I Colombia råder sedan decennier en väpnad kamp som skördat hundratusentals offer. Regelrätta stridigheter förekommer i olika delar av landet mellan gerilla, paramilitärer och den colombianska armén. Respekten för mänskliga rättigheter och demokratins institutioner är svag, där framför allt paramilitära grupper begår massakrer och allvarliga övergrepp mot civilbefolkningen. Brott mot internationell humanitär rätt förekommer också från militären och gerillarörelser. Den så kallade Plan Colombia har utarbetats av den colombianska regeringen tillsammans med USA med det uttalade syftet att utrota kokaodlingar. Kritiken mot planen är omfattande inom och utom landet p.g.a. att 80 % av de 1,3 miljarder dollar som USA ställt upp med, går till militär upprustning och kemiska besprutningar. Sverige stöder olika biståndsprojekt men har också varit inblandat i fredssamtal. Motionen föreslår ett fortsatt ökat svenskt engagemang i fredsförhandlingarna och i kontaktskapande aktiviteter. Sverige bör inom EU verka för att EU fortsätter ett alternativt program för Colombia, som inte ställer sig bakom planer för militär upprustning eller kemiska besprutningar. Sverige bör offentliggöra en sammanhållen skriftlig strategi för sitt arbete för Colombia och befrämja insatser inom EU och FN till stöd för mänskliga rättigheter, demokrati, social rättvisa och fredsförhandlingar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den svenska regeringen bör offentliggöra en skriftlig strategi för svenskt engagemang i fredsprocessen i Colombia och däri inkludera förslag i enlighet med vad som anförs i denna motion.
Den svenska riksdagen har under flera års tid särskilt uppmärksammat situationen för de mänskliga rättigheterna och fredsprocessen i Colombia. Tillsammans med enskilda organisationer har riksdagsledamöter från samtliga partier genom olika initiativ engagerat sig för att Sverige skall bidra till fredsprocessen. I november år 2000 anordnades i riksdagen ett stort seminarium om Colombia. Vid president Pastranas besök i Stockholm i januari 2001 ingick överläggningar med utrikesutskottet. I utrikesutskottets betänkande 2000/01:UU10 framgår också att ”situationen i Colombia prioriteras i det arbete som utförs i den latinamerikanska regionen. Utrikesdepartementet utarbetade i slutet av året övergripande mål och en strategi för det svenska agerandet gällande Colombia” (sid 101).
På UD centralt har ökade resurser för att stärka fredsansträngningarna tillkommit. Vi kan därför med tillfredsställelse konstatera att regeringen i huvudsak tillgodosett riksdagens önskemål. I årets budgetproposition uttalas att ”Sverige skall fortsätta engagemanget för en fredlig lösning av konflikten i Colombia och verka för ett gemensamt agerande av EU i frågan” ( volym 4, sid 27).
Den ovan angivna strategin finns emellertid inte som ett officiellt sammanhållet dokument att diskuteras offentligt. Vi tror att det skulle vara värdefullt om regeringen lät offentliggöra strategin, och vi vill med denna motion ytterligare bidra till svenskt stöd till fredsprocessen i Colombia.
Den politiska och sociala situationen i Colombia har sedan decennier präglats av våld och social instabilitet. Colombia är en av Latinamerikas äldsta demokratier, men förtroendet för politiken och viljan att deltaga i det demokratiska arbetet är mycket svagt. Valdeltagandet är lågt. För många är också ett deltagande förenat med stora risker. De sociala klyftorna är oerhört stora, och många barn tvingas ut i hårt arbete för att bidra till familjens försörjning och/eller lever som gatubarn. I Colombia har antalet fattiga ökat med 5 miljoner sedan 1996 och uppgår idag enligt en ny rapport från FN-organet CEPAL till 26 miljoner av landets 40 miljoner invånare. Någon jordreform har aldrig ägt rum så större delen av de bästa jordarna tillhör ett litet antal storgodsägare. Den väpnade konflikten och den alltmer oroande situationen för mänskliga rättigheter har lett till ett samhälle i kris. Detta trots att eller kanske p.g.a. att Colombia är ett land med rika naturtillgångar. En stor andel av budgeten går till utgifter för militär och polis, medan anslag för utbildning och hälsovård är otillräckliga.
