1 Innehållsförteckning 36
2 Förslag till riksdagsbeslut 37
3 Försvinnanden och straffrihet 37
4 Antalet ”försvunna” i Kashmir ökar 38
5 MR-situationen i Vitryssland 38
6 Östtimor efter befrielsen 38
7 Turkiet – MR-brott trots EU-ansökan 39
8 Bristande rättsordning och dödsstraff 39
9 USA och dödsstraffet 40
10 Iran 41
11 Kvinnors rätttigheter 41
12 Internationell brottmålsdomstol 42
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den svenska regeringen bör verka för att de som före och efter folkomröstningen på Östtimor begick brott mot mänskliga rättigheter ställs inför rätta.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige inom EU och i andra internationella sammanhang bör verka för att EU intar en kritisk och vaksam hållning när det gäller mänskliga rättigheter i Kina och därvid riktar särskild uppmärksamhet på angreppen på falungongrörelsen, situationen i Tibet och tillämpningen av dödsstraff.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige skall verka för att USA avskaffar dödsstraffet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den svenska regeringen som stat och medlem av EU verkar för att EU i den kritiska dialogen med Iran intensifierar sin kritik av iranska myndigheters flitiga tillämpning av dödsstraffet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den svenska regeringen skall verka för att alla länder som ratificerat FN:s konvention om kvinnans rättigheter också lever upp till den.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den svenska regeringen skall verka för att de länder som på olika punkter reserverat sig mot FN:s konvention om kvinnans rättigheter förmås att avstå från dessa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den svenska regeringen i internationella sammanhang skall verka för att stadgan för den internationella brottmålsdomstol som antogs i Rom ratificeras också av andra länder.
Världen över finns statsöverhuvuden som accepterar, blundar för, mörklägger eller tiger om tortyr och ”försvinnanden”. Under det senaste året ”försvann” människor i 30 olika länder runt om i världen.
I vissa länder har regeringar infört lagar om åtalsfrihet för polis och militär som begår övergrepp. I andra länder utreder myndigheterna skenbart övergrepp, men ser till att undersökningarna inte leder till något resultat. De ”försvunnas” anhöriga lever kvar med oro och ovisshet över vad som hänt med deras närmaste. Många släktingar till dessa ”försvunna” kräver ett slut på den rådande straffriheten.
Termen ”försvinnande” används när människor grips eller förs bort av regeringsagenter och myndigheter som sedan förnekar att de har gripits. Människorättsorganisationen Amnesty International betraktar dessa ”försvinnanden” som grova kränkningar av de grundläggande mänskliga rättigheterna och har agerat mot denna förtryckarmetod i flera år.
Det finns flera orsaker till att så många människor ”försvinner” runt om i världen. Den främsta orsaken torde dock vara straffriheten. Straffriheten gör att ”försvinnandena” ökar i antal och har blivit en alltmer utbredd företeelse, vilket också Amnesty Internationals erfarenheter från 40 års arbete i hela världen entydigt vittnar om. Det är straffriheten för gärningsmännen som är den främsta drivkraften bakom nya övergrepp. Ett land där denna straffrihet för olika former av MR-brott är särskilt utbredd är Colombia.
Kashmir är ett konfliktdrabbat område, vilket både Indien och Pakistan gör anspråk på. Området härjas av gerillastrider och militära aktioner.
I Indien förekommer ”försvinnanden” oftast i regioner som har eller har haft starka utbrytarrörelser. Amnesty International har uppskattat, men dock ej med full säkerhet kunnat bekräfta, att omkring 1 100 personer har ”försvunnit” i Jammu och Kashmir sedan år 1990.
Från de lokala regeringarna i Jammu och Kashmir finns uppgifter som talar om mellan 750 och 1 745 personer ”försvunnit” bara under de senaste sex månaderna. I Manipur och Assam i Indien är hundratals människor, inklusive minderåriga, fortfarande ”försvunna”.
I Vitryssland har under de två senaste åren otaliga brott begåtts mot de mänskliga rättigheterna. Dessa inkluderar fängslanden eller ”försvinnanden” av ledare för oppositionen, polisbrutalitet och godtyckliga arresteringar av fredliga demonstranter. I landet pågår även fortsatta förföljelser av människorättsförsvarare, akademiker och självständiga journalister. ”Försvinnanden” har sammanfallit med betydelsefulla politiska händelser i landet och myndigheterna har visat en klar ovilja att utreda dessa. Flera framstående människorättsförsvarare har under det gångna året utsatts för ökade påtryckningar för att upphöra med sitt arbete för de mänskliga rättigheterna och med sina krav om utredningar av möjliga ”försvinnanden”.
I Östtimor har ännu ingen åtalats för de brott mot de mänskliga rättigheterna som begicks i landet under 1999. Övergrepp och massakrer inträffade såväl före som efter folkomröstningen om Östtimors självständighet. Amnesty International hävdar att ett grundläggande villkor för återskapandet av ett rättssamhälle i Östtimor är att förövarna till dessa brott ställs inför rätta. De massavrättningar, tvångsfördrivningar samt andra brott mot mänskligheten som begåtts i Östtimor under de senaste åren återstår alltså fortfarande att lösa.
Den svenska regeringen bör verka för att de som före och efter folkomröstningen på Östtimor begick brott mot mänskliga rättigheter ställs inför rätta.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Turkiet är ett av de länder som i framtiden vill bli medlem av den europeiska unionen. Trots detta rapporteras löpande om brott mot mänskliga rättigheter begångna av den turkiska staten. Ett av de krav som ställts är förstärkningen av yttrandefriheten i enlighet med Europakonventionens tionde artikel. Den så kallade amnestilagen som Turkiet antog år 2000 resulterade i att ett antal samvetsfångar släpptes. Men även efter det att samvetsfångarna släppts har människor släpats inför domstol och fängslats för att ha utnyttjat sin yttrandefrihet – i synnerhet om de uttalat sig i den kurdiska frågan. Bland annat har hundratals personer som demonstrerat mot fängelser av s.k. F-typ gripits.
F-typfängelser har ett modernt utförande som ur allmän fångvårdssynpunkt kan anses vara ett steg i rätt riktning. Fångar hålls emellertid isolerade och åtskilda från varandra, vilket ökar risken för tortyr och dålig behandling.
I Turkiet förekommer tortyr vanligtvis under de första dagarna efter det att en person arresterats av polisen. Då hålls denna isolerad från omvärlden. Tortyr kan drabba alla – såväl män som kvinnor som barn. Myndigheterna är ovilliga att ställa de ansvariga till svars för anklagelser om tortyr. På grund av mörkläggning av uppgifter och att man hotar och skrämmer vittnen är det även svårt att fastställa vem som är skyldig. I Turkiet finns det en utbredd straffrihet för personer som misstänkts ha gjort sig skyldiga till tortyr. Turkiska myndigheter visar vidare stora brister när det gäller respekten för livets okränkbarhet, och Turkiet döms ofta för att brustit i respekten för liv av Europadomstolen i Strasbourg.
Vi anser att Sverige måste verka för att straffriheten för polis, militär och andra myndigheter samt paramilitära grupper upphör i länder som Colombia, Turkiet, Vitryssland, Östtimor och Indien.
I slutet av 1998 började en tydligt negativ utveckling av människorättssituationen i Kina. Situationen har ytterligare försämrats under de fem senaste månaderna. I samband med Kinas ”strike hard anti-crime campaign” har det rapporterats om ett rekordstort antal avrättningar. Det finns uppgifter om att många av de avrättade troligtvis har torterats för att man velat få dem att erkänna brott de inte begått. Det har med stor sannolikhet inte varit frågan om några rättvisa domar. Efter summariska rättegångar har offentliga massavrättningar genomförts.
I Kina utsätts även religiösa och etniska minoriteter för tortyr, godtyckliga rättegångar och förtryck. En särskilt utsatt grupp är anhängarna till falungong, en rörelse mot vilken våld uppges vara sanktionerat av staten. Vidare är Tibet ett område där situationen när det gäller mänskliga rättigheter sedan länge är särskilt svår.
Därutöver blir andra grupper, vars handlingar sträcker sig till att protestera, demonstrera och på annat sätt uttrycka sina åsikter, förtryckta, kvarhållna i häkte, fängslade och trakasserade. Bland dessa återfinns personer vilka uttalat sig negativt om Peking och olympiska spelen eller efterlyser frigivning av politiska dissidenter.
I samband med Kinas tidigare ansökan om de olympiska spelen år 2000 blev ett antal välkända politiska fångar släppta, för att dock gripas på nytt efter det att frigivningsbeslutet tillkännagivits.
Den kinesiska OS‑kommitténs vicepresident menade tidigare i år att MR-situationen skulle förbättras i Kina om Peking skulle bli värd för de olympiska spelen. I februari iår har de kinesiska myndigheterna fortsatt att uttrycka sin vilja genom att ratificera den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
Vi anser att Sverige inom EU och i andra internationella sammanhang bör verka för att EU intar en kritisk och vaksam hållning när det gäller mänskliga rättigheter i Kina och därvid riktar särskild uppmärksamhet på angreppen på falungongrörelsen, situationen i Tibet och tillämpningen av dödsstraff.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ett annat av de länder som i stor omfattning tillämpar dödsstraff är fortfarande USA. I USA dömer man även minderåriga till långvariga fängelsestraff och till och med till dödsstraff. Även förståndshandikappade döms till dödsstraff. DNA-undersökningar har visat att många av dem som dömts till döden och avrättats i USA måste ha varit oskyldiga till de brott de dömdes för. Likafullt är USA:s president för dödsstraff, och har även talat om att infånga brottslingar ”dead or alive” – ett uttryck hämtat från en tid då USA höll sig med en provisorisk rättsordning. Inte i något fall kan dödsstraff rättfärdigas med hänvisning till tradition, religion eller kultur – oavsett om det handlar om s.k. hedersmord på kvinnor eller andra typer av mord.
