1 Innehållsförteckning 7
2 Förslag till riksdagsbeslut 8
3 Motivering 9
4 Inledning 10
5 Från Stockholm 1972 till Johannesburg 2002 10
6 Internationellt miljösamarbete 12
6.1 Innovationer i det globala miljöstyret 14
6.2 En världsmiljöorganisation inom FN 15
7 Agenda 21 – en agenda för det nya årtusendet? 16
7.1 Vad ska hända med Agenda 21 i Johannesburg? 17
8 Biologisk mångfald 18
8.1 Konventionen om biologisk mångfald (CBD) 18
8.2 De tropiska skogarna 21
8.3 Forest Stewardship Council 22
9 Vatten – en säkerhetspolitisk fråga 23
10 Den globala befolkningstillväxten 24
11 Fattigdom, global rättvisa och social utveckling 24
11.1 Tobinskatt 26
12 Rättvist miljöutrymme 27
13 Internationella miljödomstolar 28
13.1 Internationell miljörätt under 1990-talet 29
13.2 FN måste ta sig an frågan 30
13.3 Miljöpartiets förslag 30
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla olösta frågor från Riokonferensen 1992 måste överföras till bindande resolutioner senast under Johannesburgkonferensen 2002.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka för att FN-organens rättsliga och administrativa kompetenser måste förstärkas för att kunna garantera ett globalt styrelseskick för hållbar utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall ta initiativ till att föra in miljöklausuler i internationella handelsavtal.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige utvecklar strategier för implementering, finansiering och uppföljning av internationella miljöavtal på global och lokal nivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige verkar för att internationella miljööverenskommelser skall tas in i WTO:s regler.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka för att implementera GEF som global miljöstyrning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka för att UNEP:s årliga budget fördubblas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka för att UNEP borde uppgraderas till att bli en världsmiljöorganisation (WEO) och att det är både nödvändigt och önskvärt att WEO inrättas på Johannesburgkonferensen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det globala Agenda 21-arbetet och hur Agenda 21 skall utvecklas i framtiden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hur Sverige skall följa upp arbetet med konventionen om biologisk mångfald både nationellt och internationellt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka för att internationella handelsavtal skall underställas FN-konventionen om biologisk mångfald.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka för att FSC:s certifieringssystem förankras i den internationella skogskonventionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige särskilt skall uppmärksamma tillgång till rent vatten som det mest akuta miljöproblemet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör arbeta för en allmän avskrivning av utvecklingsländernas offentliga skulder till staten, Internationella valutafonden och Världsbanken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör arbeta för att marknaderna i de rika länderna öppnas för de fattiga ländernas produkter, inklusive jordbruks- och textilprodukter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör arbeta för att främja jämställdhet mellan kvinnor och män i hela världen samt att förbättra kvinnornas situation på alla nivåer och områden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör ta initiativet till en global diskussion om rättvist miljöutrymme, faktor tio och gröna nyckeltal.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige initierar en utredning inom FN som tar fram förslag till en enhetlig internationell miljörättslig praxisutveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige aktivt bör driva frågan om en rättssäker instans för att lösa internationella miljötvister.
Sveriges regering arbetar för närvarande med att ta fram den svenska nationalrapporten inför FN:s uppföljningskonferens om miljö och utveckling år 2002 i Johannesburg, Sydafrika, nedan kallad Johannesburgkonferensen. Johannesburgkonferensen kommer att spela en avgörande roll för jordens framtid. På Johannesburgkonferensen finns det ett enastående tillfälle att utveckla ett nytt globalt förbund för hållbar utveckling och biologisk mångfald. Om resultatet bara blir en papperstiger och en massa tomma ord har vi återigen förlorat ett årtionde i den globala kampen mot klockan för att stoppa förstörelse av ursprungsfolkskulturer, våra ekosystem och våra sociala system, som i slutändan leder oss ännu djupare in i global miljöförstöring och fattigdom.
Inför Johannesburgkonferensen kräver Miljöpartiet av regeringen att den i sin nationalrapport uppmanar det internationella samfundet till en gemensam kraftansträngning för att tackla den globala miljökrisen, för att stödja de fattiga och för att förbättra livskvaliteten för alla människor på jorden. Det måste vara möjligt för alla människor på jorden att kunna leva ett värdigt liv. FN:s toppmöte i Johannesburg måste behandla och besluta om de tre dimensionerna av hållbar utveckling:
miljö
sociala utmaningar
ekonomiska utmaningar (att finansiera utvecklingen, att minska utvecklingsländernas skulder samt att främja allmän tillgång till resurser och ekonomiska beslutsprocesser).
Detta innebär också att alla olösta frågor från Riokonferensen 1992 måste överföras till bindande resolutioner senast under Johannesburgkonferensen 2002. Där ingår Kyotoavtalet, konventionen om biologisk mångfald och ökenspridning samt ett gemensamt avtal mot skogsskövlingen. Miljöpartiet kräver att FN-organens rättsliga och administrativa kompetenser måste förstärkas för att kunna garantera ett globalt styrelseskick för hållbar utveckling.
På en enda jord med begränsade resurser är vi alla beroende av varandra. Världen står inför gigantiska utmaningar i form av kraftig befolkningsökning, storskalig miljöförstöring, minskande bördighet och brist på vatten och livsmedel. Den konkurrens om jordens resurser som detta innebär skapar starka spänningar och konflikter.
De politiska ledarna och de internationella organen måste ta sitt ansvar liksom vi som enskilda medborgare. En solidarisk livsstil ställer i sin tur stora krav på förändringar i vårt samhälle. Vi behöver resurseffektiva, nya lösningar när det gäller energiproduktion, energianvändning, transportsystem och industri- och livsmedelsproduktion. I ett globalt miljö- och rättviseperspektiv är det nödvändigt att den rika världen skyndar på mot ett rättvist och resurseffektivt kretsloppssamhälle.
Startpunkten för FN:s engagemang i miljöfrågor var konferensen i Stockholm 1972 om den mänskliga miljön. Detta blev det första internationella forum som syftade att komma åt de globala miljöproblemen. Konferensen genomfördes som ett svar på regional miljöförstöring och det sura regnet som föll över Nordeuropa. Den kritiserades då hårt av G-77, de fattigaste länderna i FN, och det kommunistiska östblocket med motiveringen att det skulle etableras en ”ekologisk dagordning”. Trots detta deltog 113 länder. Det viktigaste resultatet blev att UNEP (United Nations Environmental Program), FN:s miljöprogram, kom till. 1986 kom Brundtlandrapporten ”Vår gemensamma framtid”. Den pekade på globala miljöhot som växte som ett resultat av både fattigdom i de fattiga länderna och överkonsumtion i de industrialiserade länderna.
Diskussionen om rättvisa mellan generationerna togs nu på allvar in i debatten. Rapporten slog också fast att världens miljöproblem inte kan lösas utan omfattande samarbete mellan världens länder. Hållbar utveckling definierades som en utveckling som ”möter nuvarande generationers behov, utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”. Att miljö och utveckling bör integreras och inte ses som två olika delar var en annan viktig slutsats.
Den viktigaste konferensen om hållbar utveckling hittills var utan tvekan FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992. 179 regeringar och 103 stats- och regeringschefer deltog på konferensen. Konferensen etablerade en förpliktelse mellan världens stater att samarbeta för att komma åt gemensamma problem. Vid Riokonferensen deltog många miljöorganisationer och andra aktörer i det civila samhället som genom lobbying och medverkan i nationella delegationer gavs vissa möjligheter till inflytande. Hela 22 000 representanter från 9 000 ideella organisationer deltog i konferensen. Konferensen antog en rad nyckeldokument för att motverka fattigdom, orättvisor och miljöförstöring. Bland de viktigaste kan nämnas:
Riodeklarationen (som innehåller principerna för hållbar utveckling),
FN:s ramkonvention om klimatförändringar (som syftar till att stabilisera utsläppen av växthusgaser),
FN:s konvention om biologisk mångfald (som syftar till att skydda arter, genetiska resurser, ekosystem och användningen av biologiskt material),
skogsprinciperna (lade grunden för att förhandla fram en internationell skogskonvention) och
Agenda 21 som lägger fast strategier för hur en hållbar utveckling ska genomföras.