Från 1970 och framåt har kokaproduktionen och exporten av densamma ökat drastiskt. Den colombianska ekonomin har under 1999 och år 2000 försämrats och arbetslösheten ökat. I det politiska livet har ledande politikers faktiska eller påstådda inkomster från narkotikasyndikat spelat in. Den internationella efterfrågan på kokain från Colombia har lett till en snabb expansion av produktion i storindustriell skala. Förvisso har flera narkotikakarteller i Colombia tjänat stora pengar på detta. Likafullt anser många colombianer att ansträngningarna från de länder dit kokan exporteras är halvhjärtade för att få stopp på efterfrågan.
Nyligen har medierna rapporterat att införseln av narkotika till USA praktiskt taget upphört mycket plötsligt efter terrorangreppet på World Trade Center i New York.
Den väpnade kampen har i Colombia pågått sedan 1960-talet, där FARC och ELN är de gerillarörelser som har störst betydelse. Perioden dessförinnan, 1948–1958, präglades i hög grad av perioden med ”la violencia” (våldet), ett regelrätt inbördeskrig, då över 200 000 människor dog.
Sedan många år förekommer allt intensivare direkta stridigheter på flera håll i landet. Vissa fredssamtal förs och några överenskommelser har träffats, exempelvis vad gäller överlämnande av soldater och avmilitariseringen av området kring staden San Vicente del Caguán i södra Colombia. Den avmilitariserade zonen är ett område – stort som Schweiz – som Farc fick administrera i och med konservative Andrés Pastranas presidentvalsseger hösten 1998. Syftet med detta är att fredsförhandlingar ska föras på säker mark inne i zonen. FARC-gerillan och regeringen har ett avtal med 13 punkter som ska förhandlas mellan dem. Det finns också ett program för hur civilbefolkningen ska involveras i förhandlingarna, t ex genom s k audencias publicas – stormöten där tusentals personer deltar. Den avmilitariserade zonen och fredssamtalen har varit omdiskuterade i Colombia. Krafter särskilt inom militären vill upphäva zonen och i stället bekämpa gerillan endast med militära medel. Men även bland vanliga medborgare finns en så stor besvikelse över att fredsförhandlingarna ännu inte uppnått resultat att sympatin för uppfattningen att det finns en militär lösning har ökat.
En stor del av debatten inför president- och parlamentsvalen i mars handlar just om hur fred skall kunna uppnås; med förhandlingar eller genom ökad militarisering. Även om fredsprocessen har gått sakta så är det oerhört viktigt att den avmilitariserade zonen som ger möjlighet till fredssamtal kan få fredsprocessen att fortsätta och fördjupas.
Den andra förhandlingsprocessen med fredssamtal mellan Colombias regering och ”El Ejército de Liberación Nacional” (ELN) har pågått under flera år men ständigt stött på hinder och tidvis varit helt stillastående. Dock har även här framsteg kunnat konstateras. Även i denna process har ett avmilitariserat område eftersträvats för att underlätta dialogen. Förverkligandet av ett sådant ”fredat område” i regionen av ”Magdalena Medio” har förhindrats till stor del p.g.a. de paramilitära styrkornas verksamhet i området. Detta i sig har inneburit ett försvårande av förhandlingsprocessen som i augusti 2001 ånyo avbröts av president Pastrana.
Sveriges utrikespolitik har i flera fall utmärkts av stor kapacitet genom att kunna underlätta förhandlingsprocesser, och detta bör utnyttjas även här, vilket skulle kunna påbörjas med ett stöd för skapandet av en fysisk fredszon för ”ELN-processen” samt ett tydligt påvisande av riskerna med att överge fredsförhandlingarnas väg.
