Säkerhetspolitikens utgångspunkt är varje människas rätt till liv och värdighet. Dess övergripande mål är att bidra till fred, frihet och säkerhet för alla människor i samhället och att solidariskt bidra till fredlig utveckling i omvärlden.
Med säkerhetspolitik har vanligtvis menats de åtgärder en stat vidtar i syfte att skydda sig mot väpnade angrepp från andra stater. Globala förändringar har dock komplicerat säkerhetspolitiken. Sverige måste därför utforma en bredare säkerhetspolitik för att kunna hantera nya typer av hot och konflikter.
Ekonomisk och teknisk utveckling för världens stater närmare varandra. Detta är i grunden positivt men orsakar även en gemensam sårbarhet. Framtidens konflikter kommer att uppstå i en gråzon där det är svårare att särskilja fred och krig och det civila och militära. Därför måste folkrätten förändras till förmån för skyddet av människor och mänskliga rättigheter. Debatten om huruvida det bör vara tillåtet att intervenera i inomstatliga konflikter går vidare. Humanitära interventioner har efter Natos ingripande i Kosovokonflikten aktualiserats i den allmänna debatten såväl som inom politiken.
Nationell säkerhet skapas i ökad grad genom avtalsbunden samverkan med andra stater, och deltagande i internationell krishantering och fredsfrämjande verksamhet blir allt viktigare. Sverige skall solidariskt och aktivt bidra till sådan verksamhet. Säkerheten i Europa bör främst lösas med en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Sverige skall fortsatt arbeta för ett starkare FN, och samarbetet med Nato bör ses som en naturlig del av svensk säkerhetspolitik. Sverige är militärt alliansfritt. Neutraliteten har spelat ut sin roll. Det är dags att lämna föråldrade doktriner till historien och bygga en modern säkerhetspolitik för Sverige.
Sammanfattning 8
Innehållsförteckning 9
Förslag till riksdagsbeslut 10
1 Varför säkerhetspolitik? 11
1.1 Rätten till liv 11
1.2 Behovet av demokratier 12
1.3 Rätten till försvar 12
2 Vad är säkerhetspolitik? 13
2.1 Sökandet efter trygghet – ensam är stark eller säkerhetsgemenskap 13
2.2 Förändrad värld – nya säkerhetspolitiska förutsättningar 14
2.3 Förändrade konflikter 14
2.4 Nya typer av hot 15
2.5 Ett vidgat säkerhetsbegrepp 16
2.6 Framtida konflikters karaktär 17
2.6.1 Gråzon mellan civilt och militärt och krig och fred 18
2.6.2 Vad är ett väpnat angrepp? 18
2.7 Folkrätt i förändring 19
2.7.1 Humanitära interventioner 20
2.7.2 Terrorism och folkrätt 20
3 Säkerhetspolitikens medel 21
3.1 Internationell krishantering och fredsfrämjande verksamhet 22
3.1.1 Olika begrepp 22
3.1.2 Konfliktförebyggande verksamhet 23
3.2 FN 24
3.3 Nato 24
3.4 EU/VEU/OSSE 25
4 Omvärlden – när och fjärran 26
4.1 Bortom närområdet 26
4.2 Samarbete och säkerhet i Europa 27
4.3 Östersjöregionen 28
5 En modern säkerhetspolitik för Sverige 29
5.1 Den militära alliansfriheten och neutraliteten 30
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att varje människas rätt till liv och värdighet skall vara säkerhetspolitikens utgångspunkt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att demokratier med respekt för mänskliga rättigheter skall vara fundamentet i arbetet med att bygga en säkerhetspolitiskt stabil och trygg värld.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att säkerhetspolitikens övergripande mål skall vara att bidra till fred, frihet och säkerhet för alla människor i samhället och att solidariskt bidra till en fredlig utveckling i omvärlden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de fyra kriterier och principer som måste uppfyllas och följas för att väpnat våld skall få användas i försvarssyfte.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att världssamfundet måste vidta åtgärder för att få vapenproduktion och illegal handel med lätta vapen under kontroll.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att hiv/aids skall bedömas som en säkerhetspolitisk risk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att förstärka effektiviteten i underrättelsetjänsten och förmågan att förutse hot, nya typer av hot och väpnade angrepp och konflikter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att folkrätten först och främst skall främja människors säkerhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kampen mot terrorism förutsätter internationellt samarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den internationella säkerhetspolitiken alltmer bygger på solidarisk och avtalsbunden samverkan med andra stater och att Sverige bör aktivt delta i sådan samverkan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de centrala begreppen inom internationell krishantering och fredsfrämjande verksamhet bör definieras och tydliggöras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det konfliktförebyggande arbetet och preventiva åtgärder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att FN som organisation måste stärkas genom ökade resurser och ökad politisk vilja för att framgångsrikt kunna arbeta med global krishantering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett nära och öppet samarbete med Nato skall ses som en naturlig del av svensk säkerhetspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att framtida hot mot säkerheten i Europa företrädesvis bör lösas och hanteras gemensamt inom ett utvidgat EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det är av största vikt att Sverige solidariskt bidrar till den krishanteringsstyrka som i EU:s regi skall ha upprättats senast år 2003.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om risken för att Försvarsmakten inte kan fullfölja politiskt beslutade internationella åtaganden utan erforderliga resurser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att utveckla förtroendefulla relationer till Ryssland och att ytterligare förstärka samarbetet med de nordiska och baltiska staterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bidra till att inlemma Östersjöområdet i en alleuropeisk och transatlantisk säkerhetsordning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en modern och verklighetsanpassad säkerhetspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den svenska neutralitetspolitiken.
Säkerhetspolitik påverkar oss alla, vare sig vi vill det eller ej. I en del regioner märks dess inverkan inte på mycket annat sätt än att det råder fred. På andra håll i världen upplevs effekterna av säkerhetspolitik på ett mer påtagligt och negativt sätt. Flera eller alla av de grundläggande positiva värden vi anser vara självklara och grundläggande element i vårt samhälle får många människor aldrig åtnjuta. Andra riskerar att förlora dem. Säkerhetspolitikens existensberättigande ligger i främjandet och försvaret av dessa värden och rättigheter.
Vi kristdemokrater anser att säkerhetspolitikens utgångspunkt är varje människas rätt till liv och värdighet. Denna rätt är knuten till respektive individs existens och behöver med andra ord varken förvärvas eller förtjänas. Däremot behöver den kontinuerligt försvaras. Människan är en ofullkomlig varelse som existerar i spänningsfältet mellan gott och ont. Ofullkomligheten medför att vi ibland väljer fel, men också att det är mänskligt att fela. Det i sin tur innebär att för mycket makt inte får läggas i en enskild människas, grupps eller partis händer. Ofullkomlighet i kombination med makt kan i förlängningen leda till krig. Men i människans natur finns även kapaciteten att skilja mellan rätt och fel och att förändra människors villkor i positiv riktning, bort från fattigdom och förtryck och mot ett liv i fred och trygghet.
Den moderna demokratin är historiskt sett den bästa styresformen när det gäller att bygga fredliga samhällen. Den utgår från tanken om alla människors lika värde och medfödda rättigheter och innehåller inbyggda restriktioner som gör det svårare för makthavare att dra in staten och dess medborgare i krig. Kompromissen är i demokratin institutionaliserad vana. Det brukar i sammanhanget poängteras att demokratier inte för krig mot andra demokratier. Etablerandet av demokratier med respekt för mänskliga rättigheter är därmed ett oundgängligt fundament i arbetet med att bygga en säkerhetspolitiskt stabil och trygg värld. Även om demokratiteoretiker inte alltid är överens om vilka element som krävs för att demokratiseringsprocesser skall kunna initieras, genomföras och efterhand förstärkas, så är naturligtvis fred en bättre utgångspunkt än motsatsen för demokratisk utveckling. Säkerhetspolitikens övergripande mål bör därför vara att bidra till fred, frihet och säkerhet för alla människor i samhället och att solidariskt bidra till en fredlig utveckling i omvärlden.