Riokonferensen innebar många positiva steg framåt för miljöarbetet men samtidigt lämnades många obekväma frågor åt sidan. Världsbankens strukturanpassningsprogram som ledde till förödande sociala konsekvenser ifrågasattes inte. Detsamma gäller skuldkrisen eller världens finansiella system, trots att de bidrog till en gigantisk kapitalflykt från de fattiga länderna. Inte heller blev det någon reform av internationella strukturer och organisationer för att en hållbar utveckling skulle kunna uppnås. Som ett resultat av detta problematiserades inte det internationella handelsregelverket eller Världsbankens program så att de projekt man genomförde åtminstone inte aktivt motverkade fattigdomsbekämpning och en hållbar utveckling.
Tio år efter Riokonferensen kan vi konstatera att löftena från de rika länderna om att ge 0,7 procent av BNP i bistånd inte infriades, inte heller löften om överföring av ny miljövänlig teknik. De multinationella företagens roll vare sig ifrågasattes eller problematiserades. När världskonferensen för hållbar utveckling äger rum i Sydafrika 2002 bör dessa frågor komma upp på dagordningen i ljuset av dagens situation.
En rad viktiga miljöpolitiska frågor som försurningen, övergödningen av haven, uttunningen av ozonskiktet och ökningen av växthusgaser i atmosfären är internationella eller globala problem. För att lösa dessa miljöproblem behövs ett omfattande internationellt samarbete. Internationella avtal och konventioner är viktiga och bör utvecklas genom att man till ett undertecknande kopplar kontrollmekanismer och bindande beslut.
Miljöpartiet anser också att en internationell miljödomstol måste inrättas (se även eget kapitel nedan). På global nivå är FN en naturlig samarbetsorganisation som i betydligt större utsträckning borde användas i miljöarbetet. En reformering av FN-stadgan som möjliggör en utveckling av bindande miniminormer genom majoritetsbeslut skulle också vara av mycket stor betydelse. Internationellt samarbete är en viktig väg för att åstadkomma förändringar.
En annan väg är att gå före och visa att en positiv förändring inte bara är önskvärd utan också möjlig. Fram till i dag är det denna strategi som har varit den mest framgångsrika. Genom att enskilda länder och delstater har vågat fatta radikala miljöbeslut utan att invänta internationella överenskommelser har miljöopinionen världen över blivit starkare, och så småningom har andra länder följt efter. Även i det internationella arbetet med miljökonventioner m m har det goda exemplets makt haft stor betydelse.
Miljöpartiet vill att Sverige ska bli ett ekologiskt modelland som vågar vara steget före och som på så sätt medverkar till att skjuta fram positionerna i det internationella miljöarbetet. Det är av avgörande betydelse för det globala miljöarbetet att handelsavtal och internationellt samarbete inte innebär begränsningar av rätten för enskilda länder att ta progressiva steg för en bättre miljö. Vi vill också att Sverige ska ta initiativ till att föra in miljöklausuler i internationella handelsavtal. Rovdrift och låga miljökrav i enskilda länder ska inte kunna försvåra det internationella miljöarbetet. Det ska inte längre vara möjligt för statsmakter att ingå avtal och konventioner såsom miljöbesluten vid miljömötet i Rio 1992 eller FN:s barnkonvention utan att dessa följs upp av riksdagen och leder till praktisk, politisk handling.
I år är det 9 år sedan FN:s konferens om miljö och utveckling ägde rum i Rio de Janeiro 1992. Målen som ställdes upp på världsmiljökonferensen i Rio skrevs in i Agenda 21, en 40 kapitel lång handlingsplan för att uppnå en hållbar utveckling. Fyra globala problem hindrar möjligheterna att åstadkomma en hållbar värld. Att komma tillrätta med dessa problem är avgörande för mänsklighetens framtid.
Klimatförändringar (se Miljöpartiets klimatmotion 2001/02)
Förlusten av biologisk mångfald
Vattenbrist
Befolkningstillväxten i kombination med ökat välstånd
För att tackla den rådande globaliseringsprocessen behövs inte bara reformer av de internationella ekonomiska institutionerna såsom Världsbanken, Världshandelsorganisationen och Internationella valutafonden. Det krävs en förstärkt miljömässig infrastruktur som kan fungera och ge respekt för jordens ekologiska gränser mot växande globala ekonomiska makter.
Det behövs en fungerande global miljöstyrning. En bra utgångspunkt för ett sådant arbete är de hundratals deklarationer, handlingsprogram och internationella miljökonventioner som redan existerar idag. De är ca 230 och tre fjärdedelar av dessa har tillkommit efter FN:s konferens om den mänskliga miljön 1972.
Dessa konventioner omfattar områden som luftföroreningar, internationellt vatten, utrotningshotade arter, export av giftigt avfall, rätten till polerna, klimatförändringar och många andra saker.
Huvuddelen av dessa miljöavtal är bilaterala eller regionala och handlar till exempel om flodsystem, luftkorridorer, flyttfåglar m.m. De globala avtalen behandlar till exempel internationella vattenvägar, atmosfären, klimatet och den biologiska mångfalden. Några av de mest kända internationella konventionerna är:
Den internationella valkonventionen (1946, 40 parter),
Antarktisavtalet (1959, 44 parter),
Konventionen om handel med hotade arter flora och fauna (1973, 146 parter),
FN:s havskonvention (1982, 132 parter),
Montrealprotokollet om ozonnedbrytande ämnen (1987, 172 parter),
Baselkonventionen (1989, 133 parter),
FN:s klimatkonvention (1992, 180 parter),
Konventionen om biologisk mångfald (1992, 176 parter) och
Konventionen mot ökenspridning (1995, 159 parter).
De senaste åren har dessa globala avtal ökat i omfattning och uppnått många viktiga resultat. Montrealavtalet om ozonnedbrytande ämnen från 1987 hade år 2000 lett till en minskning av sådana ämnen med 87 % sedan 1988. Dödandet av elefanter minskade radikalt som ett resultat av den internationella överenskommelsen om att förbjuda kommersiell försäljning av elfenben, 1990, under den internationella konventionen om utrotningshotade arter.
Men även om antalet miljöavtal fortsätter att öka försämras den globala miljön. Trots överenskommelser om att minska växthusgaserna så fortsätter de att öka, trots konventioner om att skydda utrotningshotade arter och trots konventionen om biologisk mångfald ökar utrotningen av arter i allt snabbare takt. Trycket på jordens ekologiska system har aldrig varit större än idag. De internationella överenskommelserna har misslyckats med att vända de ohållbara globala trenderna eftersom regeringarna som skapade dem bara gett en halv förpliktelse till avtalen och därmed inte implementerat dem. Regeringar har generellt sett också gett bristande resurser för att genomföra avtalen, särskilt i de fattiga länderna. Miljöpartiet uppmanar regeringen att i sin nationalrapport till Johannesburgkonferensen utveckla strategier för implementering, finansiering och uppföljning av internationella miljöavtal på global och lokal nivå.
Miljööverenskommelser bygger på detaljerad rapportering av åtgärder som vidtas på nationell nivå. Denna information bör vara öppen så att det civila samhället, media och intresserade medborgare kan ta del av informationen. När en överenskommelse har skrivits under inrättas ett sekretariat. Problemet är att ofta brister regeringarna i att tillhandahålla komplett, relevant och riktig information i tid.
Sekretariat som inrättas till följd av en miljökonvention har oftast bristande resurser och mandat att agera. Handelsbegränsningar kan vara ett effektivt redskap att uppmuntra regeringar att skriva på internationella överenskommelser eller att fullfölja avtal de skrivit under.
Men denna möjlighet, att införa unilaterala handelssanktioner, är klart begränsad av WTO:s regler och är en mycket kontroversiell fråga. USA har regler som tillåter denna typ av sanktioner mot länder som bryter mot överenskommelser som rör fiske och vilda djur. Dessa används sällan men möjligheten att använda dem kan vara effektivt. Exempelvis möjliggjorde hotet om handelssanktioner att Taiwan och Japan deltog i FN:s moratorium om mot drivnätsfiske och att de slutade importera utrotningshotade sköldpaddor. Montrealprotokollet om ozonnedbrytande ämnen förbjuder alla som ingått avtalet att handla med CFC:s och produkter som innehåller dem med länder som inte undertecknat avtalet. Baselkonventionen om export av giftigt avfall förbjuder alla undertecknande länder att exportera giftigt avfall till länder som inte undertecknat avtalet. Multilaterala avtal som innehåller möjligheter om handelsrestriktioner kan alltså vara effektiva.
