Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Trots detta självklara sker dagligen kränkningar av de mänskliga fri- och rättigheterna. För oss liberaler utgör arbetet med att försvara och förbättra skyddet för de mänskliga rättigheterna en grundläggande moralisk nödvändighet. Viktiga punkter i kampen för genuin respekt för de mänskliga fri- och rättigheterna anser vi vara:
Att se på men tiga vid kränkningar av de mänskliga rättigheterna – oavsett omfattning eller var de sker – är att ge sitt samtycke.
Inga ”ismer” – vare sig nazism, kommunism, nationalism eller socialism rättfärdigar att individens fri- och rättigheter kränks. Mänskliga rättigheter är absoluta.
Demokrati är den enda styrelseform som är människan värdig.
Den utveckling av folkrätten som idag kan skönjas – till att handla även om människors och inte bara staters rättigheter – bör välkomnas och främjas.
Den permanenta internationella brottmålsdomstolen bör snarast möjligt upprättas och ges vida möjligheter att agera.
En ”nödvärnsrätt” bör införas, såsom komplement till folkrättens grundregel att våld endast får tillgripas i självförsvar eller efter beslut i FN:s säkerhetsråd.
Yttrande- och pressfrihet är grundläggande för en fungerande demokrati.
Dödsstraff och tortyr måste kraftfullt motarbetas.
All slags etnisk diskriminering utgör i grunden slag mot demokratin och principen om alla människors lika värde.
Mänskliga rättigheter är desamma oberoende av kön, sexuell läggning eller funktionshinder.
Barns rättigheter måste värnas med stor omsorg. Barns röst är alltid den svagares röst.
Arbetet för mänskliga rättigheter inom EU är av största vikt och bör ske inom ramen för en tydligare och mer sammanhållen strategi.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige bör intensifiera sitt arbete med att dels försvara, dels förbättra skyddet för de mänskliga rättigheterna – såväl genom internationella organisationer som i bilateralt samarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om FN som den enda organisation som med någon auktoritet kan tala på hela mänsklighetens vägnar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att FN-systemets brister måste erkännas och hanteras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige bör verka för att förnyelsen av folkrätten går vidare så att den entydigt blir ett stöd, inte ett hinder, för enskilda individers rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det är positivt att det har växt fram andra aktörer med mer eller mindre stor internationell prestige, som ibland kan komplettera FN.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör vara pådrivande i arbetet med att verka för att fler stater ratificerar Romstadgan, med anledning av den permanenta internationella brottmålsdomstolen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör hävda uppfattningen att folkrättens grundregel – att våld endast får tillgripas i självförsvar eller efter beslut i FN:s säkerhetsråd – kompletteras med ett slags ”nödvärnsrätt”.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör stå beredd att ge sitt bidrag vid eventuellt tillämpande av den s.k. Martensklausulen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att världssamfundet måste vara berett att agera när grova kränkningar av mänskliga rättigheter sker.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att Sverige är tydlig med sitt stöd för demokrati och demokratisering – i såväl multilaterala som bilaterala sammanhang.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige i olika internationella sammanhang bör verka för dödsstraffets avskaffande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige aktivt bör arbeta för att förebygga tortyr och för att hjälpa tortyrens offer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla slag av trakasserier eller våldsbrott med rasistiska eller antisemitiska förtecken i grunden har sin udd riktad mot det demokratiska styrelseskicket och den grundläggande uppfattningen om alla människors lika värde.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige i internationella sammanhang kraftfullt bör verka för krav på att religionsfriheten i alla sammanhang accepteras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige bör verka för att CEDAW (deklarationen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor) implementeras i alla berörda länder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige i internationella sammanhang bör uppmärksamma att det finns större möjlighet för enskilda länder och internationella samfundet att utöva påtryckningar för att stoppa hedersmord i de länder där detta sker.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om större anslag till Unifem, FN:s utvecklingsfond för kvinnor, – 5 miljoner kronor utöver regeringens förslag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör ställa högre krav på grundläggande rättigheter för bi- och homosexuella och könsöverskridande individer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige bör agera mer och tydligare till stöd för funktionshindrade i fattiga länder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om större anslag till SHIA, Svenska handikapporganisationers internationella biståndförening.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att allt tänkbart stöd måste ges till barn som har sålts och utnyttjats.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige bör verka för att fler länder ratificerar ILO:s konvention från 1999 om de värsta formerna av barnarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige aktivt måste bidra till arbetet med att stötta barns och ungdomars rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om högre anslag till Unicef, FN:s barnfond, – 10 miljoner kronor utöver regeringens förslag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige aktivt bör bidra i arbetet med att hjälpa de flickor som utsatts för könsstympning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör agera för tydligare strategi om mänskliga rättigheter inom EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att alla som gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser eller brott mot mänskliga rättigheter skall ställas till rättsligt ansvar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att alla stater på Balkan skall göra allt för att medverka till att de som åtalas vid Haagtribunalen skall utlämnas för att prövas rättsligt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att alla som bodde i Kosovo före kriget, oavsett etnisk tillhörighet, skall ges möjlighet att fortsätta leva i Kosovo i fred och säkerhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla som tvingats fly under krigen på Balkan, oavsett etnisk tillhörighet, skall kunna återvända hem.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör och kan verka mer kraftfullt genom olika kanaler för att Turkiet skall vidta åtgärder för att förbättra minoriteters ställning och visa respekt för de mänskliga rättigheterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för att EU och det internationella samfundet fortsätter att stödja den demokratiska oppositionen att utöva starkast möjliga påtryckningar på regimen i Burma för att åstadkomma en demokratisk utveckling i landet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU verkar för att Indonesien i olika multilaterala sammanhang förmås att fortsätta den påbörjade demokratiska utvecklingen av landet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU verkar för fredliga lösningar av Indonesiens många territoriella och etniska konflikter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU bör upprätthålla förbud mot vapenexport till Indonesien.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom ramen för EU utövar starka påtryckningar på regeringen i Indonesien för att stoppa övergreppen mot befolkningen i Aceh och för att områdets framtid kan avgöras i fredliga och folkrättsligt acceptabla former.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom ramen för EU utövar starka påtryckningar på regeringen i Indonesien för att stoppa övergreppen mot befolkningen i Västra Papua och för att områdets framtid kan avgöras i fredliga och folkrättsligt acceptabla former.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att situationen på bl.a. Moluckerna kräver internationell uppmärksamhet och bör ingå i de krav som ställs på de indonesiska myndigheterna att återställa fredliga förhållanden under full respekt för mänskliga fri- och rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bilateralt och inom ramen för EU:s biståndspolitik verkar för ett kraftfullt bistånd till Östtimors uppbyggnad.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att flyktingsituationen i Västra Timor får en lösning som möjliggör för flyktingarna att återvända hem.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att FN tillser att övergreppen i Östtimor får en rättslig prövning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sverige, EU och brotten mot mänskliga fri- och rättigheter i Kina.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en konsekvent, sammanhållen och uthållig strategi för stöd till demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter i Folkrepubliken Kina.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sveriges och EU:s behandling av brott mot mänskliga fri- och rättigheter i Kina inom ramen för granskningsarbetet i FN:s kommission för mänskliga fri- och rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU fortsatt stöder arbetet på en fullständig demokratisering av Hongkong med ett fullt direktvalt parlament inför vilket de styrande är direkt ansvariga.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om situationen i Tibet och i Xinjiang.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att klart och tydligt fördöma all kinesisk maktpolitik och hot om väpnat våld mot Taiwan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om attge Taiwans representationskontor i Stockholm skattefrihet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förstärka den svenska representationen i Taipei.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för att EU upprättar ett informationskontor i Taipei.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om besöksvisering för taiwanesiska medborgare till Sverige och EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Kina, Taiwan och WTO.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Kina, Taiwan och FN.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Taiwans representation i FN:s underorgan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige aktivt bör verka för ökad respekt för de mänskliga rättigheterna på Kuba.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten att bistå afghanska flyktingar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om risken att stora mängder barnsoldater kan komma att användas i Afghanistan i det krig som väntas i och med USA:s sökande efter terrorister, och nödvändigheten av att försöka förhindra detta.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av svenskt bidrag till katastrofhjälp till Nordkorea.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för tydligare påtryckningar på algeriska myndigheter att motverka och försöka hejda det våld som håller landet som gisslan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av att Sverige och det internationella samfundet i övrigt uppmärksammar och fördömer den behandling av MDC (främsta oppositionspartiet i Zimbabwe) som tillåts äga rum i Zimbabwe.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inte vidareutveckla något bistånd till Zimbabwe innan reella steg mot demokrati tas i landet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att Sverige utökar sitt stöd till folkrörelsebiståndet i Vitryssland.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att internationella samfundet i högre grad bör uppmärksamma och fördöma att förföljelse och avrättningar, på grund av bl.a. misstankar om häxeri, äger rum i Tanzania.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för internationella påtryckningar på Sudan avseende att de håller människor såsom slavar.
4 Stärk kampen för mänskliga rättigheter
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Varje människas frihet och lika värde omfattar alla människor och således varje individ i världen utan åtskillnad av något slag, såsom hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Erkännandet av alla människors lika värde hänger oupplösligt samman med att ingen människa får diskrimineras på grund av ovanstående eller annan anledning.
Trots detta självklara sker dagligen kränkningar av de mänskliga fri- och rättigheterna. Kränkningar av de mänskliga rättigheterna ser olika ut i olika länder runt om i världen. I vissa länder diskrimineras exempelvis människor på grund av sitt kön, sin sexuella läggning eller på grund av sitt ursprung. De ges sämre möjligheter på arbetsmarknaden eller stängs ute helt. I andra länder riskerar människor exempelvis förföljelse, tortyr och/eller att ”försvinna” på grund av sin religion eller på grund av att de engagerar sig i sitt lands samhällsutveckling. Att se på men tiga om kränkningar av de mänskliga rättigheterna, oavsett i vilken omfattning eller var någonstans i världen de sker, är att ge sitt samtycke. Kränkningar av de mänskliga rättigheterna måste alltid påtalas, kritiseras och åtgärdas oavsett var de äger rum. Trakasserier, tortyr och förföljelse är just trakasserier, tortyr och förföljelse oavsett om det är invånaren i Turkiet, Saudiarabien, Bosnien eller Indonesien som utsätts för dessa kränkningar. Sverige bör, såväl bilateralt som multilateralt, intensifiera arbetet med att försvara och förbättra skyddet för de mänskliga rättigheterna.
5 Mänskliga rättigheter och demokrati – två sidor av samma mynt
Varje människ mer kraftfullt a har rätt att leva ett liv i fred och frihet, med reella möjligheter att påverka sin egen livssituation. Demokrati är därför det enda styrelseskick som är människan värdigt. Demokrati utgör på flera sätt grunden för etablerandet av genuina mänskliga rättigheter. Demokrati gynnar utvecklingen av ett välfärdssamhälle. Makthavare som vill bli omvalda har ett intresse av att lyssna till medborgarna och att genomföra samhälleliga förändringar. Det öppna och fria samtalet stimuleras. Nödvändigheten av en rättsstat blir uppenbar. Miljöförstöring kan motverkas. Krigsriskerna minskar. Utbildning och forskning främjas. Allt som allt innebär demokrati i sig själv en grundläggande respekt för de mänskliga rättigheterna.
Inga ”ismer”, varken nazism, kommunism, nationalism eller socialism rättfärdigar att individens fri- och rättigheter kränks. Vi har sett otaliga exempel i historien på hur t.ex. kommunism och nazism åsidosatt människans fri- och rättigheter och hur man i ideologins namn gjort sig skyldig till grava kränkningar av de mänskliga rättigheterna. De kommunistiska regimer som för bara ett årtionde sedan kontrollerade halva Europa hävdade uttryckligen att civila och medborgerliga rättigheter, alltså individuella rättigheter inriktade på att garantera den enskildes personliga frihet och möjlighet att på samma villkor som andra delta i det politiska livet, saknade relevans ”under socialismen”. I stället gjorde dessa regimer anspråk på att ha förverkligat rättigheter av annat slag rätt till arbete, rätt till sjukvård etc. I verkligheten var anspråken falska dessa ”sociala rättigheter” uppfylldes i allmänhet mycket sämre under socialismen än i demokratiska marknadsekonomier. Under alla omständigheter är det oacceptabelt att försvara frånvaro av t.ex. tryckfrihet, rätt till en opartisk rättegång, fria och allmänna val, flerpartisystem m.m. med hänvisning till att alla har samma rätt till sjukvård. Runt om i världen, som i exempelvis Indonesien, Burma och Kuba, strävar människor efter att få komma i åtnjutande av sina fri- och rättigheter i form av yttrande-, mötes- och åsiktsfrihet för att på så sätt påverka och medverka till sitt lands utveckling och uppbyggnad av det civila samhället. Påståenden från makthavare om att deras invånare ännu inte skulle ”vara mogna” att åtnjuta dessa rättigheter får aldrig accepteras.
