Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättande av ett särskilt EU/OSSE-program för demokratiutbildning av unga vitryska oppositionspolitiker.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättande av ett särskilt EU-program för demokratiutbildning av unga vitryska journalister eller blivande journalister.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättande av ett särskilt EU-program för demokratiutbildning av unga vitryska statstjänstemän eller blivande statstjänstemän.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättande av ett särskilt stipendieprogram för att underlätta för svenska beslutsfattare, journalister och andra opinionsbildare att resa till Vitryssland.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att föreslå EU att ge den svenska regeringen i uppdrag att låta undersöka vilka möjligheter Ryssland har att påverka den vitryska utvecklingen i en demokratisk riktning.
Söndagen den 9 september 2001 genomfördes presidentval i Vitryssland. Valdeltagandet var 83,9 procent, och efter rösträkning stod det klart att den sittande presidenten Alexander Lukasjenko hade fått 75,6 procent av rösterna. Därmed har han säkrat sitt maktinnehav för ytterligare en femårsperiod.
Detta var det andra presidentvalet i den unga vitryska statens historia. Det första genomfördes sommaren 1994. Vitryssarna var trötta på de sittande politiska ledarna, vilka förknippades med korruption och allmänt försämrade levnadsvillkor, medan oppositionskandidaternas program förknippades med marknadsekonomiska reformer och vitrysk nationalism, vilket skrämde många ryskspråkiga vitryssar. Det var den populistiske kommunisten Lukasjenko, en tidigare kolchosordförande, som lyckades vinna valet med ett politiskt program som bland annat innebar kamp mot korruptionen, sänkt reformtakt och närmare band till Ryssland.
Sedan valsegern 1994 har Alexander Lukasjenko målmedvetet arbetat för att stärka sin egen makt samtidigt som den politiska oppositionen och regimkritiska massmedier har fått allt svårare att verka.
De första stegen togs redan våren 1995, då Lukasjenko genomförde en folkomröstning samtidigt som val till det vitryska parlamentet genomfördes. I folkomröstningen, som utföll till Lukasjenkos belåtenhet, hade vitryssarna att ta ställning till ökade maktbefogenheter för presidenten, återinförandet av ryskan som officiellt språk (vid sidan av vitryskan), närmare ekonomiska band till Ryssland samt om man ville återta den gamla republikflaggan från sovjettiden (med hammaren och skäran borttagna).
I november 1996 genomförde president Lukasjenko nästa steg för att ytterligare stärka sin ställning. En ny folkomröstning utlystes för att bli kvitt parlamentet, som på olika sätt försökt sätta käppar i Lukasjenkos hjul alltsedan folkomröstningen 1995. Trots att folkomröstningen underkändes, bland annat av OSSE, upplöste Lukasjenko parlamentet. Därefter ändrades författningen så att ett nytt tvåkammarparlament inrättades. Dess ledamöter var i stort sett handplockade av presidenten.
Sedan dess har president Lukasjenko styrt Vitryssland helt efter eget gottfinnande, vilket bland annat har inneburit att det presidentval som, enligt den tidigare författningen, skulle ha hållits 1999 sköts upp på obestämd framtid – det vill säga till september 2001.
Nu har dock inte Alexander Lukasjenko kunnat agera helt fritt och utan att utsättas för kritik. Redan i samband med den första folkomröstningen 1995 ifrågasattes presidentens sätt att styra och under 1990-talets andra hälft har regimkritiska manifestationer på gatorna i huvudstaden Minsk hört till vardagsbilden.
Lika ofta har de regimkritiska manifestationerna upplösts med stor hårdhet av Lukasjenkos polisstyrkor, som inte har dragit sig för att använda fysiskt våld, tårgas eller vattenkanoner för att upprätthålla presidentens lag och ordning. I spåren av kritiken mot regimen har följt mer eller mindre godtyckliga arresteringar av oppositionspolitiker och demonstranter. Flera ledande oppositionspolitiker har tillbringat kortare eller längre tid i fängelse. Andra oppositionella har valt att lämna landet. Åter andra har försvunnit eller hittats döda.