Rätten till liv och värdighet innefattar även rätten att försvara sig mot väpnade angrepp. Vi kristdemokrater anser att säkerhetspolitikens främsta skyddsobjekt är människor och inte stater. Samtidigt är det just staten som har huvudansvaret för dess medborgares säkerhet. I de fall stater inte lyckas skydda sina medborgare, eller systematiskt bryter mot mänskliga rättigheter, har vi en förpliktelse att ställa upp för utsatta medmänniskor. Ingen har rätt, i en attityd av neutralitet, att överge människor som utsätts för kränkningar av sitt människovärde.
Det är i sig en paradox att använda militär makt för att skydda mänskliga rättigheter. Vi kristdemokrater anser att konflikter alltid i första hand skall lösas med fredliga medel och att varaktig fred aldrig kan byggas utan aktiva, förebyggande och skapande ansträngningar. Men förutsatt att samtliga fredliga möjligheter prövats, kan vapenmakt, med ett kristdemokratiskt synsätt, brukas som en sista utväg enligt följande principer och kriterier:
För att förebygga att konflikter växer, främja uppbyggnad av fred och vara till stöd för samt skydda humanitära hjälpinsatser.
Om det är ett försvarskrig, förutsatt att det gäller självförsvar, skydd av oskyldiga liv eller för att säkra grundläggande mänskliga rättigheter.
Vapeninsatsen måste stå i proportion till det som avses försvaras och insatserna får inte riktas mot civila.
Det måste finnas en seriöst grundad utsikt till framgång. Även försvarskrig förlorar sin legitimitet om det endast medför fortsatt lidande.
Säkerhetspolitik är ett i högsta grad otydligt begrepp. På ett grundläggande plan menar vissa att säkerhetspolitik är detsamma som utrikespolitik och försvarspolitik sammanslagna. Andra anser att säkerhetspolitiken är det som förenar utrikes- och försvarspolitiken. Det är huvudsakligen inom utrikespolitiken en stats förhållande till och överenskommelser med andra stater formas och hanteras. Medan utrikespolitikens fokus kan sägas vara de civila internationella frågorna, så hanteras de militära frågorna främst inom försvarspolitiken. Säkerhetspolitiken innefattar både–och.
En vanligt förekommande och traditionell beskrivning av säkerhetspolitik är: de åtgärder en stats regering vidtar för att trygga statens självbestämmande mot yttre hot. Med yttre hot har vanligtvis menats militär aggression från andra stater. I och med det kalla krigets slut har säkerhetspolitikens innehåll blivit svårare att definiera. Det är svårare att urskilja vilka hot som är säkerhetspolitiska och inte. Hoten uppstår inte nödvändigtvis utifrån och det är inte alltid stater som står bakom. Det är svårare att definiera vad som i praktiken skall försvaras och skyddas med hjälp av de säkerhetspolitiska medlen. Det är också svårt att bestämma om, när och på vilka grunder de internationella säkerhetspolitiska allianserna och organisationerna bör ingripa i olika konflikter. Det som ändå är konstant över tid, oavsett säkerhetspolitikens innehåll, är staters ständiga sökande efter trygghet.
I sin strävan att finna trygghet agerar världens stater i ett internationellt system. Genom historien har detta system präglats av en dragkamp mellan oordning (anarki) och ordning. Vid allt för många kritiska tillfällen genom historien har anarki segrat över ordnat fredligt samarbete. Detta är negativt eftersom den anarkiska strukturen påverkas genom våld eller hot om våld. När stater istället samarbetar under ordnade former och i ömsesidigt beroende påverkas systemet istället genom manipulation av det ömsesidiga beroendet.
Under det kalla kriget dominerades sökandet efter trygghet av nationella försvarsåtgärder, individuellt eller i allians med andra stater. Både Atlantpaktens (Nato) och Warszawapaktens huvudsakliga syfte var att avskräcka potentiella angripare. Begreppet Mutually Assured Destruction (MAD) fick under en tid stå som modell för ett säkerhetspolitiskt läge där bägge parter försökte hålla jämna steg i militär kapacitet – den så kallade terrorbalansen. Genom hotet om massivt kärnvapenbestyckat våld medförde terrorbalansen paradoxalt nog en viss form av trygghet. Vetskapen om kärnvapnens fasansfulla verkningar, och att varje konflikt i det internationella systemet i förlängningen kunde leda till kärnvapenkrig, gjorde att supermakterna många gånger lade locket på i olika konflikter. Många av de etniskt grundade motsättningar och krig inom dåvarande Warszawapaktens område, som till synes poppade upp ur intet i övergången från 1980- till 1990-tal, kan till viss del förklaras med denna grytlocksteori.
Avskräckningsmomentet är fortfarande en väsentlig del av många staters försvarssystem och det internationella systemet av idag må vara anarkiskt i grunden: det fredliga mellan- och överstatliga samarbetet får trots det allt större betydelse. Det hindrar å andra sidan inte att vissa stater inte vill inkluderas i säkerhetsgemenskaper. Gemenskapen i sig kan uppfattas som ett hot. En global säkerhetspolitiskt stabil situation som av en viss andel stater anses vara trygg, kan av andra stater uppfattas som otrygg. För en otrygg stat kan en förändring av det säkerhetspolitiska läget ses som absolut nödvändig för att uppnå den eftersökta tryggheten. I sådana lägen är risken uppenbar att väpnade konflikter och krig uppstår.
I och med händelserna under 1980- och 1990-talen har förutsättningarna för säkerhetspolitiken förändrats fundamentalt. Det internationella systemet präglas och kommer att präglas av två tydliga tendenser: globalisering å ena sidan och fragmentering å andra sidan. Globaliseringen drar stater närmre varandra, medan fragmenteringen skiljer en del av dem åt. Det finns fler suveräna stater idag än vad som var fallet under det kalla kriget och den globala maktstrukturen är inte längre bipolär utan multipolär – om än med en dominant, USA. Det kalla krigets slut har bytt ut säkerhetspolitisk hög spänning och hög stabilitet mot generellt sett lägre säkerhetspolitisk spänning och lägre stabilitet. Den nya världsordningen har ökat möjligheterna att påverka faktorerna bakom konflikter eftersom konflikterna inte längre tystas ned av rädsla för kärnvapenkrig. Samtidigt är konflikterna mycket komplicerade, svårlösta och resurskrävande. Det ställer i sin tur stora, ibland orimliga, krav på multilaterala säkerhetsorganisationer som FN och OSSE med flera.
Staten är fortfarande den huvudsakliga byggstenen i det internationella systemet, men icke-statliga aktörer har blivit allt viktigare genom, bland annat, globalisering, ekonomisk och teknisk utveckling samt allmänt ökade möjligheter att utöva påverkan. Det kan röra sig om allt från positiva aktörer såsom multinationella företag och internationella organisationer till negativa aktörer såsom terrorister och organiserad brottslighet.
Världens konflikter har ändrat karaktär. Merparten av dagens konflikter är inomstatliga och inte mellanstatliga. De handlar om etnisk, religiös, språklig och annan identitet, skillnaden mellan nord-syd, sociala och ekonomiska rättvisor och naturtillgångar. Under det kalla kriget dominerade istället den ideologiska kampen mellan kommunism och demokrati och tillhörigheten till öst eller väst. Det tidigare överhängande hotet om användning av kärnvapen är svagare idag än tidigare. Det finns dock en fortsatt hotbild, bland annat i form av risken för spridning där massförstörelsevapen kan hamna i terroristers händer. Detta till trots är det snarare de konventionella, lätta vapnen, dvs. främst handeldvapen, som är de farligaste idag. Dessa vapen skördar cirka en halv miljon människoliv varje år. Enligt FN finns det mer än femhundra miljoner lätta vapen i cirkulation runt om i världen och i fyrtiosex av fyrtionio konflikter sedan 1990 har vapen ur denna kategori varit de mest förekommande. Trots att lätta vapen idag dödar långt fler människor än alla andra typer av vapen, så finns inga globala avtal om icke-spridning – vilket är fallet när det gäller kemiska, biologiska och nukleära vapen. Världssamfundet måste vidta åtgärder för att få vapenproduktionen och den illegala handeln med vapen under kontroll.
