1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öppna arkiven för forskarna.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en officiell upprättelse och förklaring till de internerade och barnen till ryska krigsfångar.
Efter hand har det uppmärksammats att det under andra världskriget fanns läger av olika sorter, för olika ändamål och med olika internerade. Det har funnits interneringsläger där syftet var att internera medborgare som av regeringen bedömdes som säkerhetsrisker. Det har funnits ryssläger där samlingsregeringen placerade sovjetryska soldater. Gemensamt för dessa är att alla fakta kring dem inte är kända, främst därför att alla arkiv inte är öppna för dem som vill forska.
I Sverige fanns cirka 30 000 sovjetiska flyktingar (balterna inräknade). Majoriteten av de sovjetryska flyktingarna i Sverige hade kommit hit sedan de flytt krigsfångeläger i Nordnorge och Finland. Under de två sista åren av kriget kritiserade Sovjetunionen, genom diplomatiska kontakter, den svenska flyktingpolitiken och slog upprepade gånger fast att de 30 000 sovjetiska flyktingarna måste repatrieras. Sovjetunionen krävde också att de ryska flyktingarna skulle hållas i särskilda läger. Vad gäller de ryska soldater som flytt från krigsfångelägren tillmötesgick Sverige Sovjetunionen och dessa placerades i speciella läger (PM från RUT dnr 2000:1729).
I Bergslagen, Uppland och Sörmland fanns under kriget sju sådana interneringsläger. Lägren var, enligt Dagens Nyheter (1999-10-10), sovjetiska enklaver i Sverige. Den svenska samlingsregeringen, bestående av Folkpartiet, socialdemokrater, högern och Bondeförbundet, lät Sovjetunionen ha kontroll över de ryska internerna och det fanns hemliga agenter inne i lägren, vars svenska personal avlönades av sovjetiska staten.
Sovjetunionen tryckte på om repatrieringen och den 10 oktober 1944 lämnade de första fartygen Gävle hamn med cirka 900 sovjetryska krigsfångar ombord. Sammanlagt skickades cirka 2 000 krigsfångar tillbaka, trots att samlingsregeringen måste ha vetat att det fanns en uppenbar risk att de skulle avrättas, eftersom de betraktades som desertörer.
Det finns i dag ett antal svenskar vars fäder satt i de ryska krigsfångelägren i Sverige. De har inte fått något något svar på frågan om varför deras fäder inte tilläts stanna i Sverige. De vet inte heller vad som hänt med deras fäder efter det de skickades tillbaka till Sovjetunionen.
Under andra världskriget internerades i Sverige flera hundra människor i särskilt upprättade militära läger, s.k. arbetskompanier. De fick aldrig veta skälen till interneringen och de anklagades aldrig personligen för någonting. De internerade kunde inte föra talan mot myndigheternas beslut om att placera dem i läger. Rättssäkerheten var satt ur spel.
Det gemensamma för de internerade var att de betraktade sig själva som övertygade antifascister och antinazister. Genom interneringen stämplades de som antisociala element. Flera av dem miste sina arbeten och blev utsatta på andra sätt. Genom Lundkommissionen i Norge och andra historiska undersökningar kan konstateras att flera av dem som på liknande sätt blev internerade i Norge och Danmark senare skickades vidare till Nazityskland. Hade även Sverige blivit ockuperat hade sannolikt de svenska lägerfångarna gått samma öde till mötes.
Den svenska regeringen har genom projektet Levande historia och den avhållna Förintelsekonferensen visat en strävan att klarlägga och levandegöra vad som hände i Europa under andra världskriget. Statsministern har sagt att alla stenar ska vändas beträffande händelserna under andra världskriget. De som blev internerade i svenska läger har rätt att få en officiell förklaring till varför de placerades i läger. De vars fäder satt i rysslägren och skickades tillbaka har rätt att få veta vad som hänt dem och varför de inte kunde få stanna i Sverige. De ryska krigsfångar, som fortfarande lever i Sverige, har rätt till en officiell förklaring till varför de tvingades att under lång tid leva gömda i Sverige för att undvika att skickas rakt in i döden.
Vad gäller interneringslägren är det rimligt att regeringen medverkar till att förhållandena kring de svenska interneringslägren klarläggs så att vi får veta varför lägren upprättades, vem som fattade beslutet samt vilka urvalskriterier som användes för att placera människor där. Några få av dem är ännu i livet. De och anhöriga till dem som avlidit borde få en förklaring och en officiell ursäkt för den behandling de utsatts för.
Vad gäller rysslägren är det lika rimligt att regeringen medverkar till att förhållandena kring de ryska krigsfångarnas öde klarläggs och att de som lever och verkar i Sverige, likaväl som barn till ryska krigsfångar, får en officiell ursäkt för den behandling de utsatts för.
Vid ett flertal tillfällen har de som internerades krävt upprättelse likaväl som barnen till de ryska krigsfångarna har krävt att få veta vad som hänt med deras fäder. Ska vi kunna dra lärdom av historien och göra den till en levande historia anser Vänsterpartiet att regeringen bör medverka till att klargöra om det finns ytterligare uppgifter i svenska arkiv som ännu inte visats upp för offentligheten. Arkiven måste öppnas för dem som vill forska om interneringslägren och rysslägren.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
De som internerades och barnen till ryska krigsfångar bör få en officiell upprättelse och förklaring till varför den svenska samlingsregeringen agerade som den gjorde.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Ulla Hoffmann (v) |
|
|
Siv Holma (v) |
Tanja Linderborg (v) |
|
Karin Svensson Smith (v) |