Den 8 oktober fattas beslut om överenskommelsen med FARC om den demilitariserade zonen skall få vara kvar eller ej. Under sommaren har organisationen tagit ansvar för kidnappningar av utländska biståndsarbetare samt en guvernör i FN-fordon. Diplomater såväl som representanter för internationella organisationer som ingår i vängrupper m.m. har uttryckt stark kritik och varit tveksamma till hur det internationella samfundets stöd skall se ut framöver.
Bland civilbefolkningen finns en oerhörd trötthet mot våldet och de ständiga övergreppen och förföljelsen mot ledande personer i fredsarbetet. Men reaktionen består inte bara av uppgivenhet. Fredsrörelser i Colombia växer och får allt större stöd. Under en vecka i början av september 2001 arrangerades det en vecka för fred. Som arrangörer stod en bred front av civila organisationer. Veckans syfte var att visa på den stora mobilisering som finns för fredsinitiativen i Colombia. På så sätt var veckan mycket lyckad.
Trots att de ödesdigra attentaten i USA till viss del överskuggade fredsveckan var uppslutningen från det colombianska samhället bred. Det fanns även ett internationellt deltagande, bl.a. från Sverige. Fredsbyar har grundats runt om i landet, där invånarna vägrar att ställa sig på gerillans eller paramilitärens sida. På samma sätt har många byar med ursprungsbefolkning agerat. Men även dessa byar har utsatts för attacker med dödsfall som resultat.
Kvinnor har framträdande positioner i fredsrörelser och organisationer för mänskliga rättigheter. Däremot nämns ingen kvinna i ledande ställning från vare sig fredskommissionärens kontor (regeringens organ) militärens eller paramilitärens sida. Hos gerillagrupperna finns få kvinnor i ledningen, men kvinnliga soldater är inte ovanliga.
Något förenklat kan sägas att männen företräder våldet medan kvinnor och barn utgör offren, de som drabbas av våldet. Men, som framhållits ovan, kvinnorna är inte bara offer, de återfinns bland aktörer för fredsinitiativ och fredsfostran. Det är angeläget att Sverige och internationella aktörer aktivt uppmärksammar och tar vara på kvinnornas betydelse för fredsprocessen.
Presidenten Andrés Pastrana har drivit på förhandlingarna genom fredskommissionen med vice presidenten som ansvarig. Vad gäller lagstiftning och andra åtgärder står det klart att den nuvarande regeringen, liksom tidigare regeringar, har visat vilja att ge befolkningen det skydd den kan kräva att en regering skall ge. Det är dock uppenbart att den colombianska regeringen i praktiken inte lever upp till sina skyldigheter vad gäller skydd av civilbefolkningen.
Plan Colombia lanserades av president Pastrana redan under hans valkampanj 1998. Kombinationen av stora insatser för att stoppa narkotikaproduktionen/smugglingen med insatser för social och ekonomisk utveckling skulle lyfta landet ur den permanenta krisen. Planen har fått stöd från USA med 1,3 miljarder dollar, huvudsakligen som förstärkning åt det colombianska militär- och polisväsendet. Endast en mindre satsning, ca 200.000 dollar, avses för alternativutveckling, ekonomisk utveckling och bidrag till mänskliga rättigheter och rättsväsendet. EU har varken under det franska eller svenska ordförandeskapet ställt sig bakom Plan Colombia, utan hänvisat till fortsatt humanitärt stöd.
