Sedan början av 1990-talet har en fredsprocess pågått i Mellanöstern med vissa uppnådda framgångar. Samtidigt har terrorattacker och motåtgärder hindrat ytterligare framsteg, speciellt i fredssamtalen mellan Israel och palestinier. Sveriges Mellanösternpolitik syftar till att stödja parterna att uppnå fred i området.
Kristdemokraterna förordar en mer balanserad svensk Mellanösternpolitik som medför bra relationer till konfliktens alla parter. De mänskliga rättigheterna bör sättas i fokus och Sveriges roll som ”tredje land” är framför allt att verka som en opartisk medlare. Sverige kan däremot inte ställa sig neutralt i kampen för demokrati och det öppna samhället. Speciellt viktigt är det att arbeta för försoning och ökad respekt mellan israeler och araber. Den politiska dialogen behöver kompletteras av en religiös dialog för att främja och utveckla det som är gemensamt av värderingar inom judendom, islam och kristendomen, EU bör spela en betydligt mer aktiv roll i Mellanöstern, också i de regionala multilaterala processer som äger rum och bland annat hårdare driva frågan om att institutionalisera samarbetet kring vatten i regionen. Det är viktigt att omvärlden uppmanar parterna att uppfylla sina åtaganden i enlighet med tidigare ingångna avtal och bistår med politisk och ekonomisk assistans för att underlätta en fredsprocess.
1 Sammanfattning 13
2 Innehållsförteckning 14
3 Förslag till riksdagsbeslut 15
4 Inledning 15
5 Historia 16
6 Fredsprocessen 19
6.1 Öppningskonferensen 19
6.2 Det multilaterala "förhandlingsspåret" 19
6.3 Resultat av de multilaterala förhandlingarna 19
6.4 Det bilaterala "förhandlingsspåret" 21
6.5 Förhandlingar Israel och palestinierna 21
6.6 Israel och Libanon 22
6.7 Israel och Syrien 22
7 Egypten och Jordanien 23
8 Försoning, dialog och ökad respekt 23
9 Sverige, EU och Mellanösternkonflikten 24
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att parterna i Mellanösternkonflikten uppmanas att uppfylla sina åtaganden i enlighet med tidigare ingångna avtal.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om alla nationers rätt till trygghet inom fasta och erkända gränser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att arbeta för försoning och ökad respekt mellan israeler och araber.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU bör fortsätta att stödja de multilaterala processer som finns och hårdare driva frågan om att institutionalisera vattensamarbetet, bl.a. genom att upprätta gemensamma data för vattenströmmar och vattentillgångar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att främja ett utökat utbyte mellan israeliska och arabiska historiker för att arbeta fram gemensamma riktlinjer för historiebeskrivningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att främja den judiska–muslimska–kristna dialogen för att utveckla det som är gemensamt av värderingar inom de tre världsreligionerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU bör uppmana Syrien att inleda sin del av fredsförhandlingarna med Israel utan dröjsmål.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU bör uppmana Egypten och Jordanien att fortsätta att bidra till regional fred och stabilitet genom diplomatiskt stöd och stimulans till en fortsatt fredsprocess.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för att EU skall bidra till en lösning av konflikten som en s.k. facilitator.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det politiska och ekonomiska stödet från Sverige och EU måste vara kopplat till en respekt för mänskliga rättigheter och relateras till en vilja att uppnå fred i regionen.
Mellanösternkonflikten är en av de mest allvarliga och utdragna konflikterna i världen. Den har såväl politiska som kulturella och religiösa dimensioner. Det mänskliga lidandet har varit och är enormt. Ända sedan staten Israels bildande 1948 har krig och oroligheter präglat regionen. De kringliggande arabstaterna och Israel har fört en kamp om och försvarat sina nationella intressen. I centrum av konflikten står frågan om palestinierna. Israel kämpar för att få sin rätt att existera erkänd av sina grannar, samtidigt som palestinierna kämpar för att få en egen stat och en sammanhållen nationell hemvist.