Konflikten som finns mellan WTO:s handelsregler och internationella miljöavtal har varit föremål för mycket debatt. Även om inget land hittills gått till WTO:s tvistlösningspanel för att klaga på att en internationell miljööverenskommelse är ett handelshinder, finns den potentiella möjligheten att göra det där. Miljöpartiet anser att internationella miljööverenskommelser ska tas in i WTO:s regler och ges status som handelsundantag. För att internationella miljööverenskommelser ska fungera effektivare krävs också bättre finansiella förutsättningar, för att till exempel investeringar som krävs görs tillgängliga för de fattiga länderna.
En innovation i det globala miljöstyret är GEF (Global Environment Facility) som skapades 1991 för att finansiera investeringar i syfte att skydda de gemensamma globala tillgångarna såsom atmosfären, den biologiska mångfalden och internationella vattenvägar. GEF finansierar även projekt för att motverka klimatförändringarna (t ex energieffektivitet). Det som gör GEF effektivt är att det är en brygga mellan FN, IMF och Världsbanken. GEF involverar också NGO:s, FN:s miljöprogram (UNEP), den privata företagssektorn samt regionala banker (t.ex. Latinamerikanska Utvecklingsbanken). Röstsystemet är dubbelt och bygger både på FN:s ett-land-en-röst – princip och på Världsbankens en-dollar-en-röst-princip. Detta för att både mottagare och finansiärer ska kunna ha inflytande över besluten. GEF har över hela världen finansierat projekt som handlat om att skydda den biologiska mångfalden, investerat i ekoturism, projekt som handlar om ekologiskt hållbart jord- och skogsbruk samt i småföretag med inriktning på miljövänlig teknik.
Miljöpartiet välkomnar GEF som en innovativ form av global miljöstyrning och anser att regeringen i sin nationalrapport till Johannesburgkonferensen borde verka för att implementera GEF som global miljöstyrning. Men samtidigt får detta inte innebära att släppa trycket på Världsbanken och FN att fullt ut integrera miljöperspektivet i sin generella utlåning och i sin verksamhet. Världsbanken spenderade nyligen under ett år mer på koldioxidgenererande fossilbränsleprojekt (2,3 miljarder USD), än vad GEF totalt spenderade mellan 1994 och 98 (International Environment Reporter 15 April, 1998).
FN:s miljöprogram UNEP skapades redan vid FN:s miljökonferens i Stockholm 1972. Istället för att skapa en helt ny global miljöorganisation som underorganisation inom FN:s ram valde då regeringarna att kanalisera miljöåtgärder via UNEP genom FN-systemet (också genom FN:s olika specialiserade underorganisationer såsom FAO och WHO). Eftersom UNEP inte skulle driva projekt valde regeringarna att det endast skulle ha ett litet sekretariat. UNEP inrättade en miljöfond, men regeringarna visade sig inte särskilt entusiastiska med att bidra med resurser.
UNEP:s budget idag är på 100 miljoner dollar per år. Detta är ungefär lika mycket som vissa privata miljögrupper eller globala miljöorganisationer har till sitt förfogande. UNEP är mycket mindre än de flesta andra FN-program och dess resurser är obetydliga om man jämför med till exempel Världsbankens eller Internationella valutafondens. Trots detta har UNEP spelat en central roll i förhandlingar om internationella miljööverenskommelser. I Nairobideklarationen 1997 tydliggjordes UNEP roll och mandat. Några av de uppgifter som identifierades var att bevaka regionala och globala miljötrender, utveckla internationell miljörätt, uppmuntra implementering av nuvarande miljööverenskommelser och att bättre koordinera miljöåtgärder genom FN-systemet. Miljöpartiet anser att regeringen borde verka för en fördubbling av UNEP:s årliga budget.
Trots dessa reformsteg inom UNEP menar de flesta observatörer, däribland World Watch Institute, att detta är helt otillräckligt om dagens negativa miljötrend ska kunna vändas. Istället diskuteras det att uppgradera UNEP till en världsmiljöorganisation, WEO (World Environment Organization). Som när UNEP grundades är argumentet emot att om man skapar en starkare miljöorganisation så skulle det minska trycket på andra FN-organ att integrera miljöfrågorna i sin verksamhet. WEO skulle, förutom de uppgifter som UNEP har idag, tjäna som ett paraply för de olika sekretariaten som inrättats som följd av internationella miljööverenskommelser. WEO ska också aktivt följa implementeringen av nationella miljölagar. Genom att samla sekretariaten under ett tak kan det också öka möjligheterna för NGO:s att delta och bevaka genomförandet av internationella miljööverenskommelser. För att WEO ska fungera effektivt måste framtida miljööverenskommelser ge mandat för organisationen att agera. Även om WEO skapas har FN:s olika underorgan såsom FAO och WHO en viktig roll att spela när det gäller hållbar utveckling.
Miljöpartiet anser att UNEP borde uppgraderas till en världsmiljöorganisation (WEO) och att det är både nödvändigt och önskvärt att WEO inrättas på Johannesburgkonferensen. Detta behöver inte innebära att andra FN-organ minskar sina ambitioner att integrera miljöfrågorna i sina områden. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom, genom att uppvärdera miljöfrågorna inom FN kan man skapa ett större tryck på andra att integrera miljöfrågorna i sin verksamhet.
En annan viktig FN-aktör på miljöområdet är Kommissionen för hållbar utveckling (CSD) som skapades i samband med världsmiljökonferensen i Rio de Janeiro 1992. Det fungerar som ett forum där regeringar och NGO:s bevakar implementeringen av Agenda 21, utbyter information om vad som fungerar och inte fungerar samt diskuterar bristen på finansiering för innovativa tekniklösningar. Det finns också en rörelse över hela världen i städer och kommuner som arbetar för att skapa hållbara samhällen genom Agenda 21. CSD har uppmuntrat regeringar att förändra dagens ohållbara produktions- och konsumtionsmönster och att föra in gröna nyckeltal i sina nationalräkenskaper. Antalet NGO:s som deltar i CSD har fyrdubblats sedan 1993 och nådde 1999 upp till 800. Ministrar, lokala politiker, företag, ursprungsbefolkningar, bönder och miljöorganisationer har deltagit i dessa möten.
Vid FN:s konferens om miljö och utveckling 1992 i Rio de Janeiro fastslogs ett handlingsprogram för hållbar utveckling, Agenda 21, som betyder ”Dagordning för det kommande årtusendet”. Agenda 21 består av 40 kapitel i fyra avsnitt; sociala och ekonomiska dimensioner, bevarande och förvaltande av resurser, stärkande viktiga samhällsgrupper samt medel för genomförande.
Agenda 21 är inte ett juridiskt förpliktigande dokument, men däremot vilar ett politiskt och moraliskt ansvar på de olika länderna vad gäller arbetet för en hållbar utveckling. Därför har den lokala nivån fått en särskilt stor roll i Agenda 21-arbetet. Lokalbefolkningen ska tillsammans med kommunerna ta fram en lokal handlingsplan som är anpassad efter det egna närområdet, så att det är de lokala behoven och önskemålen som tas om hand.
När Agenda 21-processen inleddes i Sverige 1992 fanns ingen nationell samordning, utan arbetet sköttes självständigt från kommunernas sida. 1995 tillsatte regeringen en nationalkommitté för Agenda 21 med ledamöter från olika grupper i samhället. Kommittén fick bland annat till uppgift att följa och stimulera det svenska Agenda 21-arbetet. Hållbar utveckling kräver helhetstänkande. Därför utsåg regeringen i början av 1997 Delegationen för en ekologiskt hållbar utveckling. Delegationens uppgift var att starta arbetet med att integrera hållbar utveckling inom alla politiska områden. Sedan nationalkommittén avslutat sitt arbete har regeringen tillsatt en nationell samordnare för lokalt Agenda 21-arbete. Till sin hjälp får samordnaren Forum för ekologisk omställning.
Vid FN:s generalförsamlings extra möte 1997 gjordes en utvärdering av hur det gått med Agenda 21-arbetet runtom i världen. Jämfört med många länder har Sverige kommit ganska långt i sitt Agenda 21-arbete. På uppföljningsmötet 1997 antogs ett nytt fem- årsprogram inom FN, ”Program för det fortsatta genomförandet av Agenda 21”.
Två frågor har lyfts fram som särskilt viktiga för framtiden: Att bekämpa fattigdomen och att förändra produktions- och konsumtionsmönstren.
