För oss liberaler är de främsta målen med samarbetet inom Europeiska unionen (EU) fred, frihet och demokrati. Flertalet av de problem och utmaningar som det svenska samhället idag möter är till sin natur internationella. Svar och lösningar finns att hitta endast med samarbete över nationsgränserna. Folkpartiet liberalerna har en tydlig och framåtriktad Europastrategi:
Utvidgningen av EU ska prioriteras och drivas framåt. Kandidatländerna ska beredas tillträde till medlemskap så fort de uppfyller de kriterier som satts upp – utan att behöva invänta andra kandidatländer. Den fria rörligheten ska gälla nya medlemmar likväl som gamla – det är A och O att vi inte skapar A- och B-lag i EU. EU ska vara öppet för alla demokratiska länder som ligger helt eller delvis i Europa.
EU måste bli ett medborgarnas EU: mer inflytande till Europas medborgare, öppenhet och insyn som grundprinciper och självklarheter i EU:s institutioner och fler arenor för Europadebatt. Till exempel ska svenska EU-parlamentariker ges möjlighet att delta i särskilda debatter i riksdagen.
EU bör utvecklas mot en form av federalt system. Beslut ska fattas så nära den enskilde som möjligt. EU ska endast hantera genuint gränsöverskridande frågor. EU behöver en författning för att tydliggöra ansvarsfördelningen mellan EU och medlemsstaterna.
EU:s institutioner måste reformeras – mot såväl mer öppenhet som mot mer effektivitet.
Tiden fram till nästa regeringskonferens måste präglas av en bred och meningsfull debatt om EU:s framtid. Så många som möjligt bör engageras och det måste finnas reella möjligheter till inflytande.
Den gemensamma flyktingpolitiken måste utvecklas och bli mer human. Asylrätten ska värnas inom ramen för en gemensam flyktingpolitik i EU.
EU får inte bli ett slutet handelsblock – en klubb för de mest gynnade. Det gemensamma EU-biståndet måste effektiviseras. Huvuddelen av biståndspolitiken bör dock beslutas och administreras av de enskilda medlemsländerna själva.
EU:s samarbete inom utrikes- och säkerhetspolitiken bör drivas framåt. EU bör öka sin kapacitet att ansvara för det egna närområdet, men ska inte utveckla ett parallellt försvar. NATO och den transatlantiska länken ska även fortsättningsvis utgöra grundbulten för Europas säkerhet.
EU:s jordbrukspolitik måste reformeras kraftigt. En avreglering skulle kraftfullt bidra till förbättringar för världens fattiga livsmedelsproducerande länder och underlätta utvidgningen.
Den inre marknaden ska stärkas genom, till exempel, ett regelverk för uppförande och rivande av återstående hinder för den fria rörligheten.
Sverige ska gå med i EMU så snart som möjligt. En ansökan om medlemskap bör ske senast år 2003.
EU måste driva på arbetet med att utveckla samarbetet avseende brottsbekämpning. Europol ska fortsätta utvecklas mot en verklig europeisk polisorganisation och en oberoende europeisk åklagarmyndighet ska inrättas.
Målet ska vara att EU ska bli världens bästa miljöorganisation. En gemensam miniminivå på koldioxidskatt bör införas för att reducera utsläppen och minska växthuseffekten. EU bör även inrätta ett system för handel med utsläppsrättigheter.
EU behöver en gemensam livsmedelspolitik – innefattande bland annat en livsmedelsmyndighet med verkliga befogenheter – ett ”matens FBI”.
1 Sammanfattning 20
2 Innehållsförteckning 22
3 Förslag till riksdagsbeslut 23
4 Europa för fred, frihet och demokrati 26
5 Ett medborgarnas Europa 26
5.1 Mer inflytande 27
5.2 Större öppenhet 27
5.3 Mer information och debatt 28
6 Ett federalt Europa 29
6.1 Rätt frågor på rätt nivå 29
6.2 EU behöver en författning 30
7 Reformera EU:s institutioner 30
7.1 Kommissionen 30
7.2 Rådet 31
7.3 Parlamentet 31
7.4 Övriga institutioner 32
8 Vägen framåt – ett EU i förändring 32
8.1 Bred framtidsdebatt nödvändig 32
9 Utvidgningen 33
9.1 Motverka uppdelning i A- och B-lag 33
9.2 Utvidgningsfrågan måste drivas med kraft 34
9.3 Ökad flexibilitet 34
10 Solidaritet och öppenhet 35
10.1 Flyktingpolitiken 35
10.2 Utvecklings- och biståndspolitiken 36
11 Fred och säkerhet 38
11.1 Utrikes- och säkerhetspolitiken 38
11.2 Stärk den transatlantiska länken 39
12 Välfärd och frihet 39
12.1 Den inre marknaden 39
12.2 Sysselsättning 40
12.3 Jordbrukspolitiken 41
12.4 Regionalpolitiken 41
12.5 EMU 42
13 Trygghet 43
13.1 Brottsbekämpning 43
13.2 Bekämpa handel med kvinnor och barn 44
14 Miljö och hälsa 44
14.1 Miljön 44
14.2 Livsmedelssäkerhet 45
14.3 Narkotika, tobak och alkohol 46
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fortsätta att förbättra öppenheten i EU:s institutioner.1
Riksdagen beslutar att de svenska Europaparlamentarikerna ges möjlighet att delta i särskilda debatter i Sveriges riksdag.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU bör utvecklas mot en form av federalt system.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att närhetsprincipen bör utvecklas och stärkas.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en konstitution för EU.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör vara pådrivande i arbetet med att inrätta en konstitution för EU.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU bör ansluta sig till Europakonventionen om mänskliga rättigheter.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att genomgående reformera och effektivisera EU:s institutioner.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Europaparlamentet bör ha rätt att avsätta enskilda kommissionärer.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inget land bör ha mer än en kommissionär.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett system med dubbla majoriteter i ministerrådet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att användningen av kvalificerad majoritet bör bli normen för allt beslutsfattande i ministerrådet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ministerrådets sammanträden skall vara öppna för allmänheten vid lagstiftningsärenden.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Europaparlamentet skall ha medbeslutanderätt på alla områden där majoritetsomröstning i rådet gäller.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Europaparlamentet skall kunna utöva sina parlamentariska befogenheter på hela EU:s budget.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att koncentrera Europaparlamentets arbete till en ort.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en mer aktiv svensk linje inför kommande regeringskonferens.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av östutvidgningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att en differentieringsprincip tillämpas avseende östutvidgningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla medborgare i ett enat Europa skall kunna resa, arbeta och leva på samma villkor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige med kraft skall verka för att nya medlemsländer i EU inte skall behandlas som ett B-lag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om flexibel integration.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en gemensam och humanare flyktingpolitik.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att listan över viseringspliktiga länder skall kortas.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU:s biståndspolitik bör präglas av en mer sammanhållen, konsekvent och tydlig strategi avseende målen demokrati, rättsstatens principer och försvaret av mänskliga rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU:s bistånd i ökande utsträckning bör ske i form av programstöd i stället för projektstöd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att arbetet med att reformera EU:s biståndspolitik måste fortgå och påskyndas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att biståndssamarbetet bör grundas på närhetsprincipen och huvudsakligen beslutas och administreras av de enskilda medlemsländerna själva.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att arbetet med EU:s utrikes- och säkerhetspolitik måste drivas framåt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att beslut i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor bör fattas med kvalificerad majoritet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konstruktivt veto i samband med beslut i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka den transatlantiska länken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall söka medlemskap i Nato.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skatte- och socialpolitik i huvudsak skall hanteras på nationell nivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett regelverk för uppförande med anledning av den inre marknaden.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det gemensamma arbetet inom OECD mot skatteparadis bör förstärkas.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att stärka den inre marknaden och öka sysselsättningen.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kraftfullt reformera EU:s gemensamma jordbrukspolitik.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att reformera EU:s regionalpolitik.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör ansöka om medlemskap i EMU senast år 2003.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla Europol och arbeta för en europeisk polisorganisation med gemensamma insatsstyrkor.7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att stoppa handeln med kvinnor och barn.7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för en gemensam miniminivå för en koldioxidskatt i EU.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om handel med utsläppsrättigheter.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regler och förbud i fråga om miljöfarliga ämnen.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en gemensam europeisk livsmedelspolitik.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en europeisk livsmedelsmyndighet.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige mer kraftfullt bör driva på för en svensk narkotikastrategi inom EU.8
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bättre hävda svensk alkoholpolitik.8
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder mot tobaksbruket och avskaffade tobakssubventioner.8
1 Yrkandena 1–16 hänvisade till KU.
2 Yrkandena 23 och 24 hänvisade till SfU.
3 Yrkandena 35, 37 och 39 hänvisade till NU.
4 Yrkandena 36 och 43 hänvisade till SkU.
5 Yrkandena 38 och 44–47 hänvisade till MJU.
6 Yrkande 40 hänvisat till FiU.
7 Yrkandena 41 och 42 hänvisade till JuU.
8 Yrkandena 48–50 hänvisade till SoU.
För oss liberaler är de främsta målen med samarbetet inom Europeiska unionen (EU) fred, frihet och demokrati. EU är det viktigaste verktyget för att finna lösningar på sådana problem som vi har gemensamt i Europa. Utöver en stabil fred mellan tidigare fiender har vi européer EU att tacka för en rad framgångar. Gränser mellan människor har rivits. Grunden har lagts till en dynamisk ekonomi. Ett genuint och brett ekologiskt ansvarstagande växer sig allt starkare. Brottslighet och våld finner det allt svårare att ta form.