Alla nationer har rätt till trygghet inom fasta och erkända gränser och alla människor har rättigheter och skyldigheter. Israel är den enda demokratin i Mellanöstern med ett parlamentariskt system, där exempelvis yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet och jämlikhet mellan könen är lagfäst. Inom det palestinska samhället finns strävanden efter en demokratisk struktur. Det återstår emellertid mycket för att ett demokratiskt samhällssystem ska etableras. Enligt rapporter från FN och Amnesty sker kränkningar av mänskliga rättigheter såväl av den palestinska myndigheten som av den israeliska staten. Fredsavtal har upprättats mellan Israel och Egypten respektive Jordanien. Än saknas det ett heltäckande fredsavtal mellan Israel och palestinierna, även om det sedan 1993 pågår en mer eller mindre aktiv fredsprocess.
En kort genomgång av de senaste hundra årens historia är nödvändig för att förstå något av orsakerna till dagens konfliktsituation.
1915 McMahon–Husain-avtalet, som enligt arabernas tolkning innebar ett brittiskt löfte om ett oberoende arabiskt Palestina.
1917 Britterna lovade i den s.k. Balfourdeklarationen att upprätta ett judiskt nationalhem i Palestina.
1918–1948 Britterna erövrade Palestina under första världskriget.
1922 Nationernas Förbund (NF) tilldelade Storbritannien mandatet över Palestina och uppmanade samtidigt britterna att underlätta judisk invandring till Palestina. Från det ursprungliga mandatet Palestina avstyckade britterna detta år hela området öster om Jordanfloden och två mandat upprättades över det ursprungliga Palestina. Området öster om Jordan fick namnet Transjordanien och emir Abdullah från Saudiarabien blev där statsöverhuvud. Judar förbjöds att bosätta sig i denna del.
1929 Oroligheter utbröt varav 133 judar och 116 araber rapporterades ha dödats.
1936–1939 Araberna opponerade sig mot att judar tilläts invandra till Palestina. Nya oroligheter blossade upp. Enligt officiella källor dödades 2 176 araber, 547 judar och 126 britter.
1937 Peel-kommissionen föreslog en delning av den resterande delen av Palestina. Delningen syftade till att upprätta en arabisk stat och en judisk stat inom samma område. Båda parterna förkastade förslaget.
1939–1945 Andra världskriget bröt ut och pågick under sex år. Under denna period sattes judarna i Europa i koncentrationsläger. I Förintelsen dödades sex miljoner judar.
1947 Efter flera misslyckade försök att dela Palestina överlämnade britterna frågan till FN. FN:s generalförsamling antog resolution 181 med förslaget att Palestina skulle delas i en arabisk och en judisk stat. Jewish Agency accepterade förslaget medan Arabförbundet avvisade det.
1948 Det brittiska mandatet upphörde när britterna lämnar Palestina den 14 maj. Samma dag deklarerades Israels självständighet. På natten till den 15 maj anföll sex arabiska stater (Egypten, Libanon, Syrien, Jordanien, Irak och Saudiarabien) judarna och den första arabisk–israeliska konflikten bröt ut. Kriget pågick mellan maj 1948 och juli 1949.
1949 Vapenstilleståndsavtal slöts mellan å ena sidan Israel, å andra sidan Egypten, Jordanien, Syrien och Libanon. Irak vägrade att sluta något avtal med Israel, medan Saudiarabien inte ansåg det vara nödvändigt att sluta avtal med Israel i detta avseende. Den 11 maj beviljade generalförsamlingen Israel medlemskap i FN. Västbanken införlivades i Transjordanien, och Gazaremsan i Egypten. 5 000–6 000 israeler och 15 000 araber förlorade sina liv. Antalet arabiska flyktingar uppskattades till 350 000 och de judiska till 7 000.
1956–1957 Suezkrisen. Egyptens president Nasser nationaliserade Suez-kanalen och förbjöd israelisk sjöfart att passera. Detta kulminerade i ett krig mot Egypten. I huvudsak stod Frankrike och Storbritannien för försöken att återta Suez-kanalen. Israel gick sedermera med i konflikten på fransmännens och engelsmännens sida.
1967 Junikriget. Efter en längre period av arabisk militär upptrappning och terror mot Israel, gick Israel till anfall mot Egypten, Jordanien och Syrien. På sex dagar tog Israel kontrollen över Västbanken, Gazaremsan, Golanhöjderna och Sinai. Den 22 november enades FN:s säkerhetsråd om resolution 242, som bl.a. uppmanade Israel att dra sig tillbaka från ”ockuperade områden”.
1968–1970 Utnötningskriget. Ingen mellanstatlig konflikt bröt ut, men Israel utsattes för kontinuerliga terrorattacker under denna period. Arabförbundet införde även en bojkott mot alla stater och företag som handlar med Israel.