En invasion av hela eller delar av vårt territorium är inte längre aktuell som det stora hotet mot Sverige och dess befolkning. I dess ställe träder en mer komplex hotbild och sårbarhet fram. När man tidigare talade om försvar av främst territorium, talar man idag även om försvar av något mer abstrakt – en gränslös gemenskap sammanfogad av ekonomiska, militära, teknologiska och andra system där skyddet av värden och värderingar blir allt viktigare. Hoten och sårbarheten bygger på andra grunder än bara de militära och medför andra konsekvenser än enbart de militära. I debatten består hotbilden av allt från miljökatastrofer, sårbar infrastruktur och kommunikationer, omfattande och okontrollerade flyktingströmmar, nationell och internationell terrorism till organiserad brottslighet. Just den internationella terrorismen blev vi alla brutalt påminda om genom de fruktansvärda händelserna i New York och
Washington den 11 september i år.
I en serie säkerhetspolitiska rapporter betonar Försvarsberedningen att fortsatt globalisering och internationalisering ökar det ömsesidiga beroendet mellan folk och stater. Det ömsesidiga beroendet är i grunden positivt för fred och stabilitet, men rymmer också en ny gemensam sårbarhet. Beredningen pekar konsekvent på några viktigare områden.
När territoriella gränser gradvis minskar i betydelse kan lokala och inomstatliga konflikter få allvarliga konsekvenser långt bortom det specifika konfliktområdet. I förlängningen kan en sådan konflikt hota även internationell fred och säkerhet. Det medför indirekt att en stats säkerhetspolitiska planering måste inkludera allt större intresseområden, samt att en stat inte kan trygga sin säkerhet enbart genom inåtriktad nationell säkerhetspolitik, dvs. främst militärt försvar. Arbetet utåt i form av internationellt samarbete har vunnit allt större vikt.
Teknisk infrastruktur, såsom elförsörjning, kommunikationer och IT-system, har fått mycket stor betydelse för samhällets grundläggande funktioner. Ju mer utvecklad, internationaliserad och allmänt tillgänglig tekniken blir, desto mer beroende och sammankopplade blir de tekniska systemen, såväl inom som över befintliga territoriella gränser. Detta skapar en ökad säkerhetspolitisk sårbarhet. Ny informationsteknik möjliggör för kriminella grupper, terrorister och icke-demokratiska stater att, oavsett var i världen de befinner sig, hota avsevärt fler samhällsområden än tidigare – till betydligt lägre ekonomiska, politiska och militära kostnader än tidigare.
NBC-stridsmedel (nukleära, biologiska, kemiska) har också ökat i betydelse. Trots att dessa stridsmedel regleras i globala icke-spridningsavtal så kretsar problematiken huvudsakligen kring just spridningsrisken till ett ökat antal stater och grupper, samt de svårigheter som det internationella nedrustningsarbetet mött. Även här orsakar snabb teknisk utveckling ökade risker då nya vapentyper och ämnen kan komma att utvecklas. Särskilt problematiskt är detta i kombination med terrorism. Med tillgång till ett eller flera av dessa fasansfulla medel ökar möjligheterna ytterligare för terrorister att utöva påverkan och orsaka skada.
Utöver dessa problem bör också spridningen av hiv/aids betonas. Politiskt sett så handlar kampen mot hiv/aids om utrikes- och biståndspolitik. Men eftersom de skräckbilder som målades upp under 1980- och 90-talen, rörande hiv/aids, tyvärr har infriats så måste även detta ofantliga problem bedömas som en säkerhetspolitisk risk. Epidemien orsakar närmast ofattbar förödelse i form av utslagning av tiotals miljoner människor, nedbrytning av staters system, strukturer och administrationer. När samhällen bryts ned ökar risken för konflikter avsevärt. Totalt är cirka 36 miljoner människor i världen smittade. Den värst drabbade världsdelen är Afrika där mer än 25 miljoner människor är virusbärare. Men även i Asien och det forna östblocket är utvecklingen mycket oroväckande. Sverige är i mångt och mycket ett föregångsland i bekämpningen av hiv/aids, och vi måste göra allt som står i vår makt för att bistå i kampen mot epidemien, såväl nationellt som globalt. Insatser mot hiv/aids är helt enkelt en fråga om mänskliga rättigheter. Kristdemokraternas syn på hiv/aids ur ett globalt perspektiv ges i särskild motion.
Det bör i sammanhanget betonas att uppkomsten av nya säkerhetspolitiska hot inte ersatt ”gårdagens” problem. Invasionshotet mot Sverige må vara litet under överskådlig tid, men vi kan inte utesluta det. Noterbart är också att flera av de nya hottyperna främst drabbar utvecklade industriländer med avancerade infrastrukturer. I de mindre utvecklade länderna dominerar snarare mer traditionella hot, och det är traditionella vapen som fortsatt skördar bedövande många människoliv.
Nya typer av konflikter och hot leder till ett vidgat säkerhetsbegrepp där hoten alltså sträcker sig från den hårda kärnan av traditionella hot till dem som följer av det moderna samhällets sårbarhet. Stater har traditionellt sett sökt främst territoriell säkerhet, men i ökad grad även ekonomisk och funktionell säkerhet, vilket omfattar hela det ekonomiska systemet, valutahandel, börshandel, men också grundläggande, sårbara tekniska systemfunktioner såsom elförsörjning, tele-, data- och TV-kommunikationer. Man kan också tala om ekologisk säkerhet och skydd mot miljöförstöring samt kulturell säkerhet. Det senare rör ytterst skyddet av samhällets kollektiva värderingar.
Många säkerhetspolitiska hot har sin grund i eller är kopplade till den snabba befolkningsutvecklingen i världen i kombination med svag ekonomisk utveckling och skevt fördelade resurser. Under de närmaste decennierna kommer den största befolkningsökningen i mänsklighetens historia, i absoluta tal, att äga rum. 95 procent av ökningen kommer att ske i de fattigare delarna av världen. Detta kommer att ge upphov till, bland annat, migrationstryck, politisk och social instabilitet och påfrestningar på det ekologiska systemet. Denna tilltagande globala osäkerhet återspeglas nuförtiden tydligare i utrikes- och biståndspolitiken än vad som var fallet tidigare. Det är inom dessa politikområden som de nämnda problemen bäst hanteras. Av samma anledning bör potentiella förändringar när det gäller exempelvis allmän levnadsstandard, långsiktiga och negativa förändringar av handel, utarmning av naturresurser, sociala samhällsproblem, miljöförstöring och organiserad brottslighet inte ses som rena säkerhetspolitiska hot och risker, trots att de både kan och orsakar samhällen stor skada. Härav följer att det är viktigt att fastslå en bortre gräns för det vidgade säkerhetsbegreppet. Allt hör inte till säkerhetspolitiken.
Det vidgade säkerhetsbegreppet, som en konsekvens av en bredare hotbild, belyser även två viktigare problem som måste lösas: behovet av effektivare underrättelsetjänst och vikten av hot- och konfliktanalys som tillsammans måste öka förmågan att kunna förutse hot och konflikter. Sådan förmåga är av mycket stor betydelse för hur vi skall utforma vårt försvar mot nya hot och vårt samarbete med andra stater. Enligt Underrättelsekommitténs betänkande, ”Underrättelsetjänsten – en översyn” (SOU 1999:37), sker idag en gradvis tyngdpunktsförskjutning inom det militära underrättelseväsendet, från traditionell militär förvarning om invasionsangrepp mot strategiska, icke-militära underrättelser med hjälp av förändrade metoder för inhämtning av information. Den säkerhetspolitiska analysen utformas också allt mer långsiktigt. Även för nationell och internationell krishantering och för internationellt konfliktförebyggande arbete är detta givetvis en fundamental kunskap. Utan information och korrekta analyser kommer sådan förebyggande verksamhet aldrig att leda till tillfredsställande resultat.