Demokrati är idag den enda styrelseform som garanterar att de flesta medborgares intressen tas tillvara. Om svenskt agerande mot fattigdom, för ökad rättvisa och respekt för mänskliga rättigheter ska få bestående effekter, krävs därför att detta sker med demokrati såsom ledstjärna och grundläggande princip. Folkpartiet liberalerna förordar därför i sin bistånds- och utvecklingsmotion att Sverige i sitt biståndsarbete mer konsekvent och kraftfullt verkar för och ställer krav på demokrati. Till exempel menar vi att regeringen i en särskild rapport – eller på annat lämpligt sätt – varje år för riksdagen bör redovisa läget beträffande demokrati och mänskliga rättigheter i de länder som Sverige stödjer eller samarbetar med.
6 Mänskliga rättigheter och folkrätten
Främjandet av de mänskliga rättigheterna är en av FN:s mest angelägna uppgifter. För Sveriges del skall kampen för att stärka de mänskliga rättigheterna utgöra en mycket viktig del av vårt internationella engagemang. Trots att många av världens stater respekterar de mänskliga rättigheterna och ser det som en världsomspännande angelägenhet, nås vi ständigt av rapporter om hur grova kränkningar av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna sker. Sverige bör intensifiera sitt arbete med att både försvara och förbättra skyddet för de mänskliga rättigheterna. Detta bör dels göras genom de internationella organisationer där Sverige bereds möjlighet att påverka, såsom exempelvis FN, EU och Världsbanken, dels genom Sveriges bilaterala samarbete med andra länder.
Folkrätten har varit och är ett viktigt instrument i byggandet av en fredligare värld. Fredliga konfliktlösningsmekanismer måste utvecklas vidare. Det är ett bekymmer att folkrätten allt oftare åberopas av odemokratiska makthavare som argument för att de skall få fortsätta att ostört förfölja och mörda sina egna medborgare. Därför bör Sverige gå i spetsen för en fortsatt förnyelse av folkrätten och bedriva en aktiv människorättspolitik. Tillsammans med andra kan vi åstadkomma förändring.
Folkrätten är inte något statiskt utan ett regelverk av konventioner och sedvänjor som hela tiden utvecklas. Arresteringen av Chiles före detta diktator Pinochet, ingripandet i Kosovo och tribunalerna i Haag och Arusha, som dömer de ansvariga för etnisk förföljelse i det forna Jugoslavien respektive i Rwanda, har inneburit viktiga framsteg i utvecklingen av en ny praxis i folkrätten. En utveckling av folkrätten, där den handlar om människors och inte bara staters intressen, kan skönjas.
Ett intressant exempel på hur vissa länder kan påverka interna förhållanden i andra länder med fredliga metoder är de krav som EU har ställt på ansökarländer om respekt för minoriteters rättigheter och förbud mot dödsstraff.
Trots uppenbara problem gäller fortfarande att FN är den enda organisation som med någon auktoritet kan tala på hela mänsklighetens vägnar. Därför behöver världen FN. Men FN-systemets brister måste erkännas och hanteras. I grunden beror problemen i dag på att en av de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet, Kina, är en kommunistisk diktatur och att en annan, Ryssland, har ett starkt kommunistiskt inflytande i sitt parlamentet.
FN förmådde inte leva upp till den egna stadgan, varken vid folkmordet i Rwanda eller i samband med den etniska rensningen i Kosovo. Principen om icke-intervention är naturligtvis viktig. Varje land måste ha en vidsträckt rätt att hantera sina egna problem utan yttre inblandning. Denna princip kan dock inte gälla när ”hantering av egna problem” övergår till folkmord.
Folkpartiet liberalerna anser att Sverige bör verka för att förnyelsen av folkrätten går vidare så att den entydigt blir ett stöd, inte ett hinder, för enskilda individers grundläggande rättigheter. Omsorgen om den enskilda människans, minoriteters och folkslags grundläggande rättigheter skall sättas före staters suveränitet. Ingen regering någonstans har rätt att gömma sig bakom sin nationella suveränitet i syfte att kränka de mest grundläggande mänskliga rättigheterna.
Principen bör vara att brott mot de mänskliga rättigheterna skall beivras, oavsett förövarens rang eller ställning. För massmord, etnisk rensning och andra grova brott mot de mänskliga rättigheterna måste ansvar alltid utkrävas. För förövarna får det aldrig finnas en fristad.
Den besvikelse vi känner över världssamfundets passivitet i samband med några av vår samtids värsta förbrytelser får inte dölja de framgångar som ändå vunnits i den internationella rätten under 1990-talet, inte heller det faktum att FN-systemets handlingsförlamning till en del minskat efter murens fall. I säkerhetsrådet väger exempelvis numera i praktiken en nedlagd röst ofta till ”ja-sidans” fördel i diskussioner om FN-ingripanden till skydd för mänskliga rättigheter. Det har underlättat beslut om FN-aktioner. Ett sådant exempel var när Kina valde att avstå istället för att rösta nej i frågan om att etablera en internationell civil och militär styrka i Kosovo.
En huvudfråga i diskussionen om en ny folkrätt gäller vad som skall ske i fall då FN-systemet är blockerat. Det är positivt att det har växt fram andra aktörer med mer eller mindre stor internationell prestige, som ibland kan komplettera FN. Det gäller till exempel OSSE, som kan ses som ett regionalt FN-organ, där Kina av naturliga skäl saknar inflytande. OSSE är aktivt på människorättsområdet, vilket också gäller Europarådet. Även icke-regeringsanknutna organ, som Helsingforskommittéer och liknande sammanslutningar, kan spela en betydelsefull roll.
Arbetet med att förnya folkrätten och stärka de mänskliga rättigheterna måste intensifieras. Sverige bör driva på denna förnyelseprocess. Vi vill här lyfta fram två angelägna exempel.
6.1 En permanent internationell brottmålsdomstol
Vid en FN-konferens i Rom i juli 1998 undertecknade 120 länder ett avtal om att inrätta en oberoende internationell brottmålsdomstol. Beslutet att inrätta domstolen är ett av de senaste årens framsteg på området för mänskliga rättigheter.
Domstolen kommer att vara permanent och den kommer att genomföra utredningar och ställa personer inför rätta som begår allvarliga brott mot internationell humanitär rätt, till exempel folkmord och brott mot mänskligheten. Domstolen kommer alltså att ha befogenhet att åtala enskilda personer.
Domstolen kommer att inleda sin verksamhet först efter det att 60 länder har ratificerat Romstadgan. Hittills har dock alltför få länder ratificerat avtalet.
Det är angeläget att den permanenta internationella brottmålsdomstolen verkligen kommer till stånd och ges vida möjligheter att agera. Ratificeringsprocessen får ej skjutas på framtiden. Sverige bör därför vara pådrivande i arbetet med att verka för att fler stater ratificerar Romstadgan.
6.2 Inför en ”nödvärnsrätt”
Sverige bör hävda uppfattningen att folkrättens grundregel – att våld endast får tillgripas i självförsvar eller efter beslut i FN:s säkerhetsråd – kompletteras med ett slags ”nödvärnsrätt”. En sådan skulle innebära att en grupp av stater i obestridligt klara fall och när alla andra möjligheter uppenbarligen är uttömda och när oberoende organ bekräftar dessa verklighetsbedömningar har en folkrättsligt grundad möjlighet att ingripa för att stoppa exempelvis ett pågående folkmord. I de fall detta blir aktuellt skall det rapporteras till rådet på samma sätt som FN-stadgan föreskriver då ett medlemsland handlar i självförsvar.
Inom den del av folkrätten som syftar till att skydda offer för väpnade konflikter – sjuka, sårade, civilbefolkning och krigsfångar – har man sedan Haagkonferensen 1907 arbetat med en generalklausul (Martensklausulen), som ersätter många konkreta regler – omöjliga att förutse – med en allmän hänvisning till principer om medmänsklighet och det allmänna rättsmedvetandet.
Den danske utrikesministern Niels Helveg Petersen anser att Nato tillämpade just denna Martensklausul när Natos medlemsländer ingrep till värn för de förföljda kosovoalbanerna i Kosovo. Det är inte otänkbart att detta kan bilda mönster vid framtida humanitära katastrofer av liknande slag. Om så skulle ske bör Sverige stå berett att ge sitt bidrag.
Ett internationellt ingripande med maktmedel skall självfallet alltid underställas principerna om nödvändighet – andra metoder skall användas om dessa kan nå framgång – och proportionalitet – de åtgärder som vidtas får inte vara starkare än nödvändigt. Men världssamfundet måste vara berett att agera när grova kränkningar av mänskliga rättigheter sker. Annars riskerar den folkrätt som handlar om att skydda individers intressen bara att bestå av ord.
7 Yttrandefrihet och pressfrihet
En av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna, och ett måste för en fungerande demokrati, är yttrandefrihet för alla. I många länder över hela världen döms personer till fängelse för att de kämpar för fria och rättvisa val, arbetar i politiska organisationer och uttrycker sina åsikter i böcker, på Internet eller i andra medier. Fortfarande finns europeiska länder, som t.ex. Vitryssland, där oppositionspartier är förbjudna, där tidningar, radio och TV är monopoliserade och statskontrollerade, och där politiska aktivister är förföljda.
Fria medier är avgörande för att ett samhälle skall fungera demokratiskt. Att det finns oberoende journalister, med rätt att få tillgång till information, är en garanti för att regeringar och myndigheter ställs till svars för sina handlingar. Flera regeringar fortsätter att döma journalister till fängelse för att försöka skrämma kritikerna och tysta oppositionen. Det är också högst allvarligt att journalister trakasseras och ibland dödas i syfte att hindra undersökningar. Detta händer ofta också i demokratiska länder. Regeringarna måste ta ansvar för att skydda journalisterna, eftersom en kritisk press är nödvändig för att försvara demokratin.
Flera regeringar vidtar åtgärder för att begränsa medborgarnas tillgång till modern informationsteknik. Begränsningar av tillgången till Internet, e-post och webbpublicering används av diktaturstater som ett sätt att undertrycka kritiken mot regeringen. Eftersom Internet är det ultimata sättet att fritt kommunicera och utbyta information, är det mycket oroande med regeringarnas allt hårdare kontroll av detta medium.
Det är mot denna bakgrund oerhört viktigt att Sverige i alla internationella sammanhang är tydligt i sitt stöd för och krav på demokrati.
8 Dödsstraffet och tortyr – unkna kvarlevor
Dödsstraffet är den grövsta kränkningen av de mänskliga rättigheterna och bör avskaffas i hela världen. Ett rättssystem som sanktionerar dödsstraff fördömer inte avsiktligt dödande utan bryter snarare mot den egna rättsmoralen genom att utdöma dödsstraff i lagens namn.
Det finns alltid en risk att oskyldiga människor döms. Vid utdömande av dödsstraff är beslutet, i jämförelse med fängelsestraff, oåterkalleligt. Kina slår årligen ”världsrekord” i utdömande av antal dödsstraff. Kinas agerande måste fördömas med all kraft. I USA har många oskyldiga personer dömts till döden under 1900-talet. Men det finns även positiva exempel där länder avskaffat dödsstraffet till exempel i EU:s kandidatländer. Sverige bör i olika internationella sammanhang verka för dödsstraffets avskaffande.
Tortyr är fortfarande ett stort problem i många länder. Denna grymma, omänskliga och förnedrande behandling används ofta för att tvinga fram bekännelser och förödmjuka fängslade personer. Tortyroffer är i ett särskilt utsatt läge eftersom tortyren utförs av statstjänstemän och eftersom de inte har någon realistisk möjlighet att vidta rättsliga åtgärder. Rehabilitering för offer och förebyggande av tortyr måste ingå i arbetet för att skapa fred och upprätta demokrati. Här har Sverige en mycket viktig uppgift att axla.
9 Ingen diskriminering kan accepteras
Grunden för de mänskliga rättigheterna är principen om alla människors lika värde. Diskriminering i olika former utgör ett av de vanligaste brotten mot den principen. Samtidigt råder på många håll en stor okunnighet om vad diskriminering egentligen är, vilka uttryck den tar sig och mekanismerna bakom den. Diskriminering anses inte sällan vara en marginell företeelse. Detta i kombination med bristen på djupare förståelse för innebörden av diskriminerande handlingar – inte minst för den kränkning som diskriminering utgör för individen – kan leda till att det utvecklas en acceptans i samhället för beteenden som är såväl olagliga som rent mänskligt djupt förkastliga.
Arbetet med att motverka och förebygga rasism, främlingsfientlighet, homofobi och könsrelaterad diskriminering sker, och måste ske, genom en rad olika insatser på alla nivåer och inom olika delar av samhället. En grund i detta arbete utgörs av den allmänna politiken. Det handlar inte minst om att befästa demokratiska ideal och värderingar genom t.ex. åtgärder för att fördjupa medborgarnas delaktighet och inflytande i den demokratiska processen. Skolan, liksom även andra delar av utbildningsväsendet, har en oerhört viktig roll att spela i sammanhanget.
9.1 Etnisk diskriminering
Med etnisk diskriminering menas orättvis eller kränkande behandling på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Att motverka all slags etnisk diskriminering är idag en av de viktigaste samhällsfrågorna överhuvudtaget.