1973 Oktoberkriget. I oktober anföll Syrien och Egypten överraskande Israel från två fronter under judarnas heligaste högtid, Yom Kippur.
1977–1978 Egyptens president Anwar Sadat besökte Jerusalem för att sluta fred med Israel. Camp David-avtalet mellan Israel och Egypten slöts. Avtalet innehåller utgångspunkterna för hur den arabisk-israeliska konflikten skall kunna lösas.
1982 Israel drog sig tillbaka från Sinaihalvön som erövrades under junikriget 1967. Tillbakadragandet var ett resultat av fredsavtalet mellan Israel och Egypten. Samma år inledde Israel Libanonkriget, med syfte att undanröja fortsatta terrorattacker från PLO-baserna i södra Libanon.
1987 Det palestinska upproret, Intifadan, började på Gazaremsan och Västbanken.
1990–1991 Gulfkrisen började den 2 augusti 1990 när Irak invaderade Kuwait. En FN-allians bestående av NATO-stater och arabstater beslutade att befria Kuwait 1991. Saddam Hussein ville spräcka alliansen genom att dra in Israel i konflikten och attackerade Israel med SCUD-missiler. Fredskonferensen i Madrid inleddes i oktober 1991 under Rysslands och USA:s överinseende. Fredssamtalen mellan å ena sidan Israel, å andra sidan Syrien, Libanon och en jordansk–palestinsk delegation inleddes.
1993 Israel och PLO erkände varandra som parter och undertecknade en principdeklaration (Osloavtalet) om att uppnå ”en rättvis, varaktig och allomfattande fred”. Under en 5-årig interimsperiod skulle palestinskt självstyre upprättas och de återstående sakfrågorna lösas för att man sedan skulle nå fram till ett slutligt fredsavtal.
1994 Avtalet om "Gaza-Jeriko-först" (Oslo I) undertecknades i Kairo av Israel och PLO. Samma år undertecknades Washingtondeklarationen mellan Israel och Jordanien. Deklarationen innehåller utgångspunkter för hur konflikten länderna emellan skall lösas. I december undertecknades fredsavtalet mellan Israel och Jordanien i Arava-öknen.
1995 ”Oslo II” undertecknades. Avtalet stipulerar att israeliska trupper skall dra sig tillbaka från de större städerna på Västbanken, samt att val till det palestinska rådet skall hållas. PLO förpliktigade sig att stryka de paragrafer i sin stadga som manar till utplånandet av Israel.
1996 Under drygt en vecka i februari och mars dödades över 60 civila i Jerusalem, Tel Aviv och Askelon av palestinska självmordsattacker. Den israeliska opinionen började ifrågasätta PLO:s fredsvilja. Premiärminister Yitzhak Rabin mördades av judiska extremister vid ett fredsmöte i Tel Aviv. Israelerna valde Likuds Benjamin Netanyahu till premiärminister i valet i maj för att utvärdera och sakta ner takten i fredsprocessen. Parollen ”land för fred” byttes ut mot ”säkerhet för fred”.
1997 Den 17 januari undertecknades, ett år försenat, avtalet om Hebron. Den palestinska myndigheten övertog kontrollen av den större delen av staden. Den israeliska regeringen beslutade att bygga ett nytt bostadsområde i Har Homa i östra Jerusalem. PLO hotade med våld om byggprojektet fullföljdes. Fredsprocessen avstannade. Mellan mars och september genomfördes en rad självmordsattacker i Tel Aviv och Jerusalem. Terrororganisationen Hamas tog på sig skulden för attackerna.
1998 Wye River Memorandum undertecknades den 23 oktober av såväl premiärminister Netanyahu för Israel som ordförande Arafat för PLO i Vita Huset, Washington. Dokumentet behandlar steg för att underlätta implementeringen av fredsprocessen samt en tidtabell med detaljer om t.ex. en polisstyrka och nolltolerans för terrorism från båda sidor.
1999 Sharm el-Sheikh Memorandum undertecknades 4 september av såväl Israel som PLO med ytterligare preciseringar av en tidtabell för att effektuera tidigare överenskommelser, med detaljer om t.ex. frigivande av fångar, interimskommittéer, säkra passager mellan Västbanken och Gazaremsan samt åtgärder mot terrorism.
