Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att höja biståndsansträngningarna och bli mer flexibel då det gäller på vilket sätt pengarna skall förmedlas till de behövande länderna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att intensifiera det förebyggande arbetet i Sverige med allmänna rikskampanjer och upplysningar för att få folk i gemen att förstå allvaret med hiv/aids och de konsekvenser hivsmitta har.1
1 Yrkande 2 hänvisat till SoU.
Vi har under det senaste året läst i tidningarna om olika biståndsskandaler, bland annat i samband med projekt i Paraguay, Moçambique och Sydafrika. Pengar som har avsatts för att hjälpa människor i nöd har i stället fastnat i olika byråkratier eller hamnat i privatpersoners fickor. Det är inte förvånande att det återigen höjs kritiska röster mot biståndet men att påstå att biståndet och utvecklingssamarbetet bör minskas eller t o m avvecklas är helt fel, det behöver däremot göras mer effektivt. Det behövs ökade insatser för att bekämpa fattigdomen i världen, främja de grundläggande mänskliga rättigheterna och upprätta demokratiska samhällen där alla människors röster får höras.
Sedan början av 1970-talet har ungefär 50 miljoner människor blivit smittade av hiv och 16 miljoner har dött av sjukdomen. Under 1999 smittades 5,6 miljoner människor varav hälften är under 25 år. Av de nära 36 miljoner som idag lever med hiv/aids bor mer än 23 miljoner i Afrika, söder om Sahara. I de värst drabbade områdena i södra Afrika är 40 procent av gravida kvinnor hivsmittade. Som en följd av detta kommer 40 miljoner barn i Afrika vara föräldralösa år 2010. Det finns många byar där över 50 procent av befolkningen är drabbade av hiv/aids, och de flesta smittade befinner sig i de mest fertila åldrarna mellan 15 och 25 år. Situationen är kritisk och tillväxtpotentialen skrämmande.
Men det handlar inte enbart om siffror. För bakom varje siffra och tabell finns det enskilda människor med enskilda öden. Det finns förfärande berättelser om människoöden som gör oss i västvärlden skyldiga att hjälpa utsatta medmänniskor i u-länderna.
Det finns rykten från olika afrikanska stammar som berättar att man där tror att det enda sättet att bota sig från hiv/aids är att ha sexuellt umgänge med en oskuld. Det får till följd att många män våldför sig på unga kvinnor, även våldtäkter på 2–3-åriga småflickor har rapporterats. Även pappor som har hiv/aids utnyttjar sina egna barn för att försöka bota sig. Tyvärr finns många hemska berättelser som inte är unika. Så grym är verkligheten i en del u-länder och det kan vi inte blunda för.
Med hiv/aids följer även många andra problem i samhället. Till exempel ökar våldet drastiskt. Många som har drabbats av hiv/aids känner sig dömda till döden och finner liten eller ingen livsglädje. Det är inte ovanligt att alkoholkonsumtionen, liksom användandet av andra droger, ökar radikalt hos hiv/aids-smittade. Som en följd av frustration kombinerad med drogmissbruk ökar våldet i samhället, i familjen, på arbetsplatsen och på gatorna.
Följderna av hiv/aids-smittan och dess spridning är något som vi måste bekämpa, annars riskerar hela generationer försvinna. Det är inte enbart Afrika som är drabbat. Sjukdomen sprider sig snabbt även i våra grannländer i Baltikum och övriga Öst- och Centraleuropa.
Med ett effektivt bistånd, i ett internationellt och globalt omfattande samarbete kan vi bekämpa hiv/aids.
Först och främst behövs stora satsningar på medicin och hälsovård. Bristen på en bra och tillräcklig hälsovård i många utvecklingsländer är påtaglig, vilket försvårar bekämpningen. Bristen på mediciner är ett annat problem. Läkemedelsindustrin i västvärlden är till hög grad inriktad på de rika ländernas sjukdomar. Det anses inte finnas någon ekonomisk vinning med satsningar på de fattigas sjukdomar. Biståndet måste i högre grad utgöra en kanal mellan regeringar, internationella organisationer och läkemedelsindustrin.
För det andra är det i högsta grad en utbildningsfråga. Genom biståndet måste stora satsningar göras för ökad information och en bättre utbildning.
