Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vikten av avväpning, demobilisering och återanpassning vid konfliktförebyggande och fredsfrämjande verksamhet.
Under det senaste decenniet har FN genomfört fredsbefrämjande operationer i länder med interna civila konflikter tyngda av mängder med lätta vapen (small arms and light weapons). Det har varit svårt att uppnå varaktig fred av flera anledningar. En av orsakerna är de stora ansamlingarna av vapen i landet, vilka fortsätter att vara en huvudorsak till instabilitet även efter en fredsuppgörelse. Att reducera antalet vapen i ett land har därför blivit en avgörande förutsättning för varaktig stabilitet och fred.
Erfarenheten visar dock att avväpning (insamling och förstöring av vapen) ensamt inte gör så stor nytta på lång sikt om det inte kombineras med åtgärder för demobilisering och återanpassning av de före detta kombattanterna till det civila samhället. Detta genom att skapa möjligheter till alternativa försörjningssätt och livsstilar samt social och ekonomisk utveckling för hela landet.
Konceptet DD&R (Disarmament, demobilization and reintegration of
ex-combatants in a peacekeeping environment), på svenska ”avväpning, demobilisering och återanpassning av före detta kombattanter”, formar en enhet som i sig själv är en viktig del av hela fredsprocessen. Där avväpningen slutar, börjar demobilisering, och där demobiliseringen slutar måste återanpassningen ta vid för att en hållbar fred och utveckling skall kunna säkras i länder som är på väg ut ur konflikter.
FN:s säkerhetsråd, som har huvudansvaret för internationell fred och säkerhet, ser avväpning, demobilisering och återanpassning av f.d. kombattanter som en mycket viktig fråga.1
Sverige har tillsammans med Norge och Kanada hög kompetens inom detta område. Det är viktigt att Sverige är pådrivande i EU och FN för att DD&R skall ingå som en självklar del i både konfliktförebyggande och fredsfrämjande verksamhet.
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
Karin Enström (m) |
[1] | Ordföranden i säkerhetsrådet, uttalande 8 juli 1999, S/PRST/1999/21. |