komma från höginkomsttagarhem – har visat sig vara felaktig när friskolornas elevsammansättning undersökts. Elevernas sociala bakgrund visar sig vara ett tvärsnitt av Sverige.
Det har kommit en rad ESO-rapporter, där Konkurrens bildar skola – en ESO-rapport om friskolornas betydelse för de kommunala skolorna Ds 2001:12 är den senaste. Den presenterades i februari i år och visar att i de kommuner där det finns friskolor höjs meritmedelvärdet (snittbetyget) även i de kommunala skolorna. Effektivitetsvinster gör alltså att friskolor tvingar fram ett bättre klimat även för elever som inte går på friskolorna.
Den utvecklingspotential som friskolorna visat sig ha är både glädjande och uppfordrande. Enligt vår mening borde fler få nytta av denna för att Sverige skall kunna nå en position bland världens främsta kunskapsländer och alla unga få möjlighet att göra sig själva rättvisa.
Om dynamiken i friskolornas utveckling är 1990-talets positiva skolnyhet är de många kvalitetsbristerna i den allmänna skolan det mest nedslående. Dessa brister är ett direkt hot mot tiotusentals unga människors framtid.
Det här är ett urval av larmen från de senaste åren:
Fler och fler elever lämnar den obligatoriska skolan utan de kunskaper utbildningen borde ha gett. Andelen elever som går ut grundskolan utan betyg i ett eller flera ämnen har ökat till 24,3 procent år 2000 från 22,7 procent år 1999 och 20,4 procent 1998 (Skolverket, Jämförelsetal för huvudmän 2001).
16 procent av eleverna i årskurs nio hade våren år 2000 så stora brister i matematik att de inte kunde anses uppfylla kursplanens kunskapskrav. 1999 var motsvarande siffra 12 procent och 1998 11,4 procent, (Skolverket, Betyg och utbildningsresultat, rapport 195).
Men det är inte bara när det gäller kunskapsmålen som problemen har förvärrats. Många barn och ungdomar mår dåligt i skolan.
Var tredje elev uppgav år 2000 att de var stressade.
14 procent av eleverna uppger att mobbning är ett problem på deras skola.
4 procent upplevde sig mobbade. 1997 var motsvarande siffra 2 procent (Skolverket, Attityder till skolan 2000).
1994 ansåg 6 procent av eleverna att mobbning var ett problem på deras skola. År 2000 var siffran 14 procent. 35 procent uppgav år 2000 att de var stressade. 1997 var siffran 25 procent.
Det skall inte uteslutas att skolan under lång tid uppvisat åtminstone vissa av de brister som här har redovisats. Genom det betygssystem som nu används anges för första gången på mycket lång tid också vad som betraktas som inte godkända kunskaper. En spade kallas därmed för en spade.
Att vissa kunskapsbrister möjligen kan ha funnits länge är emellertid en klen tröst för de elever som lämnar skolan utan att ges de bästa förutsättningarna för att skapa en bra framtid. Grundläggande kunskapsbrister kommer dessutom att bli än allvarligare allt eftersom kunskap blir den alltmer dominerande förutsättningen för ett rikt liv.
I det som brukar benämnas kunskapssamhället riskerar den som från början halkat efter att få det allt svårare att komma i kapp. När ny kunskap ständigt måste läggas till gammal blir det svårt för den som inte har någon gammal kunskap att lägga den nya till. Den kommunala skolan arbetar också under betydande ekonomiska svårigheter, trots att de svenska skolanslagen tillhör de högsta i världen. Mycket försvinner på vägen från de politiska församlingarna till undervisningen. Kostnaderna för skollokalerna är ofta höga.
Alla barn och ungdomar har rätt till en god utbildning. Eftersom barn och ungdomar är individer behövs flexibilitet och mångfald i skolväsendet. En skola för alla måste innebära en skola som kan anpassas efter olika behov, förutsättningar och intressen. Statens övergripande ansvar för att ange de nationella målen och kommunernas ansvar att se till att det finns utbildning av god kvalitet innebär inte att all skolverksamhet måste ske i kommunal regi.