Världen över har under senare år en mer uttalad och aggressiv rasism och främlingsfientlighet uppträtt i olika former. Den har bl.a. tagit sig uttryck i våldshandlingar och trakasserier med rasistiska eller antisemitiska förtecken. Invandrare och nationella minoriteter liksom aktiva antirasister samt journalister, debattörer, poliser och politiker i deras egenskap av företrädare för det demokratiska samhället har drabbats. Brott av detta slag har sin udd riktad mot det demokratiska styrelseskicket och den grundläggande uppfattningen om alla människors lika värde.
Religionsfriheten anges uttryckligen i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Många länder begränsar emellertid religionsfriheten på grund av att vissa religiösa uttrycksformer betraktas som ett hot mot statens överhöghet. Statliga bestämmelser mot religion på grundval av politiska ideologier är mindre vanliga nu sedan det kalla krigets slut, men de förekommer fortfarande i vissa länder. Begränsningarna kan vara allt från förbud mot att utöva en religion till trakasserier och förföljelse av de troende. Det finns flera rapporter om att religiösa ledare har gripits, torterats och fängslats. Olika kristna samfund diskrimineras ofta i kommunistiska eller postkommunistiska länder, och även i vissa muslimska länder. På Maldiverna bestraffas omvändelse till kristendomen med att man förlorar sitt medborgarskap och i Sudan bestraffas avfall från den rätta läran med döden. Fallet med falungonganhängarna i Kina är mycket oroande, liksom det ständiga förtrycket av det tibetanska folket. I Kina, som officiellt är ateistiskt, växer antalet kristna, muslimer och buddister, och dessa förföljs ofta eller hindras från att utöva sina rättigheter.
Även i en del av EU:s kandidatländer har vi sett den religiösa intoleransen växa sig större. I Bulgarien och Rumänien har religiösa rörelser blivit föremål för lagförslag som står i klar motsättning till principerna om tolerans och pluralism. Vissa religiösa minoriteter accepteras inte och förföljs. Detta måste diskuteras i samband med medlemskapsförhandlingarna. Från Ryssland och Kaukasien, bland annat Azerbajdzjan och Georgien, kommer rapporter om grov diskriminering av religiösa minoriteter.
Antisemitiska uttalanden och handlingar är fortfarande alltför vanligt förekommande, även inom Europeiska unionen. FN:s särskilda sändebud har påpekat att muslimska minoriteter i Europa ofta diskrimineras och att folk har fördomar och stereotypa uppfattningar om dem. Detta kan leda till att man inte klarar av att skilja mellan extremistiska rörelser och den stora majoritet muslimer som utövar islam i enlighet med principerna om tolerans och samarbete. Europeiska unionen och varje enskild medlemsstat måste vidta alla åtgärder som krävs för att bekämpa intolerans, rasism, diskriminering och våldshandlingar i samband med religionsutövande.
9.2 Mänskliga rättigheter oberoende av kön
FN-stadgan slår fast att män och kvinnor har lika rättigheter. Alla människors rätt till lika värde, oberoende kön, ras eller sexuell läggning, är för de flesta av oss en självklarhet. Trots det utsätts kvinnor världen över för svår diskriminering. Många av brotten mot de mänskliga rättigheterna drabbar enbart kvinnor och flickor. Otaliga kvinnor och flickor dör varje år till följd av svår diskriminering och våld som riktats specifikt mot dem just därför att de är födda till kvinnor.
I många länder har inte kvinnor rätt att rösta eller att äga egendom. Kvinnorna är i dessa länder beroende av en man – en make eller en manlig släkting – för att kunna fatta beslut som rör arbete utanför hem, egendom eller barnomsorg. Tvångsäktenskap förekommer fortfarande i en rad olika länder. I vissa länder – bland annat Iran, Afghanistan och Pakistan – finns det lagar som uttryckligen förbjuder kvinnor att vara aktiva i samhällslivet, utbilda sig eller arbeta. Traditionella sedvänjor och religion används i många av dessa länder som en ursäkt för att legitimera att kvinnor underordnas.
Efter FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna har en rad olika internationella deklarationer om kvinnors rättigheter skrivits. Ungefär 161 länder har skrivit under avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW). Trots detta har tyvärr inte deklarationen implementerats i alla berörda länder. Sverige bör verka för att så sker. Detta gäller också den deklaration och handlingsplan som undertecknades vid den fjärde kvinnokonferensen i Peking år 1995. En del framsteg har gjorts för att förbättra kvinnors rättigheter, men fortfarande utsätts varje dag kvinnor för systematiska övergrepp.
Så kallade ”hedersmord”, är ett exempel på hur kvinnors rättigheter kränks. En rad frivilligorganisationer rapporterar om att hedersmord och andra traditionella bestraffningar för kvinnor blir allt vanligare i länder i Mellanöstern och Asien. Då den dömande makten i till exempel Pakistan agerat i motsatt riktning till de internationella konventioner som landet genom avtal har förbundit sig att följa, har såväl enskilda länder som det internationella samfundet i stort möjlighet att i större utsträckning fördöma och utöva påtryckningar för att stoppa dessa hedersmord. Här har även Sverige en roll att fylla.
Folkpartiet liberalerna anser att kampen för lika rättigheter oberoende av kön måste värnas var på jorden det än må vara. Därför föreslår vi i vår bistånds- och utvecklingsmotion bl.a. att till Unifem, FN:s utvecklingsfond för kvinnor, anslås ytterligare 5 miljoner kronor utöver regeringens anslag.
9.3 Mänskliga rättigheter oberoende av sexuell läggning
Gemensamt för väldigt många av Sveriges mottagare av biståndspengar är en genom samhället sanktionerad hets gentemot homosexuella. Homosexualitet motarbetas mycket aktivt och en rad makthavare förtalar, kränker och uppmanar sin befolkning att hetsa mot ländernas homosexuella medborgare.
I kraven om mänskliga fri- och rättigheter för fortsatt bilateralt samarbete måste Sverige bättre uppmärksamma och ställa högre krav på grundläggande rättigheter för bi- och homosexuella och könsöverskridande. Sverige måste också i internationella sammanhang verka för att dessa frågor uppmärksammas och tas på allvar.
9.4 Funktionshinder inget hinder för mänskliga rättigheter
Uppskattningsvis 10 procent av världens befolkning har ett funktionshinder. De flesta av dessa människor bor i utvecklingsländer och i Öst- och Centraleuropa. Funktionshindrade människor tillhör de fattigaste bland de fattiga i världen och lever i mycket utsatta situationer. Att vara fattig och funktionshindrad innebär inte enbart avsaknad av nödvändiga resurser för det dagliga uppehället, utbildning och hälsovård – oftast innebär det också att inte bli sedd som fullvärdig medborgare vad gäller delaktighet i sitt lands politiska, sociala , kulturella och ekonomiska liv. Därmed är funktionshindrade människors marginalisering och diskriminering fullkomnad.
Svenska Handikapporganisationers Internationella Biståndsförening, SHIA, spelar en viktig roll för att utifrån ett funktionshinderperspektiv aktivt bidra i utvecklingssamarbetet. Inom ramen för SHIA bedrivs ett utvecklingssamarbete i partnerskap mellan människor med funktionshinder från olika delar av världen. För närvarande pågår närmare nittio projekt i samarbete med systerorganisationer i Afrika, Asien, Latinamerika och Öst- och Centraleuropa. Målet med SHIA:s verksamhet är att stärka funktionshindrade människors arbete för jämlikhet och delaktighet. Genom att gå samman och bilda egna organisationer kan människor med funktionshinder göra sina röster hörda och påverka utvecklingen i sina länder.
Glädjande utveckling av funktionshindrade människors levnadsvillkor kan iakttas i en del länder, framförallt lagstiftning som stärker funktionshindrades möjligheter att åtnjuta sina mänskliga rättigheter. I vissa fall har partnerskapet inom ramen för SHIA och dess medlemsorganisationer bidragit till denna utveckling. Sverige bör, och har stora möjligheter att, agera mer och tydligare till stöd för funktionshindrade i fattiga länder. Folkpartiet anser att det är mycket viktigt att stödja SHIA i deras arbete med att utveckla och fördjupa samarbete med systerorganisationer runt om i världen.
10 Barnen – vår framtid vi måste värna om
I november 1989 antog FN:s generalförsamling konventionen om barnets rättigheter. Den har idag ratificerats av i stort sett alla regeringar. I samhällsutvecklingen mot demokrati och för mänskliga rättigheter är barn och ungdomar viktiga bärare av värderingar och visioner. Varje generation måste vinnas för demokratiska värden.
Barn har en extremt utsatt position när det gäller våld och andra sätt att kränka deras mänskliga rättigheter. Handeln med barn för sexuellt utnyttjande ökar i många delar av världen. Inom EU bör Sverige verka för att alla åtgärder som krävs vidtas för att sätta stopp för handeln med barn till EU och mellan medlemsstaterna. Allt tänkbart stöd måste ges till barn som sålts och utnyttjats.
Många barn tvingas att arbeta under mycket svåra förhållanden, ibland till och med fysiskt fastbundna vid golvet eller vid en maskin. De flesta barn arbetar i privata hem, men andra finns i fabriker, inom jordbruket eller på bordeller. Barnen arbetar ofta under förödmjukande och farliga förhållanden, särskilt i vissa delar av Asien och Afrika. Detta är inget annat än ett allvarligt brott mot barnets mänskliga rättigheter. Konsumenter och företag har ett visst ansvar att välja produkter som inte tillverkats av barn under vidriga förhållanden. Det är angeläget att fler länder ratificerar ILO:s konvention från 1999 om de värsta formerna av barnarbete. Sverige kan här vara mer drivande för att så sker.
Ungefär 300 000 barn världen över utnyttjas som soldater i inbördeskrig och internationella konflikter. I en krigssituation är barn och ungdomar de mest utsatta. Det finns flera tragiska exempel på hur barn tvingats att utföra ofattbart grymma våldsdåd från att vara mänskliga minröjare till att vara barnsoldater. Vi kan aldrig acceptera att barn och ungdomar utnyttjas som lättmanipulerade soldater i krig. Sverige måste aktivt bidra i arbetet för att stötta barns och ungdomars rättigheter.
Folkpartiet liberalerna menar att Sverige bör stödja arbetet med att förbättra barns levnadsförhållanden och framtidsmöjligheter på ett mer kraftfullt sätt. Därför föreslår vi i vår bistånds- och utvecklingsmotion att FN:s barnfond, Unicef, tilldelas ytterligare 10 miljoner kronor utöver de som regeringen anslagit.
10.1 Könsstympning – en brutal form av övergrepp
Omskärelse utförs ofta som initiationsrit för unga flickor. Denna omskärelse kan leda till förödande och i många fall även livshotande följder för individens psykiska hälsa. Bruket av omskärelse eller könsstympning, som det brukar benämnas när det gäller flickor, bygger huvudsakligen på kulturella, politiska, sociala och ekonomiska strukturer. Det kan i vissa avseenden även betraktas som en avspegling av det ojämlika förhållande som råder mellan kvinnor och män i flera samhällen och kulturer. Omskärelse av flickor utförs genom tradition framförallt i en rad afrikanska länder men också i flera länder i Mellanöstern och bland minoriteter på andra håll i världen.
På grund av frågans känslighet finns det inga exakta uppgifter att tillgå. För att kunna fastställa strategier bör EU uppmuntrar dokumentering och jämförande forskning. Vi vill se ytterligare forskning för att kunna utröna vilka konsekvenser det faktiskt får för hälsan. Med hänsyn till behovet att hjälpa till med rehabilitering av många stympade kvinnor som lever i något av Europas länder är det mycket angeläget att sjukvårdspersonal, såsom barnmorskor, socialsekreterare och lärare ges ökad kunskap om frågan. Allt bör göras för att främja en utveckling av behandlingsmetoder för att hjälpa de berörda. Svensk hälso- och sjukvård bör aktivt bidra i detta arbete som också kan komma människor i andra länder till godo.
11 EU och mänskliga rättigheter
Det finns ett akut behov av att utveckla och befästa en strategisk medvetenhet i Europeiska unionens politik för de mänskliga rättigheterna. En uppenbar väg mot detta mål är den nu utarbetade gemensamma stadgan om grundläggande medborgerliga rättigheter.
Kampen för demokrati, rättsstatens principer och försvaret av mänskliga rättigheter är grundläggande värden för det europeiska samarbetet. Detta måste tydligt prägla även unionens utvecklingssamarbete. I framtiden måste EU-institutionerna arbeta med dessa frågor enligt en mer sammanhållen, konsekvent och tydlig strategi. Det gäller det interna såväl som det externa arbetet. I Amsterdamfördraget föreskrivs att rådet kan anta gemensamma strategier och hittills har flera sådana beslutats om avseende specifika länder och områden. Syftet med en gemensam strategi om mänskliga rättigheter skulle vara att bygga en bro mellan olika områden och att ta större hänsyn till mänskliga rättigheter i all verksamhet. En gemensam strategi skulle också kunna vara en bättre grundval för åtgärder till förmån för utsatta grupper som kvinnor, flyktingar och barn.