I Colombia förs en intensiv diskussion om planen. Kritiken klargjordes mycket tydligt på det alternativa mötet mot Plan Colombia, arrangerat i Costa Rica den 16–18 oktober 2000 av i stort sett samtliga Colombias frivilligorganisationer samt kyrkor och fackföreningar. På mötet antogs en resolution som fastslog en kritisk hållning mot Plan Colombia och undertecknades av samtliga colombianska deltagande organisationer. På mötet deltog ett 30-tal internationella och nationella organisationer från olika länder, däribland representanten för FN:s kontor för mänskliga rättigheter i Colombia, Amnesty International, och från Sverige: Civis, Diakonia och Vänsterpartiet.
Dessa organisationer tillsammans konstaterade bland annat:
Vi är helt övertygade om att Plan Colombia, som den är utformad, inte leder till fred i Colombia. Vi känner stor rädsla för att denna strategi leder till mer tröstlöshet för det colombianska folket samt att den innebär en internationalisering av konflikten.
Huvudargumentet mot planen är att det är en militär plan – inte en plan för fred. Det finns en stark oro för att de militära insatserna ytterligare skall öka våldsnivån och driva än fler människor på flykt – utan att egentligen minska kokaproduktionen och försäljningen.
Sedan ett drygt år tillbaka är massbesprutningarna av förmodade kokaplantager i Plan Colombias regi i full gång. Besprutningarna sker med olika sorters kemikalier bl.a.triclopyr, tebuthiuron och glifosat som avlövar, torkar ut och steriliserar inte bara kokabuskar, utan enorma områden med stor biodiversitet och rika på djurliv.
Ett flertal colombianska och internationella organisationer har dessutom konstaterat att det även medför allvarliga hälsorisker för människor att komma i kontakt med flera av preparaten. 1999 övervägde EU att förbjuda användandet av glifosat. Professor Lennart Hardell, verksam på Örebros sjukhus har i sina studier påvisat tre gånger högre risk för människor att få en cancersjukdom, non-Hodgkin's Lymphoma (nHL), vid kontakt med glifosat. Besprutningarna leder till att bönder tvingas flytta från sin mark. Många tvingas leva eländiga liv som internflyktingar i någon av Colombias stora städer.
Enligt den holländska organisationen Transnational Institute talar tidigare erfarenheter av massbesprutningar – förutom de sociala och ekologiska katastroferna – paradoxalt nog för att kokaodlingarna bara ökar. Enligt en av deras studier mer än fördubblades den odlade kokaarealen i Colombia mellan åren 1992 och 1998, från 40 000 hektar till över 100 000.
Det var just under denna period den colombianska regeringen påbörjade sitt omfattade åtgärdsprogram mot kokaodlingarna. Idag uppskattas det finnas över 130 000 hektar kokaodlingar i Colombia. Satsningar på alternativa grödor är ett mycket skonsammare och sannolikt effektivare sätt att bekämpa kokaproduktionen på.
Flera länder, bl.a. i Europa, som haft en kritisk hållning till Plan Colombia, har varit tydliga vad gäller den militära delen av hjälpen men uttryckt sig vagt vad gäller deras värderingar av den socialt och ekonomiskt inriktade hjälpen knuten till Plan Colombia. Detta har lett till oklara tolkningar både från Colombias och USA:s regeringars sida, vad gäller omvärldens helhetssyn på planen och dessutom angående huruvida socialt inriktat bistånd från de förstnämnda länderna till Colombia kan betraktas som del av PlanColombias verksamhet eller ej. I detta sammanhang kan och bör Sverige aktivt bidra till att förtydliga den kritiska linje som lades fram i ”EU-resolutionen om Plan Colombia och stöd till fredsprocessen i Colombia” som EU-parlamentet kraftfullt antog, med endast en röst emot. EU och Sverige har tydligt motsatt sig den militära aspekten av Plan Colombia, vilket är positivt. Det är viktig att denna kritiska hållning bibehålls och att inga bidrag ges till Plan Colombia. Vi förespråkar i stället fortsatt satsning på mänskliga rättigheter, demokrati, social rättvisa, bidrag till fredsprocessen och stöd för alternativ odling.
