Riksdagen beslutar att avslå proposition 2001/02:35 Fristående skolor.
Inte ett enda barn kommer att gå ur skolan med bättre kunskaper på grund av förslagen i regeringens proposition ”Fristående skolor”. Därför kan man undra varför den överhuvudtaget lagts på riksdagens bord.
Regeringen vill göra allt annat än utbildningens kvalitet och resultat till en huvudfråga i skolpolitiken. Inte konstigt att en fjärdedel av alla barn går ur grundskolan utan fullständiga grundkunskaper när skolministern lägger kraften på att reglera skolans organisatoriska former och glömmer skolans kunskapsinnehåll.
Propositionens förslag, som försämrar villkoren för de fria skolorna, har inte drivits fram av dem som arbetar i skolan, dem som driver friskolor, eller ens allmänheten. Förslagen stammar från regeringens behov av att styra bort debatten från att handla om skolans innehållsmässiga och resultatmässiga brister och i stället fokusera debatten på skolans huvudmän och organisation. Redan av dessa skäl bör propositionen avvisas.
Utgångspunkten i regeringens proposition är att kommunala skolor skall skyddas från konkurrens från friskolor. Dåliga kommunala skolor som eleverna väljer bort skall gynnas i alla fall.
Men det är bra om en kommuns elever kan välja en bättre skola än den kommunala, där närhetsprincipen skulle placerat dem. Fler barn får därmed tillgång till god utbildning. Ingen skall tvingas gå i en sämre skola för att kommunala skolor skall skyddas från konkurrens.
I propositionen står att friskolor inte skall få bidrag ”om skolans verksamhet vid en helhetsbedömning, varvid bl.a. skolans storlek och geografiska läge skall beaktas, skulle innebära påtagliga negativa följder för skolväsendet i den kommun där skolan är belägen...”
Det innebär att om en friskola lokaliseras nära en kommunal skola, eller kan erbjuda så god undervisning att den kan locka till sig många elever, skall friskolan kunna stoppas. Det borde tvärtom vara så att goda skolor premieras. Konsekvensen av den föreslagna lagändringen är att regeringen gärna ser små och mindre lyckosamma friskolor långt från elevernas hemtrakter, men tänker förbjuda efterfrågade friskolor som finns där eleverna bor.
Det har inget som helst egenvärde om skolans huvudman är kommunal eller fristående. Endast utbildningens kvalitet borde spela roll vid bedömningen av skolor. Varken elever, föräldrar eller lärare har intresse av att dåliga skolor skyddas från konkurrens från bättre skolor. Sannolikt finns det ett antal kommunala skolor som borde stängas, eller reformeras i grunden, eftersom kvaliteten brister.
Om alla fick fritt välja skola så skulle elever och föräldrar avgöra vilka skolor som skulle finnas. Det skulle bli upp till varje skola att övertyga eleverna om sin kvalitet. Men skolministern vågar inte acceptera barnens och föräldrarnas val. Politiken och det kommunala systemets väl skall överordnas elevernas bästa.
Ett problemen inom läraryrket är att kommunerna ofta är dåliga arbetsgivare. Detta förstärks av kommunernas monopolliknande situation som skolans arbetsgivare. Konkurrens mellan kommunala skolor och friskolor är viktigt för skolans lärare, som genom detta får alternativa arbetsgivare, möjlighet att starta egna verksamheter och förutsättningar att utveckla egna pedagogiska idéer.
Lärare måste man kunna bli genom flera olika sorters utbildning och erfarenheter. Det skall vara lätt att komplettera andra akademiska utbildningar med pedagogisk påbyggnadsutbildning, innan inträdet i skolan.
Genom att ”öppna” läraryrket öppnar vi för en utveckling av lärarrollen och därmed för förnyelse av skolan. Samtidigt kommer statusen på yrket att höjas när människor från t.ex. näringslivet gör entré.
Varje skola borde själv få bestämma vilka krav som skall ställas på den som vill bli lärare. Det måste gälla alla skolor, men inte minst friskolor. Om alla lärare måste ha likadan utbildning hindrar det människor med erfarenheter från andra områden från att bli lärare och skolor från att finna människor med erfarenheter som överensstämmer med den valda inriktningen.
Kommunernas elevkostnader skiljer sig dramatiskt. Den genomsnittliga summan som landets kommuner satsade på en elev var 51.300 kronor 1998. Den ena kommunen kan avsätta nästan dubbelt så mycket till skolan per elev som den andra kommunen.
Till viss del – men bara till hälften – förklaras differensen av geografiska skillnader eller variationer i etnisk sammansättning i olika kommuner. Den andra hälften förklaras av godtycke, skillnader i politisk vilja och att kommunernas ekonomier är i varierande kondition.
Det är alltså dramatiska skillnader i hur mycket landets föräldrar betalar för barnens skolgång. Det accepterar regeringen så länge skolan betalas via kommunalskatten, men om skolan betalas också via olika former av avgifter så accepterar regeringen det inte. Om regeringen ville åstadkomma verklig rättvisa för alla landets skolbarn, så skulle den acceptera moderaternas förslag om nationell skolpeng. I själva verket är nämligen skillnaderna i elevkostnad mellan landets kommuner ett viktigt skäl för staten att överta finansieringen av skolan. Det är inte acceptabelt att landets barn skall få så olika start i livet beroende på var de växer upp.
Regeringen vill att kommunernas makt över friskolorna skall öka. Kommunerna har betydande inflytande över friskolornas finansiering. Kommunernas inflytande över friskolors etablering föreslås i propositionen öka. Regeringen vill att kommunerna skall följa upp och utvärdera friskolornas verksamhet. Det är en orimlig ståndpunkt. Kommunerna driver med friskolorna konkurrerande skolverksamhet och kan knappast anses vara opartiska bedömare.
Alla landets skolor måste bedömas efter samma kriterier oavsett huvudman. Endast utbildningens kvalitet bör bedömas, oavsett vem som står bakom eller driver skolan. I dag betraktas ofta fristående skolor med andra och mer kritiska ögon än de kommunala skolorna. När missförhållanden upptäcks i en enskilt driven skola leder detta till kritik av själva möjligheten att starta och driva friskolor. Däremot klarar sig ofta dåliga kommunala skolor från kritisk granskning. När problem upptäcks i en kommunal skola leder det knappast heller till att krav på förbud mot kommunala skolor krävs.
Den enda rimliga modellen är inrättande av ett nationellt institut för kvalitetsgranskning i skolan, som har till uppgift att granska alla skolor med samma ögon.
|
Stockholm den 26 oktober 2001 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |