Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att Sverige i sina kontakter med Israel kräver efterlevnad av konventionen om de mänskliga rättigheterna i fallet Mordechai Vanunu.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen ifall inte situationen för Vanunu klart förbättras bör föra upp frågan på FN:s agenda för brott mot de mänskliga rättigheterna.
Det är nu 15 år sedan den då 32-årige Mordechai Vanunu kidnappades och dömdes för att han i Sunday Times avslöjat Israels hemliga kärnvapenprogram (tillverkning av plutonium, litium och andra isotoper) i kärnteknikanläggningen Dimona, där han arbetade som tekniker 1976–85. Han dömdes inom lyckta dörrar för landsförräderi och avslöjande av statshemligheter. Straffet blev 18 år i isoleringscell (2x3 m). Detta föranledde en våg av protester och upprop över hela världen, bl.a. från en stor grupp Nobelpristagare och ledande vetenskapsmän. Arbetet för hans frigivning har därefter pågått oavbrutet. 1987 tilldelades han Alternativa Nobelpriset.
Vanunu ansåg att kärnvapenprogrammet var en angelägenhet som måste avslöjas för hela mänskligheten. I ett brev från fängelset skriver han så här:
Jag är en människa med samvete som gjorde det av en stark övertygelse, efter mycket funderingar och många tvivel. Jag hade inget val. Jag var tvungen. Det fanns ingen annan som skulle göra det om inte jag gjorde det. Jag var rädd men redo att betala priset.
Han har fått betala ett alldeles för högt pris för sitt mod att avslöja sanningen och personligen handla efter Nürnbergprincipen om att mänsklighetens säkerhet gäller förmer än lojaliteten mot det egna landet.
Amnesty International betecknar Vanunus isoleringsstraff som grymt, omänskligt och förnedrande och har krävt hans omedelbara frigivning. Trots detta – och hänvisningar till att Israel skrivit under konventionen om mänskliga rättigheter och tortyrkonventionen – har alla vädjanden, även genom resolutioner i EU-parlamentet, om lättnader varit förgäves.
Ändå väcktes hoppet hos många, när Vanunu i mars 1998 plötsligt tilläts komma ut ur sin isoleringsbur i Ashkelonfängelset. Hans mentala hälsa var då sedan länge allvarligt hotad. Skulle han släppas i samband med firandet av Israels 50-årsjubileum? Nej, det som såg ut att äntligen bli en upplösning av en lång pina visade sig alltså vara falska förhoppningar. Förhållandena har sedan dess istället hårdnat för Vanunu. I september 2000 stängdes han åter in i isoleringscellen 24 timmar om dygnet. Han utsätts också fortsättningsvis för svåra trakasserier. Dessutom censureras posten, breven klipps i bitar och/eller når inte mottagaren på flera månader. Man låter honom ha en dator (som skrivmaskin), men inget av det han skrivit på den får han ta med sig när han till slut lämnar fängelset. Enligt domstolen blir det först den 22 april 2004. Det finns också uppgifter om att han därefter på obegränsad tid kan hållas i husarrest under hårda restriktioner vad gäller kommunikationen med omvärlden.
Straffet har inga proportioner till det s.k. brottet. Det är bara en utdragen hämnd som inte får accepteras av omvärlden. Alla eventuella militära hemligheter 1986, som han skulle kunna komma ihåg, är idag inaktuella. Den enda hemligheten, som ytterligare kan avslöjas och som förvisso är komprometterande för några, är hur, av vem och på vems order Vanunu kidnappades den 30 september 1986. Men dessa uppgifter väger lätt mot det helvete som Vanunu har utsatts för och fortsätter att utsättas för.
Nu krävs bl.a. kraftiga markeringar från den svenska regeringen – i direkta samtal med Israels regering – med krav på omedelbar frigivning. Har inte det effekt, måste Sverige snabbt få upp Vanunus fall på FN:s agenda. År efter år har frågan lyfts i riksdagen utan att det lyckats skapa tillräcklig uppslutning för ett tillkännagivande till regeringen. Regeringen har å sin sida heller inte tagit några reella initiativ i frågan hittills. Allmänna uttalanden räcker inte!
Vanunu är en osjälvisk människa, som fått lida mer än nog för sitt mod och rättspatos. Om situationen för den idag 47-årige Vanunu skall kunna förbättras, måste hans fall aktualiseras på alla nivåer. Varje chans till påtryckning, varje försök att få Vanunu fri är något av en medmänsklig skyldighet. Vanunu har blivit en symbol för fredskampen och för våra mänskliga och demokratiska fri- och rättigheter. Vi får inte svika honom!
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Per Lager (mp) |
|
|
Marianne Andersson (c) |
Eva Zetterberg (v) |
|
Anna Åkerhielm (m) |
Magda Ayoub (kd) |