Säkerhetspolitiska dogmer och tankesätt tar lång tid att förändra. Forskare har under flera år talat om en förskjutning från traditionella hot mot de mer diffusa hot som livligt diskuteras i den säkerhetspolitiska debatten idag. Varefter kommer sådant säkerhetspolitiskt tänkande att omsättas i praktisk planering och handling. Skyddet av territorium mot angrepp från andra stater är dock fortfarande det som huvudsakligen styr utformningen av det militära försvaret. Morgondagens angripare däremot kommer allt oftare att nyttja andra slagfält än det militära. Man brukar i sammanhanget tala om olika typer av asymmetri. Ett ofta använt och belysande exempel är att en militärt svag stat eller aktör inte gärna väljer att angripa en militärt överlägsen stat eller aktör på den militära arenan. Krig är en mycket kostsam process, givetvis främst för dem som utsätts, men också för angriparen. Kan angriparens mål förverkligas genom andra typer av påverkan än rent militär så kan detta vara att föredra. Som tidigare nämnts har exempelvis den informationstekniska utvecklingen ökat kriminella gruppers, terroristers och svagare staters möjligheter att utöva påverkan. Idag kan dessa grupper sabotera vitala samhällsfunktioner såsom elförsörjning och telekommunikationer, datasystem och annat. Man talar om en ökad teknisk sårbarhet som går hand i hand med den tekniska utvecklingen och utbredningen. Denna typ av påverkan kan givetvis nyttjas även av demokratiska stater.
Den militära kapaciteten är idag ofta beroende av samhällets infrastruktur och civila kompetens. Gränsen mellan till exempel civil och militär informationsteknik blir allt otydligare. Det ökar risken för att angripare, i syfte att förstöra elförsörjning och kommunikationer, inriktar sina attacker mot civila mål och den civila infrastrukturen. Risken ökar således ytterligare för att civila medborgare drabbas av väpnade angrepp och konflikter. Redan idag är nio av tio offer i väpnade konflikter civila. Distinktionen mellan det som tillhör det militära och det som är civilt i samhället har liten betydelse för inte så få säkerhetspolitiska aktörer. Litet talar för att detta kommer att förändras. Åtgärder med målet att knäcka motståndarens moral och stridsvilja är förvisso inte något nytt. Men samtida terroristattacker och etniskt grundade konflikter pekar ändå på en total och utbredd brist på respekt för krigets lagar, skrivna såväl som oskrivna.
I motsats till historiska erfarenheter så kommer det även att bli allt svårare att särskilja krig och fred. Exempelvis kommer framtidens väpnade konflikter troligtvis inte att regelmässigt utvecklas steg för steg från ett fredligt läge till motsättningar, eskalering av våld, vidare till öppen väpnad strid som förhoppningsvis kan hanteras och lösas för att sluta i en allmän återuppbyggnad av det drabbade området. Erfarenheter visar att konflikter istället tenderar att bölja fram och tillbaka mellan olika hotnivåer som var för sig kräver olika typer av insatsförmågor. För militära förband som deltar i krishanteringsinsatser medför detta nya krav på flexibilitet. De måste både kunna hantera humanitära insatser med såväl skydd som praktiska spörsmål av civil karaktär och utkämpa intensiv och akut strid mot tungt väpnade motståndare av mer eller mindre reguljär form.
Vissa nya typer av hot komplicerar definitionen av begreppet väpnat angrepp. Är exempelvis ett informationstekniskt angrepp med datavirus att anse som likställt med väpnat angrepp? Otydligheten kring begreppet väpnat angrepp bidrar också till osäkerheten kring skiljelinjen mellan krig och fred. En gråzon uppstår där stater utsätts för ständiga hot men inte alltid vet vad som egentligen gäller och om krigstillstånd råder eller ej. Osäkerhet kommer att föreligga om när eventuella angrepp kommer, på vilket sätt, vem som angriper och kanske till och med om ett angrepp överhuvudtaget pågår.
Begreppet väpnat angrepp har en avgörande betydelse för det svenska försvaret. Det reglerar indirekt regeringens möjligheter att aktivera försvarsmakten i strid. Lagutrymmet återfinns i grundlagen. I förarbeten hänvisas bland annat till FN-stadgans artikel 51 om rätten till självförsvar. Det stipuleras också att den svenska försvarsmakten inte får föra preventivt krig, dvs. föregå en potentiell angripare med eget angrepp. Vidare kan angreppsmedlet vid informationskrigföring knappast jämföras med bomber, kulor eller soldater. Annorlunda är det om man betänker effekterna snarare än metoden. Informationskrigföringens indirekta effekter kan förorsaka mycket stora risker för omfattande dödsfall och personskador. Om ett samordnat angrepp via informationsteknik riktades mot flygtrafikledningssystem, betalningssystem, vattendammar eller dylikt, anser Försvarsberedningen det som allmänt acceptabelt att den angripna staten anser sig utsatt för något jämförbart med väpnat angrepp.
Försvarsberedningen anser att en stat som utsatts för IT-angrepp borde ha rätten att besvara angreppet med liknande medel eller konventionella militära metoder. Ett grundläggande problem i sammanhanget är dock att lokalisera det informationstekniska angreppets kärna. Det vidgade säkerhetsbegreppet leder till att det är nödvändigt att precisera förutsättningarna för att hantera hot som inte är väpnade angrepp i strikt folkrättslig mening. Framtiden kommer att avgöra vår slutliga syn på dessa frågor. Men det är mycket viktigt att behandla dem redan idag.
Idag är nio krigsoffer av tio civila och en är soldat. Ännu så sent som under andra världskriget var siffrorna de omvända. De samlade Genève- och Haag-konventionerna brukar ofta, slarvigt uttryckt, benämnas ”krigets lagar”. Krigets lagar är den del av folkrätten som, i enlighet med namnet, gäller i krig. Genève-konventionerna reglerar bland annat skydd för dem som inte deltar i strid – exempelvis sjukvårdspersonal. Haag-konventionerna anger vissa begränsningar av vapentyper och stridsmetoder i syfte att minska lidandet för dem som deltar i strid. Först 1949 undertecknades en fjärde Genève-konvention i syfte att utveckla ”krigets lagar” och reglera de civilas skydd i händelse av krig.
En starkt positiv folkrättslig utveckling är ändå upprättandet av permanenta folkrättsliga domstolar. Tribunalerna i Haag och Arusha spelar en mycket viktig roll i utvecklingen av de medel och lagar som behövs i kampen mot krigsförbrytelser, folkmord och brott mot mänskliga rättigheter. Speciellt Haag-tribunalen har kommit att bli en framgång.
Konsekvenserna av väpnade konflikter för civilbefolkning världen över, påvisar behovet av en förskjutning av fokus inom folkrätten, från staters rätt och säkerhet till människors rätt och säkerhet. Folkrätten och staters suveränitet får inte användas som alibi för brott mot mänskliga rättigheter. Denna problematik aktualiserades då Nato ingrep i konflikten i Kosovo utan att förankra operationen i FN:s säkerhetsråd. Risken för att rådsmedlemmar skulle lägga in veto uppfattades uppenbarligen som stor. Normalt sett finns det två allmänt accepterade undantag från FN-stadgans förbud mot våld: rätten till självförsvar och ingripanden auktoriserade av FN:s säkerhetsråd. Natos agerande i Kosovokonflikten illustrerar en tredje punkt som vinner ökat gillande: rätten att med militärt våld ingripa i humanitära nödlägen. Om detta är ett undantag från internationell rättspraxis eller ej återstår att se. Det är dock ett instrument som måste hanteras med yttersta försiktighet och endast i mycket kritiska lägen. En humanitär intervention måste för att ses som legitim uppfylla minst fyra krav som delvis överensstämmer med de krav som ställs på rätten till försvar. För det första måste det röra sig om en humanitär katastrof som folkmord eller andra brott mot mänskligheten eller en stats sammanbrott och brutalisering. För det andra måste brukandet av våld vara en absolut sista utväg och det enda medel som kan avbryta kränkningarna efter att alla fredliga metoder att lösa konflikten prövats. För det tredje måste den potentiella skada interventionen är tänkt att förhindra överstiga den potentiella skada som kan åstadkommas genom interventionen. Slutligen måste sannolikheten vara hög för att interventionens humanitära syften skall uppnås.