De valfrihetsreformer som genomfördes på borgerligt initiativ i 90-talets början syftade till att ”bryta upp det offentliga skolmonopolet, för att därigenom ge en större variation, större mångfald och för att skapa verkliga förutsättningar för elever och föräldrar att välja skola” (prop. 1992/93:230). Avsikten var inte att gynna vare sig den ena eller andra formen av huvudmannaskap, utan att göra det möjligt för var och en att välja skola.
Rätten att välja skola innebär att föräldrar och elever fritt skall kunna välja bland såväl kommunala som fristående skolor. Kraven på god kvalitet och de ekonomiska villkoren för skolorna skall vara likvärdiga. I detta ligger också att de måste kunna redovisa sina skolkostnader korrekt och inte med automatik kan göra avdrag för så kallade specifika kostnader. I de grundläggande principerna för politiken låg och ligger att godkända fristående skolor skall ges offentligt stöd per elev samt att de skall vara öppna för alla.
Det allmänna har ett ansvar för att alla unga skall få möjlighet att tillägna sig de kunskaper ett gott och berikande liv kräver. Detta statens åtagande är lika för alla elever. Staten kan emellertid inte ge någon kunskaperna. Det är den enskilde själv som genom ofta hårt arbete måste utveckla de kunskaper han eller hon behöver, respektive har särskild fallenhet för att tillägna sig.
Ju mer personlig utbildningen är, desto större är också förutsättningarna för att den skall bli framgångsrik. Den industrialistiskt sammanhållna metod genom vilken undervisningen hittills har förmedlats måste få ge vika för en undervisning riktad till varje elev individuellt. Det ställer krav på en skola som minst av allt är monopolistisk till sin karaktär.
Med ett personligt perspektiv på skolans uppgift blir det tvärtom naturligt att eftersträva en organisation med så stor variation som möjligt, inom den yttre ram som läroplanen anger. Alla skolor måste vara fria att uppfylla sina elevers förväntningar. En sådan skola blir mer hänsynsfull gentemot sina elevers läggning och intressen men också mer stimulerande för sina medarbetare. Lärarna blir – åter – skolans medelpunkt. Den vitalitet som varje skola på detta sätt ges möjlighet att utveckla kommer direkt eleverna till godo. Men skolorna kommer också att berika varandra. Sammantaget kommer skolorna att utgöra ett mycket mer dynamiskt skolsystem än det Sverige har i dag.
Det hela kan också uttryckas så här: Det är inte rättvist att dagens kommunala skolor inte får chansen att verka på samma villkor som friskolorna. Det vill vi ändra på.
Det skolpengssystem som infördes av den borgerliga regeringen 1992 är det mest radikala i världen. Den förändring den socialdemokratiska regeringen genomförde efter valet 1994 ändrar inte detta intryck.
Systemets enkelhet är grunden till dess framgång. En godkänd friskola får samma offentliga stöd som den allmänna skolan. Varje skola har därefter att själv hushålla med sina resurser, men inom gränser. Ekonomiskt har alltså de fristående och de allmänna skolorna samma villkor. Det är rätt och det är rättvist. I fråga om arbetsvillkoren släpar emellertid den allmänna skolan efter. Det är inte rimligt eftersom mer än 95 procent av eleverna därigenom inte får del av alla de utvecklingsmöjligheter som ligger inom räckhåll.
En kommunal skola är inte fri. Den tvingas följa den kommunala skolledningens direktiv. Den kan inte fritt förfoga över sina resurser. Kommunerna styr de samlade resurserna politiskt. Från elevernas perspektiv är den kommunala skolan ofta något man blir tilldelad snarare än något man väljer själv. Där man bor skall man normalt också studera. Den sammanhållna skolan, som den kommunala skolverksamheten ofta benämns, blir därmed också segregerande. Bostadspolitikens orättvisor fortplantas in i unga människors utbildning.
Så kan inte den viktiga utbildningen få skötas. Vi föreslår att en genomgripande frigörelse och förnyelse av den svenska skolan genomförs. De bästa erfarenheterna från friskolorna skall kunna förverkligas vid alla skolor. Praktiskt kan detta ske genom att finansieringsansvaret för skolan flyttas från kommunerna till staten. En nationell skolpeng införs. Vi inleder frigörelsen med grundskolan.
