Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige som stat och inom EU bör arbeta för att Turkiet avstår från att införa s.k.
F-typfängelser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige inom EU bör verka för att den turkiska staten upphör med trakasserier mot kurdiska politiska partier och organisationer och i stället inleder en dialog med dessa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige inom EU bör verka för att människor som utvandrat från Turkiet till andra länder skall ha rätt att söka sina historiska rötter och fritt besöka de områden i landet varifrån de ursprungligen kommer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige bör verka för att undantagstillståndet i sydöstra Turkiet hävs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige inom EU skall arbeta med att förmå Turkiet att uppfylla Köpenhamnskriterierna och lägga särskild vikt vid kvinnornas mänskliga rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige inom EU skall verka för en konkret tidsplan när det gäller förverkligandet av Köpenhamnskriterierna.
Av OECD-staterna är Turkiet fattigast. Det välstånd som finns i Turkiet är mycket ojämnt fördelat. Det råder djupa klassklyftor och stora ekonomiska skillnader mellan stad och landsbygd. Hälften av arbetskraften i Turkiet får sin inkomst från jordbruket. Den turkiska staten har satsat sin resurser på att utveckla industrin. Flera basindustrier är statsägda. 1987 sysselsatte de stora statsägda företagen 35 procent av den delen av befolkningen som inte arbetade inom jordbruket.
Den turkiska ekonomin står i dag inför svåra problem. Politik och ekonomi är anfrätta av en omfattande korruption. I syfte att ”förbättra ekonomin” har regeringen drivit igenom ett omfattande privatiseringsprogram med målet att sälja en tredjedel av de statliga företagen. Privatiseringspolitiken har mött hårt fackligt motstånd.
I de sydöstra delarna av Turkiet rådde tidigare ett inbördeskrig mellan regeringsstyrkor och kurdiska organisationer – främst med Kurdistans Arbetarparti (PKK). Detta parti använde sig av terroristiska metoder för att hävda den kurdiska befolkningens rättigheter. Terrorn som politisk metod visade sig dock snarare förhindra än underlätta kurdernas kamp för sina krav. Sedan PKK:s ledare Abdullah Öcalan arresterades förefaller det dock som om PKK förändrat strategi och taktik. På vilket sätt de förändrats är dock fortfarande oklart, men man tycks dock ha lämnat den väpnade kampen.
Medan kriget pågick gick regeringsstyrkorna mycket brutalt fram. Man förflyttade och tömde i flera fall många kurdiska byar i sydöstra Turkiet på deras befolkning. Många kurder flydde från Turkiet till Norra Irak. De anti-terroristlagar som skapades för att förhindra ”kurdiska attentat” gäller emellertid inte bara i sydöstra Turkiet utan i hela landet. Dessa lagar har inte bara använts för att bekämpa väpnade kurdiska oppositionella utan också för att kväsa många andra former av politisk opposition. De har till exempel använts av regeringen och militärmakten för att undertrycka den fria opinionsbildningen. De utgör ett hot mot yttrandefriheten och journalisters möjligheter att arbeta fritt.
Den kurdiska delen av Turkiet (sydöstra delen av landet) är en del av ett större område – Kurdistan – som sträcker sig in i Irak, Iran och Syrien. Sammantaget lever 25 miljoner kurder i Kurdistan. I Turkiet bor 12,3 miljoner kurder, i Iran 7 miljoner och i Irak 4,5 miljoner.
Yttrandefriheten är en grundläggande mänsklig rättighet. Den utgör pulsådern i alla demokratiska system. Denna rättighet skyddas i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna samt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Turkiet har undertecknat båda dessa konventioner.
Men i stora delar av Turkiet är yttrandefriheten begränsad. I sydöstra Turkiet är flera tidningar förbjudna, trots att de kommer ut i andra delar av landet. Pressens möjligheter begränsas av ägarstrukturen och en restriktiv lagstiftning på yttrandefrihetens område som innebär en hård styrning av journalistkåren. Militären har alltjämt ett oskäligt och orimligt inflytande över pressen under f.ö. civila samhällsförhållanden.