Folkpartiet liberalernas vision för Europa är en kontinent som ger alla människor nya möjligheter. Den enskilda människans livschanser bygger på personliga valmöjligheter och på förankringar i olika gemenskaper. Politikens uppgift är att skapa goda villkor och spelregler för samverkan människor och gemenskaper emellan och därmed ge individen frihet att växa. Visionen om individens frihet och möjligheter är grunden till att vi liberaler ser EU-samarbetet som en ödesfråga för Europas länder och dess medborgare.
Idag står EU inför stora utmaningar. De två största och mest grundläggande är utvidgningen österut och att återvinna medborgarnas förtroende. Utvidgningen är en historisk såväl som moralisk nödvändighet. Det ligger i hela vår kontinents säkerhetspolitiska och ekonomiska egenintresse att inlemmandet av kandidatländerna i centrala och östra Europa äger rum så snart som möjligt. EU måste vinna tillbaka medborgarnas förtroende och intresse för det europeiska samarbetet. Utan en solid demokratisk förankring har EU ingen framtid.
Sverige har länge varit en tvekande och vag medlem i EU. Under detta års första halva satt Sverige i EU:s ordförandestol. Det sägs ibland inom EU att ett land blir en riktig medlem först när det varit ordförande i unionen. Nu har också Sverige genomgått denna invigningsakt, denna politiska och byråkratiska eklut. Folkpartiet liberalernas betyg på den svenska regeringens insats är godkänt – men inte mer. Sverige missade flera möjligheter. Man tolkade ordföranderollen främst som kompromissmakarens. Vi liberaler menar att det nu är hög tid att Sverige blir pådrivare i EU. Med nyvunna erfarenheter, upparbetade kontakter och ökad respekt från ordförandeskapsperioden är det nu dags för Sverige att börja driva en mer offensiv och konstruktiv EU-politik.
Det europeiska projektet är i alla avseenden unikt och har inga modeller eller ramar att följa. De senaste åren har samarbetet tagit flera steg i federal riktning - inrättandet av en gemensam valuta, en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, ett närmare samarbete på det inrikes och rättsliga området etc. Denna utveckling har sin grund i de faktorer som en gång gav upphov till EU och som i stora delar är och troligen en lång tid framöver kommer att vara drivande i EU-integrationen – globaliseringen, utvecklingen av den nya informationstekniken och nationsgränsernas allt minskade betydelse. Men samtidigt är regioner eller lokala enheter för många den primära källan för identifikation. Vi liberaler menar att det gränsöverskridande samarbetet och den lokala identifikationen inte utgör en motsättning, utan ett komplement. Flera identiteter kan gå in i varandra.
Nationalstaterna har haft en viktig roll att spela i Europas historia. Inom ramen för nationalstaten har demokratin, marknadsekonomin och välfärdsstaten kunnat utvecklas. Men nationalstaternas konsolidering har också lett till krig, konflikt, erövringar och etniska motsättningar. I takt med internationaliseringen förändras nationalstatens roll. Den utmanas underifrån av lokala och regionala organ, från sidan av transnationellt och gränsöverskridande samarbete och uppifrån av internationella organisationer. Det är därför en stor utmaning att finna nya former för politik, för deltagande och för demokratisk maktutövning på global nivå. EU är ett unikt exempel på överstatlig demokrati, en demokrati som inte på något sätt är färdig utan hela tiden söker nya former. Demokrati är en nyckel till EU:s framgång. Att välja bort demokrati i förhoppningen att vinna i effektivitet vore ett ödesdigert felsteg.
EU måste ge möjlighet till mer inflytande för Europas medborgare. Unionens mål måste bli klara, förståeliga och accepterade av medborgarna. Det är av central betydelse för unionens framtid att Europas medborgare ges ett reellt inflytande. Om inte medborgarna upplever att deras röster räknas, och om inte de politiska instanser som styr Europa verkligen är ansvariga inför de folkvalda i parlamentet, kommer medborgarnas intresse för unionen att minska ännu mer.
Under Sveriges ordförandeskap, våren 2001, antogs nya offentlighetsregler. Ett viktigt steg i riktning mot ökad öppenhet och tillgänglighet togs därmed. Men ännu återstår en rad problem. Känsliga handlingar som hemligstämplats, exempelvis med hänvisning till allmän säkerhet eller internationella relationer, kan undantas från offentlighetsprincipen och behöver inte diarieföras. Författaren till ett känsligt dokument är den som beslutar om det får lämnas ut. Detta är regler som står helt i strid med den princip som finns i Sverige. Under det svenska ordförandeskapet bedyrades att specialreglerna om känsliga handlingar bara ska omfatta dokument som rör utrikes- och säkerhetspolitik. Frågan är hur regeringen kan vara så säker på det, när reglerna faktiskt talar ett annat språk. Känsliga dokument kan mycket väl komma att omfatta även handlingar som rör inrikespolitiskt samarbete, till exempel Schengen och flyktingpolitik.
Vi liberaler menar att det bland annat är genom ökad öppenhet och insyn som medborgarnas förtroende för unionen kan vinnas åter. För att säkra öppenheten i EU:s institutioner bör strävan vara att införa en offentlighetsprincip av den modell som används i Skandinavien. Insyn och ett gott agerande gentemot medborgarna måste vara en ledstjärna för EU:s institutioner. Öppenhet bör vara regel, sekretess undantag, i stället för tvärtom. Meddelarfriheten ska garanteras. När rådet sammanträder som lagstiftande organ bör dessa möten vara offentliga, liksom röstprotokollen efteråt. Likaså måste möjligheten för allmänheten att få tillträde till offentliga möten i parlamentets och rådets byggnader förbättras. En stadga för EU-parlamentarikerna, syftande till att bringa ordning i frågor som rör parlamentarikernas löner, pensioner och reseersättningar, ska inrättas.
På det nationella planet bör Sverige upprätthålla vår hittillsvarande tolkning av offentlighetsprincipen. Svensk hantering av EU-dokument skall följa svenska lagar och rättspraxis när det gäller offentligheten, oavsett hur en handling klassats av ett EU-organ. Om unionsorganen bestrider vår rätt att tillämpa offentlighetsprincipen skall vi strida i EG-domstolen för vår öppenhet. Vi liberaler ser också öppenhet som den mest effektiva åtgärden mot korruption och oegentligheter.
Fundamentalt för att öka EU:s legitimitet och demokratiska förankring är information och debatt. Dialog och kommunikation är grundläggande för att befästa unionens trovärdighet. Det finns idag ett stort behov av arenor för Europadebatt. I Sverige liksom i andra medlemsländer saknas idag en bred och öppen debatt om EU-frågorna. Inte sällan diskuteras de europeiska frågorna utifrån en snäv nationell nyttosynpunkt istället för att diskuteras utifrån gemensamma europeiska värderingar. Möjligheten för den enskilde medborgaren att aktivt delta i Europadebatten är begränsad. EU-politiken måste därför föras närmare medborgarna. Politiker i Sverige måste göra Europapolitiken mer vardaglig. Här har vi alla ett ansvar. Politiker som arbetar med EU-frågor har en mycket viktig uppgift i att föra hem debatt, kunskap och diskussion till hemmaplan. Men även lokal- och rikspolitiker har sin del i ansvaret eftersom väldigt många politiska frågor idag har en koppling till den europeiska nivån. Massmedia har sitt ansvar att inte bara belysa tillfälliga tokigheter i EU-maskineriet utan också att bevaka mera långsiktiga frågor. Behovet av seminarier, utbildningar, forskning och debatter är fortfarande stort. Folkbildning om Europafrågor bör drivas kontinuerligt. Frågan om ett särskilt Europainstitut för forskning och undervisning bör övervägas.
Ett steg i att öka kopplingen mellan den svenska och den europeiska politiken vore att ge EU-parlamentarikerna ett eget formaliserat och öppet forum för återrapportering. På så sätt skulle EU-parlamentarikernas roll bli mer tydlig och EU föras närmare medborgarna. I Nederländerna har idag de holländska EU-parlamentarikerna möjlighet att delta i särskilda debatter i det egna nationella parlamentet. Vi anser att även de svenska EU-parlamentarikerna bör ges en sådan möjlighet i den svenska riksdagen.
EU står idag inför flera stora utmaningar. Utvidgningen österut och återvinnandet av medborgarnas förtroende hör till de allra mest fundamentala. EU:s institutioner och dess arbetsformer behöver på flera sätt förändras för att även i framtiden fungera effektivt. Vi liberaler ser EU som ett projekt under ständig rörelse och utveckling. EU är och kommer antagligen att ständigt vara i behov av förändringar och reformer. Samtidigt finns det ett behov av att tydliggöra och reglera ansvarsförhållandet mellan EU, den nationella, regionala och lokala nivån. EU skall inte ägna sig åt allt, utan besluten skall fattas så nära den enskilde som möjligt, och helst av allt av den enskilde själv. Av den anledningen är Folkpartiet liberalernas vision en form av ett federalt system i EU.