En gemensam strategi om mänskliga rättigheter skulle också syfta till att öka samarbetet och informationsutbytet mellan EU:s institutioner och mellan EU och de enskilda medlemsstaterna. För trovärdighetens skull måste EU tala samfällt i frågor om de mänskliga rättigheterna – och orden måste följas av konkreta och effektiva åtgärder.
Inom ramen för en övergripande strategi finns det gott om utrymme för nya initiativ för specifika frågor. EU-institutionerna bör till exempel upprepa att individen är det centrala i all verksamhet för de mänskliga rättigheterna, och de bör fortsätta att uppmärksamma fall där enskilda personer förföljs.
Sverige bör verka för en tydligare och mer sammanhållen strategi för mänskliga rättigheter inom ramen för EU-samarbetet.
12 Mänskliga rättigheter – en utblick
Grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna begås dagligen runt om i världen. I stort sett alla länder brister på något sätt i respekten för människors grundläggande rättigheter. En del betydligt mer och allvarligare, andra betydligt mindre. Listan över länder skulle bli lång, om den var komplett – och även Sverige skulle finnas med på den. Här vill vi endast ge några exempel, utan ambitioner att ge en på något sätt heltäckande bild.
12.1 Ett dramatiskt år på Balkan
Kroatiens president Franjo Tudjman dog dagarna innan millennieskiftet. Jugoslaviens president Slobodan Milosevic störtades i september 2000 av det serbiska folket i öppet val, greps våren 2001 och utlämnades till Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag. I Haag har den förste ansvarige för massakern i Srebrenica, den bosnienserbiske generalen Radislav Krstic, sommaren 2001 dömts för folkmord. Dit kommer nu även kroatiska och bosniakiska generaler att utlämnas av sina regeringar för att ställas till ansvar.
Makedonien – länge skonat från våldet – var sommaren 2001 på väg att störtas i inbördeskrig av kosovoalbanska terrorister innan det internationella samfundet tvingade fram ett åtminstone tillfälligt avbrott. På bara något år har det politiska landskapet på Balkan förändrats fullständigt på samma sätt som det fysiska landskapet, också i de krigshärjade Sarajevo och Mostar som alltmer börjar återställas.
12.1.1 Kroatien
Veckorna före millennieskiftet avled således Kroatiens förste president, kroatnationalisten Franjo Tudjman. Kroatien, som under hans närmast enväldiga ledning, bröt sig loss sommaren för tio år sedan och utlöste det första omfattande Balkankriget. Ny president blev Stipe Mesic i ett val, där kroaterna vände Tudjmans parti ryggen. HDZ:s kandidat nådde inte ens andra omgången av presidentvalet, där Tudjmans evige trätobroder, socialliberalernas (HSLS) Drazen Budisa, drog det kortaste strået. Kroatien valde att blicka framåt under de första skälvande millenniedagarna.
Mesic gjorde mycket klart att Kroatien och Balkan börjat på ett nytt kapitel. Han begav sig till Sarajevo för att tydliggöra, att de bosnienkroatiska nationalisterna inte har något stöd längre att hämta i Zagreb. När bosnienserberna 1993 under Karadzic – med fullt stöd hos Milosevic i Belgrad – tycktes ha fullbordat den etniska rensningen och upprättat av Republika Srbska, gick bosnienkroaterna till offensiv för att för egen räkning, och med Tudjmans fulla stöd, fullborda Bosniens delning.
Utlämnandet av Milosevic till Haagtribunalen sommaren 2001 fick en snabb dominoeffekt. Under inrikespolitiskt betydligt mer dramatiska former tvangs den reformvänliga regeringen i Zagreb gå med på att utlämna två kroatiska generaler ansvariga för de massiva övergrepp som ägde rum mot kroatiska serber, när Tudjmans armé drev ut dem ur Slavonien och Krajina sommaren 95. I Belgrad är de flesta idag klara över vad deras ansvariga politiker och generaler gjort sig skyldiga till – i Zagreb härskar ännu en frän nationalism. Drazen Budisa försökte profitera på utlämningsbeslutet och drev fram en regeringskris. Den slutade dock i ett internt uppror inom HSLS, som tvang Budisa att avgå som partiledare. Den kroatiska nationalismen står fortfarande i vägen för att hundratusentals kroatiska serber ska kunna återvända till Krajina och Slavonien, varifrån de fördrevs sommaren 1995.
12.1.2 Serbien
Minst lika avgörande för Balkans framtid som Tudjmans frånfälle var givetvis det förhållandet att det serbiska folket den 24 september 2000 fått nog och röstade bort Milosevic från makten i Belgrad. Vi lär aldrig få veta hur stor betydelse Tudjmans försvinnande hade för den demokratiska triumfen i Belgrad. Men utan tydliga fiendebilder är det allt svårare för envåldshärskare att klamra sig fast vid makten – oftast till ett orimligt högt pris för de enskilda medborgarna.
Med en beslutsamhet och en konsekvens som bara kan imponera har de nya politiska ledarna i Belgrad på bara ett drygt halvår genomfört så genomgripande förändringar i Serbien, att varje återfall till det gamla kan uteslutas. I valet till det serbiska parlamentet i december 2000 fick den demokratiska alliansen 70 % av folkets stöd. I mars 2001 greps Milosevic av de serbiska myndigheterna. Den amerikanska kongressens ultimatum var inte orsaken men hjälpte säkert de krafter i den nya ledningen som hade samma mål.
Historiskt har det i den serbiska nationen funnits en tendens till dolkstötslegender – att se sig som ett ständigt offer för omvärldens komplotter. Betydelsen av att det var det serbiska folket som på egen hand, i fredliga och konstitutionella former, gjorde sig kvitt Milosevic och hans välde kan därför aldrig överskattas.
12.1.3 Bosnien
I kölvattnet av händelserna i Belgrad och Zagreb sommaren 2001 lämnade den nya regeringen i Sarajevo ut två bosnienmuslimska generaler till Haagtribunalen. Också den bosnienserbiska regeringen i Banja Luka har nu gått med på att samarbeta med Haag. Utlämnandet av Bosnienkrigets huvudansvariga, Radomir Karadzic och general Ratko Mladic, är nu kanske bara en tidsfråga.
Tudjmans och Milosevics försvinnanden från makten har förändrat förutsättningarna på hela Balkan. I Bosnien kunde människorna för första gången sedan Daytonfreden 1995 i november 2000 välja ett parlament, där de serbiska, kroatiska och bosnienmuslimska nationalistiska partierna för första gången var i knapp minoritet. Efter ständiga obstruktioner från nationalistföreträdarna i presidentrådet kunde en regering till slut tillträda i Sarajevo i februari 2001 med företrädare för icke-nationalistiska bosnienmuslimer, serber och kroater.
Den 11 juli 2001 högtidlighölls sexårsminnet av massakern i Srebrenica. Hundratals anhöriga sörjde sina nära i Srebrenica i en mäktig påminnelse om vad som inte får glömmas om försoningsprocessen ska kunna lyckas. Men vägen är lång – dagen efter sköts en tolvårig flicka ihjäl strax utanför Srebrenica. Hon tillhörde en av de få muslimska familjer som vågat återvända hem. Samtidigt visade den statliga serbiska televisionen BBC:s dokumentär över massakern i Srebrenica på bästa programtid.
Utan stöd i Zagreb och efter att ha förlorat i Sarajevo utropade de bosnienkroatiska ledarna i slutet av mars 2001 en egen statsbildning i Mostar. Sarajevo, Zagreb och omvärlden måste nu visa att tiden är ute också för bosnienkroatiska nationalister. Herceg-Bosna liksom Republika Srbska har bara en framtid i, inte utanför, Bosnien-Hercegovina. Men då måste omvärlden visa, att alla flyktingar har rätt att återvända och att alla krigsförbrytare ska ställas till ansvar.
12.1.4 Montenegro
Efter Daytonfreden 1995 bytte Montenegro sida och valde under sin nye president, den förre Milosevic-protegén Milo Djukanovic, att alltmer samarbeta med väst. Orsaken var främst det ekonomiska pris Montenegro fick betala för den internationella blockaden. Turistorterna vid det glittrande azurblå Medelhavet har legat öde sedan Balkankrigens början för tio år sedan. Under Kosovokampanjen våren 1999 stod Montenegro och Djukanovic under Natos beskydd.
Men också den unge Djukanovic är en kvarleva från den gamla jugoslaviska tiden. Hotet från Milosevic i Belgrad utgjorde en bekväm ursäkt både hemma och gentemot omvärlden för uteblivna politiska och ekonomiska reformer i Montenegro. Den Djukanovic-trogna nomenklaturan kontrollerar den svarta ekonomin så som klanen Milosevic gjorde i Belgrad.
Under Milosevic utgjorde hotet att Montenegro, som den sista av de forna jugoslaviska republikerna, skulle välja självständighet ett alternativ, som Milosevic hade att värja sig emot. Utan Milosevic och med en ny demokratisk regim i Belgrad utgör en montenegrinsk självständighet bara ett bekymmer för omvärlden. Parlamentsvalen i april 2001 visade att stödet för ett självständigt Montenegro är mer beskedligt när hotet från Milosevic inte finns kvar.
Skulle då ett självständigt Montenegro vara ett problem? Nej, inte i sig. Och även om de nya ledarna i Belgrad är emot det, skulle det inte leda till några våldsamma förvecklingar mellan Montenegro och Serbien. I Belgrad verkar man resonera på samma sätt som man gjorde i Prag, när Slovakien 1992 fick gå sin egen väg. Belgrads snabba normalisering gör att Djukanovic tvekar om ett självständighetssteg, som bara kan minska omvärldens intresse för Montenegro.
En majoritet av de etniska montenegrinerna är emot självständighet. En stor del av dem lever i Serbien. En majoritet i en folkomröstning skulle med stor sannolikhet bara kunna uppnås med hjälp av de muslimska och albanska minoriteterna. Det skulle förmodligen vara det hittills största hotet mot den relativa etniska samlevnaden i Montenegro. Men ett självständigt Montenegro skulle på nytt höja ambitionerna hos extrema nationalister i Herceg-Bosna och Republika Srbska i Bosnien och alldeles särskilt i Kosovo och som våren och sommaren 2001 också i Makedonien.
12.1.5 Kosovo
Alltmer frustrerade över det serbiska förtrycket och omvärldens relativa ointresse för Kosovos albanska majoritet växte många kosovoalbaners besvikelse efter Dayton över de uteblivna resultaten av Ibrahim Rugovas och övriga inhemska ledares icke-våldsmotstånd. De extrema samlades i UCK och startade väpnade aktioner, som utlöste allt våldsammare repression från Milosevics specialstyrkor – helt i linje med UCK-gerillans förväntningar.
Kosovokriget våren 1999 innebar en maktförskjutning från de moderata krafterna runt Rugova till de militanta runt UCK. Natos bombkampanj bekräftade denna. Västmakternas stöd till gerillans både beväpning och träning befäste vilka som var de nya makthavarna i Kosovo. I sig ett logiskt resultat av Milosevics förtryck sedan slutet av 80-talet men också ett resultat av omvärldens ständiga oförmåga att ingripa trots alla tidiga varningssignaler som tänkas kan i diskussionen om konfliktförebyggande åtgärder.
De nya ledarna i Kosovo har misslyckats, om nu viljan någonsin funnits, att förhindra de otaliga övergrepp och den etniska rensning som drabbat främst den serbiska och den romska minoriteten i Kosovo. Mycket av den goodwill, som växte fram gentemot kosovoalbanerna 1999, har fullt förståeligt grumlats väsentligt av ett etniskt hat och en lika ensidig nationalistisk strävan som den som de forna serbiska förtryckarna stod för.
Att Milosevic störtades i Belgrad någon månad före de första valen i Kosovo bidrog säkert till det överraskande valresultatet i oktober 2000. Rugova vann och de militanta krafterna misslyckades med att kvittera ut segern de trodde sig ha uppnått våren 1999. Och utan Milosevic i Belgrad minskade snabbt västvärldens okritiska hållning till dem som förespråkar ett snabbt självständigt Kosovo – kanske rent av som ett första steg mot ett Stor-Albanien.
Valen i Kosovo innebar att de militanta nationalisternas mål tonade bort i fjärran. De mest extrema gerillagrupperna öppnade i slutet av 2000 en ny front i Presevodalen – det avmilitariserade gränsområdet i södra Serbien på gränsen till Kosovo. Förhoppningen var att en urskillningslös serbisk polisaktion på nytt skulle vända vinden i antiserbisk riktning. Men de nya demokratiska ledarna i Belgrad bestod provet med glans och FN och EU höjde tonen mot kosovoalbansk extremism. De nya ledarna i Belgrad riskerar inte att överges av omvärlden.
