Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vikten av ett gemensamt försvar för att skydda civilbefolkningen i deltagande länder mot attacker med atomvapen, kemiska vapen och biologiska vapen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om betydelsen av ett gemensamt missilförsvar för att säkra framtida krishanteringsinsatser inom ramen för OSSE och EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att ett gemensamt missilförsvar kan leda till en betydande kärnvapennedrustning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs med anledning av ABM-avtalet.
Terroristattackerna mot New York och Washington visar med eftertryck att det finns organisationer och kanske också stater, som vill, avser och kan slå till mot såväl civila som militära mål i västvärlden.
Med ens framstår diskussionerna om byggandet av ett försvar mot missilattacker, från terrorister eller så kallade ”skurkstater”, i en annan dager. Ett av argumenten mot ett sådant försvar har varit att ingen skulle ha viljan att rikta attacker mot civila i USA eller västvärlden. Detta antagande har visat sig vara i grunden fel.
Missilhotet har varit en underliggande faktor i svensk säkerhetspolitisk debatt i snart 15 år. Försvarsberedningens båda senaste rapporter analyserar de risker som är förbundna med spridningen av teknologi och expertis vad gäller kärnvapen, biologiska och kemiska stridsmedel. Såväl kryssningsmissiler – med kortare räckvidd, mindre vapenlast och högre precision – som ballistiska missiler – längre räckvidd, större vapenlast och lägre precision – kan bära dessa massförstörelsevapen.
I försvarsbeslutet pekas på risken för att Sverige redan på kort sikt kan utsättas för angrepp med kryssningsmissiler. Varken Gripensystemet eller luftvärnsrobotsystemet Bamse klarar att möta detta hot. Sverige står därmed i det närmaste försvarslöst. Trots en försvarsbudget på 45 miljarder kronor görs inget åt saken.
Ingenting har heller gjorts för att bemöta så kallade ”skurkstaters” eller terroristers möjligheter att med modern missilteknik hota vårt land.
I USA beslutade senaten 1999 på förslag av Clinton-administrationen att skapa ett robotförsvar på nationell nivå (NMD), så snart det blir tekniskt möjligt. Sedan tidigare satsar det amerikanska försvaret på TMD, för att skydda mindre områden inom vilka egna styrkor verkar. Den nya Bush-administrationen har vidgat den amerikanska linjen att även omfatta ”vänner och allierade” inkluderande Ryssland. De inbjöds till en diskussion om ett framtida gemensamt och heltäckande missilförsvar.
I efterspelet till terrordåden i USA har USA sökt samverkan med en lång rad länder världen över, bland annat Ryssland, i en internationell allians mot terrorism. Om detta samarbete visar sig fungera väl, kan man där ana grunden för ett samarbete om ett gemensamt missilförsvar.
Sveriges officiella reaktion på det amerikanska missilförsvaret har hittills varit oreflekterat hård och enkelspårig. I stället för att se det berättigade i att skydda sig och andra demokratier har utrikesministern enbart skjutit in sig på frågan om ABM-avtalet från 1972. Detta avtal mellan USA och Ryssland kan komma att omförhandlas, vilket Ryssland förklarat sig villig till. Det är alltså fel att utgå från att avtalet behöver brytas.
Att fördöma de amerikanska planerna på byggandet av ett missilförsvar står i strid med Sveriges säkerhetsintressen. I stället borde Bush-administrationens intresse för ett utvidgat och gemensamt internationellt missilförsvar, ett ”IMD” välkomnas. Det ligger i Sveriges intresse att aktivt medverka i formandet och byggandet av ett gemensamt missilförsvar.
Byggandet av gemensamt missilförsvar handlar inte bara om att skydda vår civilbefolkning. Lika viktigt är att hindra att FN och världssamfundet försätts i en utpressningssituation, som omöjliggör krishanteringsinsatser och upprätthållandet av internationell fred och säkerhet.
Om ”skurkstater” eller terrorister kan hindra genom massförstörelsevapen EU, USA och andra från att verkställa FN-beslut genom att ingripa i kriser genom hot om vedergällning riskerar varje mandat från FN:s säkerhetsråd att te sig som en rent teoretisk konstruktion. Extremister, fundamentalister och terrorister kan komma att diktera villkoren för fredsfrämjande insatser.
Hittills har diskussionen om missilförsvar fokuserats på hotet från kärnvapen. Men i ett krishanteringsperspektiv är det uppenbart att även kemiska och biologiska vapen kan hota både utsänd trupp och civilbefolkningen i hemländerna.