Vi idag har samlat på oss en massa erfarenheter via det lokala Agenda 21-arbetet i Sverige. Vid uppföljningsmötet som äger rum i Johannesburg nästa år gäller det därför att blicka bakåt för att på ett framgångsrikt sätt kunna komma vidare. Miljöpartiet anser att Johannesburgkonferensen ska vara en plattform för att utvärdera och uppfölja Agenda 21-arbetet globalt. En nationell uppföljning av det svenska Agenda 21-arbetet måste också omfatta en redovisning av alla problem som uppstod.
Alla länder borde lägga fram en nationell handlingsplan för hur man vill gå vidare med Agenda 21, för att ställa om samhället i en mer konsumtionssnål riktning, baserad på principen om rättvist miljöutrymme (se även eget kapitel nedan). Det är också viktigt att Sverige följer upp hur Agenda 21 kan bli integrerat i de lokala investeringsprogrammen (LIP) och deras efterföljande program.
De länder som kan betecknas som föregångare, Sverige, Nederländerna och Storbritannien, har förlorat mark på senare år. Andra länder som exempelvis Danmark börjar närma sig. Positivt eller negativt? Kanske inte enbart positivt. Det kan vara så att entusiasmen gått förlorad och engagemanget övergått till att bli mera medelmåttigt i takt med att eldsjälar mattas ut. Frågan hur vi kan uppmuntra folk att ändra sina livsvanor och konsumtionsmönster för att kunna uppnå en hållbar utveckling är fortfarande högaktuell.
Konkurrerande behov och motstridiga intressen, sociala, ekonomiska och politiska, framträder på den lokala och globala arenan och måste beaktas. Dessutom skiljer sig de nödvändiga förutsättningarna åt länder emellan och det tas oftast inte tillräcklig hänsyn till detta. Vi måste globalt sträva efter en win/win-situation. Det är en komplex förändring som behövs och den måste genomsyra alla stadier i samhällsutvecklingen. Pengar utgör en verksam faktor, dels kan fler aktiviteter startas, dels ger det en viktig signal utåt om hur betydelsefullt arbetet är.
Inför Johannesburgkonferensen måste Sverige samla in och sammanställa erfarenheterna som har gjorts med det nationella Agenda 21-arbetet. Hindren måste identifieras och undanröjas. Alla nödvändiga led från beslutsfattare till individ måste integreras. Sverige måste ta lärdom av sammanhangen mellan det lokala och det globala Agenda 21-arbetet, men man måste också ta hänsyn till olikheterna.
Sedan seklets början har utslagningen av den biologiska mångfalden accelererat i skrämmande omfattning. Enligt beräkningar är det möjligt att det försvinner 100 arter per dag! Inte sedan den katastrof för 65 miljoner år sedan då dinosaurierna dog ut har antalet arter minskat lika snabbt.
Enligt uppskattningar av FAO har vi sedan seklets början förlorat upp till 75 % av den genetiska variationen i de odlade växtsorterna världen över. Ett exempel är världens skogar som idag skövlas snabbare än någonsin tidigare. 17 miljoner hektar huggs eller bränns varje år. Det är en yta stor som en tredjedel av Sverige. I världshaven har idag ungefär 70 % av den kommersiellt tillgängliga mängden fisk utnyttjats. Förutom att ta upp för mycket fisk tar vi också varje år upp närmare 30 miljoner ton s k bifångster, dvs sådant som följer med av ”misstag”. Hit hör t ex sköldpaddor, delfiner och sjöfåglar samt fiskar som är så små att de egentligen borde vara kvar i havet.
Genom att varje år släppa ut drygt 20 miljarder ton koldioxid, främst i samband med förbränning av kol, olja och gas, höjer vi hela tiden temperaturen på jorden genom den växthuseffekt detta skapar. Detta hotar på sikt såväl hela ekosystem som växt- och djurarter, inklusive människor i många länder.
Att bevara djur- och växtarter är av speciell betydelse för nu levande och för kommande generationer. Miljöpartiet anser att vi måste bevara naturens mångfald för att naturen och arterna har ett egenvärde, för dess nyttjade och vilande ekonomiska värde, för att den höjer människans livskvalitet och för att det är troligt att ekosystemen blir känsligare om de innehåller färre arter. Den biologiska mångfalden måste bevaras. Med biologisk mångfald menas arter, ekosystem och den genetiska variationen inom arterna. I dag minskar denna mångfald vilket är ett av de största miljöhoten vi står inför.
Sverige måste aktivt följa upp arbetet med konventionen om biologisk mångfald både nationellt och internationellt. De rika länderna måste täcka huvudkostnaderna vid skyddandet av den globala artrikedomen eftersom dessa länders aktiviteter utgör det största hotet mot den biologiska mångfalden. Sverige skall implementera och tillämpa samtliga konventioner om biologisk mångfald som Sveriges regering skrivit under.
Det är nödvändigt att skydda alla arter och deras livsmiljöer från utrotning, både globalt och lokalt. Sverige är medlem i den internationella naturvårdsunionen IUCN, som föreslagit att 10 % av alla representativa naturtyper skall bevaras för att säkerställa biologisk mångfald. Detta mål är accepterat bl.a. av Australien och håller där på att genomföras. Vi anser att Sverige borde ansluta sig till denna internationella överenskommelse och tillämpa den.
Konventionen om biologisk mångfald (CBD) antogs under Riokonferensen 1992, och har hitintills undertecknats av 170 stater. Dess syfte är att säkra förutsättningarna för en fortsatt rik biologisk mångfald på jorden. CBD tar fasta på att de lokala samhällen som genom årtusenden utvecklat de genetiska resurserna och vidmakthåller kunskapen om dessa är oumbärliga för deras bevarande. De och deras länder har därför enligt CBD en självklar rättighet till kontroll och inflytande över hur de används. Länderna som undertecknat CBD förbinder sig att säkerställa att lagstiftning som berör uppfinningar inom bioteknologi garanterar en rättvis fördelning av förbättringar och vinster från de produkter som utvecklas på basis av biodiversitet, särskilt med hänsyn till länderna i syd.
Ingen lagstiftning kring intellektuell äganderätt får införas som står i konflikt med bevarande och uthållig användning av genetiska resurser. Vidare ska inget land kunna få tillgång till genetiska resurser i andra länder utan respektive lands godkännande, och länderna i syd ska garanteras överföring av viktig teknologi inom området från nord.
Den tydliga ambitionen är att utjämna det orättvisa utbytet av genetiska resurser mellan länder i nord och syd. Bakgrunden är att över 90 % av världens genetiska resurser är knutna till biotoper i syd. Det är också dit världens bioprospektörer söker sig för att finna kommersiellt värdefulla genetiska och biokemiska resurser för jordbruks-, läkemedels- och övrig bioteknologisk industri. Bioprospektörernas råmaterial är den mångfald av växter, djur och mikroorganismer som tagit naturen årmiljoner att utveckla och som vi människor efter hand lärt oss ta tillvara.
Det gäller kunskap om vilka plantor som botar sjukdomar och hur man extraherar och bevarar de läkande beståndsdelarna ur dem, om vilka sorter som är särskilt värdefulla ur näringssynpunkt eller har bra fibrer. För de odlade växterna och husdjuren har vi selekterat fram egenskaper som härdighet och anpassning till det lokala klimatet.
Då World Trade Organization, WTO, bildades 1 januari 1995 trädde samtidigt TRIPS-avtalet i kraft. Samtliga WTO:s 130 medlemsstater är således skyldiga att följa det. Avtalet reglerar skydd av immaterialrätt, det vill säga äganderätt på kunskap, exempelvis copywright, varumärken och patent. Enligt artikel 27 i TRIPS-avtalet åläggs samtliga WTO:s medlemsländer att införa patentlagstiftning på alla områden inklusive växter och djur. Trots att artikeln innehåller en passus om att dessa ska kunna undantas, innebär andra formuleringar att det i praktiken blir omöjligt.
Den transnationella livsindustrin med USA i spetsen var starkt pådrivande för avtalets formuleringar beträffade ländernas skyldigheter att införa patent på dessa områden. TRIPS-avtalets krav på patentlagstiftning för genetiska resurser innebär att avsikten med konventionen om biologisk mångfald helt nonchaleras. Denna motsättning har ännu knappast uppmärksammats på officiell nivå av det internationella samfundet. Men organisationer världen över som arbetar för bevarande av biologisk och kulturell mångfald, ursprungsbefolkningars rättigheter, för de 1,4 miljarder människor som får sin försörjning från småjordbruk och för en uthållig utveckling har med bestörtning tagit del av innehållet i TRIPS-avtalet.