För liberaler är det en självklar utgångspunkt att beslut ska fattas så nära den enskilde som möjligt och helst av den enskilde själv. Där det inte är möjligt med individuella beslut bör besluten tas på den lägsta praktiska politiska nivån. Folkpartiet liberalerna vill bygga en europeisk union som agerar kraftfullt där europeiskt samarbete är nödvändigt. På övriga områden vill vi att beslutsrätten ligger kvar i varje medlemsland. Ansvarsfördelningen mellan de olika nivåerna i EU-samarbetet är av stor betydelse, och måste ständigt ses över. Utifrån denna grundsyn tycker vi att EU ska koncentrera sig på de stora gränsöverskridande frågorna såsom upprätthållandet av fred och säkerhet genom den gemensamma utrikespolitiken, globalt ansvar genom internationell solidaritet och en gemensam human asylpolitik, kampen mot den organiserade brottsligheten, upprätthållande av den fria konkurrensen, inklusive inom jordbruksområdet, kampen för en bättre miljö, gemensam och konkurrenskraftig valuta, fri rörlighet av personer, varor, tjänster och kapital. EU skall inte syssla med frågor som kan lösas av medlemsländerna själva. Frågor som till exempel grundskola, barnbidrag, dagisavgifter, föräldraledighet och turism bör kvarstå som nationella angelägenheter. Närhetsprincipen måste utvärderas och stärkas. Om EU skall kunna fungera med 27 eller fler medlemsländer krävs en koncentration på färre uppgifter. Varje medlemsland och Europaparlamentet måste därför idka strikt självdisciplin när det gäller att ge EU fler uppgifter.
Folkpartiet förordar därmed en form av federalt system i EU. Vår vision är att den centrala makten begränsas till de gränsöverskridande frågorna och att huvuddelen av alla politiska frågor ligger kvar hos medlemsländerna. Federalism bygger på principen att maktdelningen mellan unionen och medlemsstaterna regleras i grundlag. Ett sådant system innebär en tydligt markerad makt- och ansvarsfördelning mellan medlemsländerna och unionen. Den slås fast i en europeisk författning som därigenom utgör ett värn mot centralistiska tendenser.
Frågan om en europeisk författning har kommit upp bland annat i samband med utvidgningen och tecken på otydlig ansvarsfördelning mellan EU och medlemsstaterna. Detta har aktualiserat kravet på en tydligare beskrivning av EU:s uppgifter och funktionssätt. Folkpartiet, liksom den liberala gruppen i Europaparlamentet, vill att medlemsländerna skriver en gemensam författning. Detta är helt nödvändigt för att medborgarna ska veta var ansvaret ligger och för att medlemsländerna ska veta vilka politiska och demokratiska åtaganden som är förknippade med ett medlemskap i EU. Principerna och procedurerna måste finnas tydligt angivna i en officiell text och det måste klart framgå vilka frågor som EU skall handha och vilka frågor EU inte får syssla med. En sådan konstitution skulle innebära att EU:s olika fördrag samlas till en enda text, lämpligen bestående av två olika delar:
Den första delen ska vara en konstitutionell del som omfattar EU:s mål, principer och ansvarsområden. Här bör bestämmelserna om institutionerna, lagstiftningsförfaranden och de olika befogenheterna regleras. EU bör ansluta sig till Europakonventionen om mänskliga rättigheter så att enskilda kan föra talan inför Europadomstolen om EG-rätten strider mot konventionen. Principen om offentlighet och öppenhet bör skrivas in i grundfördraget, liksom en princip om meddelarfrihet. I denna del av fördraget bör den europeiska medborgaren vara i centrum och dokumentet bör vara kortfattat, enkelt och lättförståeligt. Det bör endast kunna ändras om alla medlemsländer är eniga och förändringarna ska godkännas av såväl Europaparlamentet som medlemsländernas parlament. Den andra delen bör beskriva EU:s olika sakområden. Den delen bör vara lättare att ändra för att garantera flexibilitet och effektivitet. Ett grundläggande krav på en sådan författning är att den är fullt begriplig och tillgänglig för medborgarna.
Folkpartiet liberalerna beklagar att den svenska regeringen har avvisat tanken på en konstitution för EU. Därmed har regeringen placerat sig vid sidan av en majoritet av regeringar i EU som förordar ett system för en tydligare ansvarsfördelning mellan unionen och medlemsstaterna. Sverige skall inte agera bromskloss i en fråga som på allvar skulle kunna stärka EU:s demokratiska legitimitet. Regeringen bör istället vara pådrivande i arbetet med att införa en författning för EU.
Kommissionen måste reformeras. Den är idag alltför byråkratisk och omodern i sin organisation. Kampen mot fusk och bedrägerier måste prioriteras.
Kommissionens roll är och skall vara att verka i de europeiska medborgarnas intresse. De senaste årens skandaler har dock visat att de enskilda kommissionärerna ibland har handlat med andra syften. För att förstärka kommissionens ansvar bör parlamentet ha rätt att efter en formell procedur, med en offentlig utfrågning, avsätta enskilda kommissionärer.
Kommissionen kan inte bevara sin nuvarande form och storlek i en utvidgad union. Redan dagens kommission med 20 ledamöter har svårt att arbeta effektivt. Fler kommissionärer riskerar att leda till att fler områden lyfts upp på EU-nivå vilket i sin tur kommer att medföra mer byråkrati. En sådan utveckling avvisar vi bestämt. Folkpartiet anser inte att något land skall ha mer än en kommissionär. Vi förordar ett system med kommissionärer och biträdande kommissionärer där rangordningen dem emellan roteras. På så vis kan alla länder vara representerade även i framtiden.
Viktningen av rösterna i ministerrådet måste bättre avspegla befolkningsmängden i de enskilda medlemsländerna. För att inte underminera balansen mellan stora och små länder är det viktigt att utforma ett system som särskilt tar hänsyn till de små länderna. Vi vill införa ett system med dubbla majoriteter i vissa frågor, det vill säga att det krävs en majoritet av medlemsländerna men också att dessa länder representerar en majoritet av medborgarna för att ett beslut skall kunna genomföras. Detta är viktigt ur ett demokratiskt perspektiv med tanke på att medborgarna på ett tydligt sätt därmed står bakom rösten. Rådets arbete måste bli effektivare. I syfte att öka effektiviteten i beslutsprocessen bör användningen av kvalificerad majoritet bli normen för allt beslutsfattande i ministerrådet. Endast frågor som rör ändring av fördragen, internationella avtal, nya medlemmar samt beslut om samarbete inom nya områden bör avgöras med enhällighet. Rådet stiftar vissa lagar som berör 360 miljoner medborgare. Dessa beslut fattas bakom stängda dörrar. Det är helt oacceptabelt. Dessa sammanträden måste vara öppna för journalister och allmänhet.
För att öka medborgarnas inflytande i EU bör Europaparlamentets inflytande öka. Parlamentet är det enda direkt folkvalda organet, som ställs till ansvar i allmänna val. Därför skall parlamentet ha medbeslutanderätt på alla områden där majoritetsomröstning i rådet gäller. Vidare måste det kunna utöva sina parlamentariska befogenheter på hela EU:s budget. Det innebär att jordbruksbudgeten också måste bli föremål för parlamentets kontroll.
Parlamentet måste självt få fatta beslut om sina arbetsformer och sin sammanträdesort. Trots att vi känner stor respekt för det historiska beslutet att förlägga Europaparlamentets sessioner till Strasbourg, staden som symboliserar freden mellan Tyskland och Frankrike, är det idag varken praktiskt, funktionellt eller ekonomiskt försvarbart att pendla mellan Strasbourg och Bryssel på det sätt som görs idag. Arbetet skall koncentreras till en ort. Majoriteten av ledamöterna vill ändra på detta men eftersom det står inskrivet i fördraget kan endast statscheferna ändra beslutet, med enhällighet. Sverige bör därför driva denna fråga i ministerrådet.
Även övriga institutioner bör ses över. Till exempel bör revisionsrättens självständiga roll stärkas. Domstolen, som redan idag är svårt överbelastad, måste se över sina arbetsformer för att kunna fungera. Förstahandsinstansen kan i ökad utsträckning ta hand om vissa förhandsavgöranden. Möjligheten att införa strängare prövningstillstånd vid överklaganden bör övervägas. En europeisk oberoende åklagarmyndighet skall inrättas med uppgift att skydda unionen mot bl a bedrägerier.
Nice-fördraget, som antogs av EU:s stats- och regeringschefer i december förra året, innebär att en del konstitutionella hinder har eliminerats i syfte att möjliggöra utvidgningen. Det är givetvis bra, men fortfarande återstår en del att göra innan EU kan fungera demokratiskt och effektivt med 27 eller fler medlemsstater. Det handlar om att rensa bland EU:s arbetsuppgifter, att tydliggöra maktfördelningen mellan EU och medlemsländerna och att förenkla det i nuläget alltför svårbegripliga fördraget. Det behövs en författning för EU som är tydlig för alla och envar. Fortfarande efter Nice är det också alltför många frågor som måste tas med enhällighet. Folkpartiet tycker till exempel att det är beklagligt att man inte kunde enas om majoritetsbeslut i viktiga frågor som flyktingpolitiken och handelsfrågor. Flykting- och handelspolitik är klart gränsöverskridande frågor, där svar och lösningar finns endast inom ramen för internationellt samarbete.