2000 Förhandlingar mellan israeliska och palestinska förhandlingsgrupper i Bolling Air Force Base 21–28 mars i Washington som kulminerade 5 juli i förhandlingar mellan premiärminister Barak och ordförande Arafat i Camp David, Washington under överinseende av president Clinton. Förhandlingarna avslutades 25 juli utan att en överenskommelse hade nåtts som båda parter kunde acceptera.
2000–2001 En ny palestinsk intifada bryter ut i slutet av september 2000. Efter en lång rad av terrorattacker och de misslyckade fredsförhandlingarna valde israelerna Likud-ledaren Ariel Sharon till ny premiärminister för landet. Den palestinska intifadan hårdnar med upplopp och demonstrationer. Israel svarar med militära medel och kritiseras av omvärlden för övervåld. Över 800 personer har dödats varav 600 palestinier och 200 israeler. Israel uppfyller sina åtaganden i enlighet med FN:s resolution 425 och drar sig tillbaka från södra Libanon. Attacker fortsätter dock från Hizbollah-gerillan.
Den fredsprocess i Mellanöstern som pågått under 1990-talet, men som nu i det närmaste avstannat, fördes i enlighet med de regler som lades fast av fredskonferensen i Madrid 1991. Processen har bestått av följande huvudsakliga element:
Enligt inbjudan till konferensen i Madrid den 30 oktober 1991 skulle denna konferens ses som en öppning av förhandlingar längs två olika, men parallella, ”spår”: det bilaterala ”förhandlingsspåret” och det multilaterala ”förhandlingsspåret”. Konferensen skulle inte ha någon makt att påtvinga någon av de deltagande parterna en lösning eller inlägga något veto i någon fråga. Madridkonferensen, som hade USA och det dåvarande Sovjet (numera Ryssland) som värdar, pågick under tre dagar. Konferensen kan endast återinkallas om alla deltagarna samtycker.
De multilaterala förhandlingarna syftar till att bygga framtidens Mellanöstern. Detta skall bland annat ske genom att en rad av förtroendeskapande åtgärder vidtas. Dessa förhandlingar inleddes i Moskva under januari månad 1992 och omfattar fem huvudsakliga ämnesområden. Deltagare i förhandlingarna är områdets stater samt andra stater som representerar det internationella samfundet. Förhandlingarna fokuseras på de nyckelfrågor som berör hela Mellanöstern, nämligen vatten, miljö, rustningskontroll, flyktingar och ekonomisk utveckling. Förhandlingarna, eller samtalen, förs i arbetsgrupper som möts regelbundet på olika platser runt om i världen. På senare tid har allt fler av samtalsrundorna förts i Mellanöstern.
Inom ramen för de multilaterala samtalen, som inleddes i Moskva den 28 januari 1992, har redan flera konkreta samarbetsprojekt diskuterats. I den arbetsgrupp som diskuterar vattenfrågor antogs för första gången ett israeliskt förslag. Enligt ett annat förslag från det arabiska emiratet Oman skall ett vattenforskningsinstitut inrättas i Muscat, med bl.a. israeliska experter. En annan arbetsgrupp sysselsätter sig med miljöfrågor och har lagt fast ramarna för flera projekt. Bland annat har det stora miljöhot som hänger över Akaba/Eilatviken uppmärksammats. Både Israel och Jordanien har stora oljehamnar i vikens norra spets och riskerna för en oljekatastrof utgör ett påtagligt hot. Därför har man tillsatt en expertgrupp med medlemmar från Egypten, Jordanien, Israel och EU för att skapa tre miljövårdscentraler i Akaba, Eilat och Nuweiba för att höja beredskapen mot en oljekatastrof i den unika och mycket känsliga Akabaviken. EU har anslagit 2,5 miljoner ecu (ca 24 milj kr) för att bygga upp dessa tre centraler. Världsbanken har huvudansvaret för ett projekt, som går ut på att odla upp öken och stepp och hindra ökenspridning bland annat genom trädplantering i stor skala. Direkt inblandade länder i det projektet är Israel, Egypten, Tunisien och Jordanien. I ett annat miljövårdsprojekt sysslar man med att utarbeta gemensamma miljövårdsregler och lagar som skall gälla i hela området. Den arbetsgrupp som arbetar med flyktingfrågor formulerade vid sitt möte i Kairo den 10–12 maj 2001 flera konkreta projekt bland annat avseende barnavård. Sverige har lovat att bidra med motsvarande 2 miljoner dollar till olika program för barn på Västbanken och Gazaremsan. Övriga flyktingfrågor kommer att diskuteras inom ramen för de förhandlingar som skall föras mellan Israel och PLO om utformningen av den permanenta överenskommelsen mellan de båda parterna. Arbetsgruppen, som ägnar sig åt områdets ekonomiska utveckling, har redan skördat framgångar och är kanske den grupp som har lättast att nå resultat tack vare de mycket direkta effekter besluten kan få på människors vardag. Bland annat diskuteras hur turismen kan utvecklas och hur tullhindren mellan områdets stater och de näraliggande europeiska marknaderna kan minskas. Konstruktion av nya vägar och järnvägar (motorväg mellan Akaba/Eilat–Sinai), ihopkoppling av de olika elnäten i området, studie av möjligheterna att anlägga en hydroelektrisk anläggning mellan Döda havet och Röda havet är andra områden som uppmärksammats. Vid sidan av dessa diskussioner har flera privata intressenter påbörjat samarbetsprojekt mellan israeler och palestinier och israeler och jordanier.