Skolpengen tilldelas skolorna – friskolor och kommunala skolor – efter hur många elever de förmår attrahera. Särskilda tillskott ges för bl.a. handikappade elever. Att skolpengen tilldelas skolorna direkt innebär en radikal minskning av risken för politisk styrning och en lika radikal förstärkning av de professionella lärarnas och skolledarnas ansvar och inflytande. Den i dag dominerande relationen skola–kommunledning ersätts med relationen skola–elev–föräldrar.
Den nationella skolpengen ger skolledningen möjlighet att lägga skolans pengar där de gör störst nytta. För höga lokalkostnader kan t.ex. bytas mot bättre läromedel eller mer stimulerande arbetsvillkor för lärarna. Skolpengen undanröjer de hinder som de kommunala skolorna i dag har att tillgodose just sina elevers intressen.
Det hävdas ibland att friskolornas utveckling gjort att kommunala skolor fått stänga. Även om sådana farhågor sällan besannats borde olyckan av att en oattraktiv skola inte klarar elevernas och föräldrarnas krav ses i ett mer konstruktivt perspektiv.
När makten flyttas från politikerna till eleverna och föräldrarna finns det inte skäl att förfasa sig om valen går i en annan riktning än vad de kommunala politikerna tänkt sig. En nedlagd skola motsvaras ju av att eleverna någon annan stans funnit ett bättre val; allt naturligtvis under förutsättning att konkurrensvillkoren är lika. Att det blir så garanteras av att skolpengen görs nationell.
Det stora problemet i dag är att många elever saknar möjlighet att ta sig ifrån en skola som inte motsvarar kraven. Skulle en skola med den valfrihet vi vill introducera läggas ner förorsakar detta möjligen problem för den kommunala skoladministrationen, men inte för de elever som funnit och valt en bättre väg till kunskapen.
Fristående grundskolor som ges offentligt bidrag är avgiftsfria. Regeringen föreslår motsvarande regler för fristående särskolor och gymnasieskolor, vilket innebär att eleverna utan kostnad skall ha tillgång till böcker, skrivmateriel, verktyg och andra hjälpmedel som behövs för en tidsenlig utbildning. Enstaka inslag som innebär en mindre kostnad för eleverna får förekomma precis som i det allmänna skolväsendet. Vi har inget att erinra mot detta. Vi anser också att fristående gymnasieskolor som för den valda profilen behöver intäkter utöver vad ersättningen från kommunen ger skall kunna ta ut elevavgift för detta. Avgifter skall dock vara skäliga och får inte vara så höga att de hindrar någon från att välja utbildningen. Sådana avgifter skall prövas och godkännas av Skolverket.
När det gäller frivilliga avgifter anser regeringen att Skolverket i sin tillsyn skall vara uppmärksamt mot avgifter som, trots att de framstår som frivilliga, i praktiken är att betrakta som obligatoriska. Vi menar att denna uppmärksamhet också måste gälla kommunala skolor och den flora av aktiviteter som förutsätter ekonomiskt bidrag eller krav på föräldrainsatser av andra slag. Vår uppfattning är att frivilligt engagemang för skolresor och andra aktiviteter ofta är positiva för eleverna och skolan. Riktlinjer eller anvisningar inom detta område bör vara desamma oavsett om skolan är kommunal eller fristående.
När det gäller anmälningsavgifter och köavgifter kan de vara olika till sin karaktär. Avgifter som förhindrar att fristående skolor kan anses öppna för alla skall inte förekomma. Anmälnings- och köavgifter som handlar om direkta administrationskostnader bör dock vara möjliga, om den kommunala ersättningen inte inkluderar detta.
Bestämmelserna i skollagen innebär att en fristående skola inom ramen för sina normala resurser skall kunna ge stöd åt flertalet elever. I praktiken krävs dock oavsett vem som driver en skola särskilda resurser för elever med stort behov av särskilt stöd. Vi delar regeringens uppfattning att det inte skall vara så att skolor av vårdnadshavaren kräver skriftligt intyg om att eleven inte behöver särskilt stöd. Däremot måste fristående skolor tillförsäkras stöd för sådana elever på samma villkor som en kommunal skola. Det behövs ett regelverk eller riktlinjer för bedömning av vilken typ av stödbehov detta skall gälla så att frågan om särskilt bidrag lättare kan prövas.