För det tredje är det en fråga om värderingar och mänskliga rättigheter. Hur behandlar man sina medmänniskor?
För det fjärde är det en fråga om att förebygga konflikter. Ett effektivt bistånd och utvecklingssamarbete fyller en avgörande funktion för att förebygga väpnade konflikter.
Bistånd och utvecklingssamarbete omfattar en bred verksamhet i bekämpandet av hiv/aids. Det går alltså inte, som vissa vill hävda, att biståndet enbart skulle omfatta t ex katastrofbistånd eller s k humanitärt bistånd. Utvecklingssamarbetet kan enbart bli effektivt om det tillåts omfatta hela skalan av insatser.
Under de senaste 50 åren så har stora framsteg gjorts i den globala ekonomiska och sociala utvecklingen. Tyvärr så har framgångarna medfört ökade klyftor i världen. År 1960 tjänade den femtedel av världens befolkning som bor i de rikaste länderna 30 gånger mer än de som bor i den fattigaste femtedelen. Idag är förhållandet 74:1. I denna materiellt sett och resursmässigt allt rikare värld så finns det ungefär lika många fattiga som för 20 år sedan. 1,3 miljarder människor lever under Världsbankens fattigdomsnivå på en US-dollar per dag. Situationen är naturligtvis inte acceptabel!
Utvecklingssamarbetets viktigaste mål måste vara att bekämpa fattigdomen. Extrem fattigdom är ett av de största hindren för en social rättvisa och ekonomisk utveckling. Fattigdomen och stora ekonomiska klyftor leder i sig ofta till krig och konflikter. Här hjälper det inte enbart med ekonomisk tillväxt utan den måste följas av stark socialpolitik, bättre utbildning för alla, bättre hälsovård och ökad jämlikhet. Framgångarna beror till stor del på bra ledarskap och goda samhällsinstitutioner. Allt detta kräver extern hjälp till utvecklingsländerna och ökade biståndsanlag från industriländerna. Även Sverige måste höja sina biståndsansträngningar och bli mer flexibelt då det gäller på vilket sätt pengarna ska förmedlas till de behövande länderna.
Bistånd och utvecklingssamarbete är i slutändan en fråga om solidaritet och att hjälpa människor i nöd. Det borde vara varje människas skyldighet att hjälpa sina medmänniskor, var än de bor i världen.
Men även i Sverige behövs förebyggande insatser mot hiv/aids. Läget i Sverige idag är att vi har en relativt låg och ganska konstant nysmitta på runt 240 personer per år. Under första halvåret 2001 har det dock skett en ökning av antalet nyupptäckta hivfall med 40 procent, en siffra som i allra högsta grad känns oroande.
Medvetenheten och informationen i Sverige om hiv/aids har minskat och till och med nonchalerats under en tid. Många tror inte att det ska hända just dem, ett tankesätt som man till viss del kan förstå med tanke på att hiv från början mest drabbade den homosexuella populationen. Så är inte fallet idag. Globalt sett så är den övervägande delen hivsmittade heterosexuella. En annan sak som gjort att faran blåsts över är de nya bromsmedicinerna, mediciner som för många hivpositiva gör att man kan leva ett väsentligt längre liv än vad som förutspåddes i början av epidemin. Vad man i och med denna medicinering måste komma ihåg är de bieffekter som uppstår och som för de allra flesta hivpositiva skapar problem och till och med nya följdsjukdomar såsom diabetes och cancer.
Det är dags att lyfta fram frågan om hiv/aids annars är risken stor att även vi i Sverige får en epidemi. Det krävs nya rikskampanjer och mer upplysning, för att få folk i gemen att förstå allvaret med hiv/aids och de konsekvenser hivsmittan för med sig. Man måste också få folk att ta sitt eget ansvar i att begränsa hivspridningen genom ökad kondomanvändning. Vad som också är viktigt med dessa kampanjer och riktade informationer är att minska stigmatiseringen och diskrimineringen av hivsmittade.
De insatser som idag görs av frivilligorganisationer är oerhört viktiga, men det räcker inte. Staten måste ta ett större ansvar i detta ämne.
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Ragnwi Marcelind (kd) |