12.1.6 Makedonien
Nu vände sig terroristerna vårvintern 2001 mot det mycket svagare Makedonien. Makedonien är ingen mönsterstat men har på ett exempellöst sätt lyckats hålla sig utanför alla hittillsvarande militära konflikter i det forna Jugoslavien. Trots osedvanligt svåra ekonomiska förhållanden, som krigen och omvärlden mer eller mindre avsiktligt utsatt Makedonien för, har landet lyckats hålla etniska konflikter stången. Demokratiska val med fredliga och konstitutionella maktskiften såväl av president som regering har genomförts. Den albanska minoriteten har hela tiden haft säte i regeringen.
Kosovokriget innebar en ofattbar påfrestning på det fragila Makedonien. Den ekonomiska utvecklingen lades i ruiner. Flera hundra tusen kosovoalbanska flyktingar vällde in på några veckor. Det har påverkat såväl den etniska balansen som retoriken på den albanska sidan. Det finns all anledning att tro att det albanska stödet för gerillaaktionerna i norra och nordöstra Makedonien huvudsakligen kommer från kvarvarande kosovoalbaner och makedonska albaner som under lång tid deltagit i UCK-gerillan.
Albanerna i Makedonien lever under svåra ekonomiska och sociala förhållanden. De är klart underrepresenterade i olika samhällssammanhang men har aldrig utsatts för förtryck eller förföljelse. En mycket klar majoritet av albanerna i Makedonien vet att de lever bättre i ett Makedonien i fred och utan yttre inblandning. Bara om gerillan lyckas provocera den makedonska militären till brutala ingripanden som också drabbar civilbefolkning kan den hållningen rubbas. Och det var terroristernas mål.
Den yrvakenhet som ännu en gång präglade omvärldens reaktioner inför en till synes obegriplig logik spelade terroristerna i Makedonien i händerna efter de första attentaten våren 2001 runt staden Tetovo i nordvästra Makedonien. Fronten i Tetovo följdes av nya fronter – också i huvudstaden Skopjes förstäder. Nu var avsikten att störa de förhandlingar som inletts mellan ledarna för de etniska makedonerna och albanerna i Skopje i syfte att bättre värna den albanska minoritetens ställning och förhållanden.
Efter långdragna förhandlingar mellan företrädare för det internationella samfundet och de politiska ledarna i Makedonien har stridigheterna upphört – åtminstone tills vidare. En s k frivillig avväpning av UCK-gerillan har genomförts i Makedonien. Bräckligheten i denna framstår tydligt, då den på mycket kort tid åter kan beväpnas från de närmast outtömliga lager gerillan förfogar över i Kosovo. Det är inte särskilt svårt att förstå att så många etniska makedonier tvivlar på hållbarheten i det fredsarrangemang som uppnåtts.
Det internationella samfundet har anledning att vara mycket uppmärksamt på det som nu sker i Makedonien. När man från albansk sida fört fram federativa lösningar är det bara samma politik som det senaste decenniet förts av militanta kroater, serber och albaner på andra håll på Balkan: Dela upp efter etniska gränser och låt serber styra serber, kroater styra kroater och albaner styra albaner.
Det europeiska projektet på Balkan kan bara vara färre, lägre och mer genomträngliga gränser på Balkan. Det kan bara vara att motverka etnisk separering och isolering. I Europa lever medborgare tillsammans, så som de flesta på Balkan också vill kunna leva tillsammans. En handfull etniska extremister får inte sätta dagordningen och med terror skrämma fram etnisk rensning. Det är en svår uppgift och kräver starkt stöd från främst EU. Lyckas det har de militanta nationalisterna förlorat sista slaget på Balkan. Omvärlden får inte vackla inför de nationalistiska förlorarnas sista krampaktiga aktioner.
12.2 Turkiet
Bland kandidaterna för EU-medlemskap återfinns Turkiet. Ett grundläggande krav för att EU ska påbörja förhandlingar om medlemskap med Turkiet är dock att Turkiet visar att landet respekterar de mänskliga rättigheterna.
Länge pågick ett våldsamt inbördeskrig mellan den turkiska regeringen och ett antal organisationer representerande landets kurdiska minoritet. Många kurder flydde landet. Fortfarande gäller de antiterroristlagar som skapades för att förhindra attentat. Dessa lagar tenderar att användas för att hålla undan mer eller mindre alla former av politisk opposition. De utgör därmed ett allvarligt begränsande av yttrandefriheten och den fria opinionsbildningen. Pressens möjligheter att verka fritt hindras dessutom av den ägarstruktur som råder i landet, plus att militären har ett stort inflytande över medierna.
Tortyr och misshandel av anhållna är vanligt förekommande. Den turkiska staten har visserligen skärpt lagarna, men det finns fortfarande inte tillräckligt skydd mot förekomsten av misshandel och tortyr.
Organisationsfriheten är begränsad och organisationer som arbetar med människorättsfrågor utsätts för allvarliga trakasserier av landets myndigheter.
Respekten för de mänskliga rättigheterna avseende landets minoriteter lämnar fortfarande mycket övrigt att önska. Rätten till den egna kulturen och det egna språket är starkt begränsad för kurder, armenier, assyrier-syrianer och andra etniska grupper. Med regimens, om än outtalade, stöd har minoritetsgrupper på flera håll i landet fått sin egendom ockuperad eller blivit fördrivna från sina byar. Minoriteters kulturarv och minnesplatser fortsätter att förstöras.
Sverige bör och kan, såväl inom EU som i bilaterala kontakter och genom direkt stöd till organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter, mer kraftfullt verka för att Turkiet vidtar åtgärder för att förbättra minoriteters ställning och överhuvudtaget visar genuin respekt för de mänskliga rättigheterna.
12.3 Burma
Den 2 mars 2002 har militären styrt Burma, eller Myanmar som militärjuntan valt att kalla landet, i fyrtio år. Statskuppen 1962 gjorde slut på 14 år av den parlamentariska demokrati som rått sedan den forna brittiska kolonin vunnit självständighet 1948. Generalernas styre har lett Burma till isolering och armod. 1988 tvang oppositionen diktatorn Ne Win från makten i samband med omfattande massakrer på fredliga demonstranter i huvudstaden Rangoon och tvingade den nya militärjuntan att lova allmänna val.
I de allmänna valen 1990 vann Aung San Suu Kyi och hennes National League for Democracy (NLD) en jordskredsseger som omedelbart omintetgjordes av militärjuntan. Aung San Suu Kyi sattes i husarrest, där hon fortfarande sitter med undantag av ett par korta avbrott. Hon erhöll 1991 Nobels fredspris.
Efter upprepade försök att bryta sig ut ur sin husarrest hösten 2000 lär hemliga samtal ha inletts mellan militärjuntan och Aung San Suu Kyi. Samtalen lär inte handla om något närmande parterna emellan utan främst om att juntan ska frisläppa de tusentals politiska fångarna i landet och särskild de många NLD-politiker som suttit fängslade, många sedan de ogiltigförklarade valen 1990. Hittills har endast en handfull politiska fångar frigivits.
Generalernas styre ledde under många år till omfattande militära sammanstötningar med olika gerillaarméer från olika etniska minoriteter i Burma, vilket har lett till omfattande flyktingströmmar till grannländerna, främst Thailand och Indien. Flera av gerillaarméerna har finansierat sin kamp med omfattande opiumodling och narkotikahandel. Tills för ett par år sedan var Burma världens främste exportör av opium men har nu passerats av talibanernas Afghanistan. Efter att ha slutit fredsavtal med de flesta gerillaarméer sker narkotikahandeln nu i samförstånd med regimen. Både narkotikahandeln och de stora flyktinggrupperna utgör i dag allvarliga hot mot utvecklingen i Thailand och utgör en allt tydligare risk för militära sammanstötningar mellan Burma och Thailand.
Militärjuntans förtryck i Burma och brott mot grundläggande mänskliga rättigheter uppmärksammas årligen av FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. I sin resolution i april 2001 talar kommissionen om regimens systematiska förföljelser av den demokratiska oppositionen och av etniska minoriteter liksom av dess omfattande och systematiska användning av tvångsarbete. MR-situationen försämras ytterligare enligt kommissionen och utgör systematiska brott mot mänskliga rättigheter i Burma. FN:s specielle rapportör för Burma förvägrades länge inresetillstånd. Varje försök att resa frågan om Burma i FN:s säkerhetsråd förhindras av Burmas särskilda skyddsmakt Folkrepubliken Kina. Sverige bör verka för att inom EU stödja den demokratiska oppositionen och för att förmå regimen att erkänna resultatet från det fria parlamentsvalet 1990.
12.4 Indonesien
Den 23 juli 2001 avsattes Indonesiens förste demokratiskt valde president Abdurrahman Wahid av det indonesiska parlamentet och ersattes av sin vicepresident Megawati Sukarnoputri. De två valdes till sina poster i november 1999 som följd av de första demokratiska valen i Indonesien, som ägde rum i juni 1999 – ett år efter diktatorn Suhartos fall. Wahid avsattes främst för sin oförmåga att leda landet genom de många kriser det befinner sig i. Det ursprungligen omfattande stöd Wahid åtnjöt och förhoppningarna om politiska och ekonomiska reformer minskade successivt allt snabbare.
Många har hälsat valet av Megawati med hopp om en mer effektiv ledning av landets regering. Hennes val av ministrar på regeringens nyckelposter vad gäller den ekonomiska utvecklingen och reformarbetet ses som lovande. Samtidigt finns en stark oro att den mycket nationalistiskt sinnade Megawati i sin faders, förre diktatorn Sukarnos, anda ska välja en mer kompromisslös linje mot självständighetssträvandena runt om i den indonesiska övärlden. I ett tal den 16 augusti förklarade Megawati att hon inte kommer att tolerera uppror mot den indonesiska staten. Samtidigt bad hon om ursäkt för de väpnade truppernas övergrepp. Sammantaget finns en oro för att den indonesiska militären kan ha stärkt sin ställning och att den ser sig som garant för ett sammanhållet Indonesien.
Säkerhetsstyrkorna och deras uppträdande resp avstående från att ingripa i de otaliga konflikterna mellan olika etniska och/eller religiösa grupper runt om i den indonesiska övärlden har stor betydelse för den fortsatta utvecklingen. Många av de lokala motsättningarna på mindre centralt belägna öar härrör från den omfattande inflyttning som har skett och uppmuntrats av centralregeringen av människor från det överbefolkade Java. Det gäller bl a de upprepade sammanstötningarna på huvudön Ambon i Moluckerna men också t ex i Paluprovinsen på Celebes. Det är tyvärr fortfarande alldeles för tidigt att avskriva den mörka bilden av ett Indonesien som går mot en blodig inre upplösning eller där militären på nytt griper in och tar makten.
12.4.1 Aceh
Aceh, som utgör den norra och bl a oljerika spetsen av den indonesiska ön Sumatra, var den del som sist, och först i modern tid, uppgick i dagens Indonesien. Under senare år har en omfattande självständighetsrörelse vuxit fram som en reaktion på förtryck och massiva övergrepp från de indonesiska säkerhetsstyrkorna. Detta ledde i sin tur till våldsamma militära attacker på civilbefolkningen.
Med president Wahids tillträde öppnades en dialog mellan självständighetsrörelsen och de indonesiska myndigheterna. Ett avtal om eldupphör träffades sommaren 2000. Samtal mellan den indonesiska regeringen och självständighetsrörelsen Gerakan Aceh Merdeka (GAM) har förts i Genève. Väpnade sammanstötningar fortsätter dock och den indonesiska armén har utövat påtryckningar på de styrande i Jakarta för att få friare händer. Internationella MR-organisationer som Amnesty International har fördömt de fortsatta brotten mot mänskliga rättigheter från de indonesiska säkerhetsstyrkorna men också från GAM. Sverige måste inom ramen för EU utöva starka påtryckningar på regeringen i Indonesien för att stoppa övergreppen mot befolkningen i Aceh och för att områdets framtid kan avgöras i fredliga och folkrättsligt acceptabla former.
12.4.2 Västra Papua
1969 annekterades Västra Papua av indonesisk militär. Liksom sju år senare på Östtimor skedde det utan att befolkningen fått säga sin mening. Västra Papua eller Irian Yaya, som är den indonesiska beteckningen på området, har liksom andra från Java avlägsna och mindre tättbefolkade territorier utsatts för en omfattande indonesisk invandring. Västra Papuas naturtillgångar är en viktig förklaring till den betydelse som Indonesien tillmäter territoriet.
Även i västra Papua har en inhemsk rörelse för territoriets självständighet utvecklats. Den indonesiska krisen har sett allt tätare sammanstötningar mellan lokalbefolkning och polisiära indonesiska förband. Inget tyder på att den indonesiska armén uppträder annorlunda i västra Papua än på andra håll i Indonesien och de indonesiska myndigheterna har hittills, som på andra håll, inte tagit itu med säkerhetsstyrkornas övergrepp. Lokala milisgrupper som bekämpar självständighetsrörelsen torde även i Västra Papua ha ett mer eller mindre öppet stöd från lokal indonesisk polis och militär.
Sverige måste inom ramen för EU utöva starka påtryckningar på regeringen i Indonesien för att stoppa övergreppen mot befolkningen i västra Papua och för att områdets framtid ska kunna avgöras i fredliga och folkrättsligt acceptabla former.