Enligt FN-stadgans artikel 51 har stater rätt till självförsvar mot väpnade angrepp. Det står inte uttryckligen att det enbart gäller angrepp från andra stater, men när FN-stadgan skrevs var den typ av storskaliga terrordåd vi nu bevittnat inte en realitet. De tolv anti-terrorkonventioner som redan finns i FN-stadgan kan inte hantera omfattningen i det senaste fallet. Folkrätten kommer därför att förändras i både traktats- och sedvanerättsligt hänseende.
Vilka konsekvenser terrordåden i USA kommer att få för samhällens säkerhet och säkerhetspolitiken i sig är idag omöjligt att fullt överblicka. Utöver en kommande förändring av folkrätten så kan två intressanta och i sig unika händelser noteras redan nu. Dels har Nato för första gången åberopat artikel 5 i alliansens stadgar som stipulerar att ett angrepp på en medlemsstat är ett angrepp på samtliga medlemsstater och att alla medlemmar därmed är skyldiga att bistå den angripna staten. Dels har FN:s säkerhetsråd enhälligt fördömt terroristattacken och deklarerat att den utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet. För första gången finns det nu i en skrivelse från säkerhetsrådet ett klart uttryckt samband mellan rätten till självförsvar och storskaliga terroristattacker. Kampen mot terrorismen blir genom dessa ställningstaganden en internationell angelägenhet på ett helt annat sätt än tidigare. Det kan inte uteslutas att bekämpningen av terrorism kan komma att innefatta militärt våld. Å andra sidan är rätten till självförsvar enligt FN-stadgans artikel 51 inte obegränsad. Samtliga eventuella insatser mot terrorism måste följa de allmänna folkrättsliga krav som ställs.
Vi kristdemokrater anser att internationellt samarbete är helt nödvändigt för att bekämpa terrorism. Den agerar ofta i gränsöverskridande nätverk och är därför mycket svår att komma åt för enskilda länder. Ej heller bör, eller kan, något land vara neutralt i situationer som dessa. Sverige måste därför intensifiera samarbetet med de länder som delar våra demokratiska värderingar. Det är positivt och riktigt att världssamfundet enas om att bekämpa terrorismen. På både kort och lång sikt är vikten av underrättelser och informationsverksamhet betydande i denna kamp. På längre sikt bör arbetet mot globala orättvisor och spridningen av demokrati placeras i förgrunden. Kristdemokraternas syn på internationellt samarbete mot terrorism ges i en särskild motion.
De medel en stat använder för att nå uppsatta nationella säkerhetspolitiska mål kan vara, bland annat, militära, utrikespolitiska, ekonomiska, handelspolitiska, teknologiska och psykologiska till sin natur. I förlängningen är nästan allt en stats representanter och medborgare företar sig på ett eller annat sätt av betydelse för den nationella säkerhetspolitiken. Ur förklaringssynpunkt är detta svårbemästrat och därför brukar man nöja sig med att säga att säkerhetspolitiken står på två ben: det utrikespolitiska och det försvarspolitiska, eller diplomati och försvar, eller civila och militära medel. Inom utrikespolitiken är frågan om samverkande insatser mycket betydelsefull. Avsikten är att långsiktigt söka påverka förhållanden i omvärlden och minska de säkerhetspolitiska riskerna. Det kan, till exempel, ske genom aktivt deltagande i konfliktförebyggande åtgärder, genom insatser för mänskliga rättigheter och internationell rättsordning, bistånd och förstärkning av global demokratisering. Inom försvarspolitiken handlar det om ett effektivt, och i dess vidaste bemärkelse, samordnat försvar, där även krishantering och andra förebyggande åtgärder ingår. I arbetet för fred och trygghet måste både civila och militära medel finnas till hands. Därför måste utrikes- och försvarspolitiken vara i god samklang.
I en tid då territoriella gränser förlorar i betydelse för spridningen av konflikter är det allt svårare att upprätthålla en stats säkerhet enbart genom avskräckning. Säkerhet byggs i ökad utsträckning genom avtalsbunden samverkan med andra stater. Häri blir deltagande i fredsfrämjande arbete allt viktigare. Detta är också att anse som en högst solidarisk handling genom vilken en stat har tillfälle att bistå utsatta grannar i såväl när som fjärran. Svenska förband ingår och har ingått i internationell fredsfrämjande verksamhet i flera omgångar – senast på Balkan. Det skall vi fortsätta med.
Efter det kalla krigets slut växte antalet krishanteringsinsatser och fredsfrämjande verksamheter kraftigt – framför allt i FN:s regi. Nyttan av dessa stod dessvärre inte i proportion till deras antal och omfattning. Å andra sidan har avsaknaden av samlad politisk vilja och nödvändiga resurser gjort att förväntningarna på FN och andra så kallade multilaterala organisationer inte sällan varit orealistiska. Det finns ändå en utbredd samsyn när det gäller behovet av internationell krishantering och fredsfrämjande verksamhet. Efter den bipolära maktstrukturens bortfall så finns generellt sett större möjligheter att påverka de otaliga orsaker som kan leda till våld, väpnade konflikter och krig. Samtidigt är detta även idag förknippat med många svåra praktiska problem. Frågor om, var, när och hur det internationella samfundet skall ingripa i konflikter har visat sig vara mycket svårbesvarade.
Den begreppsdjungel som präglar internationellt fredsarbete påbjuder några förtydliganden. Begreppen betyder ibland samma sak, överlappar varandra ofta och kan nästan alltid tolkas på mer än ett sätt. Diskrepansen mellan olika språk försämrar tydligheten ytterligare. Det finns således ett stort behov av att definiera och förklara de centrala begreppen i internationell krishantering, var för sig och sinsemellan.
Begreppet krishantering (crisis management) har inom både EU och det vidare internationella samfundet kommit att beteckna alla de åtgärder som vidtas i syfte att förebygga, hantera och skapa skydd mot befintliga såväl som potentiella kriser och konflikter.
I Sverige används också begreppet fredsfrämjande verksamhet (peace-keeping operations). Det omfattar en lång rad förebyggande aktiviteter på kort eller lång sikt som syftar till att nå en fredlig lösning av konflikter. Fredsfrämjande verksamhet innefattar i sig alla faser av en konfliktcykel. Konfliktförebyggande aktiviteter på både kort och lång sikt, fredsskapande i syfte att begränsa eller få till en fredlig lösning av en pågående konflikt, fredsbevarande genom övervakning och bevakning av ingångna freds- eller eldupphörsavtal, fredsframtvingande där rätten att bruka väpnat våld föreligger för att exempelvis kunna skydda humanitära insatser och civilbefolkning samt fredsbyggande och förtroendeskapande åtgärder och rekonstruktion av samhällen genom exempelvis stöd till uppbyggnad av infrastruktur och samhällsinstitutioner.
Vi kristdemokrater anser att varaktig och stabil fred och säkerhet kräver långsiktigt tänkande. Därför bör de förebyggande åtgärderna betonas i arbetet för en fredligare värld.
Det internationella samfundet i sig, men även regionala organisationer och enskilda stater, måste sträva efter att i högre grad agera innan konflikter bryter ut istället för att reagera först när konflikten redan övergått i våld.
Konfliktförebyggande verksamhet bygger i stor utsträckning på fredlig normbildning och övervakning av mänskliga rättigheter. Normsystem anger precist vad omvärlden anser vara godtagbar maktutövning och inte. Här spelar de folkrättsliga domstolarna en mycket viktig roll som en av flera normbildande aktörer, upprätthållare av mänskliga rättigheter och bidragande till balanserat samhällsuppförande. Det finns mycket som talar för att demokratiseringsprocesser och ekonomisk utveckling försvåras av starka krav på vedergällning. Därför är det viktigt att inte stigmatisera en hel folkgrupp efter en konflikt samt att arbeta för försoning. Det sätt på vilket den sydafrikanska Försonings- och sanningskommissionen gick till väga är ett exempel på det senare.