Enligt den colombianska juristkommissionen skedde det tio politiska mord per dag i Colombia mellan 1988 och 1997. Förra året hade den siffran ökat till 14 per dag, och under de första månaderna i år skedde så mycket som 20 mord med politisk grund om dagen, hävdar Reportrar utan gränser i en rapport från sommaren 2001. Särskilt drabbade är människorättsaktivister, fackligt aktiva och politiker i opposition. Men även t ex journalister hotas, tvingas på flykt och mördas i Colombia. Enligt pressfrihetsstiftelsen Fundación para la Libertad de Prensa mördades tolv journalister förra året i Colombia. Colombia är världens andra eller tredje farligaste land för journalister.
Även om alla aktörer i konflikten är ansvariga för övergrepp så är det de paramilitära grupperna som begår den absoluta merparten av övergreppen. Enligt den colombianska juristkommissionens rapport för april till september 2000 stod dessa för 74 procent av övergreppen mot de mänskliga rättigheterna (bl.a massakrer, avrättningar och försvinnanden), gerillagrupper för 18 procent och regeringsarmén för 4 procent. Att det finns en koppling mellan de paramilitära grupperna och den colombianska regeringsarmén har klargjorts i flera rapporter och utredningar.
FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna i Colombia beskriver t.ex. i rapporten för år 2000 hur paramilitära styrkor ofta växer fram i direkt närhet till de reguljära arméförläggningarna och att armén och paramilitärerna även har andra former av samarbete. Ett flertal exempel ges på hur civilbefolkningen på orter belägna nära en militärförläggning har utsatts för massaker av paramilitära grupper utan minsta ingripande från militären.
Amnesty Internationals senaste årsrapport konstaterar att
Collusion between the Colombian security forces, particularly the army, and paramilitary groups continued and, indeed, strengthened. Instances of collaboration included the sharing of intelligence information, the transfer of prisoners, the provision of ammunition by the armed forces to the paramilitary, and joint patrols and military operations in which serious human rights violations were committed.
Den colombianska regeringen anser att den inte har ansvar för paramilitärernas verksamheter och att den har gjort vad den kunnat för att rensa ut de militärer som har kopplingar till övergrepp på mänskliga rättigheter. I oktober förra året lät regeringen avskeda 388 officerare och reguljära arméanställda. Ingen offentlig orsak gavs till åtgärden, men ett 50-tal tros ha avskedats på grund av involvering i övergrepp på de mänskliga rättigheterna. Ingen av de före detta militärerna drogs inför rätta. I efterhand har Försvarsdepartementet erkänt att ett betydande antal av de avskedade numera arbetar aktivt inom AUC – paramilitärernas samarbetsorgan.
Det är ännu inte helt belagt att det var paramilitära grupper som utförde mordet på den konservative parlamentsledamoten Jairo Hernando Rojas den 5 september i år. Rojas fanns med på en paramilitär lista, ERC, över icke önskvärda personer, och polisen som utreder fallet arbetar utifrån hypotesen att de skyldiga finns bland paramilitärerna. Som ordförande för parlamentets fredskommission ansågs han vara oumbärlig för president Pastranas fredsdialog med FARC.
Mordet har inte klarats upp, och bland colombianska folkvalda – oavsett partitillhörighet – har upprördheten varit mycket stor. På samma lista som Rojas finns de statsanställdas ordförande Wilson Borja. Den 15 december förra året försökte två lönnmördare ta livet av honom. Tack vare ett resolut ingripande från hans livvakter undkom han med blotta förskräckelsen. Borja och hans livvakter blev emellertid allvarligt skadade och en tobaksförsäljerska som iakttagit mordförsöket skjöts ihjäl av lönnmördarna. En av förövarna dog på platsen. I hans ficka hittades en mobiltelefon med ett register av nummer till poliser och militärer på olika nivåer. För närvarande sitter tio misstänkta häktade i colombianskt fängelse, av dem tillhör sex polis- eller militärkårer. Borja och flera andra har uttryckt stor oro för att förundersökningen ska läggas ned.