12.5 Östtimor
Med de första fria valen den 30 augusti 2001 till en folkförsamling på Östtimor togs ett avgörande steg på vägen mot Östtimors självständighet. Det sker två år efter folkomröstningen om Östtimors självständighet och de därpå följande urskillningslösa massakrerna på civilbefolkning och den omfattande förstörelsen av stora delar av Östtimor utförda av den av indonesisk militär tolererade och understödda proindonesiska milisen. Nu påbörjas processen att skriva en författning som med ett kommande presidentval våren 2002 kan avveckla den av FN genomförda övergångsförvaltningen UNTAET och stadfästa Östtimors ställning som fri och självständig stat – mer än 25 år efter det att Suhartos Indonesien självsvåldigt annekterade den forna portugisiska kolonin.
Östtimor är ett fattigt land som fördes flera år bakåt i utvecklingen genom den omfattande förstörelsen i augusti 1999. I havet mellan Östtimor och Australien finns omfattande olje- och gasförekomster. Avtal har slutits med Australien som tillförsäkrar Östtimor dess del av intäkterna från denna utvinning. Trots detta kommer Östtimor att vara i behov av ett omfattande internationellt stöd för sin återuppbyggnad och fortsatta utveckling. Det är viktigt att Sverige såväl bilateralt som inom EU verkar för ett omfattande återuppbyggnads- och utvecklingsstöd till Östtimor.
Det är vidare avgörande att det internationella samfundet medverkar till ett fredligt och frivilligt återvändande av det stora antalet flyktingar som nu vistas i flyktingläger i Västtimor sedan sommaren 1999. Slutligen måste alla ansträngningar göras för att tillse att de ansvariga för våldsamheterna sommaren1999 ställs till rättsligt ansvar.
12.6 Folkrepubliken Kina
I den kinesiska kultursfären demonstreras kanske tydligare än någon annanstans betydelsen av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Folkrepubliken Kina är värdens folkrikaste stat och dessutom världens största diktatur. Den kommunistiska enpartiregimen i Beijing slår till med brutal hårdhet mot varje antydan till missnöje eller protest i Kina. Övergreppen och den omfattande förföljelsen av falungongrörelsen är ett tecken på att regimen inte kan tolerera något uttryck som den inte har full kontroll över.
Den forna brittiska enklaven Hongkong var länge en öppen stad som blomstrade i många bemärkelser. Sommaren 1998 återlämnades Hongkong av Storbritannien till Kina, d v s Folkrepubliken Kina, i enlighet med ett avtal som ingåtts mellan deras båda ledare Margaret Thatcher och Deng Hsiao-Ping i början av 80-talet. Kina lovade att respektera Hongkongs särskilda ställning. Under de sista tio åren av brittiskt styre skedde en utveckling mot alltmer av direkt folklig medverkan i Hongkongs styre. Sedan ”återföreningen” 1998 pekar alla tecken mot att de av Beijing utsedda ledarna i Hongkong alltmer fogar sig efter vad Beijing önskar.
Hösten 2002 genomförs det kinesiska kommunistpartiets 16:e partikongress. Allt talar för att den tredje generationen ledare, som under Jiang Zemin tog över efter Deng Hsiao-ping i svallvågorna efter massakern på Himmelska fridens torg den 4 juni 1989, kommer att lämna över till en fjärde generation. En ny generation ledare som ännu är mycket okända såväl i Kina som i resten av världen. Tiden fram till den 16:e partikongressen kommer att präglas av intern maktkamp mellan olika fraktioner och ledarkandidater, vilket kan verka förlamande på Kinas förmåga att hantera interna och externa problem. Den relativa tystnaden efter terrorattackerna mot World Trade Center i New York den 11 september 2001 är ett exempel på detta.
Det växande folkliga missnöjet med konsekvenserna av den snabba sociala och ekonomiska utvecklingen och den därav följande urbaniseringen visar på de enorma och oroväckande baksidorna av det i väst många gånger övervärderade ”ekonomiska undret” i Kina. Tillsammans med politiska och kulturella missnöjesyttringar kan det snabbt tända den gnista som tänder en präriebrand som Mao Zedong talade om. Det förklarar den känslighet med vilken dagens kinesiska ledare slår till mot varje okontrollerad folklig opinionsyttring.
Trots otaliga centralt lanserade kampanjer mot politisk och ekonomisk korruption, ofta ackompanjerade av drakoniskt utmätta straff, tycks varken vilja eller förmåga finnas att på allvar ta itu med den utbredda korruption som sträcker sig ända till de högsta ledarna och deras närmaste. Sammantaget utgör detta grunden för den alltmer försvagade auktoritet och legitimitet som den politiska ledningen i Beijing förfogar över. Den brutala maktutövningen är inte ett tecken på styrka utan på en allt större svaghet. I längden kan inte en ökad konsumtion köpa folkets lydnad.
Folkrepubliken Kinas inträde i WTO är nu nära förestående. Det är ett viktigt steg såväl för Kina som för världssamfundet. Därmed har en sund grund för Kinas integration i världsekonomin lagts. Taiwans förestående WTO-medlemskap kan komma att medföra att Beijing och Taipei kan få ett naturligt internationellt forum att mötas och samtala. WTO-medlemskapet kommer att vara av stor betydelse också för Kinas miljardbefolkning men kommer också inledningsvis att ackompanjeras av svåra omställningar med stora konsekvenser för människor som drabbas av strukturella omställningar av den kinesiska ekonomin. Det finns anledning till oro för hur den kinesiska ledningen ska kunna hantera detta.
Kinas inträde i WTO är ett viktigt exempel på att Kinas interna utveckling och dess relationer till omvärlden bäst hanteras genom att Kina alltmer integreras i världssamfundet och dess regelverk. Inte minst Kinas små och ibland hotade grannar ser detta som den enda konstruktiva strategin. Men just integrationen i den öppna världens samarbete och regelverk får inte innebära att Kina mäts med en annan måttstock än andra aktörer på den internationella arenan. Undfallenhet och ”tyst diplomati” kan ge Kinas allt svagare ledare intryck av att omvärlden inte mäter Kina och dess handlingar på samma sätt som andra mäts.
Kina måste förmås att anta hela det internationella regelverket gällande mänskliga fri – och rättigheter liksom att införliva det i den dagliga rättstillämpningen på hemmaplan. Brott mot dessa åtaganden måste påtalas med samma konsekvens som andra staters brott. Kinas storlek får inte innebära att dess brott tystas ned medan små perifera stater som Nordkorea, Libyen och Burma hängs ut som de förtjänar. Oförmågan att i de årliga förhandlingarna inom FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna (UNCHR) påtala Kinas brott mot mänskliga rättigheter ifrågasätter hela FN-systemets hantering av de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter. Sverige och EU har här ett stort ansvar för att FN:s auktoritet inte ytterligare undergrävs när det gäller tillsynen av respekten för de mänskliga rättigheterna.
12.6.1 Hongkong
När en ny ”Chief Executive” för Hongkong ska väljas den 24 mars 2002 talar det mesta för att Beijing kommer att låta Tung Chee-hwa omväljas. Om inte, så är det ett uttryck för att Beijing vill ha en ändring – inte för att invånarna i Hongkong fått tillfälle att uttrycka sin mening om vem som ska styra Hongkong. När den lagstiftande församlingen LegCo väljs hösten 2002 får Hongkongs väljare som vanligt inte ens utse hälften av ledamöterna i öppna direkta val. Det kommande ledarskiftet i Beijing utesluter varje öppning mot en demokratisering av Hongkong. Utvecklingen i Hongkong efter ”återföreningen” 1998 talar sitt tydliga språk om den verkliga innebörden av Beijings erbjudande till Taiwan om ”ett land – två system”.
12.6.2 Tibet och Xinjiang
Dagens Kina är ett resultat av en ofta dramatisk historisk expansion under vilken stora områden med icke-kinesisk befolkning införlivats under Beijings kontroll. I officiell kinesisk ideologi – kommunistisk såväl som nationalistisk – är det en nationell plikt att slå vakt om varje tum av det Kina som därmed uppnåtts. Det är i det perspektivet man ska se den kollektiva förödmjukelse som kineser upplevde och fortfarande upplever sig ha utstått under omvärldens agerande i Kina under de två senaste århundradena. Det är inte minst i det perspektivet man ska se den fullständigt kompromisslösa synen på Taiwanfrågan, som onekligen har ett mycket starkt folkligt stöd – ett resultat av generationer av nationalistisk indoktrinering.
I framförallt två av de historiskt erövrade områdena med egen icke-kinesisk ursprungsbefolkning och med en helt egen inhemsk religion eller islam – Tibet och Xinjiang i västra Kina – reses krav på självbestämmande. Problemet för regionernas ursprungsbefolkning är att det kinesiska inslaget hela tiden ökar, vilket sker i närmast organiserad form. Beijing har sedan länge bedrivit samma inflyttningspolitik som Moskva t ex i de baltiska republikerna och Jakarta i den indonesiska övärlden länge bedrev för att majoritetsbefolkningen skulle få demografisk övervikt och därmed kontroll i annekterade territorier med egen ursprungsbefolkning. Därmed försämras långsamt förutsättningarna för självständighet.
Under det senaste året har de kinesiska myndigheterna vid upprepade tillfällen slagit till mot oppositionella uighurer i Xinjiang. Dödsdomar och långvariga fängelsestraff utdöms efter ofta ytterst summariska rättgångar mot s k terrorister. Ett uppmärksammat fall är Rebiya Kadeer, framträdande förespråkare för de uighuriska kvinnornas rättigheter, som i en hemlig rättegång år 2000 dömdes till åtta års fängelse för att ha skickat tidningar till sin make – en tidigare politisk fånge – som befinner sig utomlands. Liksom i det egentliga Kina är makthavarna rigoröst misstänksamma och ingriper kompromisslöst mot allt som inte är under deras kontroll. Beijing bör uppmuntras att ge Tibet och Xinjiang långtgående självbestämmande, upprätthålla respekt för mänskliga rättigheter samt skapa förutsättningar att vårda och utveckla kulturella särdrag utan att riskera hot eller förföljelser.
12.7 Taiwan
Taiwan var länge en militär enpartistat under Chiang Kai-sheks välde. I slutet av 80-talet påbörjades tillsammans med en snabb ekonomisk och social utveckling också en politisk demokratisering. Flerpartisystem, allmänna fria val, allmänna presidentval och så till slut i mars 2000 valdes oppositionens kandidat Chen Shui-bien till ny president på Taiwan. För första gången i den kinesiska kultursfären genomfördes ett maktskifte genom fredliga, fria och demokratiska val. Taiwan utgör idag ett exempel för resten av Asien på en modern och blomstrande demokrati.
Efter de kinesiska ledarnas ytterst hotfulla utfall mot Taiwan om DPP:s kandidat Chen Shui-bien skulle väljas till president i mars 2000, har relationerna över Taiwansundet stabiliserats på en låg nivå. President Chens skickliga politik att inte utmana Beijing har uppenbarligen fått de kinesiska ledarna att skjuta upp varje beslut om en ny eller reformerad Taiwanpolitik till efter 16:e partikongressen. Däremot har Beijing visat stort intresse för att under tiden utveckla sina relationer till både taiwanesiska affärsmän den nya taiwanesiska oppositionen – Chiang Kai-sheks gamla regeringsparti.
Den nya administrationen i Taipei har försvagats av den allt starkare ekonomiska recession som drabbat Taiwan som en följd av minskad export till främst USA och Japan och av den internationella nedgången inom IT-sektorn. Detta slår mycket hårt mot den taiwanesiska ekonomin. Den inrikespolitiska splittringen med DPP i regeringsställning, medan det gamla regeringspartiet fortfarande har majoritet i parlamentet har låst alla försök att vidta kraftfulla åtgärder för att stärka den ekonomiska utvecklingen. I bästa fall kan de kommande parlamentsvalen i december 2001 leda till klarare förhållanden i parlamentet eller till bättre förutsättningar för ett bredare parlamentariskt samarbete.
All kinesisk maktpolitik mot Taiwan måste fördömas klart och entydigt. Oavsett om Taiwan vunnit internationellt erkännande är det i strid med folkrätt och ett hot mot den internationella säkerheten i FN-stadgans mening. Varje antydan om att Beijing kan komma att använda väpnat våld eller utpressning för att uppnå sina mål gentemot Taiwan måste avvisas. Medborgarna på Taiwan avgör själva om de vill bli en del av Folkrepubliken eller fortsätta leva sitt eget liv. Sverige och EU måste göra detta helt entydigt gentemot den kinesiska statsledningen.
Sverige bör på olika sätt utveckla sina förbindelser med Taiwan. Taiwans representationskontor i Stockholm bör ges diplomatisk skattefrihet. Den svenska representationen i Taipei bör förstärkas. Representationen visade sig vara ytterst värdefull för att tillvarata de omfattande svenska intressena i Taiwan i samband med den stora jordbävningskatastrofen i september 1999. Sverige bör inom EU medverka till att EU upprättar ett informationskontor i Taipei.