En av de centrala och viktigaste frågorna i det multilaterala samarbetet i regionen är vattenfrågan. Vatten är dels en orsak till många konflikter, dels en ändlig resurs som fordrar samarbete över nationsgränserna. Gemensam uppfattning om hur vattnet strömmar och i vilka riktningar, liksom vilken kvantitet vatten som är tillgängligt saknas. EU bör i sin gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik fortsätta att stödja de processer som finns och hårdare driva frågan om att institutionalisera vattensamarbetet, bl.a. genom att tillsammans med parterna upprätta gemensamma data. Sverige torde kunna bidra med expertis.
De bilaterala förhandlingarna syftar till att lösa den pågående konflikten mellan Israel och arabstaterna/palestinierna. De första direkta förhandlingarna någonsin mellan Israel och Syrien, respektive Libanon, Jordanien och palestinierna startade i Madrid den 3 november 1991, omedelbart efter Madridkonferensen. Dessa förhandlingar utgörs i själva verket av fyra separata bilaterala förhandlingar. Fredsavtal slöts 1994 mellan Israel och Jordanien.
I inledningen av de bilaterala förhandlingarna vägrade Israel att se PLO som en part i förhandlingarna. I stället ingick representanter för palestinierna på Västbanken och Gazaremsan i den jordanska förhandlingsdelegationen. Redan från början stod det klart att inga resultat skulle uppnås på detta vis, eftersom palestinierna i den gemensamma jordansk/palestinska delegationen inte vågade ta ställning utan att först inhämta tillstånd från PLO-ledningen i Tunis. Följaktligen körde förhandlingarna mellan Israel och palestinierna fast, och det nåddes inga resultat före de ”hemliga” förhandlingar i Norge mellan PLO och Israel, som ledde fram till det ömsesidiga erkännandet i september 1993. Det stora förhandlingsgenombrottet blev den principdeklaration som Israel och PLO undertecknade i Washington den 13 september 1993 och som är en principdeklaration mellan Israel och PLO om att uppnå ”en rättvis, varaktig och allomfattande fred”. En av huvudpunkterna i den omfattande principdeklarationen var att en ”Palestinsk interimistisk självstyrande myndighet” och ett valt ”Råd” skall skapas åt det palestinska folket på Västbanken och Gaza-remsan för en övergångsperiod om högst 5 år, vilket skall leda till en permanent lösning byggd på FN:s säkerhetsråds resolutioner 242 och 338. Principöverenskommelsen var inget allomfattande fredsavtal utan ett fastställande av hur förhandlingarna skall föras mellan parterna och inledningen på en interimsperiod där parterna successivt tar steg för att närma sig varandra och ett eventuellt fredsavtal. De svåra frågorna att lösa som Jerusalem, flyktingarna, bosättningarna, säkerhetsarrangemang, samt gränser skjuts till framtida förhandlingar.