Internationell humanitär rätt – överenskommelse om att respektera civilbefolkningens rätt att stå utanför väpnad konflikt – är något som definitivt inte existerar i Colombia. UNICEF har rapporterat att över 6 000 barn återfinns rekryterade av FARC, däribland barn ned till 13 års ålder. FARC uppger att dessa barn själva sökt skydd frivilligt hos gerillan. Samma svar ges från ELN.
Antipersonella minor används flitigt av alla parter i konflikten, och det var först i samband med FN:s millenniemöte i New York i september 2000 som den colombianska regeringen uttalade sin vilja att ansluta sig till den internationella konventionen om förbud mot minor.
Inom den colombianska militären och poliskåren pågår ett aktivt arbete för att skapa respekt för mänskliga rättigheter. Många internationella och nationella organisationer är verksamma för att rapportera om och förbättra situationen för mänskliga rättigheter. Colombiakontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (UNHCHR), är en pålitlig informationskälla och spelar en oundgänglig roll i övervakandet av de mänskliga rättigheterna och internationell humanitär rätt. Det är mycket angeläget att kontoret kan fortsätta att verka och att den ekonomiska finansieringen tryggas.
Det står helt klart att massakrer och övergrepp mot civilbefolkningen, anklagade för att stödja den ena eller den andra parten, förekommer urskillningslöst. Vissa grupper såsom aktiva inom fackföreningsrörelser, MR-organisationer och den demokratiska vänstern är särskilt drabbade och löper ännu större risker än andra. Åklagare och andra anställda inom rättsväsendet som gör stora ansträngningar för att få till stånd rättegångar mot de skyldiga hotas.
I Colombia finns det tre politiska partier – Liberala partiet, Konservativa partiet och Union Patriotica (UP). Colombianska politiker i gemen befinner sig till följd av den spända politiska situationen och den höga kriminaliteten i en utsatt position. Särskilt hårt drabbad av det politiska våldet har vänsteralliansen UP varit.
UP har utlovats skydd av regeringen, men situationen har inte förbättrats. Över 3 000 av dess medlemmar har mördats, däribland en presidentkandidat, senatorer och ett stort antal borgmästare. Ursprungsbefolkningen, som utgör ca 600 000 av landets invånare, har på många håll hamnat i skottgluggen mellan paramilitärer och gerilla. Men på flera håll är den också utsatt för att marken under dess fötter dras undan med motiveringen att det tjänar landets utveckling som helhet.
Ett påtagligt exempel utgör Embera-Kation-indianerna i departementet Cordoba där kraftverket Urra har uppförts av bland annat det svenska bolaget Skanska. I november 1999 stod anläggningen klar, och flera byar lades under vatten. Efter ingående förhandlingar med regeringen ingick de ett avtal i april 2000, som bl.a. ger indianerna rätt till ekonomisk kompensation och nytt land. Men oron inför framtiden är mycket stor på grund av upprepade massakrer från paramilitärens sida. Likaså har andra indiangrupper utsatts för förföljelse.
Hemlösheten och internflykten är ett växande problem. Colombia är det land som efter Sudan och Angola har flest internflyktingar. Totalt har ca 2 miljoner människor flytt inom landet på grund av våld, hot om våld och fattigdom. Mellan januari och november 2000 var 308 000 colombianer tvungna att fly sina hem, enligt FN-kontorets årsrapport. FN menar att de paramilitära grupperna främst är ansvariga för detta.
Colombia är rikt på naturresurser och landet försöker prioritera sin miljöpolicy. Trycket på naturresurserna är dock omfattande och ökar, inte minst till följd av det politiska våldet och av Plan Colombia (massbesprutning). Exempelvis påpekas att om inte föroreningen av vattendrag och grundvatten omedelbart åtgärdas från centrala och regionala myndigheters sida, finns det risk för att Colombia om 10 år är utan rent vatten.