I Nice beslutade man att en ny regeringskonferens skall hållas år 2004. Beslutet var inte oväntat, med tanke på de avgörande frågor för EU:s framtid som ännu står olösta. Vad som skall tas upp under den regeringskonferensen och hur formen för denna skall se ut kommer att avgöras vid toppmötet i Laeken i december i år. Det belgiska ordförandeskapet med den liberale premiärministern Guy Verhofstadt i spetsen driver på för omfattande förändringar av EU:s arbetsformer. Sådana reformer behövs. Dessvärre förefaller den svenska regeringen ha intagit en passiv roll i den här diskussionen och i arbetet med att verka för förändringar av EU:s institutioner och fördrag. Inför toppmötet i Laeken vill Folkpartiet se en mer aktiv svensk linje i detta avseende.
Toppmötet i Nice visar också tydligt att den traditionella metoden med regeringskonferenser för att ändra i EU-fördragen är olämplig. Regeringskonferenser som fenomen är inte särskilt demokratiska och i framtiden anser Folkpartiet att man bör överväga en annan metod. Det måste finnas ett mer öppet och medborgarvänligt sätt att göra viktiga ändringar i EU:s funktionssätt i fortsättningen. Fler måste få möjlighet att påverka. Givetvis måste de nationella parlamenten och Europaparlamentet få mer insyn och delaktighet i processen. Men det måste också skapas bättre möjligheter för olika medborgargrupper att delta i diskussionerna innan mötet börjar. Det var just bristen på insyn och möjligheten att påverka som gjorde att så många människor demonstrerade på Nices gator, de flesta fredligt men några dessvärre med våldsamma metoder.
Vi liberaler är mycket måna om att tiden fram till regeringskonferensen präglas av en bred och meningsfull diskussion och debatt. Det är av största vikt att så många som möjligt engageras i samtalet. Detta kräver dock också att de forum som upprättas tas på allvar och ges meningsfulla mandat. Det får inte bli en ny sista minuten-runda som den i Nice med kompromisser och kohandel bakom stängda dörrar. Folkpartiet uppmanar regeringen att så snart som möjligt starta denna process.
Ingen utmaning ter sig just nu större eller mer historisk än den att utsträcka EU-samarbetet till att omfatta länderna i östra och centrala Europa. För Folkpartiet liberalerna är uppgiften att ena Europa huvudsakligen en fråga om fred, säkerhet och frihet för alla Europas medborgare.
Samarbetet inom EU grundar sig på att flera av de utmaningar som dagens samhällen och medborgare möter är gränsöverskridande. Endast genom internationellt samarbete kan vi hoppas på att lösa de problem som vi ställs inför vad gäller till exempel miljön och brottsligheten. Inte heller EU:s gränser är ogenomträngliga. Ett utvidgat EU ger oss än större möjligheter att till exempel arbeta för en bättre miljö, ta krafttag för att bekämpa gränsöverskridande brottslighet och verka för möjligheter till en sundare och mer hållbar kostföring. En naturlig konsekvens av ett utvidgat EU är också ökade möjligheter till ömsesidigt berikande kulturella och vetenskapliga impulser.
Inte minst är utvidgningen av fundamental betydelse för hela regionens ekonomiska utveckling och framtida välfärd. All erfarenhet säger att vidgade marknader framför allt ger fördelar. Det innebär att nya affärsmöjligheter öppnas. Ett EU som innefattar i princip hela kontinenten skapar en dynamisk och konkurrenskraftig marknad.
Tyvärr tvingades Sverige att kompromissa i en fråga av stor betydelse för den ekonomiska integrationen mellan de östra och västra delarna av Europa. Under Sveriges ordförandeskap bestämdes om undantagsregler som begränsar den fria rörligheten för kandidatländernas arbetstagare. Ett antal EU-länder räds en massimmigration från till exempel Polen och Ungern. Dessa rädslor bygger på fördomar och falska uppfattningar om migrationsbenägenhet. Kulturella och språkliga hinder talar för att migrationen från öst till väst under lång tid kommer att vara relativt låg. Och samtidigt behöver Europa arbetskraftsinvandring för att upprätthålla nuvarande ekonomisk utveckling. En åldrande befolkning och stängda utomeuropeiska gränser leder till en dyster demografisk utveckling i regionen som kommer att öka försörjningsbördan för den arbetande delen av befolkningen dramatiskt. Det borde vara en självklarhet att alla medborgare i ett enat Europa kan resa, arbeta och leva på samma villkor. Vi liberaler menar att det inte får råda något tvivel om att Sverige i fortsättningen med kraft ska verka för att nya medlemsländer inte behandlas som ett B-lag inom EU.
Sverige måste fortsätta att vara drivande i utvidgningsfrågan. Ända sedan 1989 har ansökarländerna fått höra att det bara är några år kvar tills dess att de få träda in i EU. Men på grund av EU-staternas rädsla och oförmåga att genomföra nödvändiga reformer har ingenting hänt. Dessa löften måste nu infrias. Frustration och förvirring växer sig idag allt större i ansökarländerna. Det finns uppenbara risker att anti-europeiska och populistiska strömningar växer sig starka. Det är därför också viktigt att Sverige här argumenterar för och driver att den så kallade differentieringsprincipen ska fortsätta att gälla. Kandidatländerna ska bedömas efter egna meriter. Det kandidatland som uppfyller de uppsatta kriterierna för medlemskap och har förhandlat klart bör genast beredas tillträde till medlemskap – utan att behöva invänta de kandidatländer som ej är redo för medlemskap.
Vi liberaler vill att EU skall vara öppet för alla demokratiska länder som helt eller delvis ligger i Europa. Även om det kan ta lång tid innan länder som Turkiet, Ryssland, Ukraina och Vitryssland är fullvärdiga medlemmar är det viktigt att denna princip, med sin grund i Rom-fördraget, hålls levande. Länder som vill träda in i EU måste dock, givetvis, uppfylla de grundläggande politiska och ekonomiska kriterier för medlemskap som EU slagit fast. Detta innebär krav på institutionell stabilitet som garanterar demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och respekt för och skydd av minoriteter, krav på fungerande marknadsekonomi, liksom förmåga att överta och följa EU:s regelverk. Utvidgningsprocessen måste emellertid kringgärdas av viss flexibilitet och vi skall inte ställa hårdare krav på kandidatländerna än vad vi gör på nuvarande medlemsländer.
En fråga som med jämna mellanrum dyker upp i samband med utvidgningsprocessen är om det är möjligt att förena länder som är så olika i ett samarbete som EU. Kan det europeiska samarbetet fördjupas genom närmare valutasamarbete och en gemensam säkerhetspolitik, samtidigt som det breddas till att omfatta fler medlemmar? Folkpartiet liberalerna menar att så kallad flexibel integration, det vill säga att olika länder rör sig i olika hastigheter mot samma mål, kan vara aktuellt såsom en övergångslösning. Genom att tillåta några länder att gå vidare och fördjupa samarbetet inom ett visst område och samtidigt hindra ett eller flera medlemsländer från att bromsa ett närmare samarbete kan integrationen i hela EU gå framåt. Så länge som unionens gemensamma mål främjas inom ramen för ett närmare samarbete och så länge som inget medlemsland utesluts från att delta kan vi övergångsvis acceptera en sådan lösning. Ett viktigt undantag är den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Här måste EU tala med en röst. Folkpartiet anser därför att det inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inte ska vara möjligt för några länder att på något vis gå före. I det här sammanhanget bör det också påpekas att vi liberaler menar att de europeiska demokratiernas säkerhet även fortsättningsvis i huvudsak ska garanteras av Nato.
Flexibiliteten får naturligtvis inte drivas hur långt som helst. Risken med ett Europa som rör sig i olika hastigheter är att ett A- och B-lag uppstår. Hela grundtanken med EU-samarbetet skulle på så vis gå förlorad. Det finns en risk att sammanhållningen mellan EU-medlemmarna försvagas, vilket skulle få mycket negativa konsekvenser för unionen som sådan.
Men flexibiliteten kan ses som en övergångslösning för de länder som inte är mogna eller väl förberedda att ingå i ett djupare samarbete. Också genom nära samarbetsavtal kan länder knytas närmare den europeiska gemenskapen och få del av den demokratiska stabilitet och ekonomiska utveckling som ett medlemskap kan medföra. På så sätt skulle till exempel länderna på Balkan inom en nära framtid kunna knytas till ett successivt fördjupat samarbete syftande till fullt medlemskap i EU.
EU har ett ansvar för hela Europa och målet ska vara att hela den europeiska kontinenten knyts till EU. Givetvis kommer stora praktiska problem att uppstå med en så stor organisation. Den dagen då alla Europas länder uppfyller de grundläggande politiska och ekonomiska kriterierna för medlemskap kommer dock de praktiska svårigheterna med all sannolikhet att vara underordnade.