Konfliktförebyggande verksamhet har ofta likställts med preventiv diplomati. Men eftersom konfliktförebyggande i ökad utsträckning handlar om mer än diplomati så måste begreppet vidgas i samklang med den globala säkerhetspolitiska utvecklingen. Exempelvis kan EU:s utvidgning ses som en konfliktförebyggande åtgärd då kandidatländer inte sällan befinner sig i en känslig ekonomisk och politisk övergångsfas. Detta resonemang kan även appliceras på säkerhetsgemenskaper såsom OSSE och Nato med associerade organisationer. Internationella organisationer och allianser möjliggör spridningen av positiva normer och starkare skydd av mänskliga rättigheter. Även åtgärder mot spridning av NBC-stridsmedel och stimulering av lokal konfliktlösningsförmåga bör ses som exempel på konfliktförebyggande arbete.
Traditionellt sett skall en konfliktförebyggande åtgärd vara förenlig med FN-stadgans kapitel VI om fredlig lösning av tvister för att få kallas konfliktförebyggande. OSSE:s sätt att arbeta som en tredje neutral part är ett exempel som många gånger visat sig framgångsrikt när det gäller att komma åt bakomliggande problem innan de bryter ut i våld. Detta tillvägagångssätt fungerar dock inte i konflikter med mycket starka motsättningar. Därför kan även militära insatser ha en betydelsefull förebyggande roll i samband med humanitära interventioner och samhällsrekonstruktion. Freden behöver ibland tänder. Diplomati har i flera kritiska fall marginaliserats i avsaknad av sanktions- och påtryckningsmedel. Exempelvis fanns endast i liten utsträckning någon konkret militär uppbackning av de diplomatiska ansträngningarna i det inledande skedet av konflikterna i före detta Jugoslavien.
På det hela taget så har samverkan mellan militära och civila insatser blivit allt viktigare i fredsfrämjande och förebyggande verksamhet. Denna utveckling kommer med tiden att förstärkas ytterligare.
De permanenta stormaktsmedlemmarna i säkerhetsrådet (Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA) har genom att lägga in veton allt för många gånger låtit maktpolitik försvåra eller till och med omöjliggöra säkerhetsrådets funktion. Idag används vetorätten inte lika ofta och rådets befogenheter har vidgats. Samtidigt börjar delar av det regionala fredsarbetet gradvis övertas i en del områden av andra organisationer såsom OSSE. Att FN i dessa fall avlastas är positivt, förutsatt att fredsarbetet är sanktionerat av FN och följer dess principer.
FN behöver reformeras, moderniseras och stärkas för att kunna leva upp till de uppsatta målen. Det handlar om att bygga upp nya strategier för att integrera samtliga delar av arbetet för fred. Det krävs också en ökad samordning mellan civila och militära enheter och medel. Resursbristen måste åtgärdas och den politiska viljan inom organisationen såväl som hos dess medlemstater måste i vissa fall uppbådas och i andra fall stärkas.
Natos fortsatta existens blev föremål för spekulation i och med det kalla krigets slut och Warszawapaktens upplösning. Lösningen blev en omfattande förändringsprocess. Utöver att etablera nya förhållningssätt till tidigare fiender i öst och att reformera den inre strukturen tog alliansen på sig helt nya uppgifter. Från att ha varit en renodlad försvarsallians, byggd på ömsesidiga försvars- och säkerhetsgarantier, antog Nato en säkerhetsbyggande roll.
Krishanteringsinsatserna i Bosnien-Hercegovina kom att bli utgångspunkten för Natos förändringsprocess. I syfte att driva igenom Daytonavtalet föranledde denna kris alliansens första större engagemang utanför det egna territoriella området. Bosnien-krisen kom att påverka debatten om den europeiska säkerhets- och försvarsförmågan, då det tydligt framstod att den europeiska gemenskapen inte mäktade med att ro i land större militära åtaganden – såvida inte det skedde i samarbete med Nato.
Insatserna i konflikten mellan Serbien och Kosovo gav Nato möjligheten att bekräfta dess roll som central aktör i den nya säkerhetsordningen. Kosovo-krisen ställde också alliansens förhållande till FN på dess spets. För första gången beslutade Nato att ingripa i en konflikt utan sedvanligt mandat från FN:s säkerhetsråd. På så sätt var det en helt unik företeelse. Denna händelse bidrog till att intensifiera debatten om folkrätten och krocken mellan staters suveränitet och mänskliga rättigheter. Utan FN-mandat och på bekostnad av bruten jugoslavisk statssuveränitet gick Nato-trupper in i Kosovo för att rädda liv. Förhållandet mellan FN och Nato är fortfarande en delvis öppen fråga. När det gäller folkrätten växer kraven på ökat skydd för människor före stater.
Utvidgningen av Nato – en av alliansens viktigaste framtidsfrågor – manifesterades 1999 då Polen, Tjeckien och Ungern blev nya medlemmar i samband med alliansens 50-årsdag den 4 april samma år. Vi kristdemokrater anser att ett svenskt medlemskap i Nato för närvarande inte är aktuellt. Dörren skall dock hållas öppen för framtida omvärdering. Ett öppet och nära samarbete med Nato bör ses som en naturlig del av svensk säkerhetspolitik.
Vi kristdemokrater ser därför positivt på Sveriges aktiva medlemskap i det Euroatlantiska Partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för fred (PFF). EAPR och PFF är två viktiga initiativ för att öka säkerhetssamarbetet mellan länderna i Europa och Nordamerika. Alla europeiska länder kan delta, oavsett om de är medlemmar i Nato eller ej. EAPR är ett forum för säkerhetspolitiska konsultationer och den politiska ramen för PFF-samarbetet. PFF är ett samarbetsprogram mellan Nato och OSSE där medlemsstaterna själva väljer inom vilka områden och hur de vill samarbeta med Nato. Syftet är bland annat att främja förmågan att delta i internationell fredsfrämjande verksamhet. För Sveriges del har samarbetet bland annat medfört deltagande i Nato-ledda SFOR i Bosnien och KFOR i Kosovo. Samarbetet inom EAPR och PFF bör fördjupas. Natos närvaro i Europa är mycket viktig för den europeiska säkerheten och det är därför av stor vikt att behålla den transatlantiska länken.
Europeiska unionen (EU) präglas idag av långtgående ekonomiskt, politiskt, socialt, kulturellt och miljömässigt samarbete. Nästa stora principiella steg är att vidareutveckla en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) – den andra pelaren i EU-konstruktionen. EU är en mycket betydelsefull utrikespolitisk aktör och utgör även ett av de främsta fora genom vilket Sverige kan verka för fred och global utveckling. Dessutom är Sveriges säkerhet, efter inträdet i unionen i januari 1995, allt svårare att skilja från det övriga Europas. I ljuset av detta är det inte längre möjligt att i svensk säkerhetspolitik göra någon egentlig uppdelning mellan konflikter på regional, mellanstatlig och inomstatlig europeisk nivå. Europas säkerhet är odelbar.
Under en längre tid har det inom EU funnits aktörer som vill se ett minskat europeiskt beroende av USA- och Nato-resurser. En konsekvens av detta är att de europeiska staterna måste kunna ta ett ökat ansvar för Europas säkerhet. FN:s säkerhetsråd har fortfarande huvudansvaret för internationell fred och säkerhet, men EU skall på sikt självständigt kunna besluta om och, även i de fall Nato inte är engagerat, initiera EU-ledda operationer som i enlighet med FN-stadgans principer kan bidra till fred och säkerhet. Härav följer arbetet med att senast under 2003 sätta upp en europeisk militär krishanteringsstyrka med förmåga att hantera samtliga Petersbergsuppgifter (humanitära aktioner, fredsbevarande aktioner och krishantering med militära medel inklusive fredsframtvingande aktioner).
1954 bildades den Västeuropeiska unionen (VEU). Sverige deltar som observatör sedan inträdet i EU 1995. Trots att Sverige inte är medlem så har svenska trupper full rätt att delta i Petersbergsuppgifter efter att beslut om detta fattats på nationell nivå. Inför Europeiska rådets Amsterdammöte 1997 överfördes dessa uppgifter från VEU till EU. Vid rådets möte i Köln 1999 överfördes även utförandet av uppgifterna till EU.