Idag odlas 75 % av hela Asiens risareal med ett fåtal högavkastande men extremt känsliga sorter som kräver ett uniformt odlingssystem med bevattning och höga insatser av bekämpningsmedel och handelsgödsel.
Förutom miljöproblem i form av exempelvis vattenbrist och resistens hos skadeinsekter och sociala problem i form av utslagning av bönder som inte har råd med dyra insatsvaror leder detta till en accelererande utarmning av den genetiska resursbasen. Traditionellt omfattas våra kulturväxter av rättighet för jordbrukare att fritt ta utsäde för eget behov. Växtförädlare får använda andra växtförädlares sorter i det vidare förädlingsarbetet. Om däremot patent beviljas inom växtområdet saknas dessa rättigheter. Skulle en växt innehålla flera skyddade gener blir bonden skyldig att betala ersättning till var och en av patentinnehavarna. I värsta fall kan alltså de traditionella användarna tvingas betala för att använda samma genetiska material som de själva över generationerna varit med om att utveckla.
Redan idag finns åtskilliga exempel på hur bioprospektörer tagit patent på kunskaper och genetiskt material som utvecklats och därmed rättmätigen bör kontrolleras av lokala samhällen, eller på processer med traditionell användning. Denna företeelse brukar gå under benämning ”biopiracy”. Det finns idag inget internationellt regelverk för skydd av kollektiv kunskap om genetiska resurser. CBD innehåller grundstenarna till sådana, men genom TRIPS-avtalet hotas detta banbrytande arbete att helt köras över.
Livsmedelsindustrin hävdar att utvecklingen av nya supersorter och bioteknologi enbart är deras bidrag till att rädda mänskligheten undan svält. Att föda världen är en bra slogan, men tyvärr inte särskilt vinstgivande eftersom de fattiga inte har råd att betala dyrt superutsäde. Hitintills har resultaten också varit nedslående vad beträffar genteknologins bidrag till att säkra världens livsmedelsförsörjning. Egenskaper hos de sorter som hitintills tagits fram handlar främst om resistens mot ett visst bekämpningsmedel – som givetvis också tillhandahålls av samma företag.
Det senaste tekniska genombrottet på området är ”terminatortekniken”, en metod för att ta fram utsäde som inte gror om det sås i nästa generation. På så vis hoppas företagen slutgiltigt komma tillrätta med ”problemet” med böndernas traditionella rätt att fritt ta utsäde. Hitintills har forskarna endast lyckats använda tekniken på tobak och bomull, men förhoppningarna sträcker sig betydligt längre. Metoden uppges vara särskilt intressant för länderna i syd.
Det är inte svårt att inse vad som blir följden av en lyckad etablering av utsäde med terminatorgenen på marknaden hos dåligt utvecklade länder i syd. Vad händer det år då distributionen av utsädet misslyckats, och bönderna inte längre har något eget sparat utsäde de kan så av? Det är inte särskilt förvånande att företagen drivs av eget vinstintresse då de tar patent på liv och andra kulturers traditionella kunskap.
Det internationella samfundet bör däremot ha vidare ambitioner för mänskligheten. CBD tar en grundläggande ansats i arbetet för att säkra rik kulturell och biologisk diversitet. Men trots att CBD liksom TRIPS är legalt bindande saknar mångfaldskonventionen de effektiva mekanismer för ”konfliktlösning”, dvs sanktion, som TRIPS har. På så vis riskerar CBD, trots höga ambitioner, att bli ett tandlöst instrument.
Det yttersta syftet med internationella avtal är att garantera världens befolkning en tryggad framtid. Det är regeringarnas och det internationella samfundets skyldighet att ställa upp regler som inte bara ger företagen rättigheter och regeringarna och det civila samhället skyldigheter, utan också tvärtom.
Därför anser Miljöpartiet att svenska regeringen i enlighet med dess uttalade ambitioner om att främja en uthållig utveckling klargör sin position i konflikten mellan avsikterna med CBD- och TRIPS-avtalen. Konventionen om biologisk mångfald ska väga tyngst. Vi anser att internationella handelsavtal skall underställas FN-konventionen om biologisk mångfald.
Tropikskogarna är jordens artrikaste ekosystem. Här finns de flesta av jordens växt- och djurarter, skapade under miljontals år. På en 30 km2 stor yta i Amazonas har forskare identifierat 1800 olika dagfjärilsarter. Av dessa är drygt 300 nya för vetenskapen. Det är lika många fjärilsarter som det finns i hela Europa! På en 100 x 100 meter stor yta i en tropisk regnskog finns uppemot 100 olika trädarter. I hela Sverige finns ett trettiotal naturligt förekommande trädarter. Över 170 000 km2 tropikskog försvinner varje år, vilket motsvarar en dryg tredjedel av Sveriges yta. Miljontals år av evolutionens utvecklade arter brinner upp eller huggs ner. Trots allt naturvårdsarbete som bedrivs och trots alla larm och vackra ord är detta mer aktuellt än någonsin.
Med avskogningen följer ofta många allvarliga miljöeffekter, som t ex klimatförändringar, jorderosion, översvämningar och torka. Regnskogsavverkningarna medför också svåra sociala och kulturella problem då ursprungsbefolkningar och lokala samhällen berövas sin hemvist och möjlighet till försörjning. En av de starkaste drivkrafterna bakom att den tropiska skogen försvinner är vår konsumtion av tropiska skogsprodukter. I många länder sker en planerad omställning från mångfald till enfald, d v s från en tropisk skog med stor artrikedom av växter och djur till plantager med bara en gröda t.ex. massaved, palmolja och gummi. Bakgrunden till detta är att man vill omvandla regnskogen till något som är mer produktivt för företagen och kan generera exportinkomster för landet.
En viktig strategi i att bevara de tropiska skogarna är att stärka lokalsamhällenas och ursprungsbefolkningarnas rättigheter till kontroll över sina egna naturresurser, t ex via Forest Stewardship Council (FSC). FSC håller på att utarbeta ett internationellt system för märkning av timmer som producerats på ett miljömässigt och socialt ansvarsfullt sätt. Genom märkning ges vi som konsumenter en möjlighet att välja – och att välja rätt.
Sverige tillhör de länder i världen där skogsnäringen intar en viktig position. Därför skulle det vara naturligt att Sverige agerar energiskt internationellt mot en skogsavverkning som inte tar hänsyn till en långsiktig ekologisk utveckling. Miljöpartiet anser att Sverige bör ta en ledande roll internationellt för att stoppa den pågående globala skogsskövlingen. Sverige bör också under Johannesburgkonferensen verka för att FSC:s certifieringssystem (se nedan) förankras i den internationella skogskonventionen.
Forest Stewardship Council (FSC) är en oberoende, internationell medlemsorganisation som har sitt säte i Oaxaca, Mexico. FSC ska uppmuntra till miljöanpassat, samhällsnyttigt och ekonomiskt livskraftigt bruk av världens skogar. FSC verkar för ett frivilligt ackrediteringsprogram för organisationer och företag som certifierar skogsbruk. Nedan redovisas en sammanfattning av FSC:s tio principer. Under respektive princip finns ett antal kriterier vilka ej anges i denna sammanfattning.
Överensstämmelser med lagar och FSC:s principer: Skogsbruket ska respektera alla tillämpliga lagar i landet där det äger rum, internationella avtal och överenskommelser som landet förbundit sig att följa samt överensstämma med alla FSC:s principer och kriterier.
Ansvar beträffande ägande- och nyttjanderätter: Långsiktiga ägande- och nyttjanderätter till mark- och skogsresurser ska vara klart definierade, dokumenterade och lagligt fastställda.
Urbefolkningars rättigheter: Urbefolkningars lagliga eller hävdvunna rättigheter att äga, nyttja och sköta sina marker, territorier och resurser ska erkännas och respekteras.
Förankring i samhället och arbetarnas rättigheter: Skogsbruket ska bibehålla eller förstärka de lokala samhällenas och de anställdas sociala och ekonomiska välfärd.
Skogens nytta: Skogsbruket ska uppmuntra effektivt nyttjande av skogens mångfald av produkter och värden för att säkerställa ekonomisk livskraft och ett vitt spektrum av miljömässiga och sociala nyttigheter.
Påverkan på miljön: Skogsbruket ska bevara biologisk mångfald och därmed förbundna värden, vattenresurser, jordar samt unika och känsliga ekosystem och genom detta upprätthålla skogens ekologiska funktioner och integritet.