Vi liberaler vill att EU för en humanare flyktingpolitik. EU får inte resa murar mot omvärlden, det måste gå att söka asyl inom unionen. Tyvärr går utvecklingen åt ett annat håll idag och den svenska regeringen har dessvärre agerat alltför passivt inför de negativa förändringar som faktiskt ägt rum på detta område. Folkpartiet liberalerna är till exempel mycket kritiskt till hur regeringen hanterade frågan om det så kallade transportörsansvaret under ordförandeskapet. Att göra incheckningspersonal på flygplatser och båtterminaler ansvariga, under hot om dryga böter, för att inresande har giltiga resehandlingar anser vi vara fel väg att gå.
För att alla länder skall ta sitt ansvar krävs en gemensam flyktingpolitik som är human och som också möjliggör för enskilda länder att bedriva en mer generös politik. Asylrätten på Genève-konventionens grund måste värnas inom ramen för en gemensam europeisk flyktingpolitik. Folkpartiet vill ha en europeisk flyktingpolitik, som bättre fördelar bördorna av mer omfattande flyktingströmmar mellan de europeiska länderna och där den gemensamma flyktingpolitiken är ett golv för de enskilda ländernas lagstiftning. Vi vill att den europeiska, såväl som den svenska, flyktingpolitiken i framtiden ska vara mer human än den är i dag. En förutsättning för en utveckling i rätt riktning är att majoritetsbeslut tillämpas i flyktingpolitiken.
EU:s flyktingpolitik har länge fokuserat på teknik och byråkrati, vilket manifesterats bland annat genom Dublin-konventionen och Schengen-reglerna. Vi liberaler menar att denna linje måste brytas och att EU:s flyktingpolitik nu måste fokusera mer på de humanitära värdena. Den ökande flyktingsmugglingen är i grunden ett resultat av olika skärpta procedurregler, som gör det allt svårare för människor att få sin asylfråga prövad. Att begränsa denna möjlighet ytterligare kommer sannolikt att resultera i en allt desperatare smuggling av skyddsbehövande migranter.
Utöver en human syn på och politik gentemot de människor som flyr undan krig, svält och våld vill vi liberaler att EU och dess medlemsstater också på plats bekämpar orsakerna till att människor tvingas lämna sitt hemland. Genom vårt medlemskap i EU kan vi verka för att mobilisera omfattande stöd till de människor som tvingas på flykt genom ett mer direkt stöd till grannstater som ger dem skydd. Detta är dock inget alternativ, utan utgör ett komplement till att hjälpa människor i nöd.
Vi liberaler menar också att listan över viseringspliktiga länder måste kortas. EU:s strikta visumpolitik utgör ett stort hinder för människor att ta sig till Europa och gör att människosmugglingen ökar. Grundregeln måste vara att människor har rätt att resa in fritt i EU, inte tvärtom.
Risken finns att EU utvecklas till en klubb för de mest gynnade. Sverige har under långa tider gått i spetsen för en human flyktingpolitik. Vi liberaler vill att Sverige åter intar den positionen. Den svenska regeringen måste ta hårdare strid för en flyktingpolitik uppbyggd på humanitetens grund.
För oss liberaler är det viktigt att EU:s internationella ansvar inte stannar vid gränserna. Som ett av de rikaste områdena på vårt klot har Europa ett ansvar för att minska klyftorna mellan rika och fattiga. Den europeiska gemenskapen är inte bara en ekonomisk förening utan en union som bygger på gemensamma värderingar. Kampen för demokrati, rättsstatens principer och försvaret för mänskliga rättigheter är grundläggande värden för det europeiska samarbetet. Detta måste tydligt prägla även biståndspolitiken. I framtiden måste EU-institutionerna arbeta med dessa frågor enligt en mer sammanhållen, konsekvent och tydlig strategi. Det gäller det interna såväl som det externa arbetet.
Folkpartiet liberalerna är starkt kritiskt till en hel del av det arbete som sker inom EU gentemot tredje världen. Det förefaller inte alltid vara utvecklingsambitionerna som styr utan ofta lyser andra, exempelvis koloniala eller ekonomiska, intressen igenom. De mänskliga rättigheterna måste bli en viktig del inom EU:s utvecklingspolitik. EU:s utvecklingspolitik måste också präglas av högre kompetens och en större närvaro i de länder man samarbetar med.
EU-biståndet har kritiserats för en alltför ogenomtränglig byråkrati. Denna försvårar på flera sätt genomförandet av biståndsinsatser. Folkpartiet menar att Sverige bör verka för att EU:s bistånd i ökande utsträckning sker i form av programstöd istället för projektstöd. Arbetet med att reformera EU:s biståndspolitik pågår. Bland annat kommer administrationen av biståndet att koncentreras till mottagarländerna i högre grad än tidigare. Det är positivt. Administrationen har i alltför hög utsträckning varit centrerad till Bryssel och pengar har bokstavligen pumpats in i mottagarländerna utan fullständig kontroll och utvärdering. Biståndsutbetalningar har kraftigt försenats, vilket givetvis har lett till svåra negativa konsekvenser för mottagarländerna. Den byråkratiska hanteringen och centraliseringen av EU:s bistånd har lett till att fusk och oegentligheter uppstått. Arbetet med att reformera EU:s biståndspolitik måste fortgå och påskyndas.
EU bör fördjupa sitt samarbete med länder i Asien, Afrika och Latinamerika för att främja en demokratisk, ekonomisk och social utveckling för människorna där. Den viktigaste utvecklingshjälpen är frihandel. Europa ska gå i spetsen i kampen för global frihandel. Genom EU:s handelsavtal med länderna i tredje världen har viktiga handelshinder avskaffats på många varor. Men fortfarande tillämpar EU handelshinder för teko- och jordbruksprodukter. EU har också möjlighet att begränsa importen då ett medlemsland bedömer det som ett hot. Detta är en paradox som Sverige måste göra sitt bästa för att bekämpa. Det är just då u-ländernas varor kan konkurrera som deras tillträde till marknaden är nödvändigt. EU måste snarast möjligt avskaffa kvoterna inom bland annat tekoområdet och driva på så att världens tekohandel blir fri. Över hälften av EU:s budget används till jordbruksstöd, samtidigt som jordbrukssektorn är väl skyddad mot konkurrens från utländska importörer. Detta får en mycket snedvridande och destabiliserande effekt i världsekonomin. Speciellt allvarligt är detta för utvecklingsländerna. Jordbruket är nämligen ett område där u-länderna är konkurrenskraftiga gentemot i-världens producenter. EU:s gemensamma jordbrukspolitik sätter här upp stora hinder, bland annat genom att detta jordbruk subventioneras och skyddas mot importkonkurrens. Den gemensamma jordbrukspolitiken är djupt osolidarisk och måste omgående reformeras. EU-ländernas tullar och kvoter inom jordbruksområdet måste försvinna.
Kärnsäkerheten i Ryssland, i östra och centrala Europa utgör ett viktigt mål för EU:s biståndsinsatser. Den bristande säkerheten i kärnkraftverken där är ett allvarligt miljöhot mot hela vår kontinent, likaväl som det utgör en direkt och påtaglig fara för människorna i den omkringliggande regionen. Målen måste vara att främja energihushållning och effektivare energidistribution så att det totala energianvändandet kan hållas tillbaka och bidra till de direkt berörda individernas omedelbara säkerhet.
Genom Sveriges inträde i EU har vi fått en god möjlighet att påverka en av de allra största biståndsgivarna i världen. EU-samarbetet erbjuder stora möjligheter att tillsammans med de andra länderna åstadkomma konkreta resultat vad gäller globalt utvecklingssamarbete. Huvuddelen av biståndssamarbetet bör dock även i framtiden omfattas av närhetsprincipen och beslutas och administreras av de enskilda medlemsländerna själva.
För oss liberaler är det av grundläggande betydelse att hela tiden hålla i minnet att EU bildades för att bryta en tusenårig tradition av krig. Fred är och förblir det allra djupaste syftet med samarbetet.
Efter EU:s misslyckande på Balkan framstår det som oerhört angeläget att EU har förmåga att kunna agera i sitt eget närområde och i tid kunna tillhandahålla personal och resurser för konflikthantering och fredsbevarande insatser. Genom Amsterdamfördraget fick EU ökade befogenheter inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Ett viktigt steg var inrättandet av posten som EU:s generalsekreterare som EU:s högste representant för utrikespolitiken. Denna person leder bland annat den nyinrättade analys- och planeringsenheten.
EU fick också möjligheter att utföra humanitära insatser, fredsbevarande samt fredsskapande uppgifter. Dessa uppgifter specificerades vid toppmötet i Helsingfors i december 1999. Där beslöts att EU ska införa en militär kapacitet för att genomföra krishantering och fredsbevarande uppgifter. En styrka på minst 60 000 man ska idag kunna vara redo att sättas in för dessa uppdrag. EU ska också ha en ständig politisk säkerhetskommitté och införa en samordningsmekanism för civil krishantering. EU är på väg att få en trovärdig, samlad utrikespolitik. Men än är det mycket kvar att göra innan EU är en aktör att räkna med på det säkerhetspolitiska området. Folkpartiet menar att detta arbete måste drivas framåt med kraft och beslutsamhet.
Även den civila krishanteringen måste stärkas och behovet av till exempel poliser, åklagare och jurister är stort på Balkan. EU har ett ansvar även här.