En annan mycket viktig europeisk säkerhetspolitisk organisation är Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Den bildades 1994 som en vidareutveckling av den dåvarande Europeiska säkerhetskonferensen (ESK). Sverige har varit medlem ända sedan bildandet av ESK. OSSE arbetar med konfliktförebyggande verksamhet och har stor betydelse när det gäller att upptäcka potentiella konflikter. Organisationen har också spelat en avgörande roll i många demokratiseringsprocesser. Tillsammans med Europarådet har OSSE en viktig funktion som komplement och fristående organ inom en framtida alleuropeisk säkerhetsordning. Europarådet arbetar liksom OSSE med konfliktförebyggande verksamhet och bevakning av de mänskliga rättigheterna.
Idag kan vi flyga från en kontinent till en annan på några timmar, ögonblickligen skicka små eller stora mängder information till andra sidan jorden med ett fåtal knapptryck, ta del av tv-sända händelser från fjärran platser i realtid. På dessa och andra sätt har jorden sannerligen blivit mindre. Närhet mellan olika regioner handlar i ökad utsträckning om gemensamma värden snarare än om territoriellt grannskap. Trots det kan det i syfte att tydliggöra vara meningsfullt med en uppdelning av det internationella systemets olika geografiska områden.
I många av Afrikas stater har demokratiska val hållits under 1990-talet. Flera inbördeskrig har förbytts i fred och det civila samhället vuxit sig starkare. De nya demokratierna är dock ofta svaga. Det ekonomiska läget är ofta svårt och många stater dras med omfattande låneavbetalningar. Staterna söder om Sahara använder 14 procent av sina exportinkomster till räntor och avbetalningar. En ödesfråga för regionen är hiv-epidemin, som här mer än någon annanstans håller på att förändra hela samhällsstrukturer. De väpnade konflikter som rasar i exempelvis Sierra Leone, Liberia, Angola, Sudan, Uganda, Etiopien, Eritrea, Somalia och Demokratiska republiken Kongo är ett av de största hindren mot varaktig social och ekonomisk utveckling. Väpnade konflikter förstör infrastruktur, orsakar närmast ofattbar fysisk och psykisk skada, leder till kapitalflykt och minskade utländska investeringar och försvårar internationellt bistånd. Till detta kan läggas den utbredda kriminaliteten i vissa regioner och den mycket stora tillgången på lätta vapen. Kristdemokraternas syn på Afrika ges i en särskild motion.
Mellanösternkonflikten är en av efterkrigstidens ihärdigaste och mest komplicerade konflikter. Försöken att lösa situationen matchas av antalet misslyckanden. Sverige sökte under ordförandeskapet bidra till ett närmande av de bägge konfliktparterna. Vissa överenskommelser har tidigare uppnåtts där Israel dragit sig tillbaka från delar av Västbanken och Gaza. Dessa områden har givits en begränsad autonomi som utövas av palestinska myndigheter. På grund av bland annat sjunkande levnadsstandard, hög befolkningstillväxt och hög arbetslöshet har missnöjet i de palestinska delarna ökat mycket kraftigt under år 2000 och 2001. Varje typ av initiativ och arbete som ökar förståelse och respekt mellan israeler och palestinier bör stödjas. Kristdemokraternas syn på Mellanösternkonflikten ges i en särskild motion.
Asien får allt större säkerhetspolitisk betydelse. Sannolikheten är stor att Kinas politiska och kommersiella makt kommer att öka. Kinas nuvarande och framtida militära resurser, både konventionella och nukleära, utgör ett orosmoment. Regionen är starkt präglad av maktbalanstänkande och kapprustning är inte ett uteslutet scenario. Konflikten mellan Indien och Pakistan rörande Kashmirregionen är ytterligare ett orosmoment. Dessa bägge länder förfogar även över nukleär teknologi. Kärnvapentester har utförts i flera omgångar. Ett positivt tecken är de ökade kontakterna mellan framför allt USA och Indien. Två säkerhetspolitiska problemkomplex med anknytning till kärnvapen är relationerna mellan Nord- och Sydkorea och relationerna mellan Kina och Taiwan.
Vi kristdemokrater anser att utvidgningen och fördjupningen av EU är av central betydelse för Europas säkerhet. De fasansfulla krig som drabbade Balkan under 1990-talet stärker denna uppfattning. Balkankonflikterna pekar också på behovet av en europeisk militär krishanteringsförmåga.
I egenskap av enda kvarvarande supermakt och dominant inom Nato kommer USA under överskådlig framtid att ha stor betydelse för den europeiska säkerhetspolitiken. Då det inte är sannolikt att EU inom överskådlig framtid kommer att klara sig helt utan Natos hjälp för att skapa eller upprätthålla fred i Europa, så ligger det i Europas intresse att USA och Nato även fortsättningsvis behåller den europeiska kontinenten som ett prioriterat intresseområde. Den transatlantiska länken får inte brytas.
Samtidigt måste den europeiska gemenskapen ta ett ökat ansvar för sin säkerhet. Europas säkerhetspolitiska beroende av Nato måste gradvis ersättas av ett partnerskap. Utvecklingen av en europeisk säkerhets- och försvarspolitik är tänkt att stärka, inte försvaga, transatlantiskt och europeiskt samarbete.
Framtida hot mot säkerheten i Europa bör företrädesvis lösas och hanteras gemensamt inom ett utvidgat EU. Ett ökat europeiskt ansvar kräver också praktisk förmåga att hantera säkerhetspolitiska problem. Krishantering enligt Petersbergsdeklarationen innebär att EU:s medlemsstater skall bidra med humanitär och ekonomisk hjälp, uppbyggnadsinsatser och direkta fredsframtvingande insatser. Det är mycket viktigt att Sverige medverkar aktivt i det arbetet. Europeiska rådets beslut i Helsingfors 1999 medför att EU-staterna senast år 2003 gemensamt skall kunna samla och sända ut en krishanteringsstyrka på 60 000 man inom 60 dygn. Denna samlade styrka skall kunna sättas in vid konflikter i Europa och, efter beslut av FN:s säkerhetsråd alternativt utifrån folkrättsligt acceptabla kriterier, även utanför Europas gränser. Det är av största vikt att Sverige solidariskt bidrar till denna insatsstyrka. Dessvärre finns ett glapp mellan politiska deklarationer och faktiska resurser. En gemensam europeisk insatsstyrka av nämnd omfattning kräver stora ansträngningar. Dessa ansträngningar måste återspeglas i EU-staternas försvarsbudgetar. Sverige satsar hårt på att öka sin internationella kapacitet, samtidigt som det nationella försvaret drabbats av en omfattande nedrustning. Det är angeläget att tillräckliga resurser finns avdelade för den internationella verksamheten. Risken är annars stor att den svenska Försvarsmakten inte kan fullfölja politiskt beslutade internationella åtaganden som den åläggs. I en tid då nationell säkerhet i mindre grad än tidigare kan sökas enbart på nationell grund är det av mycket stor vikt att hela vår försvarsmakt är modern och flexibel och har hög samverkansförmåga med andra länders förband.
Sverige är även medlem i det västeuropeiska försvarsmaterielsamarbetet (WEAG). Det ökar möjligheterna att påverka inriktningen av den europeiska försvarsindustripolitiken. Det möjliggör även en högre grad av interoperabilitet (samverkansförmåga) mellan svenska och utländska militära system vid gemensamma internationella insatser. På sikt bör denna interoperabilitet utvecklas så att alla svenska insatsförband kan ingå i EU- eller Nato-ledda krishanteringsinsatser och fredsfrämjande verksamheter.
Av geografiska skäl är det naturligt att Östersjöregionen är av särskilt intresse för svensk säkerhetspolitik. Här har vi goda möjligheter att bidra till och ta ett större ansvar för regionens fredliga utveckling. Det är av största säkerhetspolitiska betydelse att utveckla förtroendefulla relationer till Ryssland och att ytterligare förstärka samarbetet med de nordiska och baltiska staterna. Sverige måste verka för att alla stater i regionen får en långsiktig säkerhetslösning.
