Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av att i relevanta forum protestera mot behandlingen av de traditionella Navajo- (Dineh-) och Hopiindianerna på Big Mountain i Arizona.
Den pågående tvångsförflyttningen av Navajo- (även benämnda Dineh) och Hopifamiljer i Arizonas nordöstra del är en fortsättning på århundraden av förtryck av Amerikas ursprungsfolk. Brott mot de mänskliga rättigheterna och mot ursprungsfolkens rättigheter begås dagligen. Miljön är svårt sargad till följd av en långvarig exploatering av uran och kol. För människor och djur som bebor området har det fått ödesdigra konsekvenser.
Navajoindianerna kan aldrig glömma vad som hände 1864, då överste Kit Carson samlade ihop alla Navajos han kunde finna, och tvångsförflyttade dem till ett koncentrationsläger i Bosque Redondo Fort Sumner i New Mexico.
Alla Navajos hem brändes och deras djur sköts framför deras ögon. Navajos kallar denna brutala och tragiska händelsen, The Longest Walk. Tusentals barn, kvinnor och män dog under den långa vandringen till New Mexico. Fyra år tillbringade Navajos i koncentrationslägret. 1868 skrevs sedan ett fördrag som försäkrade att Navajos fick återvända hem till sina marker mellan de fyra heliga bergen mot att de aldrig mer skulle ta upp vapen emot Amerikanska staten. Navajoindianerna har hållit sin del av avtalet, men inte USA:s regering.
Tvångsförflyttningen idag utgår från lagen the Navajo-Hopi Land Dispute Settlement Act PL 93-531, som antogs av amerikanska kongressen 1974. Som namnet antyder bygger den på en landkonflikt mellan de två indianstammarna. Enligt indianerna själva är det beställd skrivbordsprodukt. Ingenstans nämns det underliggande motivet, nämligen statens intresse av energitillgångar i området. Berget Black Mesa lär innehålla den största kolfyndighet som någonsin funnits. Även olja och naturgas finns inom området.
Historien om ”landdispyten” mellan de två indianstammarna iscensattes av en PR-firma ägd av en advokat, John Boyden, som i sin tur representerade ett konsortium av 23 stora energibolag. Han arbetade för och betalades av både Hopi Tribal Council (som i sin tur är finansierat av USA:s regering) och företaget Peabody Coal Company, som är USA:s största kolproducent.
”Navajo and Hopi Tribal Councils” inrättades av USA:s regering 1934 med hjälp av ”the Indian Reorganisation Act” och omstrukturerades på 50-talet i syfte att underlätta uthyrningen av mark till gruvbolagen.
Detta blev möjligt med hjälp av ”samarbetande” indianer som gick regeringens och energibolagens ärenden. De traditionella ledarna för Hopi- och Navajostammarna har aldrig erkänt representanterna i regeringens inrättade stamråd. I det fördrag som skrevs 1868 mellan USA:s dåvarande president och majoriteten av ledare för Navajofolket står tydligt att alla beslut som tas i framtiden gällande Navajos rätt till mark, måste enhälligt accepteras av minst tre fjärdedelar av Navajostammen. Detta har regeringen inte tagit hänsyn till senare (kopia av det handskrivna fördraget från 1868, mellan Amerikas dåvarande president och ledare för Navajostammen, finns att tillgå för läsning på svenska UD:s Amerikaenhet).
De traditionella indiansamhällena har behållit sitt gamla styrelsesätt och stammarna är överens.
Reservaten i Arizona skapades 1882 av president Chester Arthur åt Hopifolket ”och andra sådana indianer som presidenten väljer”. 80 år senare ändrades gränserna för reservaten på nytt. Hopireservatet är beläget mitt i Navajoreservatet. Området kring Big Mountain hade beteckningen gemensamt nyttjande – Joint Use Area – för att det befolkades av båda stammarna.
När 1974 års ”Relocation Act” trädde i kraft delades området emellertid upp i ”Navajo Partitioned Land” och ”Hopi Partitioned Land”. Området, avsett att användas av båda folkgrupperna, fanns inte mer. Ett taggtrådsstängsel sattes upp för att markera gränsen.