Det är i detta sammanhang upprörande att svenska myndigheter vägrar att utfärda besöksvisum för taiwanesiska medborgare i ledande ställning, samtidigt som företrädare för världens största diktatur besöker Sverige på löpande band. Varje hänvisning till EU-regler är absurd, då sådana i detta fall inte kan ha tillkommit utan Sveriges delaktighet och tillstyrkan. Invånare från demokratiska stater får aldrig vägras inresa i Sverige av politiska etikettsskäl. Liberala Internationalen har i år tilldelat Chen Shui-bien sitt frihetspris. För första gången har priset gått till en frihetskämpe som visserligen har rätt att lämna sitt land för att ta emot priset, men som inte får resa in i det land – Danmark – där priset skulle ha utdelats. Det är en skamfläck för EU!
12.7.1 Ett Kina – Kina, Taiwan och FN
Folkrepubliken Kinas anspråk på att företräda ett och hela Kina i förhållandet till Asiens mest lovande demokrati Taiwan tar sig ständigt nya ytterst arroganta och aggressiva uttryck. Den militära uppladdningen i havsområdet mellan fastlandet och Taiwan inför presidentvalen i mars 1996 saknade motstycke internationellt liksom hotelserna inför presidentvalet i mars 2000. Omvärldens beslut i samband med att Folkrepubliken övertog Taiwans plats i FN:s säkerhetsråd uppfattas av Peking som ett erkännande av att regimen där fått världssamfundets godkännande att vara den legitima företrädaren för ett enda Kina.
När omvärlden 1971 genom generalförsamlingens resolution 2758 bytte ut Republiken Kina (Taiwan) mot Folkrepubliken Kina som ständig medlem i FN:s säkerhetsråd, var det ett naturligt uttryck för vilka världens stormakter, dessutom kärnvapeninnehavare, faktiskt var och är. Att Taiwan ställdes utanför FN:s medlemsskara berodde däremot på att varken Peking eller Taipei kunde acceptera mer än en företrädare för Kina i FN:s medlemskrets. Detta accepterades av ett realpolitiskt världssamfund. Historien visar däremot med såväl Tyskland som Korea, att någon entydig enstatsdoktrin inte finns internationellt etablerad. Till historien hör naturligtvis också att varken regeringen i Peking eller den i Taipei vid den tidpunkten hade någon demokratisk legitimitet.
Idag är läget ett helt annat. Taiwan är det mest glädjande exemplet på att demokrati inte är ett västerländskt påfund utan något, som har universell giltighet för människor runt om i världen. Allt tal om ”asiatiska värden” när det gäller krav på demokrati och mänskliga rättigheter i Ost- och Sydostasien har på Taiwan avslöjats. Det är bara oförbätterliga politiska ledares rädsla för ett öppet och demokratiskt samhälle.
Presidentvalen i mars 1996 och mars 2000 och de parlaments- och borgmästarval som hölls i december 1998 var mönsterexempel för Asiens många hel- eller halvdiktaturer. I borgmästarvalen i Taiwans två största städer segrade utmanaren. I Taiwans direktvalda parlament är 20 % av de valda kvinnor i klar kontrast till förhållandena i de flesta andra asiatiska parlament. I detta avseendet borde därför inte EU och dess medlemsstater behöva hymla. Tvärtom bör exemplet Taiwan lyftas fram och på alla sätt stödjas och uppmuntras, oavsett hur mycket regimen i Peking uttrycker sina hot.
Frågan om människor av kinesiskt ursprung önskar leva i en eller flera statsbildningar kan bara avgöras av dessa människor i fria och demokratiska former. Även om principen om ”ett Kina” lever vidare, kan den aldrig med någon automatik ge regimen i Peking något slags ensamföreträdarrätt. Det saknar den varje demokratisk legitimitet för. Om och när folken i Kina och i Taiwan önskar återförenas kan det endast ske genom att de båda folken i fria och demokratiska former tar ställning för detta. På den punkten måste världssamfundet också vara entydigt.
FN skall bestå av företrädare för världens alla stater. Tyvärr tvingas vi acceptera att alla stater inte är demokratiska och att deras företrädare därför inte alltid har demokratisk legitimitet. Det kan emellertid inte vara acceptabelt att en stabil statsbildning med demokratiskt styre och legitimitet ställs utanför världssamfundet. Taiwan hör hemma också i FN:s gemenskap om landet önskar söka medlemskap. Exemplen på hur man redan under kalla kriget kunde hantera två Tyskland och två Korea visar att det inte kan finnas några formella hinder för Taiwans fulla deltagande i folkgemenskapens institutioner. Enda hindret är Pekings veto. Det bör vi inte medverka till att dölja.
Inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inom EU bör Sverige verka för att det demokratiska Taiwan ges plats i FN vid sidan av Folkrepubliken Kina till dess att folken i Kina och på Taiwan i demokratiska val kan ta ställning till sin eventuella gemensamma framtid. Så sent som vid generalförsamlingens öppnande i september 2000 väcktes åter frågan av ett antal medlemsstater att låta utreda Taiwans representation i FN. Frågan föll som vanligt på Kinas veto. Varken Sverige eller EU stod bakom ansträngningarna att bereda plats för Asiens mest vitala demokrati och dess 23 miljoner invånare i FN-familjen. Sverige och EU bör i fortsättningen aktivt stödja detta förslag. Det avser också frågan om Taiwans representation i olika underorgan, vars medlemskår inte endast består av erkända statsbildningar.
12.8 Kuba
Den kubanska regeringens konsekventa förtryck av de mänskliga rättigheterna fortsätter precis på samma sätt som det alltid har gjort sedan Fidel Castro tog makten i början av 1959. Hittills har inga generella förbättringar åstadkommits, däremot förändras strategin för förtrycket. Antalet politiska fångar har minskat – mycket tack vare den internationella uppmärksamheten – men antalet tillfälliga arresteringar, trakasserier och smutskastningar av dissidenter i statliga massmedier har ökat.
Under fyra månader från november 1999 till februari 2000 arresterades minst 352 dissidenter, och ytterligare 240 fick sin rörelsefrihet begränsad, vanligtvis genom att de inte fick lämna sina hem. Så många frihetsberövanden på fyra månader har inte gjorts sedan början av 60-talet. Anledningen till att antalet gripna är så många är att demokratirörelsen de senaste åren vuxit snabbt.
Kubanska kommittén för mänskliga rättigheter och nationell försoning (CCDHRN) rapporterade i juli i år att det fanns 246 politiska fångar på Kuba och dessutom ytterligare 45 personer vars status var osäker. Många är dömda till mycket långa fängelsestraff, 6 år för att olagligt ha försökt lämna landet, eller 2 år för att ha spridit ”falska” nyheter. Kuba använde dödsstraffet flitigt under 90-talet, under 1999 avrättades nära 30 personer. Men sedan april 2000 har inga avrättningar offentliggjorts, och CCDHRN antar att regeringen instiftat ett moratorium. Domstolarna fortsätter dock att utdöma dödsstraff, mellan 5 och 10 hittills under 2001 och ca 12 under 2000. Totalt 50 personer väntar på att bli avrättade.
Situationerna i fängelserna är extra allvarlig för dem som fängslats för politiska handlingar. Dissidenter stängs in på psykiatriska kliniker och blir ofta föremål för våld och trakasserier. Under september 2001 blev minst nio av de politiska fångarna allvarligat misshandlade, eller nekade akut vård, enligt artiklar publicerade av oberoende journalister på www.cubanet.org.
Kubas officiella inställning till de mänskliga rättigheterna är att landet har ett i det närmaste fläckfritt omdöme. Inga av MR-organisationerna på ön har emellertid tillåtits registrera sig, inte heller har själva deklarationstexten någonsin publicerats så att kubanerna ska veta vilka rättigheter de har. Konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna har inte heller ratificerats.
Häromåret förklarade dock Fidel Castro, efter kritik på en internationell konferens, att Kubas regering minsann skulle kunna publicera 10 miljoner kopior av MR-deklarationen. Sedan dess har dock inget skett. Sverige borde därför erbjuda sig att stå för kostnaderna så att den kubanska regeringen inte ska komma undan med det som ursäkt.
Den kubanska regeringen måste uppmanas att upphöra med att kränka enskilda människors rättigheter. Lika viktigt är det att verka för att de lagar som gör kränkningarna lagliga avskaffas. För utan en grundlig förändring av det kubanska statsskicket i demokratisk riktning kommer enskilda kubaners rättigheter aldrig att respekteras. Det är inte bara några hundra kubaner vars rättigheter kränks, faktum är att inga kubaner har rätt till yttrandefrihet, organisationsfrihet eller att delta i det politiska livet.
Just därför framstår den kubanska regeringens nonchalans gentemot sina egna medborgare som än värre. För på Kuba har regeringen faktiskt makten att förändra situationen, till skillnad från i många andra länder, inte minst i Latinamerika, där gerillagrupper, paramilitärer och andra ofta är de värsta förövarna.
Sverige bör aktivt verka för en ökad respekt för de mänskliga rättigheterna på Kuba.
12.9 Afghanistan
De hänsynslösa terroristattackerna mot USA har gjort Afghanistan till världens blickpunkt dessa dagar. Landet har dock sedan länge varit föremål för omfattande biståndsverksamhet och uppmärksamt p g a bristande respekt för grundläggande mänskliga rättigheter. Den afghanska befolkningen lever under mycket svåra förhållanden.
Afghanistan är en av de mest förtryckande politiska regimerna i världen. Människorättsbrott, inklusive godtyckliga arresteringar och tortyr, är vanligt förekommande såsom del i den pågående konflikten mellan den talebanska regeringen och oppositionen. Talibanerna påtvingar befolkningen strikta regler och lagar avseende individens rörelsefrihet och levnadsförhållanden som ett led i att införa den specifika talebanska tolkningen av islam.
Striderna mellan talibanerna och oppositionen fortsätter och tvingar stora delar av den civila befolkningen på flykt. Striderna och allvarlig torka gör att landet står inför, om inte mitt upp i, en mycket allvarlig humanitär kris. Under år 2000 rapporterades att mer än 70 000 människor jagades på flykt undan intensifierade strider i de norra delarna av Afghanistan. Ytterligare tiotusentals människor tvingades lämna sina hem på grund av torkan och förlorade inkomster. En stor del av dessa enorma befolkningsförflyttningar är direkt orsakade av talebanska påtryckningar. Sverige och övriga omvärlden måste nu vara beredda att bistå afghanska flyktingarna. Det krigshot som nu tornar upp sig för Afghanistan ökar ytterligare den strida strömmen av flyende människor.
Talibanerna fortsätter att hävda att de representerar en majoritet av landets befolkning, trots att de inte kan visa några som helst bevis på att så är fallet. Sedan länge nekas den civila befolkningen något som helst inflytande över vem som ska styra landet.
Trots uttalanden från talibanska regeringsföreträdare att förbudet mot att kvinnor får gå i skolan och utbilda sig, får arbeta och får röra sig fritt skulle tas bort, kvarstår dessa. Landet för därför fortfarande, mer eller mindre, ett regelrätt krig mot kvinnor. Kvinnor och flickor nekas att gå i skola och att arbeta. Kvinnorna har ingen rätt att yttra sig, rösta, organisera sig eller delta i samhällslivet. Att utesluta kvinnorna från allt samhälleligt inflytande är inte bara ett brott mot de mänskliga rättigheterna, det är också en enorm kompetensförlust som utgör ett stort hinder för återuppbyggnaden av landet som drabbats mycket hårt av krig och svält.
Tusentals människor tros ha fängslats utan vare sig åtal eller rättegång. En majoritet av dessa rapporteras vara medlemmar av etniska minoritetsgrupper, som arresteras på grund av misstanke om att de stödjer den antitalibanska alliansen. De talibanska shari’adomstolarna fortsätter att utdöma grymma, inhumana och förnedrande straff. Minst 15 människor avrättades offentligt under år 2000. Minst en kvinna stenades till döds. Det förekom minst fem stympningar och över dussintalet pryglingar.
Koalitionen för att stoppa användandet av barnsoldater, där bl.a. Amnesty ingår, varnar för att barnsoldater kommer att användas om den nu spända situationen, med anledning av att USA utlyst krig mot terrorismen, övergår i regelrätta stridshandlingar. Det är känt att talibanerna och andra grupper i Afghanistan tidigare har rekryterat barn, och i den nuvarande militära krissituationen är risken att det sker en mobilisering och rekrytering av barn som vi aldrig förut skådat. Detta måste av omvärlden med alla medel motverkas.
12.10 Demokratiska Folkrepubliken Korea – Nordkorea
Nordkorea har under senare år utökat sina diplomatiska och handelsrelaterade kontakter med omvärlden. Ett historiskt ögonblick ägde rum när den nordkoreanske ledaren, Kim Jong Il, förestod ett toppmöte i mitten av juni i Pyongyang med den sydkoreanske presidenten Kim Dae-jung. Resultatet från toppmötet var en deklaration i vilken slogs fast att man skulle arbeta mot en eventuell återförening av de två koreanska samhällena. I en serie möten mellan regeringsföreträdare från Nord- respektive Sydkorea kom man överens om att försöka lätta på den militära spänningen och skapa förutsättningar för en stabil fred på den koreanska halvön. Det genomfördes också ett antal familjeåterföreningar.