Vi liberaler menar också att det är viktigt att EU:s säkerhetspolitik utvecklas så att även de alliansfria länderna kan delta. Beslut i säkerhetspolitiska frågor bör tas med majoritet, men möjligheten till konstruktivt veto, det vill säga att ett land kan välja att stå utanför men inte hindra de andra att gå vidare, bör kvarstå.
För oss liberaler är det självklart att den transatlantiska länken spelar en fundamental roll inte bara för utvecklingen av EU:s krishanteringsförmåga, utan även för Sveriges roll i det europeiska säkerhetsbyggandet. Det är viktigt att bibehålla USA:s fortsatta engagemang i den nordatlantiska regionen. Dock bör en bättre arbetsfördelning arbetas fram. EU bör ansvara för sitt eget närområde och tillhandahålla resurser för detta. Men Folkpartiet vill inte att EU utvecklar ett parallellt försvar med egna säkerhetsförpliktelser. Strävan ska vara att bygga en alleuropeisk fredsordning vilande på ett tätt och jämbördigt samarbete mellan EU och USA. Sverige ska naturligtvis bidra till denna fredsordning. Folkpartiet menar därför att Sverige ska söka medlemskap i NATO.
Vi liberaler menar att samarbetet inom EU utgör en ovärderlig grund för Sveriges fortsatta ekonomiska utveckling och välfärd. Nationsgränserna betyder idag allt mindre och internationellt samarbete är avgörande för vår möjlighet att bygga ett ekonomiskt uthålligt och välmående samhälle.
Den inre marknaden och den ekonomiska integrationen utgör på flera sätt grunden och startpunkten för EU-samarbetet. Skattepolitiken utgör en viktig del i den ekonomiska politiken, men dess funktion är främst att finansiera de offentliga utgifterna. Vi anser inte att det finns någon anledning att lägga vare sig skattesatser eller skattesystem till gemensamma beslut på EU-nivå. Folkpartiet säger därför nej till gemensamma skatter och gemensam socialpolitik. Vilket skattetryck och vilken blandning av skatter ett enskilt land har ska vara upp till varje enskilt medlemslands medborgare att avgöra.
Vi vill dock lyfta fram ett viktigt undantag. Det kan vara nödvändigt att införa gemensamma miniminivåer för att komma åt gränsöverskridande miljöförstöring. Med samma motiv som att vi vill använda oss av majoritetsbeslut för regler i syfte att komma åt andra gränsöverskridande problem kan vi behöva använda ekonomiska styrmedel i form av miljöskatter. Vi anser exempelvis att det är nödvändigt att snarast införa en gemensam miniminivå för en koldioxidskatt i EU-länderna för att motverka växthuseffekten.
Vilka skattesatser och vilket skattesystem ett enskilt land har är av stor betydelse för det landets ekonomi och möjligheterna till jobb och tillväxt. Det land som har höga skatter måste ha motsvarande stora fördelar på andra områden för att inte företag ska välja andra etableringsställen. Den fria rörligheten inom EU gör att människor har möjlighet att placera sina pengar och göra sina inköp var de vill. Varje land bör fatta sina beslut efter egna prioriteringar och i egen takt. En harmonisering av skatterna på både arbete, företagande och konsumtion, så att de blir likvärdiga i jämförbara länder, kommer dock att behöva ske med nödvändighet och automatik.
För att underlätta rörligheten på den inre marknaden anser vi att registrering, uppgiftslämnande och praktisk hantering så mycket som möjligt bör harmoniseras genom gemensamma beslut. Ett regelverk för uppförande bör finnas så att enskilda länder inte försöker ta fördelar på andras bekostnad, exempelvis genom att inte beskatta utländska företag eller genom att ha särskilt gynnsamma regler för vissa branscher som länder därmed kan locka till sig. Här bör även påpekas att det gemensamma arbetet inom OECD mot skatteparadis bör förstärkas.
EU:s medlemsländer har beslutat att med hjälp av mätbara kriterier, så kallad benchmarking, och regelbunden uppföljning öka samarbetet inom social- och arbetsmarknadspolitiken. Vi tror att detta är en bättre väg att gå än att i detalj lagstifta om en europeisk politik. Länderna har mycket att lära av varandra, men vi liberaler är emot en uppifrån kommande likriktning av grundskola, barnbidrag, dagisavgifter och föräldraledighet. Frågor av denna karaktär ska inte vara EU:s uppgifter. Här bör närhetsprincipen tillämpas så långt det är möjligt eftersom dessa beslut ligger mycket nära den enskildes vardag och bäst bestäms i första hand av medborgarna själva eller av lokala och nationella politiska församlingar. Det är också där ansvar utkrävs. EU bör dock kunna gå in och fatta beslut eller, om det är nödvändigt, stifta lagar i frågor som berör den fria rörligheten för människor. Medborgare får inte diskrimineras såtillvida att intjänade rättigheter, som till exempel pension, inte kan flyttas med från ett land till ett annat.
Vi liberaler vill verka för en bättre fungerande arbetsmarknad och högre sysselsättningsgrad. Arbetslösheten är ett stort mänskligt, socialt och ekonomiskt problem i Europa idag. Det är därför positivt att sysselsättningsfrågan har satts högt på EU:s dagordning. Det ökar Europas möjlighet att ta sig ur den onda spiral som långtids- och massarbetslösheten innebär. Sysselsättningen tillhör de frågor som bäst löses nationellt eller regionalt, då förutsättningarna ofta ser mycket olika ut i olika regioner. Det finns dock vissa gemensamma europeiska problem som rör sysselsättningen, som löses bäst på Europanivå. Det handlar främst om att röja de återstående hindren för fri rörlighet på den inre marknaden och att förbättra företagsklimatet för små och medelstora företag i Europa.
För att klara arbetslösheten måste Europas marknad kunna stå stark i den ökade konkurrensen som globaliseringen och den intensifierade teknikutvecklingen på kommunikationsområdet medför. Fortfarande utgör höga skatter och krångliga regler på arbetsmarknaden hinder för företagande och investeringar i Europa. Dessa hinder mot en väl fungerande inre marknad måste elimineras om Europa ska kunna behålla sin konkurrenskraft och bekämpa arbetslösheten.
En central aspekt av EU:s och medlemsländernas ekonomier är den gemensamma jordbrukspolitiken. Folkpartiet vill med emfas poängtera att om EU även framöver skall kunna fungera som en motor för ekonomisk utveckling och välfärd i Europa, om utvidgningen skall kunna genomföras och om u-länderna skall ges möjlighet att växa genom att de tillåts sälja jordbruksprodukter till EU:s medlemsländer utan orättvisa handelshinder krävs omfattande reformer av unionens jordbrukspolitik. Problemen med den förda europeiska jordbrukspolitiken är många. Den präglas av kraftig överproduktion. Detta medför dumpade världsmarknadspriser, som därmed slår ut jordbruk i u-länder – eller omöjliggör framväxten av en livsmedelsproduktion för lokal försäljning och export. Jordbruksproduktionen i Europa är kraftigt specialiserad. Detta har medfört negativa effekter på miljön och i några fall äventyrat människors hälsa. Metoderna har också rest allvarliga etiska frågor om förhållandet mellan människa och djur. Skattemedel slösas, medel som hade kunnat göra mycket större nytta på något annat sätt. Omfattningen av EU:s jordbrukspolitik är ett stort problem för unionens angelägna östutvidgning. Den gemensamma jordbrukspolitiken har vidare utvecklats till en bidragsdjungel som är föga ändamålsenlig och istället karaktäriseras av att den är byråkratisk och dyr. Jordbrukspolitiken måste avregleras och kraftigt förändras så att den tar större hänsyn till jordbrukets roll i det naturliga kretsloppet och dess konsekvenser för djur, miljö och biologisk mångfald. Reformarbetet brådskar.
Folkpartiet liberalerna vill se en snabb WTO-uppgörelse om avreglering av Europas och USA:s jordbruksmarknader med slopade skyddstullar, fritt marknadstillträde för exportörer från fattiga länder och en minskning av jordbrukssubventionerna med 70 procent. EU:s handelsministrar kom i februari i år visserligen överens om att successivt avskaffa tullhinder för import av varor från de 48 minst utvecklade länderna i världen. Men först år 2009 skall importen för samtliga jordbruksvaror vara tullfri, och överenskommelsen innefattade inte alla u-länder, utan bara de minst utvecklade. Detta är enligt Folkpartiets uppfattning inte tillräckligt, utan ett avskaffande av skyddstullar måste ske betydligt mer skyndsamt och innefatta fler länder. EU:s inkomst- och produktionsstöd skall också avskaffas. Genom ökad importkonkurrens kan livsmedelspriserna omedelbart sänkas. Det tjänar konsumenterna på. Vi menar att mer marknad och mindre reglering är en nödvändig grundläggande princip för att lösa Europas svåra jordbruksproblem och ett viktigt steg för att lyfta u-länderna ur fattigdomen. Det krävs även skärpta regler för europeisk matproduktion: nej till långa djurtransporter, nej till antibiotika och kadaver i djurfoder och högre avgifter på bekämpningsmedel med miljöpåverkan.
Även regionalpolitiken måste reformeras. Reglerna är alltför krångliga. De skapar en enorm blanketthysteri och leder till ökade kostnader, byråkrati och ineffektivitet.