Lagen fick förödande konsekvenser för människorna på Big Mountain, som levt i fred och sämja med sina grannar i århundraden. Sedan 1974 har ca 25 000 Navajofamiljer och 300 Hopifamiljer blivit tvångsförflyttade eller felaktigt placerade. Detta är den största tvångsförflyttningen av indianer i USA sedan 1800-talet. Både de som förflyttats och de som motsatt sig har lidit mycket. De många restriktioner och omänskliga lagar som påtvingats indianerna har resulterat i en oförmåga att försörja sig, förlust av identitet och kulturell och religiös tillhörighet. En fjärdedel av dem som förflyttats till andra platser har dött, de flesta kort efter tvångsförflyttningen.
Förlusten av marken, där deras förfäder och barnens navelsträngar ligger begravda, det som är mest heligt för dem, underminerar deras kultur och den religiösa identiteten. Den indianska religionen/andligheten är oupplösligt förbunden med platsen man är född på och där ens förfäder levt och ligger begravda.
Otaliga arkeologiskt viktiga platser, som Anazasi-monumentet, ”hogans”, begravningsplatser och andra heliga kultplatser har blivit förstörda och skändade av gruvbolagets verksamhet. De nu återstående ca 200–300 traditionsbundna indianerna på Big Mountain lever i svår fattigdom.
1996 erbjöds de kvarvarande Navajoindianerna på Big Mountain det s.k. Accomodation Agreement (AA) eller PL 104-301. Detta dokument tillåter dem att bo kvar i sina hem i 75 år. Erbjudandet gäller endast en familjemedlem – den som ”äger” bostaden, och inkluderar inga andra familjemedlemmar. När den personen dör upphör familjens rätt att bo kvar.
De är skyldiga att betala hyra till HTC, söka tillstånd för bete, samlandet av örter, ved m.m. Allt är tillståndsbelagt. De måste till och med söka tillstånd för att hålla ceremonier och utöva sin religion.
De får bara ha ett visst antal får, hästar och kor (antalet förändras hela tiden). AA-dokumentet förbjuder Navajos att begrava sina anhöriga på Big Mountain.
”The Accomodation Agreement” kompletterades med ett ”Settlement Agreement”, som försäkrar Hopis stamråd 50 miljoner dollar. Halva summan är en ersättning för att 85 % av Navajoindianerna skulle skriva på AA (beloppet är nu utbetalt till Hopi Tribal Council). Stamrådet drev Hopiindianerna att försöka förmå Navajofolket att skriva på. Olika trakasserier, skrämseltaktik, hot och misshandel användes som medel.
De som skrivit under ”the Accomodation Agreement” känner sig idag förda bakom ljuset, eftersom de utlovade markbitarna visat sig bl.a vara avsevärt mindre än vad som utlovats.
En annan lag som går under namnet ”The Bennet Freeze”, PL 93-531, förbjuder indianerna att reparera sina byggnader eller uppföra nya. Lagen påverkar även boende i t.ex. Tuba City, som är belägen nedanför Black Mesa.
De som senast blev tvångsförflyttade, ca 4 000 människor, tilldelades ny mark som köpts för en billig summa, i närheten av den lilla staden Sanders.
De lever sina liv mitt i ett område som var platsen för en kärnavfallsolycka 1979. Området är kontaminerat av radioaktivitet och detta orsakar en stigande frekvens av strålningsrelaterade sjukdomar och för tidiga dödsfall.
Antalet missbildade nyfödda är dubbelt så högt som i andra delar av USA.
Källan/orsaken till den kontaminerade marken ligger ca 50 miles uppströms Puerco- floden, räknat ifrån det område som Navajofamiljerna bebor. Där brast en s.k. tailingspond – en damm där man förvarar spillet som blir kvar efter att man framställt uran. Det radioaktiva innehållet rann ut i Puercofloden i Arizona.
Denna olycka har rankats högt tillsammans med t.ex. Tjernobylkatastrofen och olyckan vid Three Mile Island.
Miljön i området uppvisar förödande skador, enligt utförda studier. Resultatet av studierna visar: ”not suitable for human habitation”. Black Mesa har idag inga existerande urangruvor, men kolbrytningen utgör likvärdiga hälsorisker för dem som bor i området.
För att över huvud taget kunna komma till rätta med dagens problem måste gällande lagstiftning ändras radikalt eller upphävas:
Public Law 935-31 Relocation Act.