De förhandlingar och den process som inleddes i och med principdeklarationen 1993 går under beteckningen ”fredsprocessen” eller ”Oslo-processen”. Uppkomna oroligheter, terrorattacker och politiska skiljelinjer har gjort att fredsprocessen försenats och ibland avstannat helt. Den s.k. Oslo-processen kan i princip sägas vara död eftersom så många av dess grundläggande principer har brutits av båda parter och att dess tidsramar spruckit. Däremot fortsätter förhandlingar som i viss mån bygger vidare på tidigare överenskommelser. Successivt har land överlämnats från israelisk kontroll till palestinskt självstyre. Den 17 januari 1997 undertecknades, ett år försenat, avtalet om Hebron. Den palestinska myndigheten övertog kontrollen av den större delen av staden. Den 23 oktober 1998 undertecknades Wye River Memorandum i Vita Huset, Washington. Dokumentet behandlar steg för att underlätta implementeringen av fredsprocessen, samt en tidtabell, med detaljer om t.ex. nolltolerans för terrorism från båda sidor, och upprättandet av en palestinsk polisstyrka. Den 4 september 1999 undertecknades Sharm el-Sheikh Memorandum med ytterligare preciseringar av en tidtabell för att effektuera tidigare överenskommelser, med detaljer om t.ex. frigivande av fångar, interimskommittéer, säkra passager mellan Västbanken och Gazaremsan samt åtgärder mot terrorism.
Den 21–28 mars 2000 genomfördes förhandlingar mellan israeliska och palestinska förhandlingsgrupper i Bolling Air Force Base i Washington som kulminerade 5 juli i förhandlingar mellan premiärminister Barak och ordförande Arafat i Camp David, Washington under överinseende av president Clinton. Dessa förhandlingar var troligtvis de mest långtgående någonsin mellan de högsta israeliska och palestinska ledarna. Denna gång låg på förhandlingsbordet ett faktiskt förslag till ett slutligt fredsavtal med en uppgörelse om de flesta svårlösta frågorna. Förhandlingarna avslutades däremot den 25 juli utan att en överenskommelse hade nåtts som båda parter kunde acceptera. Sedan dess har en ny israelisk premiärminister valts, samtidigt som terrorattackerna ökade mot Israel. En ny palestinsk intifada bröt ut och militära stridsmedel har ökat i användningen för att bekämpa upplopp och terrorism. Arafat anklagas för att elda på det palestinska upproret, istället för att i enlighet med avtal bekämpa palestinsk terrorism. Israel anklagas för att ta till övervåld i kampen mot våld och terrorism.
Kristdemokraterna anser det viktigt att parterna uppmanas uppfylla sina åtaganden i enlighet med tidigare ingångna avtal och bekämpar terrorism på alla olika plan och stoppar utbyggnader av fler judiska bosättningar på Västbanken och Gaza-remsan. De palestinska myndigheterna bär ett ansvar för att förhindra och motverka ökat våld och uppror mot israeler. Samtidigt måste Israel följa folkrättens lagar om bl.a. proportionella insatser i självförsvar och för att förhindra väpnade angrepp.
Den libanesiska frågan har under många år medfört ett inslag av instabilitet i Mellanöstern. I maj 2000 fullföljde Israel FN:s resolution 425 och drog sig tillbaka från Libanon. FN:s generalsekreterare har också bekräftat att Israel fullgjort sina åtaganden. Tyvärr har Libanon å sin sida misslyckats med att fullgöra sina åtaganden att avveckla den libanesiska armén från Libanons södra gräns för att få säkerhet och stabilitet i området. Detta har resulterat i att Hizbollah praktiskt taget har makten i södra Libanon – denna organisation som i ett manifest formulerat Israels förintelse som sin målsättning.
Syrien har en nyckelroll i Mellanösternkonflikten. Maktövertagandet, när Hafez Al-Assad dog och hans son Bashar övertog makten, innebar inte någon förändring i den attityd som Syrien intagit i konflikten, med en negativ hållning gentemot Israel. Den nyutnämnde syriske presidenten har exempelvis uttalat sig kraftfullt mot Israel i samband med påvens besök i Syrien, och Syrien stöder fortfarande terrororganisationer som arbetar med bas i Syrien. Syrien har fyrtiotusen soldater stationerade i Libanon, vilket strider mot FN:s stadgar om länders suveränitet. Kristdemokraterna anser att Sverige och EU bör uppmana Syrien att inleda fredsförhandlingar med Israel utan dröjsmål.
Såväl Egypten som Jordanien har diplomatiska förbindelser med Israel, tack vare fredsfördrag som undertecknats av dessa länder och Israel. Både Egypten och Jordanien har visat återhållsamhet och en vilja att bidra till stabilitet i Mellanöstern. Kristdemokraterna anser att Sverige och EU bör uppmana dessa länder att fortsätta att bidra till regional fred och stabilitet genom diplomatiskt stöd och stimulans till en fortsatt fredsprocess.