Solidariteten inom unionen talar för att rikare länder stöder fattigare; det motiverar förekomsten av en gemensam regionalpolitik. Men regionalpolitiken måste reformeras kraftigt, dess inriktning ändras och dess omfattning minska, inte minst sett i perspektivet av unionens östutvidgning.
Folkpartiet anser att endast de delar av regionalpolitiken som handlar om överföring av medel från medlemsländer med högre levnadsstandard till dem med lägre ska vara kvar. Övrigt regionstöd skall skötas av medlemsländerna själva. Idag flyttas för mycket pengar runt. Först betalar medlemsländerna till EU och sedan ges en del av pengarna tillbaka. Allt detta ökar riskerna för korruption.
EU skall inte stödja allt. Regionalpolitiken måste var koncentrerad till tydliga mål. Inför utvidgningen är det viktigt att stödet till kandidatländerna prioriteras – dock inom nuvarande budgetramar. Det ekonomiska stödet till de nuvarande EU-medlemsländerna skall minska till förmån för kandidatländerna.
Vi liberaler kräver att det nu tas tag i debatten om Sveriges medlemskap i den europeiska och monetära unionen (EMU). Den ekonomiska integrationen i Europa – fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital – skapar en gemensam marknad. EMU är steget vidare – en gemensam valuta. EU:s valutasamarbete stärker sammanhållningen och skapar goda förutsättningar för tillväxt och därmed också välfärd i hela Europa, men främst i Euroländerna.
Folkpartiet ser flera fördelar med EMU. Inte minst innebär ett EMU-medlemskap lägre priser för oss alla. Genom ett införande av euron försvinner växlings- och transaktionskostnader. Detta är viktigt främst för de små och medelstora företagen. Företag behöver därmed inte försäkra sig mot förändringar i valutornas värde. Priserna sjunker också som en följd av de ökade möjligheterna till jämförelse och ökad konkurrens. Det tjänar svenska konsumenter på. Vi liberaler menar också att medlemskap i EMU skulle ge en långsiktig stabilitet och förutsägbarhet för medborgare och företag. Utanför EMU framstår Sverige som ”ett osäkert kort” för företag med internationella ambitioner. Växlingskostnader, osäkerhet kring Sveriges engagemang i EU etc bidrar till ogynnsamt investeringsklimat i Sverige. Utanför EMU riskerar Sverige att nyckelpersoner och hela eller strategiska delar av företag flyttar ut från Sverige, att investeringsbeslut fördröjs och att investeringar förläggs på annat håll än i Sverige. Medlemskap i EMU skulle även, med allra största sannolikhet, innebära en stabilare växelkurs för Sverige. Sammantaget betyder ett medlemskap i EMU ökad välfärd – med andra ord: mer resurser finns tillgängliga för privat eller gemensamt finansierad konsumtion såsom vård och utbildning.
Det argument som vi liberaler menar ändå kanske är det starkaste är det att Sverige i och med ett medlemskap i EMU skulle öka sitt inflytande över den europeiska ekonomiska politiken. Man skulle vinna tillträde till de fora där allt fler beslut tas idag. EMU-länderna diskuterar och beslutar tillsammans i viktiga ekonomiska frågor. Det sker bland annat genom att en representant för varje land finns i ledningen för den europeiska centralbanken, ECB, och att finansministrarna träffas i det så kallade Eurorådet. Vid dessa möten behandlas viktiga beslut om Europas ekonomi och ekonomiska politik. Många gånger fattas också formella beslut, avgörande för Europas framtid. Sverige är inte med vid dessa tillfällen. Hade Sverige varit med kunde vi ha haft insyn och kunnat påverka – nu är det bara att följa de andras beslut.
Den hitintills rådande regeringslinjen att vänta och se har spelat ut sin roll. EMU är ett lyckat projekt, som ständigt tar nya steg framåt och vinner i betydelse. De lärdomar som kan dras har redan presenterat sig och pekar tydligt mot att Sverige snabbt bör ta beslut om att ansluta sig till EMU.
Vi ställer oss dock inte okritiska till alla delar av EMU. Europeiska central bankens (ECB) arbetssätt behöver exempelvis reformeras. En klarare definition av inflationsmålet bör införas. ECB-rådet bör med viss, kortare, eftersläpning offentliggöra sina protokoll. ECB bör även publicera inflationsrapporter av den öppna typ som bl a Sveriges riksbank använder sig av. Liberalerna i Europaparlamentet går i täten för en öppnare centralbank. För oss liberaler är det även viktigt att framhålla att EU och EMU inte får utvecklas till ett slutet handelsblock. EMU utgör ett stort steg framåt för frihandel. Kampen för frihandel får dock inte stanna vid EU:s gränser. Enbart genom ett aktivt deltagande kan Sverige på ett effektivt sätt bidra till att nuvarande brister hos ECB åtgärdas.
Den 1 januari 2002 går EMU-projektet in i sin tredje fas. Då blir eurosedlar och euromynt lagliga betalningsmedel i EMU-länderna. År 2002 blir det därmed konkret och påtagligt för alla och envar att euron finns och har kommit för att stanna. Ifall inte Sverige ska förlora alltför mycket på sitt utanförskap börjar det nu bli bråttom. Folkpartiet liberalerna förordar därför att Sverige ansöker om medlemskap senast 2003.
För att på ett hållbart och effektivt sätt komma till rätta med brottsligheten och den tilltagande våldsaktivismen är ett intensifierat EU-samarbete nödvändigt. Kriminaliteten känner inga gränser. För att komma åt denna måste Europas länder vidga sitt polissamarbete. Narkotika- och vapensmugglare, terrorister, utpressare, ekonomiska brottslingar och andra lagöverträdare skall veta att de löper samma risk att gripas i vilket europeiskt land de än befinner sig.
Folkpartiet bejakar därför Europol-samarbetet och ser gärna att det, med bevarad rättssäkerhet och integritet för medborgarna, utvecklas till ett överstatligt samarbete så att till exempel ett lands polis inte bara kan fullfölja en polisjakt över en nationsgräns och att gemensamma brottsregister upprättas utan också att gemensamma insatsstyrkor mot vissa brottstyper kan sättas upp. Vi liberaler menar att på sikt bör polissamarbetet utvecklas så att en europeisk polisorganisation med operativa funktioner upprättas. Arbetet med att upprätta en europeisk oberoende åklagarmyndighet, med uppgift att skydda unionen mot bland annat bedrägerier, bör påskyndas. Terroristaktionerna i USA i september 2001 tycks ha gett det tröga rättssamarbetet ny fart. Folkpartiet liberalerna menar att ökad samordning inom EU är en grundförutsättning för allas vår trygghet och säkerhet.
Vi liberaler bevakar och jobbar hårt för parlamentarisk insyn i och kontroll över Europols verksamhet – inte minst för att beivra missbruk och övertramp mot den personliga integriteten.
En allvarlig typ av kriminalitet, där ett utökat europeiskt samarbete är av största vikt, är den på senare tid uppmärksammade handeln med kvinnor och barn. Vi liberaler vill uppmärksamma att detta utgör ett flagrant brott mot de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Det är dock ett växande problem i Europa. Det är framförallt östeuropeiska och ryska kvinnor som förs till olika länder i Europa för att där tvingas arbeta som prostituerade. Handeln med kvinnor styrs av professionella internationella ligor och utgör en stor del av den organiserade brottsligheten. Många av kvinnorna har sålts till bordeller i EU-länderna, medan andra kvinnor hamnar i sexindustrin i andra länder.
Sedan några år tillbaka finns det konventioner som förbjuder handel med kvinnor och barn. På grund av brottets internationella karaktär är det emellertid ofta mycket problematiskt att upprätthålla bestämmelserna då nationella domstolar ofta saknar befogenheter att vidta åtgärder. Folkpartiet liberalerna menar därför att mer omfattande europeiskt polissamarbete är nödvändigt för att bekämpa handel med kvinnor och barn.
Vi liberaler är övertygade om att EU har unika möjligheter att minska de gränsöverskridande miljöproblemen. Miljön är ett typexempel på frågekomplex där hållbara lösningar endast finns på internationell nivå. Möjligheterna till bindande överstatliga beslut och att ställa länder som ej följer reglerna till svars bör inom miljöområdet utnyttjas till fullo av EU. Med rätt beslut på rätt nivåer kan EU utvecklas till världens bästa miljöorganisation.
Genom att vi i EU fattar gemensamma beslut om miljöskydd i industri- och andra samhällssektorer så vet alla länder att deras industrier inte blir utsatta för konkurrens av industrier med lindrigare krav inom unionen. Då blir det lättare att få med alla länder på strängare miljöregler. Om varje land skulle fatta beslut om regler var för sig skulle det bli mycket svårare att ställa lika långtgående krav eftersom orättvis konkurrens alltid skulle tas upp som motargument.
Växthuseffekten är ett allvarligt miljöproblem. Utsläppen av växthusgaser måste därför minskas radikalt framöver. Europa har alla förutsättningar att gå i spetsen för en miljövänlig klimatpolitik. Men för att göra detta möjligt måste EU först få en lösning på miljöskattefrågorna. Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken måste börja betraktas som just miljöfrågor och inte som skattefrågor. De bör lyftas över till de beslut som blir överstatliga och bindande genom majoritetsbeslut i ministerrådet. Ett skäl till att länder inte vill skärpa koldioxidskatterna på enbart nationell nivå är att det riskerar att försämra konkurrenskraften för den inhemska industrin. Det är därför angeläget att EU beslutar om en lägsta nivå för en koldioxidavgift i EU-länderna.