Public Law 104-301 the Accomodation Agreement.
Det behövs också oberoende studier med mätningar av luft, jord och vatten i området (halter av radioaktivitet, tungmetaller, koldamm och andra gifter) med tanke på skadeverkan/effekter på de boendes hälsa.
Undersökningar behöver göras om hur de vattenrättsavtal är skrivna som fråntar Navajos och Hopis rätten till den enda vattenreservoaren – den som nu används av Peabody Coal för transport av kol i pipelines. Den naturliga tillgången av grundvatten under berget håller på att helt tömmas. Extra märkbart har detta blivit de senaste åren, då USA drabbats av upprepade och ihållande torrperioder. Vattenfrågan börjar bli en viktig fråga för alla i det här området. Under tiden fortsätter Peabody att pumpa upp grundvatten och leda bort det mixat med kol i stora pipelines, till ”Mohave generating station” i Nevada. Där renar man sedan vattnet och säljer det på flaskor.
”Navajo Aquifer”, den enda vattenkällan för människor och djur på Black Mesa, håller på att torka ut. Man märker det på att källor och bäckar som man använt i generationer helt torkat ut, mindre jordbävningar känns i området – ”som om Berget håller på att sjunka” liksom uppkomsten av stora sprickor i markytan som ej funnits där förut.
Det som behövs nu är miljö- och socialkonsekvensanalyser vad gäller både exploateringen av kolfyndigheterna och tvångsförflyttningarna. Det handlar om förödande effekter för miljön och för en unik ursprungsbefolkning.
Med hjälp av tillresta människor från hela världen lyckades man stoppa myndigheterna ifrån att tvinga bort de sista Navajos ifrån sina hem den 1:a februari år 2000. Den internationella uppmärksamheten gjorde att man inte vågade gå till verket.
Istället har myndigheterna ändrat taktik – man anklagar var och en för att olovligen uppehålla sig på förbjudet område (deras eget hem) och delar ut personliga ”eviction orders” till dem som inte skrivit på AA.
Risken är nu stor att den sista resten av traditionella Navajos kommer att försvinna från Big Mountain. Därför är det särskilt viktigt att kampen för dessa indianers mänskliga, sociala och kulturella rättigheter intensifieras.
Den 17:e februari år 2000, antog Europaparlamentet en resolution med anledning av den kritiska situationen på Big Mountain. I slutet av maj år 2001 besökte Ms Roberta Blackgoat, ledare, ”Elder” och matriark för de traditionella samhällena på Big Mountain, bl.a. chefen för svenska UD:s Amerikaenhet, Staffan Wrigstad, för att diskutera den akuta situationen.
Fem äldre Navajokvinnor arresterades i juli 2001 i samband med den heliga soldansceremonin, som är årets viktigaste ceremoni för folket på Big Mountain. De greps under förevändning att de inte hade ansökt om tillstånd för att hålla ceremonin och därför gjorde intrång på förbjudet område.
I början av augusti jämnade myndigheterna hela soldansområdet med marken – inte ens det heliga soldansträdet skonades. Det kan jämföras med att totalförstöra en kyrka eller ett tempel.
Indianernas religion är oupplösligt knuten till marken de är födda på. USA respekterar uppenbarligen inte, i det här fallet, Wiendeklarationen om ursprungsfolkens rätt till skydd av ekonomiska, sociala och kulturella värden, liksom rätten till egen identitet. USA följer inte heller FN:s deklarationer om de mänskliga rättigheterna och biologisk mångfald.
Sverige bör därför snarast ta initiativ till att föra upp frågan om tvångsförflyttningarna från Big Mountain på FN:s agenda och i bilaterala samtal med den amerikanska regeringen. Dessutom kan regeringen lyfta fram frågan inom EU för att få ett bredare stöd och större tyngd bakom kravet på indianernas rätt till sin mark, sin traditionella försörjning och kultur.
Sveriges regering bör medverka till att få USA:s regering att respektera Wiendeklarationen om ursprungsfolkens rätt till skydd av ekonomiska, sociala och kulturella värden såväl som kulturell identitet.
Sveriges regering kan medverka till att få USA att respektera FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, att upprätthålla skyddet för den biologiska mångfalden såväl som rätten till fri religionsutövning.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Per Lager (mp) |