Utvecklingen i regionen kring Östersjön har på det hela taget varit mestadels positiv och utgör i sig ett gott exempel på en gemenskap där det bredare säkerhetsbegreppet utgör ramen för ett brett samarbete inom exempelvis krishantering. Demokratiseringen och den ökade respekten för mänskliga rättigheter förbättrar närområdets säkerhet och verkar konfliktförebyggande. Att inlemma Östersjöområdet i en alleuropeisk och transatlantisk säkerhetsordning bör vara en hörnsten i Sveriges säkerhetspolitik. Häri spelar EU och östutvidgningen en viktig roll, liksom ett allt mer fördjupat PFF-samarbete, där Natos engagemang bidrar till att stärka den fredliga utvecklingen och säkerheten.
Det ligger i Sveriges intresse att stödja de baltiska staternas integration i EU och Nato. En sådan utveckling bör gagna hela regionens säkerhet, liksom ett ökat stöd till dessa staters totalförsvar och suveränitet.
Rysslands inrikespolitiska läge är förhållandevis stabilt. Med eventuellt undantag för Tjetjenienkonflikten så är risken för sönderfall eller splittring av den ryska federationen inte stor. Den ryska utrikespolitiken blir allt mer aktiv, intresseorienterad och långsiktig under president Putins ledning. Krigsmakten genomgår en reform med syfte att omorganisera och modernisera de militära styrkorna. Europa får allt större betydelse för Rysslands utrikes- och säkerhetspolitik. Ryssland intar en fortsatt negativ inställning till de baltiska staternas eventuella Nato-medlemskap. Förhållandet till USA är självfallet mycket viktigt och Ryssland vill även fortsatt se sig som en stormakt jämbördig grannen väster om haven.
Trots vissa positiva tendenser utgör Ryssland alltjämt en osäkerhetsfaktor i det svenska närområdet. Rysslands innehav av stora mängder NBC-stridsmedel är de enda permanent stationerade i närområdet. Barentsregionens omfattande miljöproblem, Rysslands unionssamarbete med Vitryssland och Kaliningradområdets ekonomiska och sociala problem måste beaktas. Osäkerheten om Rysslands säkerhetspolitiska strategier och framtida utveckling måste inkluderas i svenska säkerhetspolitiska bedömningar.
Svensk säkerhetspolitik skall präglas av internationellt samarbete för människors säkerhet och fred i vår omvärld. Kris- och konfliktlösning är säkerhetspolitikens främsta uppgift. Detta arbete skall bygga på respekten för demokrati och mänskliga rättigheter, samt strävan att skapa en säkerhetsgemenskap byggd på fredlig konfliktlösning. Fokus i arbetet för en fredligare värld skall vara de förebyggande åtgärderna.
Försvaret av det egna territoriet är fortsatt en av försvarspolitikens huvuduppgifter. Det svenska totalförsvaret består av ett militärt försvar och ett civilt försvar. Totalförsvarets gemensamma resurser skall skydda det svenska samhället och dess medborgare mot angrepp i tider av såväl fred som krig samt bidra till fred i omvärlden. Dessa resurser skall också präglas av hög kompetens, kvalitet och flexibilitet samt utformas med hänsyn till en ökad bredd av hot och kunna nyttjas vid olika internationella fredsfrämjande insatser och humanitära insatser.
Ledstjärnan i svensk utrikes- och försvarspolitik har under lång tid varit den självvalda neutraliteten. Rötterna till den svenska neutralitetspolitiken går att finna i 1830-talet, men det var först efter andra världskriget som den konsekventa neutraliteten växte fram. År 1956 skrevs den klassiska säkerhetspolitiska doktrinen in i regeringsförklaringen: ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”. Fram till Sovjetunionens fall förblev detta ställningstagande i det närmaste oomtvistat – ett politiskt paradigm. Först 1992, med dåvarande borgerliga regering vid rodret, omformulerades doktrinens lydelse till: ”militär alliansfrihet syftande till att vi skall kunna vara neutrala i händelse av krig i vårt närområde”. Denna skrivning kan till stor del ses som en anpassning till de fundamentala förändringar som Sovjetunionens sammanbrott medförde. Det kalla krigets slut väckte frågan om vad Sverige egentligen var neutralt till. I skrivande stund pågår partiöverläggningar med målet att formulera en ny och bred överenskommelse om en ny skrivelse av den säkerhetspolitiska doktrinen.
Med militär alliansfrihet menas att Sverige i fred inte ingår i ömsesidiga försvarsförpliktelser. Idag är Sverige en aktiv medlem av EU som i grunden är en fredsallians. Säkerhetspolitiska förändringar, nya hot och konflikttyper illustrerar dock behovet av konfliktlösning i stor skala och säkerhetspolitiskt samarbete. Ett av EU:s fundament är att utveckla ett starkare utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete (GUSP). Sverige stödjer av samma skäl utvecklingen av en europeisk militär krishanteringsstyrka. Den europeiska krishanteringsstyrkan medför däremot inga försvarsförpliktelser. Sverige deltar enbart som observatör i VEU där det finns en ömsesidig försvarsfunktion genom artikel 5. PFF-samarbetet bygger på frivilligt deltagande och medför inga ömsesidiga skyldigheter.
Samtidigt har svenska militära förband agerat på Balkan i samarbete med och under ledning av Nato. Sverige har också ingått försvarsmaterielavtal inom ramen för det västeuropeiska försvarsmaterielsamarbetet (WEAG). Vi kristdemokrater ser positivt på Nato och anser att ett nära och öppet samarbete skall vara en naturlig del av svensk säkerhetspolitik. Vi kristdemokrater anser däremot att ett svenskt medlemskap i Nato för närvarande inte är aktuellt. Men då alliansen förändras och utvidgas och i framtiden kan komma att omfatta hela Öst- och Centraleuropa, måste Sverige ständigt vara berett att pröva sin relation med Nato.
Med neutralitet menas att Sverige enligt folkrättens regler ställer sig utanför och inte tar sida i ett pågående krig. Till skillnad mot Österrikes och Schweiz neutralitet så är Sveriges inte tvingande genom lag. Den svenska neutraliteten är frivilligt antagen och kan rent formellt sett överges när som helst. Att det svenska folket under nästan 200 år till stor del undgått krigets fasor har länge och med nästan inga reservationer tillskrivits neutralitetspolitiken. Efter det kalla krigets slut framkom en annan bild genom att forskare och journalister fick tillgång till tidigare hemligstämplade källor. Omfattande forskning har unisont åskådliggjort att Sverige under större delen av efterkrigstiden drivit en utrikes- och säkerhetspolitik i ord och en annan i sak. Vi kristdemokrater anser att det är omöjligt att vara neutral i förhållande till kränkningar och våld. Det är helt emot kristdemokratins grundläggande syn på människans medfödda rättigheter och okränkbarhet. Passivitet inför en konflikt kan dessutom uppfattas som en symbolhandling genom vilken vi tar ställning för endera parten.
Sverige kan inte längre stå neutralt om våra grannländer anfalls. Nya hot såsom terrorism måste i högre bekämpas tillsammans med andra stater. Därför bör vi även fortsättningsvis ta aktiv del i arbetet med att lösa säkerhetsproblem i Europa och närområdet, såväl som i övriga delar av världen efter förmåga och kapacitet. Sveriges medlemskap i FN och EU och samarbete med Nato ger oss tillgång till de bästa kanalerna och möjligheterna. Det är dags att lämna föråldrade doktriner till historien och bygga en modern säkerhetspolitik för Sverige.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 27 september 2001 |
|
|
Jan Erik Ågren (kd) |
|
|
Åke Carnerö (kd) |
Margareta Viklund (kd) |
|
Holger Gustafsson (kd) |
Fanny Rizell (kd) |
|
Amanda Agestav (kd) |
Erling Wälivaara (kd) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Mats Odell (kd) |
|
Inger Strömbom (kd) |
Ulf Björklund (kd) |
|
Ingvar Svensson (kd) |