En hållbar utveckling kräver därför en integrerad satsning på utveckling av ekonomin, den sociala sektorn och miljön. Det konkreta miljöarbetet kräver dessutom folkligt deltagande och samverkan mellan olika aktörer. En satsning på förbättring av miljö och skydd av naturresurser är därför en satsning på fred och hållbar utveckling i landet.
Regeringen bör därför uppmuntra utbyten och samarbetsavtal som t.ex. kompetenshöjning av miljösektorn i Colombia. Detta samarbete kan ske på olika nivåer, men viktigt är att det inkluderar samarbete mellan olika non-governmental organizations (NGO). Regeringen bör dessutom uppmuntra svenska företag i Colombia att genomföra konsekvensbedömningar över hur dessa påverkar konflikten, miljön och en hållbar utveckling i Colombia.
I budgetpropositionen för år 2002 framgår att ”fredsprocessen har blivit en internationell politisk angelägenhet vilken Sverige hittills aktivt stött och fortsatt avser att stödja i ökande grad. Detta skall ske bland annat genom att erbjuda en mötesplats för parterna i konflikten samt genom att främja förebyggande av konflikter, respekt för mänskliga rättigheter, internationell humanitär rätt och stärkandet av det civila samhället.”
I inledningen kunde vi konstatera att de svenska ansträngningarna för fredsprocessen i Colombia har ökat. Ekonomiskt stöd utgår till biståndsprojekt som framför allt kanaliseras via enskilda organisationer. I Sverige har olika bistånds- och fredsorganisationer som Caritas, Civis, Diakonia, Kristna Fredsrörelsen och Svenska Kyrkan bildat Colombiagruppen som bland annat arbetar för att samordna sitt arbete i Colombia, för att lyfta fram Colombiakonflikten och det colombianska civila samhällets roll i fredsprocessen.
Tidigare i år, i april 2001, anordnade Colombiagruppen, några trossamfund, LO, TCO och Näringslivets Internationella Råd ett seminarium i Sverige med deltagare från den colombianska regeringen, kongressen, det civila samhället, kyrkor, gerillan och näringslivet.
Det var både en fortsättning på tidigare insatser och en självständig del i nya fredsansträngningar i Colombia, där just Sverige har goda förutsättningar. Det svenska engagemanget i Colombia behöver dock en fortsatt precisering, breddning och fördjupning.
De organisationer som redan gör insatser i eller med Colombia, som exempelvis Caritas, Civis och Diakonia, skall naturligtvis kunna fortsätta. Även andra organisationer bör uppmuntras att arbeta i eller med Colombia. Det svenska stödet har huvudsakligen kanaliserats genom enskilda organisationer – vilket vi anser är positivt och därför rekommenderas även i framtiden. De colombianska organisationer som är verksamma med bland annat internflyktingar, mänskliga rättigheter och fred – och konflikthanteringsarbete behöver allt stöd som kan ges.
Vi utgår ifrån att Colombia liksom tidigare framgent också är stängt för krigsmaterielexport från Sverige.
Med tanke på den ökade politiska betydelse som Colombia har i regionen bör den svenska regeringen precisera strategin i samarbete med de svenska folkrörelserna, för en integrerad Colombiapolitik. Strategin bör omfatta regionen som helhet, inklusive grannländerna Peru, Venezuela och Ecuador. Den snabba politiska förändringen i positiv riktning i Peru bör kunna komma utvecklingen för mänskliga rättigheter till godo för hela regionen. Från grannländerna har en stark oro uttryckts över Colombias ökade militära kapacitet. Risken är uppenbar för att regionen som helhet upprustas kraftigt militärt. En svensk strategi bör klargöra att Sverige inte står bakom satsningarna i Plan Colombia.