En viktig bidragande orsak till att konflikten i Mellanöstern gror och fortlever är att hat förs vidare från generation till generation. Barn och ungdomar växer upp med en bild av sina grannar som onda och hatiska varelser. Den antijudiska opinionsbildning som bl.a. kommer till uttryck i delar av arabisk press och i vissa palestinska skolböcker, och ibland även tar sig uttryck i ett förnekande av förintelsen, är mer än förkastlig. Bland vissa israeler projiceras en bild av alla araber som terrorister och motståndare till den israeliska staten.
Alla insatser som ökar förståelsen mellan israeler och araber och respekten för varandras integritet och rätt att existera bör självfallet stödjas. Försoning mellan stridande folkgrupper är den största utmaningen i Mellanöstern. Det är en av de viktigaste förutsättningarna för en hållbar och varaktig fred i regionen. Sverige bör därför stödja ett ökat utbyte mellan israeliska och arabiska historiker för att möjliggöra att de tillsammans kan arbeta fram gemensamma riktlinjer för historiebeskrivningen i skolböcker och läromedel. Den religiösa dialogen måste främjas mellan judiska, muslimska och kristna företrädare, utifrån det som är gemensamt av värderingar inom de tre världsreligionerna. Det svenska teologiska institutet i Jerusalem torde kunna spela en viktig roll som en mötesplats för försoning, dialog och ökad respekt.
Sveriges Mellanösternpolitik syftar till att stödja parterna att uppnå fred i området. Tyvärr har den svenska regeringens politik inte alltid varit nyanserad. De senaste årtiondena har det mestadels vägt över till ett stöd för palestiniernas sak. Även om statsminister Göran Persson på senare tid har förbättrat relationerna med Israel har det socialdemokratiska partiet kvar sin traditionella Mellanösternpolitik. Kristdemokraterna eftersträvar en mer balanserad Mellanösternpolitik som sätter de mänskliga rättigheterna i fokus. Detta innebär alla människors rätt till säkerhet och rätten till trygghet inom fasta och erkända gränser. De folkrättsliga aspekterna inom den humanitära rätten är viktiga att beakta, dvs icke-våld mot civila och s.k. proportionella väpnade insatser. Sveriges roll som tredje land är framför allt som en opartisk medlare, en s.k. facilitator, där vi stödjer parterna i deras strävan att själva finna en lösning på konflikten.
Samtidigt kan Sverige inte ställa sig neutralt i kampen för demokrati, det öppna samhället och mänskliga rättigheter. Sverige och västvärlden har en tydlig värdegemenskap med Israel som den enda parlamentariska demokratin i Mellanöstern, med grundlagsfästa mänskliga fri- och rättigheter. Denna värdegemenskap bör ytterligare utvecklas och odlas med de arabiska samhällena. Speciellt viktigt är att betona det som är gemensamt av värderingar inom de tre världsreligionerna, islam, kristendom och judendom. Tillsammans måste kampen mot de militanta och extrema grupperna föras, de grupper som använder och skyddar sig bakom bland annat religioners namn i syfte att vinna personlig makt och politiska vinningar.
EU bör kunna spela en större roll i Mellanösternkonflikten. Vi anser att Sverige inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ska verka för att EU intar en mer balanserad hållning gentemot parterna i konflikten. EU ska uppmuntra parterna i konflikten att uppnå ett fullständigt och varaktigt fredsfördrag genom förhandlingar sedan alla parter i handling visat sig vilja avstå från användandet av terror och våld. EU skulle kunna bidra till en lösning av konflikten som "facilitator", det vill säga utan att inta parternas plats underlätta för parterna att förhandla direkt med varandra, utan inblandning och påtryckningar från utomstående. Det politiska och ekonomiska stödet måste dock vara kopplat till respekt för mänskliga rättigheter och relateras till en vilja att uppnå fred i regionen.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Jan Erik Ågren (kd) |
|
|
Holger Gustafsson (kd) |
Margareta Viklund (kd) |
|
Åke Carnerö (kd) |
Fanny Rizell (kd) |
|
Amanda Agestav (kd) |
Erling Wälivaara (kd) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Mats Odell (kd) |
|
Inger Strömbom (kd) |
Ulf Björklund (kd) |
|
Ingvar Svensson (kd) |
Tuve Skånberg (kd) |