Skötselplaner: En plan avpassad efter brukningsåtgärdernas omfattning och intensitet, ska upprättas följas och ajourhållas. De långsiktiga skogsbruksmålen, och hur de nås, ska finnas klart angivna.
Uppföljning och utvärdering: Skogstillstånd, avkastning av skogsprodukter, leveransvägar och skötselåtgärder, och därvid förbundna sociala och miljömässiga konsekvenser, ska följas upp och utvärderas i former som anpassas efter brukningsåtgärdernas omfattning och intensitet.
Bevarande av naturskogar: Urskogar, skogar av naturskogskaraktär och områden av stor miljömässig, social eller kulturell betydelse ska bevaras. Sådana områden får inte ersättas med trädplanteringar eller övergå i annan användning.
Plantageskogsbruk: Plantager ska planeras och skötas i överenskommelse med principerna och kriterierna 1–9 samt i enlighet med kriterierna under princip 10. Plantagerna kan bidra till att tillfredsställa världens behov av skogsprodukter och medföra social och ekonomisk nytta i olika avseenden, och de ska vara ett komplement till skötsel av naturliga skogar, och minska trycket mot dessa.
Rent vatten, vårt viktigaste livsmedel, är redan idag en bristvara på många håll i världen. Enligt FN saknar redan idag en miljard människor tillgång till rent dricksvatten. Redan idag dör upp till femtontusen människor varje dag på grund av vattenbrist eller förorenat vatten. Beräkningar visar att tre miljarder människor eller två tredjedelar av jordens befolkning kommer att bo i områden med vattenbrist år 2025. Om nuvarande trend håller i sig kommer efterfrågan på rent vatten om 25 år ha ökat med 56 procent mer än vad som finns tillgängligt. Orsakerna till att de användbara vattenresurserna minskar dramatiskt är bland annat ineffektiv användning, utsläpp av orenat avloppsvatten och ökat befolkningstryck.
Därmed ökar också risken för konflikter om vattenresurserna, vattenfrågan betraktas redan på många håll som del av säkerhetspolitiken. T ex hotade Malaysia som står för hälften av Singapores vattenförsörjning att avbryta leveranserna sedan Singapore kritiserat Malaysias regeringspolitik. Mycket har skrivits om de potentiella vattenkonflikterna i Mellanöstern, där vattenresurser redan idag är knappa.
På FN-toppmötet som föregick millennieförsamlingen vädjade FN:s generalsekreterare om att medlemsstaterna skulle anta målet att till år 2015 halvera det antal människor som saknar säker tillgång till vatten till ett rimligt pris. FN försöker skapa globala regler för vattenhantering och har för det ändamålet skapat en konvention. Denna har dock endast undertecknats av 16 länder och ratificerats av 9 medlemsländer.
Som en utväg från den rådande vattenkrisen menar många regeringar, under tryck från multinationella företag, att vatten kan transporteras från det ena området till det andra. Detta öppnar också för en privatisering av vattendistributionssystemen och en expansion för mer förpackningar och kan knappast betraktas som en hållbar väg. Den marina miljön är hotad av okontrollerat fiske, av föroreningar och av direkt fysisk förstörelse.
Mellan en och två miljarder människor får sitt primära proteinintag från de kustnära marina ekosystemen. En stor del av världens människor bor redan i kustområdena och den växande befolkningen med storstadens livsstil utgör en stor påfrestning på redan ansträngda kustmiljöer. Mangroveskogar och korallrev hör till de särskilt hotade kustmiljöerna. Samtidigt spelar dessa en nyckelroll i de näringskedjor som förser befolkningen med fisk och skaldjur. Haven och kustområdena är oftast de slutgiltiga mottagarna av föroreningar, och den ökade miljöbelastningen innebär att mänsklighetens ekologiska påverkan blir allt större från en nivå som redan idag är ohållbar. Miljöpartiet anser att Sverige under Johannesburgkonferensen särskilt bör uppmärksamma tillgång till rent vatten som det mest akuta miljöproblemet.
Världsbefolkningen har det senaste seklet tredubblats – vi är nu 6 miljarder. Under samma period har energi- och råvaruförbrukningen tiodubblats. Enligt FN:s prognoser kan vi räkna med ytterligare 4 miljarder världsmedborgare nästa sekel. De flesta kommer att bo i tredje världens storstäder. Alla strävar efter västerländsk standard samtidigt som våra gemensamma resursbaser håller på att ta slut. Att tillfredsställa dagens 6 miljarder människor och de ytterligare 4 miljarder som tillkommer nästa sekel är omöjligt inom ramarna för dagens ekonomiska system. Vi som lever nu är på väg att gemensamt överskrida världens bärkraft. Fortsätter konsumtionen att växa, på det sätt som nu sker, räcker inte jordens resurser till; det skulle behövas två jordklot till om varje människa skulle ges samma rätt som vi i den redan materiellt rika delen av världen tagit oss.
Miljöpartiet kan inte acceptera att ekonomiska teorier väger tyngre än ekologiska realiteter. Vi, den här generationen i den rika världen, lever på en nivå som är långt ifrån hållbar. I dag utnyttjar 20 % av jordens befolkning 80 % av resurserna. Det enda världens regeringschefer var överens om i New York på uppföljningskonferensen 5 år efter Rio var att man inte lyckats vända de negativa trenderna och att miljöproblemen istället ökat. Många har försökt att beräkna hur mycket resurser vi kan utnyttja per person i ett långsiktigt hållbart samhälle. Om hela jordens befolkning skulle anamma västvärldens livsstil anser man att jorden långsiktigt kan föda 500 miljoner människor.
Fattigdom är ett globalt problem: De ekonomiska klyftorna ökar i alla länder och mellan länderna. Avskaffandet av fattigdomen har nu blivit den övergripande inriktningen inom FN-systemet, i utvecklingsbankerna och i bilaterala biståndsorganisationer.
I dag går nettoflödet av ekonomiska resurser från fattiga länder till rika. U-länderna betalar mer i amorteringar och räntor på lånen från de rika länderna än vad de får tillbaka i bistånd. Denna skuldfälla förvärras genom Världsbankens och Internationella valutafondens omfattande strukturanpassningsprogram som länderna måste följa för att få fortsatta lån. Programmen går ut på att anpassa u-ländernas ekonomier till den export- och importinriktade världsekonomin. Följden blir minskad självtillit och ett ökat beroende av i-länderna. Samtidigt medför strukturanpassningen att budgeten för socialvård, hälsovård och skola ofta måste skäras ned.
Miljöpartiet anser att Sverige aktivt skall föregå med gott exempel genom att skriva av de fattiga ländernas skuldbörda. Dessutom bör Sverige under Johannesburgkonferensen arbeta för en allmän avskrivning av utvecklingsländernas offentliga skulder till stater, Internationella valutafonden och Världsbanken.
Ett krav som förts fram på sista tiden är även att det måste anställas fler ekonomer i Världsbanken som har kunskap om de specifika problem som finns i tredje världen. Miljöpartiet anser att Världsbanken och andra sk Bretton Woods-institutioner spelar en central roll i det internationella utvecklingssamarbetet. De utgör en del av FN-systemet. Praktiskt taget hela det svenska multilaterala stödet (ca 85 %) kanaliseras genom FN:s organ för ekonomisk och social utveckling, inklusive Bretton Woods-institutionerna. Härtill kommer stöd till de regionala utvecklingsbankerna i Afrika, Asien och Latinamerika, Internationella jordbruksfonden, IFAD, och Nordiska utvecklingsfonden, NDF.
För att det svenska agerandet i FN skall ha ett så brett stöd och en så bred förankring som möjligt deltar under några veckor varje höst representanter för riksdagspartier och folkrörelser i FN-delegationen i generalförsamlingen i New York. Till stora FN-konferenser inbjuds på samma sätt partier och folkrörelser till samråd och deltagande. Detta bidrar till att Sverige tar upp frågor som har brett folkligt stöd. Inför samarbetet med Bretton Woods-institutionerna äger ett visst informellt samråd, framför allt i fråga om skuldfrågorna, rum med vissa enskilda organisationer. Däremot saknas helt parlamentariskt inflytande.
Miljöpartiet anser att det skulle vara värdefullt att inrätta ett speciellt råd med deltagande från de politiska partierna och enskilda organisationer för samråd angående det svenska agerandet i frågor som rör Världsbanken och de övriga Bretton Woods-institutionerna. Miljöpartiet anser att marknaderna i de rika länderna tullmässigt måste öppnas för de fattiga ländernas produkter, inklusive jordbruks- och textilprodukter. De fattiga länderna bör få upprätthålla ett visst skydd för framväxande och ännu svaga näringsgrenar. Biståndet är viktigt som ett av fattigdomsbekämpningsinstrumenten. Sverige bör sätta kraft bakom fattigdomsperspektivet genom att ge detta högsta prioritet och ökade resurser, i policyformulering såväl som i implementering.