En europeisk koldioxidavgift kommer inte att vara nog för att klara utmaningen. Utsläpp av växthusgaser är i princip en komponent i all handel mellan medlemsländerna. Förebilden för EU bör därför vara EMU-samarbetet. Unionen måste skapa en gemensam valuta för växthusgaser – en ekologisk euro i form av utsläppsrättigheter. Kyotoprotokollet skapar möjligheter för länder att klara sina åtaganden genom att handla med utsläppsrätter. Metoden har använts med stor framgång för att reducera svavelutsläppen i USA. Att fördela utsläppsrättigheter via marknaden har stora fördelar jämfört med administrativa regleringar, men också jämfört med skatter och subventioner. För det första leder det till det mål som har satts upp – ska vi bara släppa ut 60 ton koldioxid kommer det inte att finnas fler rättigheter att köpa. För det andra innebär utsläppshandel att det är den som släpper ut växthusgaser som betalar. Därmed får företag och hushåll incitament att påverka den tekniska utvecklingen i rätt riktning. Det blir lönsamt att forska mer om tekniker och innovationer som minskar utsläppen.
Folkpartiet anser att EU också bör kunna spela en fundamental roll i miljöskyddsfrågor rörande varor. EU har till exempel varit pådrivande, och helt avgörande, för att förbättra avgasreglerna i alla medlemsländer. EU måste driva på i arbetet för att se till att varor inte är miljöfarliga, eftersom den gränslösa marknaden begränsar möjligheten till nationella särregler. Det gäller inte minst regler och förbud i fråga om miljöfarliga ämnen, som till exempel kadmium, kvicksilver och vissa flamskyddsmedel.
I det vakuum som uppstått på den internationella arenan efter det att Kyoto-avtalet förkastats, anser vi liberaler att det är av större vikt än någonsin att EU tar ett såväl globalt som lokalt initiativ på miljöområdet.
Vi liberaler vill verka för säkrare och sundare livsmedel i EU. Målet bör vara att utforma en gemensam europeisk livsmedelspolitik, som gör det möjligt för människor att känna trygghet med vad de äter – oavsett om de befinner sig på Algarvekusten i Portugal eller i finska Karelen. Dioxinskandalen i Belgien och fallen med galna ko-sjukan i stora delar av Europa visar att även i dessa frågor har nationsgränserna förlorat mycket av sin betydelse. En gemensam europeisk livsmedelspolitik är nödvändig för att vi effektivt ska kunna ta itu med dessa problem.
Folkpartiet menar att för att vi som konsumenter ska kunna vara säkra på vad vi köper måste kraven på korrekt information vara absoluta. Det är därför nödvändigt att bland annat utveckla ett system för kontroll av märkningen. Producenten och försäljaren ska kunna bevisa att alla påståenden som görs om en vara är sanna. EU bör införa en basnivå för livsmedelssäkerheten. Ett strikt och fullständigt säkerhetssystem måste vara lika för alla producenter i alla led i livsmedelskedjan inom hela unionen. Då innebär det inga handelshinder och ingen skillnad i konkurrenskraften mellan företagen – alla får samma basförutsättningar.
EU behöver ett gemensamt regelverk för kontroll av livsmedel. De lokala inspektörerna måste ha ett starkt regelverk i ryggen. Men efterlevnaden av kontrollen ska ske lokalt, regionalt och nationellt. För att kunna garantera att den nationella kontrollen alltid fyller de uppställda kraven måste det ske en kontroll av kontrollanterna. Därför behövs det en europeisk livsmedelsmyndighet, ”ett matens FBI”, som ska kunna göra ”flygande” kontroller, det vill säga kunna agera inom ett medlemsland, både för att kontrollera livsmedelssäkerheten i sig och för att kontrollera hur den nationella myndigheten sköter sina åligganden.
Rättssystemet är i princip en nationell angelägenhet. Det gäller även livsmedelsområdet. Folkpartiet menar att det dock finns fall då det är nödvändigt att ha sanktionsmöjligheter på EU-nivå. Det handlar till exempel om när ett problem uppstår i ett land och landets egna myndigheter uppenbarligen saknar förmåga eller vilja att ta i tu med frågan. I dessa fall måste EU:s livsmedelsmyndighet ha juridisk rätt att ingripa. Den bör också, i likhet med EU:s konkurrensmyndighet, ges möjlighet att föreslå kommissionen vilka sanktioner, till exempel böter, som bör tillgripas vid en överträdelse av reglerna.
Vi liberaler menar dock att det självklara kravet på att samtliga livsmedel måste vara säkra inte får medföra att den traditionella och regionala matkulturen i Europa går förlorad. Dessa produkter måste även fortsättningsvis få framställas på sedvanligt manér – även om detta innebär att hela EU:s regelverk inte kan efterlevas under tillverkningen eller tillagningen. Detta förutsätter emellertid ett certifierings- och/eller licensieringsförfarande, samt att produkterna tydligt märks. På detta sätt garanteras mångfalden inom EU, samtidigt som valet är den enskilde konsumentens.
Målet måste vara det självklara – att all mat ska vara ofarlig. Ett sådant system borde givetvis vara globalt. Men det som vi har makt och huvudsakligt ansvar för är den europeiska marknaden.
Användning av tobak, alkohol och narkotika blir idag allt vanligare bland främst ungdomar. Detta utgör ett stort hot, inte minst mot folkhälsan.
För oss liberaler är det viktigt att påpeka att EU inte bör bestämma vår narkotika-, alkohol- och tobakspolitik. Den beslutar vi om själva och så bör det förbli. Varje land bestämmer självt med vilka lagar och metoder det vill föra kampen mot narkotikan. Men politik utformas inte i lufttomma rum. Vi påverkas av synsätt i vår omvärld och reagerar både på vad våra grannar gör och vad de inte gör.
Narkotikapolitiken är en stridsfråga i Europa, och Europaparlamentet är ett slagfält i den kampen. Den striden får Sverige inte förlora och det finns heller ingen anledning att vi skulle göra det. Det krävs dock att politiker, media, polis, tjänstemän, folkbildningsorganisationer med flera är beredda att samla krafterna till gemensamma insatser. För trovärdighetens skull är det också viktigt att de svenska Europaparlamentarikernas enighet i drogpolitiken bevaras. Regeringens profil på narkotikaområdet har hittills varit oroväckande låg. Folkpartiet menar att det krävs ett betydligt mer intensivt arbete för att föra ut Sveriges narkotikastrategi i Europa. Om Sverige misslyckas med det finns det risk för att den holländska modellen kommer att prövas istället. Sverige måste därför visa upp sig inom EU, föra ut korrekt information om sin narkotikapolitik och om de resultat den gett. Det svenska budskapet måste vara klart och konsekvent, och visa och övertyga om att all icke-medicinsk användning av narkotika är och förblir förkastlig. Det är viktigt att Sverige gör sin röst hörd på den politiska arenan. Svensk drogpolitik är effektiv och det finns ingen anledning för oss att överge vår politik. Vi måste också kräva en internationell statistik där utgångspunkterna är gemensamma och ger möjlighet till rättvisande jämförelser mellan bland annat Nederländerna och Sverige.
Genom regeringens misslyckande i förhandlingarna med EU-kommissionen om de svenska införselreglerna har vi fått en situation där en stor del av befolkningen kan föra in en betydande del av sin årskonsumtion av vissa sorter av alkoholdrycker. I takt med att införselreglerna liberaliseras så kommer en allt större del av den individuella årskonsumtionen att utgöras av importerad alkohol. I en sådan situation blir det mycket svårt att fortsättningsvis hävda den hittills förda prispolitiken som ett effektivt instrument att begränsa alkoholkonsumtionen. Regeringens misslyckande kommer att leda till att den svenska alkoholpolitiken inte längre kommer att kunna begränsa alkoholkonsumtionen 
med medicinska såväl som sociala skador till följd. Det viktigaste som kan göras just nu för att begränsa folkhälsoskadorna av en ökad alkoholkonsumtion är att sträva efter att upprätthålla den aktiva prispolitiken och detaljhandelsmonopolet så långt det är möjligt. Med tanke på tendensen till att ungdomars konsumtion av alkohol ökar är det också synnerligen viktigt att poängtera det alkoholförebyggande arbetet bland yngre.
I många västländer intensifieras nu arbetet med åtgärder mot tobaksbruket och rökningen minskar nu långsamt i dessa länder. Samtidigt ökar den kraftigt i centrala och östra Europa och i tredje världen. Svensk tobaksindustri verkar aktivt i Baltikum, och Sverige bör där liksom i östra och centrala Europa och i tredje världen aktivt stödja dessa länder i arbetet mot tobaksbruk. Likaså bör Sverige aktivt stödja WHO i dess arbete mot tobaken. Subventionerna till EU:s tobaksodlare skall avskaffas. Sverige måste verka för att EU skall betrakta alkohol och tobak som en hälsofråga och inte som ett jordbruksproblem.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 25 september 2001 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Elver Jonsson (fp) |
Karin Pilsäter (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |
Karl-Göran Biörsmark (fp) |