Trots att den vitryska huvudstaden Minsk ligger mindre än 100 mil från Stockholm är våra kunskaper både om landet Vitryssland och om de övergrepp mot oppositionella politiker, journalister som inte ger president Lukasjenko sitt obetingade stöd samt regimkritiker mycket begränsade.
Den vitryske presidenten och den presidenttrogna statsapparaten lyckas med närmast osviklig precision kränka FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna på praktiskt taget varje punkt. Detta är i sig en bedrift – om än inte något att yvas över.
Nedan följer några exempel som väl beskriver det mönster som är normalitet i dagens Vitryssland.
I maj 1999 ”försvann” inrikesministern Jurij Zacharenko efter att ha röstat i ett alternativt presidentval. Det alternativa presidentvalet ägde rum vid den tidpunkt då den ursprungliga vitryska författningen stipulerade att presidentval skulle hållas. Några månader senare, i september samma år, ”försvann” vice talmannen i det av Lukasjenko upplösta parlamentet, Viktor Gontjar, tillsammans med en affärsman. Båda dessa försvinnanden kan kopplas till en systematisk kampanj mot oppositionen. Gontjar antogs vara aktiv då det gällde att samla in pengar till oppositionen. Påföljande år ”försvann” Dimitrij Zavedskij, kameraman vid den ryska statliga TV-kanalen ORT. Ytterligare ”försvinnanden” finns dokumenterade.
Sommaren 2001 framkom uppgifter som tyder på att Lukasjenko-regimen har inrättat särskilda dödspatruller med uppgift att mörda oppositionella politiker. Bakom uppgifterna står två utredare vid det vitryska riksåklagarämbetet, som menar sig ha bevis för att ett trettiotal regimkritiker mördats under de senaste åren, däribland de tre ovan nämnda. De båda utredarna har nu beviljats politisk asyl i USA.
En uppräkning av de slumpmässiga arresteringar och det polisiära övervåld som är regel i samband med politiska manifestationer skulle bli mycket omfattande. Regimens hårda ingripanden drabbar alla – oppositionspolitiker och ”vanliga” regimkritiska medborgare.
President Lukasjenko har också lagt ned betydande möda på att inskränka press- och yttrandefriheten. Den oppositionspress som finns i landet har under hela Lukasjenkos presidenttid sett sin frihet inskränkas. Genom att staten i det närmaste har monopol på tidningstryckerierna och distributionskanalerna försvåras distributionen av regimkritiska tidningar. Razzior mot oppositionella tidningar genomförs med viss regelbundenhet. Det är inte heller ovanligt att hela eller delar av upplagan tas i beslag.
Några tidningar har valt att låta tryckningen ske i grannlandet Litauen. För att även strypa denna distributionsväg har presidenten utfärdat dekret med förbud mot införsel av produkter som kan äventyra landets politiska och ekonomiska intressen. Oppositionella tidningar och videomaterial råkar tillhöra just den typen av produkter.
De vitryska politiska partierna har svagt stöd hos befolkningen. Det finns uppgifter som talar om att mindre än 10 procent av befolkningen stöder något enskilt politiskt parti. Samtidigt är partilojaliteten inom partierna mycket svag. Det nuvarande parlamentet är inte valt efter partilistor, utan det består till största delen av partilösa industrimän och byråkrater som är beroende av presidenten för sin privata verksamhet.
I den mån man kan tala om partier i dagens Vitryssland handlar det snarare om grupperingar som är för eller emot presidenten. Som exempel kan nämnas att det finns två kommunistpartier, ett presidenttroget parti (Vitrysslands kommunistparti) och ett kommunistparti som är regimkritiskt (Vitrysslands kommunistiska parti).
Det verkliga motståndet mot president Lukasjenko under ”valrörelsen” inför årets presidentval har istället kommit från den underjordiska rörelsen Zubr (”visenten”), som bland annat har sprayat regimkritisk graffiti runt om i huvudstaden. Vidare har man nattetid delat ut flygblad med information inför presidentvalet samt klistrat upp affischer på offentliga platser. Zubr är en organisation som i hög grad består av ungdomar.