Miljöpartiet anser att det svenska biståndsmålet snarast bör öka till minst 1 procent av BNP och därefter under innevarande decennium till 2 procent. De svenska folkliga organisationerna bör kanalisera hälften av det svenska biståndet. Vad beträffar inriktningen på biståndet inom ramen för fattigdomsbekämpningen bör kvinnoperspektivet vara centralt. Miljöpartiet anser att utan att främja jämställdhet mellan kvinnor och män i hela världen, och utan att förbättra kvinnornas situation på alla nivåer och områden, skapas ingen uthållig utveckling. Även de handikappades mycket svåra situation i mottagarländerna bör beaktas särskilt.
En samhällsstruktur byggd på demokratisk grund är en nödvändig komponent för en effektiv fattigdomsbekämpning styrd av de fattigas egna prioriteringar och kontrollerad av dem. Det civila samhällets folkliga organisationer spelar en mycket viktig roll i demokratiseringsprocessen. De underlättar också den nödvändiga satsningen på småskalighet och mångfald som ger en bred bas för inkomstgenrerande arbete, fattigdomsbekämpning och uthållig utveckling. Miljöpartiet anser att dessa folkliga organisationer i de fattiga länderna borde utgöra en särskild målgrupp för Sveriges biståndsverksamhet.
Tobinskatten är ett förslag om en global skatt på valutatransaktioner. Det innebär i korthet att en global skatt för att valutatransaktioner införs för att dämpa valutatransaktioner, vars enda syfte är kortsiktiga vinster på grund av växlande räntor och växelkurser.
En rörlig växelkurs, vilket är det vi har idag, har stora fördelar i och med att den medger varierande förändringar i växelkurser vid förändrade förhållanden i handel och ränteläge. Problemet med dagens situation är att endast 3–18 procent av handeln med valuta är kopplad till verklig produktion. 82 procent av valutahandeln sker inom kortare intervaller än en vecka. Valutahandeln uppskattas idag omsätta mellan 1300 och 1800 miljarder US dollar dagligen. En betydande del av transaktionerna utförs av automatiska handlare som reagerar och handlar vid mycket små kursväxlingar.
Men, även vid stabila institutionella förutsättningar, vilket ofta åberopas som tillräckligt för att förebygga häftiga spekulationer, kan en ekonomi i dagens situation skadas kraftigt vid en spekulationsvåg. Utöver det här hotas hela det finansiella systemet av en möjlig systemkrasch på grund av centralbankernas och de internationella bankernas kraftigt begränsade förmåga att intervenera vid dagens handelsvolymer. Internationella valutafonden, IMF, räknar med 11 finansiella krascher sedan 1973 och omfattningen och hastigheten av dem ökar.
Införandet av en Tobinskatt är en viktig del i att komma tillrätta med de här problemen. Detta är en lösning som dessutom räknas driva in mellan 100 och 300 miljarder US dollar årligen; pengar som kan investeras i fattigdomsbekämpning, i hållbar utveckling, för att stärka FN och till skuldavskrivning till de fattigaste länderna. När skattebasen är svårare att styra på nationell nivå är det också nödvändigt att finna nya sätt att finansiera global rättvisepolitik. Förslaget om en Tobinskatt drivs av den internationella Attacrörelsen och av gröna partier över hela världen. Fler politiker börjar nu se värdet av att införa en sådan skatt på den internationella valutaspekulationen. Kanadas parlament har uttalat sig för förslaget, liksom EU:s AVS-råd, som består av parlamentariker från EU, Stilla Havet, Västindien och Afrika. Det pågår över hela världen nationella, lokala och internationella upprop för en Tobinskatt som ständigt vinner ett starkare gehör. Ett första steg mot en Tobinskatt är en internationell forskningspanel med syfte att utreda och kartlägga de institutionella och juridiska förutsättningarna.
Det internationella finansiella systemet har genomgått många kriser de senaste åren. För att världsekonomin ska fungera bättre krävs rättvisare spelregler för de finansiella transaktionerna och handel som inte ensidigt dikteras av världens rika.
I en värld där det blir allt svårare för nationalstaterna att reglera de multinationella företagen kan de gå från inhemsk avreglering till global reglering av marknaden. Miljöpartiet anser att det krävs en Tobinskatt för att stabilisera världsekonomin, skuldavskrivningar och ökade åtaganden från de rika länderna att ge bistånd till de fattigare.
Det är nödvändigt att en bred och djup debatt förs om tillväxtens förhållande till ekologiska realiteter. Miljöpartiet vill, tillsammans med den gröna rörelsen, bredda debatten till global nivå. De ekonomiska nyckeltal som i den politiska debatten används för att beskriva nationers, och världens, utveckling är således djupt missvisande eftersom de mest avgörande delarna inte finns med.
Samtidigt som BNP-tillväxten kan vara god, börsvärden öka och världshandeln växa kan vi se hur den verkliga situationen på jorden förvärras. Den ofta blinda jakten på ”positiv utveckling” av de traditionella ekonomiska nyckeltalen hotar att leda oss in i en återvändsgränd i tron att vi är på väg in i ett bättre samhälle. Men vi kan inte köpa oss ett hållbart klimat den dag växthuseffekten leder till översvämningar och massflykt. Vi kan inte ens köpa oss ett nytt ozonskikt den dag det inte räcker för att skydda oss mot livsfarlig strålning.
Det är därför nödvändigt att beskriva verkligheten på ett bredare och djupare sätt än det sätt som blivit vanligt. Miljöpartiet anser att gröna nyckeltal är en bit på väg och en förutsättning för att beslutsfattare skall kunna ta optimala beslut. En förutsättning för att människan skall kunna leva i en hållbar materiell välfärd är att energi och andra naturresurser används på ett effektivare sätt.
Om alla ska kunna leva på vår standard måste resursförbrukningen per capita i västvärlden minska med 90 %. Det brukar kallas faktor 10 och anges ofta som ett krav för långsiktigt hållbar utveckling på jorden. Det kräver radikalt förändrade tankemönster och ny teknik. Sverige bör därför utarbeta en strategi för att uppnå ett tiofalt mer effektivt utnyttjande av naturresurser, dvs en strategi för faktor tio. Detta, kombinerat med en ny syn på välfärd – där kultur, fri tid, delaktighet och sociala kvaliteter växer på bekostnad av traditionell materiell tillväxt – kan ge oss förutsättningar för att bygga ett ekologiskt hållbart samhälle. Miljöpartiet anser att det är Sveriges uppdrag att bl a via såväl opinionsbildning som politiska beslut förändra system, strukturer och normer i såväl det lokala som det globala samhället så att människan och hennes liv tas på allvar, att vi gemensamt kan leva på ett sätt som alla kan leva på alltid.
De ekologiska fotavtryck vi lämnar efter oss skall inte kväva kommande generationers möjligheter till ett gott liv, utan tvärtom underlätta det. Det är vår skyldighet att verka för att livsstil, teknik och normer medför att vi kan leva på ett rättvist miljöutrymme ur ett globalt perspektiv.
Miljöpartiet har en grön vision om en värld med ren luft, ren jord och rent vatten. En värld där miljöutrymmet är rättvist fördelat och där alla människor lever ekologiskt hållbart. Vi ser fram emot den utvecklingen och vill skynda på den. Med vetskapen om att omställningen förestår har vi alla fördelar av att starta utvecklingen, även storskaligt. Det kräver att vi integrerar ett ekologiskt tänkande i våra ekonomiska modeller.
Det kräver att vi vågar prova nya vägar och ser möjligheterna i det nya som måste komma. Det kräver politiskt mod att ompröva gamla värderingar och gamla lösningar. Det kräver att vi ifrågasätter det kemikaliesamhälle vi har idag och vågar se samband mellan sjukdomar som allergi och miljöförstöring. Det krävs förändringar som förhoppningsvis ger oss en bättre livskvalitet och långsiktig hållbarhet i framtiden och en möjlighet till ett rättvist miljöutrymme för alla. Det är vi i den rika världen som måste finna modeller för detta framtida samhälle. Det är vi som idag tar för oss för mycket per capita. Miljöpartiet anser att Sverige under Johannesburgkonferensen bör ta initiativet till en global diskussion om rättvist miljöutrymme, faktor tio och gröna nyckeltal.