Liksom utredningen om global utveckling bör strategin tydliggöra hur olika delar av den svenska utrikespolitiken kan komplettera varandra för att uppnå optimala svenska och europeiska insatser. Exempelvis är handelsfrågorna centrala för att eventuellt stöd till alternativgrödor skall bli effektivt.
Bilden av Colombia och dess folk blir lätt väldigt negativ. Men en rättvisande bild visar också ett land med rika resurser och som är kulturellt högtstående, mångkulturellt i verklig mening. Ett aktuellt exempel utgörs av den pågående utställningen på Moderna museet och Strandvägen med den colombianske konstnären Fernando Boteros verk.
Det utbyte och kontaktnät som finns mellan kulturinstitutioner, kyrkor, miljöorganisationer, idrottsklubbar och näringsliv måste aktivt fördjupas och breddas. Inom svenska kyrkan och Lutherhjälpen finns stöd till protestantiska kyrkor varifrån kyrkoledare just nu i oktober besöker Sverige. Genom Caritas har också kontakter etablerats med katolska församlingar. På den fackliga sidan har intresse manifesterats från Statsjänstemannaförbundet som i september ordnade seminarium för colombianska kollegor och Naturskyddsföreningen har engagerat sig för ursprungsbefolkningen. Men ett än bredare kontaktnät med politiska partier, journalister, miljörörelser, kooperationen med flera folkrörelser är önskvärt och kan utgöra betydelsefulla bidrag till fredsprocessen i Colombia.
Flera andra parlament i Europa har tagit upp situationen i Colombia under det senaste året. I EU-parlamentet har frågan om fred och mänskliga rättigheter debatterats vid flera tillfällen under Sveriges EU-ordförandeskap antog EU-parlamentet en resolution – där endast en person röstade emot – som tydligt positionerade sig mot Plan Colombia och mot besprutningar av förmodade kokaodlingar. Resolutionen konstaterar bl.a.: ”En upptrappning av det militära deltagandet i kampen mot narkotika medför en risk som kan leda till en upptrappning av konflikten i regionen och att militära lösningar inte kan leda till bestående fred.” Man konstaterar också att ”unionen måste vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa ett slut på den storskaliga användningen av kemiska herbicider med hänsyn till den fara som användningen av dessa utgör för människors hälsa och miljön”. I stället förespråkas fredliga lösningar, jordreform och satsningar på alternativa grödor. I tidigare resolutioner har EU-parlamentet åtagit sig att ”uppmana EU att öka sitt stöd för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter i Colombia”. EU-parlamentet har därefter följt upp resolutionen med en heldagskonferens på temat Colombia.
Under år 2001:s session i Genève för FN:s MR-kommission behandlades frågan om mänskliga rättigheter i Colombia. Kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter utför ett mycket värdefullt arbete där dess anställda själva utsätts för hot.
Sverige kan nu gå vidare från det totala ansvaret under EU-ordförandeskapet till att fördjupa arbetet. Målsättningen måste vara att Sverige bilateralt, liksom både inom EU, FN och dess säkerhetsråd agerar för fredliga och bärkraftiga lösningar av konflikten i Colombia. En förhandlingslösning av konflikten och en varaktig fred kräver sannolikt sociala reformer och ett civilt handlingsutrymme befriat från våld och repression. Vi tror att Sverige kan bidra utifrån värdefulla erfarenheter från vår egen relativt fredliga utveckling med breda samförståndslösningar. Därför föreslår vi att regeringen ytterligare skall bearbeta och bredda den strategi som finns för Sveriges engagemang i fredsprocessen i Colombia och ge den offentlighet.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Eva Zetterberg (v) |
|
|
Marianne Andersson (c) |
Karl-Göran Biörsmark (fp) |
|
Gustaf von Essen (m) |
Maria Larsson (kd) |
|
Marianne Samuelsson (mp) |