Eleverna har rätt till undervisning av god kvalitet. Bestämmelser om behörighet och anställningsvillkor skall vara sådana att undervisningen bedrivs av lärare med ämneskunskap och pedagogisk kompetens. Undantag måste kunna göras om personer med sådana kvalifikationer inte finns att tillgå eller om det finns andra särskilda skäl med hänsyn till eleverna och undervisningens kvalitet. Det är exempelvis orimligt att skolor med en särskild pedagogisk inriktning inte skall kunna anställa några lärare med den specifika kompetensen beroende på att inriktningen saknas vid allmänna lärarutbildningar. Vi menar att bedömningen av lärarkompetensen vid en skola skall gälla helheten.
Den snabba kunskapsutvecklingen och komplexiteten i skolans uppdrag innebär samtidigt ökade svårigheter att tillgodose kraven på ämneskompetens enbart bland dem som genomgått lärarutbildning. Vi menar att reglerna för såväl kommunala som fristående skolor måste ge skolorna ökade möjligheter att använda specifik kompetens, exempelvis genom undervisning på entreprenad. Det pedagogiska ledningsansvaret är dock alltid skolans. För fristående skolor saknas möjligheten att lägga ut viss undervisning på entreprenad, varför vi föreslår att frågan utreds.
Regeringen har fel utgångspunkt vid bedömning av fristående skolors rätt till bidrag. Vi anser att utbildningens kvalitet och elevernas val av skola är det centrala, inte kommunens administrativa bekymmer. Med det förslag som lagts att en politisk nämnd skall bestämma om en fristående skola skall godkännas och ges rätt till bidrag bara om det inte innebär problem i kommunen tar man ställning emot varje förändring av skolväsendet.
Elevernas rätt att välja skola och möjligheter att starta ett fristående alternativ innebär en positiv utmaning också för etablerade skolor. Godkännande av fristående skolor skall grundas på skolornas möjlighet att erbjuda undervisning av god kvalitet inom de ramar som gäller för den aktuella utbildningen. Reglerna bör vara sådana att godkännande och tillbakadragande kan göras av Skolverket. Detta bör utgå från vedertagen erfarenhet om vad som är nödvändigt för att kunna erbjuda undervisning av god kvalitet. Det är viktigt att olika ansökningar behandlas lika, varför tydliga definitioner och kriterier i regelverket måste eftersträvas. Vid godkännande är det rimligt att inhämta kommunernas synpunkter, eftersom lokalkännedom kan ge viktig information för en saklig bedömning. Däremot avvisar vi regeringens förslag om att skolans storlek, läge med mera skall påverka godkännande respektive rätt till bidrag. Vi avvisar också tanken att kommunerna generellt och schablonmässigt skall kunna dra av kostnader för det kommunala ansvaret. Sådana kostnader måste preciseras i beräkningsunderlaget för bedömning av bidragen till fristående skolor.
Regeringens förslag att tillsätta en särskild nämnd inom statens skolverk för beslut i dessa ärenden avvisas bestämt av flera skäl. För det första innebär förslaget utrymme för godtycke, vilket inte kan accepteras. Myndighetsprövning skall handla om fakta, inte tyckande. Med en politiskt tillsatt nämnd finns risken att besluten baseras mer på beslutsfattarnas ideologiska hemvist än faktaunderlag. Likhet inför reglerna bör gälla. Med regeringens förslag riskeras detta, i synnerhet som regeringen också för vidare vaga kriterier för godkännande och mer allmänna bedömningar. Det är också tveksamt med politiskt tillsatta nämnder inom myndigheterna. Vi är tveksamma till den politisering av myndighetsutövningen som detta är ett tecken på.
Kritiken mot den så kallade riksprislistan har kommit från olika håll. Framför allt har man från vissa kommuner protesterat eftersom deras egna neddragningar av anslagen till den kommunala gymnasieskolan varit större än urholkningen av den nationella schablonen.