Under Gulf-kriget mot Irak, där svensk personal medverkade, hotades både marktrupp och civilbefolkningen i israeliska städer med kemiska stridsmedel. Bilderna av anfallande Scudmissiler finns kvar på näthinnan. Frågan är om världssamfundet skulle ha agerat om Irak hade haft kärnvapen?
Ett gemensamt missilförsvar kan ses som en förlängning av åtagandena i och en förutsättning för uppfyllelsen av föresatserna i EU:s krishantering. I den avslutande deklarationen från EU:s allmänna råd den 20 november 2000 – med både Anna Lindh och Björn von Sydow närvarande – understryks därför behovet av att utveckla ett ”försvar mot markrobotar” inom ramen för EU:s framväxande krishanteringsstyrkor. Men svenska initiativ till denna typ av missilförsvar saknas.
Regeringens avvisande hållning bygger på det kalla krigets tänkande, då man utan reservation påstår att ett missilförsvar skulle verka destabiliserande eller leda till kapprustning. Resultatet kan komma att bli det motsatta.
Vore ett missilförsvar destabiliserande? Nej, effekterna beror på hur och med vem USA skapar missilförsvaret. Sker det tillsammans med EU-länder och Ryssland kommer det att verka entydigt stabiliserande. Ett gemensamt missilförsvar skulle som ett möjligt konkret samarbetsprojekt mellan USA, Europa och Ryssland kunna vara ett första steg på vägen mot säkerhetsgemenskap. Därmed skapas en i verklig mening all-europeisk säkerhetsordning.
Alienerar ett missilförsvar Ryssland? Tvärtom torde Ryssland ha militära intressen av att bygga ett missilförsvar ihop med övriga Europa och USA.
Ryssland kan på sikt uppleva externa hot från Kina, som numera har full nukleär kapacitet och en konventionell militär numerär som överstiger Rysslands. Längs Rysslands södra gränser finns fundamentalister, som har kopplingar till Afghanistan.
Ryssland saknar förmåga att bygga ett missilförsvar i större skala. I dag finns i enlighet med ABM-avtalet ett skydd mot missiler för Moskva, men inte för övriga landet.
Leder ett missilförsvar till upprustning? Missilförsvaret kommer som ett svar på den risk att utöver de etablerade kärnvapenmakterna beräknas ett 15-tal länder ha kapacitet att framställa kärnvapen. Risken för fortsatt spridning av kunnande och teknik är reell.
Ett effektivt missilförsvar skulle göra det möjligt för USA och Ryssland att minska antalet strategiska kärnvapenstridsspetsar till en betydligt lägre nivå. Behovet av andraslagsförmåga minskar. Mycket talar därför för att ett missilförsvar kommer att medverka till en högst betydande reducering av antalet kärnvapen i världen. President Bushs tal den 1 maj pekar tydligt i den riktningen. Det handlar om en möjlig reducering av antalet stridsspetsar ner till nivåer kring 2 000 till 2 500 – kanske t o m 1 500 – stycken. Det vore en radikal nedrustning jämfört med dagens situation.
Hotar ett missilförsvar ABM-avtalet? Avtalet speglar det kalla krigets värld. USA och Ryssland har båda intressen av att revidera detta. Teknikspridningen ger möjlighet för en stat eller icke-statlig aktör som är generellt svag, att genom ett mindre antal kärnvapen med bärare ändå utgöra ett hot mot omvärlden. Verkligheten har sprungit förbi ABM-avtalet.
Vad avser skydd mot kärnvapen – oavsett vapenbärare och antagonist – är USA den enda makt från vilket skydd kan utgå. Vi har att välja mellan samarbete och att blunda för problemet.
ABM-avtalets framtid avgörs av USA och Ryssland. Ryssland kan ha politiskt intresse av att bygga ett missilförsvar tillsammans med Europa och USA.
Regeringen måste vakna upp och se en ny värld – där USA och Ryssland inte automatiskt är varandras fiender, utan länder som till del har gemensamma säkerhetsintressen. En begränsad risk för strategiskt kärnvapenkrig kvarstår. Men risken är större att ”skurkstater” eller terroristorganisationer kan hota med eller använda kärnvapen, biologiska vapen eller kemiska vapen. I dag saknar världen – och Sverige – skydd mot detta.
Sverige skall icke söka bevara kalla krigets terrorbalans och avvisa defensiva åtgärder tänkta att försvara länder och befolkningar mot attacker med massförstörelsevapen.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |
Henrik Landerholm (m) |