Även om matbristen rapporterades ha lättat något, förblir Nordkorea kraftigt beroende av utländskt humanitärt bistånd. Landet står nu inför det sjätte året i följd av hungersnöd och allvarligt bristande förmåga att livnära befolkningen. Situationen förvärras av att förhållandena för hjälporganisationer är mycket svåra. De hindras i sitt arbete att distribuera förnödenheter, och ges inte möjligheter att kartlägga hjälpbehovet. Hungersnöden har också tvingat hundratals, möjligen tusentals, människor på flykt – inom landet såväl som över gränsen till Kina. Sverige borde och kan här bistå med nödvändig katastrofhjälp.
Brist på öppenhet och regeringens restriktioner för och även direkt hindrande av oberoende medier och analys innebär stor oro för att allvarliga människorättsbrott fortfarande begås i det dolda. Det finns starka indikationer på att det förekommer såväl offentliga avrättningar och tortyr som arresteringar av politiska fångar och inhumana fängelseförhållanden.
12.11 Algeriet
Den algeriska befolkningen hålls gisslan i vad som närmast kan beskrivas som ett utdraget och ovanligt hänsynslöst krig. Mer än 2 500 människor, varav många kvinnor och barn, dödades under år 2000 av beväpnade grupper, vilka kallar sig själva för ”islamistiska grupper”, och av säkerhetsstyrkor och paramilitära gerillor. Individuella attacker, massakrer, bombexplosioner, bakhåll och väpnade sammandrabbningar – kriget förs på alla nivåer. Fortfarande rapporteras om att säkerhetsstyrkorna torterar och misshandlar misstänkta brottslingar, och människor arresteras på grund av misstanke att de har anknytning till eller kontakt med väpnade grupper. ”Försvinnanden” är fortfarande vanliga.
Inga konkreta åtgärder vidtas av myndigheterna för att vare sig förhindra, utreda eller straffa de brott som begås. Regeringen tycks istället snarast försöka undanhålla från offentligheten de våldsdåd som dagligen äger rum. Människorättsgrupper som kritiserat eller gjort motstånd mot regeringen har bemötts med än hårdare restriktioner. En del grupper och politiska partier har nekats rätt att registrera sig hos nationella eller lokala myndigheter, medan andra, redan legala och registrerade grupper, har förbjudits att hålla möten och offentliga evenemang. Demonstrationer stoppas och demonstrationsdeltagare blir slagna och arresterade.
Sverige skulle här kunna verka för tydligare internationella påtryckningar på algeriska myndigheter att dessa motverkar och försöker hejda det våld som håller landet gisslan.
12.12 Zimbabwe
Regeringspartiet (ZANU-PF), som har styrt Zimbabwe sedan landet upprättades som självständig stat 1980, kvarstår vid makten. Fram till dags dato har ZANU-PF kunnat styra utan att behöva ta hänsyn till någon nämnvärd opposition. Under senare år har dock fler mot regeringen kritiska röster hörts. Vid en folkomröstning angående en ny konstitution fick ZANU-PF för första gången sedan självständigheten se sig besegrat.
Kort efter folkomröstningen igångsattes en våldsam kampanj mot reella eller misstänkta opponenter till regeringen – främst MDC (the Movement for Democratic Change). Regeringsanhängare och människor betalda av ZANU-PF invaderade farmer och misshandlade misstänkta regeringsmotståndare. Situationen urartade alltmer och fortsatte fram till och under parlamentsvalet som hölls i juni. Internationella observatörer har förklarade valen ogiltiga på grund av misstanke om fusk och brist på individuell rörelsefrihet till följd av våldet. Det är oerhört angeläget att Sverige trycker på så att det internationella samfundet uppmärksammar och fördömer den behandling av regeringsopponenter som tillåts ske i Zimbabwe.
Rapporter om tortyr har varit vanliga, och det talas till och med om existensen av tortyrcentrum i flera delar av landet. Striderna och våldsamheterna har även tvingat mer än 10 000 människor på flykt från sina hem på landsbygden in mot städerna.
Regering och myndigheter tycks inte göra något för att förhindra eller bestraffa de otal människobrott som begåtts och fortfarande pågår. Snarare finns det flera tecken på att de väpnade regeringsstyrkorna är inblandade och bland de skyldiga. Även rättsväsendet visar tecken på att ha slutat fungera på ett tillfredsställande sätt. Domstolarnas oberoende kan starkt ifrågasättas, regeringen har följt domstolsslut på ett mycket selektivt sätt, polisen följer inte de domslutsdirektiv som ges, och regeringen har även i vissa fall öppet deklarerat att man inte ämnar följa rättsväsendets påbud. Den 6 oktober annonserade regeringen att man ämnade ge amnesti till alla politiskt motiverade brott som begicks under tiden 1 januari till och med 31 juli. Även om vissa brott exkluderades från amnestin ingick fortfarande en mängd grova människorättsbrott.
Yttrandefriheten har starkt begränsats och medierna möter en mycket svår situation. Journalister har på flera sätt förhindrats att utföra sitt arbete – till exempel genom att de arresterats, misshandlats eller hotats. Likaså lever idag Zimbabwes NGO:er mycket farligt. De är under ständigt hot om såväl tortyr som döden. Över hela landet har politiska möten avbrutits eller förhindrats, många gånger med våldsamma medel. När framstående regeringsföreträdare framträtt har människor tvingats att delta, och de som vägrat har misshandlats.
Sverige bör vara tydlig med att inget bistånd kommer att vidareutvecklas förrän Zimbabwe tar reella, genuina steg mot demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.
12.13 Vitryssland
Inför det vitryska presidentvalet i september i år var förtrycket av de oberoende medierna i landet massivt. Hundratusentals kopior av de stora oberoende och regimkritiska tidningarna beslagtogs. Datorer och kontorsmaterial som tillhörde människorättsgrupper och valkontrollanter beslagtogs och tiotals demokratiaktivister arresterades efter att bara ha utnyttjat sin rätt att utrycka sig fritt.
Den vitryska regimens självförtroende för den egna politiken är så lågt att den inte ens vågar låta vanliga medborgare kritisera den. Inte heller vågar regeringen låta människor i demokratisk ordning bestämma vem som ska vara president. I valkampanjerna inför parlamentsvalet förra året och presidentvalet i september i år missgynnades oppositionen konsekvent av de statliga medierna: kandidaturer underkändes godtyckligt och utan möjlighet att överklaga, aktivister hindrades i kampanjarbetet, oberoende inhemska valobservatörer stördes i sitt övervakningsarbete och omfattande valfusk möjligjordes.
Men inte nog med det. Sedan 1999 har flera regimkritiker försvunnit, och polisen har inte gjort vad den kunnat för att klara ut vad som hänt med dem. Misstankarna om att det är myndigheterna själva som ligger bakom försvinnandena, och att personerna redan är döda, har fått näring sedan två avhoppade tjänstemän på åklagarmyndigheten offentliggjort att försvinnandena beordrats från personer mycket nära president Aljaksandr Lukasjenka.
Dödsstraffet används fortfarande aktivt i Vitryssland. Under 1999 avrättades ca 40 och under 2000 antagligen lika många. Hur många som avrättats i år är svårt att veta.
För att bidra aktivt till förändring och demokratisering, är det viktigt att Sverige fortsätter med sin konstruktiva biståndspolitik gentemot Vitryssland genom ökat stöd till folkrörelsebiståndet.
En breddad officiell kontaktyta gentemot Vitryssland är också önskvärd, främst genom utbyggnaden av den ambassad som redan är beslutad, men som i praktiken dröjer. Sverige bör också försöka påverka den vitryska staten att dra tillbaka det presidentdektret som sedan i våras förbjuder bistånd till poltiska och människorättsliga organisationer, med tanke på de skriande bristerna i det vitryska samhället just vad gäller dessa områden.
12.14 Tanzania
Den konstitutionella reform som man kom överens om 1999 är fortfarande inte påbörjad. Trots dubier rörande valkommissionens oberoende hölls i oktober val. Inte minst på Zanzibar föregicks valet av en mycket spänd politisk situation. Internationella observatörer menar att valet gick riktigt till på fastlandet, men inte på Zanzibar. Den sittande presidenten blev på fastlandet omvald och inbjöd till samarbete med oppositionen. Valet har dock följts av allvarliga våldsamheter i och med konfrontationer mellan de olika politiska grupperna, inte minst på Zanzibar.
Yttrande- och mötesfriheten lämnar mycket i övrigt att önska. Flera fall av att regeringen och myndigheter direkt hindrar människor från att uttrycka sig och från att samlas har rapporterats under året.
Tanzania har tagit emot flera flyktingar från till exempel Burundi och Rwanda. Dessa flyktingar behandlas i många fall på ett omänskligt sätt. Bland annat har många kvinnor och unga flickor blivit utsatta för sexuellt våld, blivit överfallna och våldtagna. Därutöver rapporteras om förföljelse av misstänkta häxor. Flera äldre individer, främst kvinnor, har avrättats på grund av sådana anklagelser.
Domstolar fortsätter att utdöma dödsstraff. Under de senaste sex på varandra följande åren har dock inga dödsdomar verkställts.
Dessa brott mot mänskliga rättigheter – t ex förföljelse och avrättningar – bör i högre grad uppmärksammas och fördömas av det internationella samfundet.
12.15 Sudan
Inbördeskriget fortsätter att lägga oräkneliga människors liv i ruiner. De värst drabbade var människor som bor nära oljefälten, där regeringsvänliga styrkor och väpnade oppositionsgrupper stred om kontrollen över oljeproduktionen och territorium. Det undantagstillstånd som deklarerades 1999 fortfor i kraft under största delen av året. Vid slutet av år 2000 hade inbördeskriget skördat minst 2 miljoner liv och resulterat i ytterligare 4,5 miljoner människor på flykt inom landet, plus omkring 500 000 som tros ha sökt asyl i andra länder.
De främsta parterna i kriget sedan 1983 är å ena sidan de som stödjer regeringen – inkluderande de väpnade styrkorna, en nationell paramilitär styrka och ett antal gerillagrupper benämnda murahaleen – och å den andra sidan oppositionens styrkor som utgörs av den sudanesiska frihetsarmén (SPLA) och ett flertal allierade gerillagrupper. Bakgrunden och den främsta drivkraften i konflikten, eller snarare konflikterna, är främst oljan och kontrollen över oljefälten.
I december ägde både president och parlamentsval rum. Både FN:s och EU:s valobservatörer avböjde dock inbjudan om att bevaka valet, då alltför många tecken på fusk och oegentligheter i valförfarandet uppdagats. Såväl journalister som politiska opponenter och människorättsförespråkare förföljdes och arresterades, och de främsta oppositionspartierna bojkottade valen. De delar av befolkningen som lever i de av rebellerna kontrollerade områdena deltog aldrig i valen.
Alla parter i konflikten begår kraftiga övergrepp mot civila. Tiotusentals människor har tvingats lämna sina hem. Åkrar och boskap skövlades och brändes för att hindra återflytt. Flera rapporter tyder på att barn rekryteras som soldater av olika parter i kriget. Barn kidnappas även och tvingas till militära träningsläger. Även om regeringen förnekar det tros tusentals människor utsättas för tvångsarbete eller hållas såsom slavar. Vissa NGO:er menar att så många som 100 000 hålls i slaveri. Detta är naturligtvis något som Sverige måste verka för så att det kommer upp på den internationella dagordningen och så att påtryckningar på den sudanesiska regimen utövas, så att existensen av slavar upphör.
Restriktioner avseende yttrande- och mötesfrihet har kvarstått och i vissa fall skärpts. Domare, journalister, studenter och människorättskämpar har förföljts och trakasserats. Studentaktiviteter har hindrats eller med våldsamma medel avbrutits.
rätt till arbete, rätt till sjukvård etc. I verkligheten var anspråken falska 
dessa ”sociala rättigheter” uppfylldes i allmänhet mycket sämre under socialismen än i demokratiska marknadsekonomier. Under alla omständigheter är det oacceptabelt att försvara frånvaro av t.ex. tryckfrihet, rätt till en opartisk rättegång, fria och allmänna val, flerpartisystem m.m. med hänvisning till att alla har samma rätt till sjukvård. Runt om i världen, som i exempelvis Indonesien, Burma och Kuba, strävar människor efter att få komma i åtnjutande av sina fri- och rättigheter i form av yttrande-, mötes- och åsiktsfrihet för att på så sätt påverka och medverka till sitt lands utveckling och uppbyggnad av det civila samhället. Påståenden från makthavare om att deras invånare ännu inte skulle ”vara mogna” att åtnjuta dessa rättigheter får aldrig accepteras.
till exempel i EU:s kandidatländer. Sverige bör i olika internationella sammanhang verka för dödsstraffets avskaffande.