Vi anser att Sverige som stat och som medlem av EU verkar för att USA, som en följd av sin ansvarsställning som den enda stormakten i världen, avskaffar dödsstraffet.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Under det första halvan av president Khatamis tid i sitt ämbete skedde en viss förbättring när det gällde demokratiska och mänskliga rättigheter. Khatemi ansågs stå för en reformvänlig linje i iransk politik , vilket uppmuntrade folket att utveckla en rad friheter, främst på yttrandefrihetens område. Antalet avrättningar minskade kraftigt. Under senare delen av hans första mandatperiod försämrades dock situationen, och regimens bakåtsträvare tog revansch. Tidningar drogs in och antalet avrättningar ökade. President Khatemi återvaldes på våren 2001. Under sommaren 2001 har omkring 300 avrättningar ägt rum, och för att skrämma den yngre reforminriktade generationen utdöms summariska spöstraff, vilka verkställs offentligt på gator och torg.
Vi anser att den svenska regeringen som stat och medlem av EU bör verka för att EU:s kritiska dialog med Iran intensifierar sin kritik av iranska myndigheters flitiga tillämpning av dödsstraffet.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Den 7 september 2000 ratificerades FN:s konvention om avskaffande av diskriminering av kvinnor. Bl.a. Saudiarabien reserverade sig mot alla bestämmelser som stod i strid mot islamisk rätt.
Kultur och religion kan inte utgöra skäl för undantag från mänskliga rättigheter, och med hänvisning till kultur och religion kan man exempelvis inte rättfärdiga eller godta hedersmord på kvinnor. Detta sker dock exempelvis i Pakistan och Kurdistan. Vidare kan man inte heller av kulturella eller religiösa skäl ha överseende med könsstympning, ingrepp som görs på kvinnor i stora delar av Afrika.
Talibanregimen i Afghanistan utövar ett brutalt förtryck av landets hela befolkning. Den extrema form av islam som talibanerna påtvingar folket har historiskt sett ingen förankring hos det afghanska folket. Detta förtryck av kvinnor är sannolikt något av det hårdaste i världen. Talibanregimen, en gång understödd av USA och Saudiarabien, har berövat kvinnorna i landet praktiskt taget alla rättigheter. Kvinnor har ingen rätt till skola och utbildning, deras rättsliga status är obefintlig och de tillåts inte att arbeta annat än i hemmet, som helst aldrig bör lämna. Kvinnors liv i Afghanistan handlar om fångenskap och rättslöshet.
Vi anser att den svenska regeringen skall verka för att alla länder som ratificerat FN:s konvention om kvinnans rättigheter också lever upp till den.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi anser vidare att den svenska regeringen skall verka för att de länder som på olika punkter reserverat sig mot FN:s konvention om kvinnans rättigheter förmås att avstå från dessa reservationer.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Gripandet av general Pinochet och gripandena av krigsförbrytare i de olika krigen på Balkan har gjort att Internationella domstolen i Haag fått ökad uppmärksamhet. I och med att alltfler förbrytare förs till Haag för rannsakning och dom, har frågan om en domstol för internationella brottmål fått ökad aktualitet i flera av världens länder. Den senaste tidens händelser, vilka aktualiserat nödvändigheten av att bekämpa terrorismen, torde göra frågan om en internationell brottmålsdomstol alltmer brännande. Kampen mot terrorismen är en kamp som måste föras av flera stater och i många länder. Brottslingarna bör sålunda inte bara dömas av ett land utan av flera. Terrorism är ett internationellt brott, och följaktligen behövs en internationell domstol för döma förbrytarna. Det är dock få stater som hittills understött kravet på en internationell brottmålsdomstol. 100 stater har undertecknat stadgarna för en sådan, men långt ifrån alla stater har ratificerat denna stadga.
Den svenska regeringen bör aktivt arbeta för att Sverige i internationella sammanhang verkar för att stadgan för den internationella brottmålsdomstol som antogs i Rom ratificeras också av andra länder.
Detta bör den svenska riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Eva Zetterberg (v) |
|
|
Rose-Marie Frebran (kd) |
Sofia Jonsson (c) |
|
Kerstin Heinemann (fp) |
Marianne Samuelsson (mp) |