Likväl finns svårigheter att finna alternativ när det gäller att fastställa vilket bidrag kommunerna skall ge för utbildningsplatser i fristående gymnasieskolor. Den modell som regeringen nu förordar innebär också problem. Vi delar Konkurrensverkets uppfattning att ändrade principer för att beräkna ersättningen bör grundas på en analys av hur kommunerna redovisar sina kostnader för skolan. Eftersom fristående gymnasieskolor ofta rekryterar elever från många olika kommuner är det dessutom administrativt krävande att arbeta enligt regeringens förslag. Med de små marginaler och den begränsade administrativa kapacitet mindre skolenheter har är förslaget orimligt. I jämförelse med grundskolan är gymnasieskolans kostnader mer komplicerade att beräkna beroende på programmens olika karaktär. Vi förordar därför att riksprislistan behålls. Förbättringar i beräkningsmodellen för den välkomnas.
Tillsyn av att fristående skolor efterlever de regler som gäller för skolverksamheten skall även i fortsättningen ligga på Skolverket. Vi anser att tillsyn och godkännande av fristående skolor hör ihop. Vi anser också att fristående skolor skall deltaga i de nationella proven på samma villkor som kommunala skolor och i övrigt vara skyldiga att som i dag deltaga i den uppföljning och utvärdering som genomförs av Skolverket. Skolor som får offentligt bidrag skall årligen lämna en ekonomisk redovisning till Skolverket.
Regeringen föreslår att fristående skolor också skall bli skyldiga att deltaga i den uppföljning och utvärdering som en kommun gör av det kommunala skolväsendet. Vi delar inte den uppfattningen. Det är inte acceptabelt att kommunerna som själva driver egna skolor samtidigt utövar tillsyn eller granskning av fristående skolor, i synnerhet inte när de dessutom enligt Socialdemokraterna skall ges ökat inflytande över om fristående skolor överhuvudtaget skall godkännas eller få fortsätta sin verksamhet.
Det ligger i varje skolas eget intresse att verksamheten utvärderas, och vi ser positivt på att fristående skolor erbjuds möjlighet att ingå i kommunens kvalitetsuppföljning, inte minst därför att det ger god information om olika skolor för elever, föräldrar och allmänhet, men det kan inte vara ett krav. Problematiken understryker behovet av att utveckla en oberoende utvärdering av skolornas verksamhet, vilket vi föreslagit i en annan motion om ett fristående nationellt utvärderingsinstitut.
Många elever lämnar i dag grundskolan utan tillräckliga kunskaper för att påbörja ett nationellt program i gymnasieskolan. Resultaten inom det individuella programmet (IP) som i dag enbart kan ges i offentlig regi varierar. Vi anser att det är angeläget att ta vara på den kunskap och det engagemang som finns också utanför det offentliga skolväsendet för att ge dessa elever rätt stöd och stimulans för vidare studier. Även fristående skolor skall därför ges möjlighet att erbjuda undervisning inom ramen för IP-programmet. Det finns ingen anledning att invänta resultaten av gymnasiekommitténs arbete innan detta möjliggörs. Ju snabbare fler ungdomar kan få utbildning anpassad efter egna behov och intressen desto bättre.
Vi anser att elevernas rätt att välja en fristående gymnasieskola oavsett i vilken kommun den ligger skall behållas. Det är oroande att regeringen inte är tydlig på denna punkt, utan verkar ha för avsikt att senare inskränka elevernas valfrihet med hänvisning till vad som gäller för kommunala gymnasieskolor. Vår uppfattning är att politiken bör gå i motsatt riktning, d.v.s. att möjligheterna för eleverna att också söka gymnasieutbildning i kommunala skolor utanför hemkommunen skall öppnas.
|
Stockholm den 7 november 2001 |
|
|
Beatrice Ask (m) |
|
|
Tomas Högström (m) |
Per Bill (m) |
|
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |
Anders Sjölund (m) |
|
Anita Sidén (m) |
Lars Hjertén (m) |
|
Hans Hjortzberg-Nordlund (m) |
Sten Tolgfors (m) |