Vitrysslands geografiska läge, med gränser mot NATO-landet Polen, de förhoppningsfulla EU- och NATO-kandidaterna Litauen och Lettland samt Ryssland och Ukraina, ger landet en nyckelroll i den regionala (säkerhets)utvecklingen efter det kalla krigets slut och öst–västkonfliktens förpuppning.
En ökad öppenhet med demokratisering och respekt för de mänskliga rättigheterna är därför eftersträvansvärd, inte minst för att garantera en fortsatt stabilitet i regionen. Fortsatt repression under president Lukasjenkos ledning i kombination med ekonomisk tillbakagång gynnar ingen, allra minst vitryssarna själva.
För att bryta den anti-demokratiska trend som president Lukasjenko företräder och för att skapa ett klimat med fungerande politiska partier, bör EU – i samarbete med OSSE – utarbeta ett program för politisk/demokratisk skolning av unga oppositionella politiker. I ett sådant program bör ingå möjligheten att under en period leva och studera i ett EU-land för att genom praktisk erfarenhet se hur en demokratisk stat fungerar och hur en statsapparat som bygger på allas likhet inför lagen fungerar. Särskild tonvikt bör läggas på undervisning om de mänskliga rättigheterna. Regeringen bör snarast ta initiativ i denna riktning såväl i EU:s som OSSE:s beslutande organ.
En fri och obunden press är en viktig del i en fungerande demokrati. EU:s medlemsländer kan på olika sätt bidra till att stärka icke-regimkontrollerade medier i Vitryssland. Detta kan ske på flera sätt, bland annat genom att ge unga vitryska journalister möjligheten att under en längre tid vistas i ett eller flera EU-länder som stipendiater. Praktik på radio-, tv- eller tidningsredaktioner varvas med teoretiska studier, bland annat i demokratisk teori och statsvetenskap/samhällskunskap. Särskild tonvikt bör läggas på undervisning om de mänskliga rättigheterna. Regeringen bör snarast ta initiativ i denna riktning i EU:s beslutande organ.
En obunden statsapparat med myndigheter som inte låter sig styras av den för dagen sittande presidenten är en tredje viktig komponent för att bygga en fungerande demokrati. Ett särskilt EU-program för akademisk utbildning av personal för arbete i den vitryska förvaltningen bör inrättas. Särskild tonvikt bör läggas vid utbildningar i förvaltning (statsvetenskap med nationalekonomisk inriktning) och juridik. Programmet bör innehålla såväl teoretiska som praktiska moment, bland annat studiebesök och praktikperiod(er). Eftersom utbildningen förläggs till akademiska utbildningsanstalter i något eller några av EU:s medlemsländer får deltagarna dessutom dagliga möten med det demokratiska systemet. Regeringen bör snarast ta initiativ i denna riktning i EU:s beslutande organ.
För att öka medvetandet bland svenska folket om Vitrysslands existens och de svårigheter som den politiska oppositionen har att möta i sin vardag bör det vara en angelägenhet för samtliga riksdagspartier att aktivt sprida information om den politiska situationen i ett land som nästan kan betraktas som ett grannland. För att ytterligare rikta sökarljuset mot situationen i Vitryssland kan regeringen underlätta för svenska beslutsfattare, journalister och andra opinionsbildare att åka till Vitryssland och att etablera kontakter med vitryska politiker, journalister och – framför allt – ungdomar. Ett sätt att underlätta är att ställa ekonomiska resurser till förfogande. Detta kan regeringen göra genom att i budgeten särskilt avdela medel till SIDA och Svenska institutet för resestipendier till Vitryssland.
Ryssland är en viktig partner till Vitryssland, kanske den allra viktigaste. Utan ryskt ekonomiskt stöd och utan ryska leveranser av gas och olja stannar Vitryssland. Genom en aktiv dialog med Ryssland kan kanske situationen för Vitrysslands politiska opposition förbättras. Sverige har goda förbindelser med Ryssland, inte minst till följd av ett aktivt och kraftfullt svenskt agerande under EU-ordförandeskapet. Regeringen bör därför snarast föreslå EU:s beslutande organ att ge Sverige i uppdrag att föra diskussioner med Ryssland i denna fråga.
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Margareta Viklund (kd) |