En fråga av stort intresse för den internationella miljörätten är möjligheten att få internationella konventioner och traktater tillämpade och auktoritativt tolkade av någon tredje part. Nära kopplad till denna fråga är även frågan om genomförande av internationella miljörättsliga avtal. Ett stort praktiskt problem inom den internationella miljörätten är att mycket få fördragsslutande parter vill att tvister rörande internationella miljörättsliga avtal ska slitas av internationella domstolar av typen Internationella domstolen i Haag.
Domstolspraxis har haft viss inverkan på hur internationell miljörätt utvecklats rörande gränsöverskridande föroreningar. Praxis har också skapat vissa formella krav på vilken hänsyn som bör tas till angränsande stater. Det potentiella hotet av att bli dragen inför ett internationellt forum kan påverka stater i deras handlande och öka benägenheten att agera i enlighet med ingångna Internationella avtal, trots att de formellt måste acceptera domstolens kompetens att döma i frågan.
Ändå är det så att den praxis som finns endast ger begränsade förutsättningar att analysera och bedöma olika nationers agerande i frågor rörande internationellt miljöskydd eftersom floran av juridiska instanser och forum på området är så stor och spretig. En internationell miljödomstol skulle troligen behövas för att öka rättssäkerheten inom den internationella miljörätten.
Om viktiga miljökrav är alltför vagt implementerade i nationell rätt kommer myndigheter – som har att bedöma rättsläget – i sin bedömning att använda sig av den praxis som finns på området. Inom EU har EG-domstolen fastslagit hur olika delar av EG-rätten ska tolkas. Inom den internationella miljörätten skulle man kunna säga att varje stat åtnjuter tolkningsföreträde rörande hur internationella konventioner ska tolkas och därmed implementeras. Detta medför svårigheter för ett heltäckande och homogent genomförande av den internationella miljörätten på ett riktigt sätt. För att undvika att stater tolkar miljökonventioner på ett minimalistiskt sätt har ett alternativ till internationell miljödomstol utvecklats. Uppgiften att slita tvister sköts istället av internationella institutioner under olika konventionsorganisationer. Institutionerna utvecklar rekommendationer, resolutioner och beslut som specificerar konventionernas innehåll. Vid tolkningar av vad en internationell konvention egentligen innebär och vilka krav som i själva verket ställs är det därför mycket vanligt att man i högre utsträckning använder sig av de nyssnämnda instrumenten som tolkningsunderlag tillsammans med konventionstexten än att man går till praxis, eftersom någon sådan i själva verket sällan existerar.
Internationella organisationer sysslar ibland även med direkt implementering av internationella överenskommelser. Inom ett antal miljökonventioner förväntas staterna mäta och rapportera resultatet av sina ansträngningar på miljöområdet. Anklagelser om otillräcklig åtlydnad av konventionen kan inom detta system innebära krav på klargörande från den anklagade staten. Den juridiska och tvistslitande funktionen med denna typ av institut handlar mer om förhandling och förlikning än om dömande verksamhet. Inom några konventioner har speciella implementeringskommittéer el dyl utarbetats för ”non-complience procedures”. Hittills är det för tidigt att uttala sig om någon eventuell inverkan på staters agerande p.g.a. den här typen av organ. Eftersom dessa kommittéer ofta är relativt opartiska kan de ändå enligt juridiska bedömare anses som domstolsliknande, och deras ståndpunkt i frågan huruvida en stat agerat i strid med en konvention kan ses som ett relativt auktoritativt uttalande i frågan, även om det inte formellt leder till något folkrättsligt ansvar.
Vid sidan av den internationella kontrollen görs ofta viktiga ansträngningar inom staterna för att uppföljning av konventionerna ska ske. Olika intresseorganisationer (t.ex. miljöorganisationer) och andra påtryckande grupper kan fungera som vakthundar mot sina egna nationella regeringar, för att få internationella avtal implementerade på ett ur miljöhänsyn bra sätt. I vissa stater kan en talan i nationell domstol eller ärende hos annan myndighet grundas direkt på internationella avtal. Så är dock inte fallet i Sverige där huvudregeln är att ett internationellt avtal måste vara inkorporerat i svensk lagstiftning för att innehållet i avtalet ska kunna utgöra rättslig grund för talan i en nationell domstol.
Under de senaste tio åren har två saker påverkat utvecklingen av den internationella miljörätten i mycket hög grad. Det första är den stora ökningen av det antal regler som gemensamt skapar den internationella miljörätten, innehållande både formella/administrativa regler och mera materiella sådana. Den andra är den praxis som vuxit fram på den internationella miljörättens område innehållande domar och beslut från olika ”juridiska och kvasijuridiska instanser” p.g.a. av det antal tvister som slits där. Dessa två företeelser gör att vi kan räkna med att ett stort antal internationella miljörättsliga fall kommer att uppmärksammas.
Dessa domar kommer att kunna tjäna till ledning i vissa nationella miljömål runt om i världen. Den här utvecklingen väcker många frågor av vilka två enligt Miljöpartiet i det här aktuella hänseendet får anses särskilt viktiga. För det första: Är existerande eller nya internationella domstolar rätt rustade att möta utmaningarna som den internationella miljörätten innebär? För det andra: Vad händer när två eller fler internationella domstolar konfronteras med samma eller liknande frågor och kommer till olika slutsatser? Frågorna rör egentligen folkrättsliga områden som till sin karaktär inte endast är miljörättsliga.
FN måste möta de behov som en era av snabb utveckling av den internationella miljörätten skapar. En del internationella domstolar agerar mer bekvämt än andra på det miljörättsliga området och det finns nu uppenbarligen en stor risk att oförenliga domslut kommer att tas av olika domstolar. Behovet av en övergripande jurisdiktion, som kan integrera olika angreppssätt och smälta samman dem till en gemensam linje/utveckling av praxis, verkar stort.
En sådan instans måste också kunna försäkra att miljörättsliga frågor behandlas som en naturlig del av folkrätten, där folkrätten både påverkar och påverkas av den internationella miljörätten. Vissa generella domstolar (dvs ej specialinriktade miljödomstolar) t.ex. av typen EG-domstolen är uppenbarligen väl rustade för att handha miljörättsliga frågor. Andra såsom Internationella domstolen i Haag har svårare att på ett bra sätt handha dessa frågor på det sätt som frågornas speciella karaktär och utveckling kräver.
Det står klart att FN på något sätt måste ta ett grundligare grepp om frågan hur en enhetlig god internationell miljörättslig praxis ska kunna åstadkommas. Miljöpartiet menar därför att Sverige bör trycka på för att en internationell utredning bör tillsättas som undersöker i vilken instans de internationella miljörättsliga tvistefrågorna slutligen bör slitas. Måste det kanske till någon typ av instansordning för internationella miljörättsliga tvister för att skapa förutsättningar för en rättssäker utveckling av rättsområdet? Viktiga frågor för en sådan instans skulle kunna bli t.ex. hur den internationella miljörätten ska tolkas i en krigssituation. Såsom Miljöpartiet i tidigare motioner påpekat är t.ex. tillgången till sötvatten en viktig fråga både miljö- och säkerhetspolitiskt.
Bör detta föranleda några principiella ställningstaganden av en internationell domstol? Om så är fallet framstår det som ytterst väsentligt att praxis rörande frågan är enhetlig. Att folkrätten på detta område utvecklas på ett rättssäkert sätt är alltså ur miljörättslig synpunkt av största vikt. Och det är bråttom, för utvecklingen av den internationella miljörätten går mycket fort.
Sverige vill ofta framstå som ett land som tar de ekologiska utmaningarna på allvar. Detta har under många år varit den svenska regeringens framtoning internationellt. Miljöpartiet menar därför att det är på sin plats att regeringen utarbetar ett förslag till hur en ovan beskriven internationell utredning skulle arbeta och var inom FN-systemet den skulle finnas. Miljöpartiet anser att den svenska regeringen på detta sätt skulle kunna börja att aktivt driva frågan om en rättssäker och miljöinriktad instans för lösande av internationella miljörättsliga och därtill kopplade andra folkrättsliga tvister.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Marianne Samuelsson (mp) |
|
|
Kia Andreasson (mp) |
Per Lager (mp) |
|
Gudrun Lindvall (mp) |
Yvonne Ruwaida (mp) |
|
Lars Ångström (mp) |