Tortyr och misshandel av häktade och anhållna är vanligt förekommande. På turkiska polisstationer används tortyr för att framtvinga bekännelser, inhämta information om oppositionella organisationer eller för att förödmjuka och bestraffa fångar.
Den turkiska staten har skärpt straffet för tortyr. De håller sig dock med två skilda lagparagrafer som reglerar straffen för tortyr och misshandel. En lagparagraf handlar om tortyr och en annan handlar om ”dålig behandling”. Man skiljer alltså på tortyr och tortyr. Det är lagen mot ”dålig behandling”, 245 § som oftast kommer till användning när man skall döma någon för ha gjort sig skyldig till tortyr. Den strängare lagstiftningen tas sällan i bruk. På så vis kan tortyr tillämpas utan att den som gör sig skyldig till den riskerar någon allvarligare påföljd.
Bruket av militärdomstolar under civila förhållanden försvårar insynen och försämrar den enskildes rättstrygghet.
De organisationer som arbetar mycket med människorättsfrågor utsätts för svåra trakasserier av landets myndigheter. Turkiets mest ansedda människorättsorganisation, som bedriver ett omfattande arbete med behandling och rehabilitering av tortyroffer – Diyarbakir Representation of the Human Rights Foundation of Turkey (HRFT) – trakasseras av myndigheterna och får sitt arbete saboterat. Amnesty har rapporterat att turkiska myndigheter vid razzior beslagtagit patientjournaler om tortyroffer.
Med tanke på myndigheternas tidigare agerande, menar Amnesty att det finns en stor risk för att både tortyroffren och deras läkare kommer att bli trakasserade, fängslade och/eller utsättas för tortyr och förföljelse.
Framträdande personer för Human Rights Foundation of Turkey har vid flera tillfällen utsatts för attentat.
Organisationsfriheten är begränsad. Såväl ideella som politiska organisationer förbjuds och upplöses med hänvisning till ”statens säkerhet”. Fortfarande ställs företrädare för partier och människorättsorganisationer inför rätta för att endast ha uttryckt en åsikt. Det räcker att tillhöra en oppositionell grupp för att man ska råka ut för statens repressalier. Behandlingen av kurder, vänsteranhängare och andra oppositionella i fängelserna är brutal. Nedanstående statistik över olika brott mot demokratiska och mänskliga rättigheter visar på en viss minskning av vissa typer av MR-brott. När det gäller andra brott mot yttrandefriheten visar denna statistik på en kraftig ökning. Tilläggas bör dock att all statistik av det här slaget är osäker, eftersom det är svårt att få fram uppgifter om dessa brott. De begås i tysthet och i avskildhet.
1999 2000 2001
Mord, förövaren okänd 130 73 78
Mördade under/genom tortyr 109 102 31
Mord på civilpersoner 69 35 4
Försvunna personer 12 6 4
Torterade personer 334 263 435
Gripna personer 35 242 15 980 21 812
Våld mot fångar /antal skadade) 58 41 34
Döda fångar p.g.a. hungerstrejk – -- 28
Mordbränder 283 3 41
Förbud och nedläggning av föreningar 116 43 77
Razzior mot föreningar 232 75 84
Förbud mot tidningar 171 169 136
Krav på straff p.g.a .yttranden (summa år) 372 813 3 125
Utdömda straff p.g.a. yttranden (summa år) 331 396 39
Frihetsberövanden p.g.a. yttranden 122 125 95
(Källa: Människorättsorganisationen IHD)
Det räcker att tillhöra en oppositionell grupp för att man ska råka ut för statens repressalier. Behandlingen av kurder, vänsteranhängare och andra oppositionella i fängelserna är brutal. Turkiet har länge planerat att införa s.k.
F-typfängelser med isoleringsceller. Förutom att isolering från andra människor är grymt i sig kan mord, tortyr och våldtäkter lättare döljas i denna typ av fängelser. Det finns stor risk att dessa brott, som de facto begås i turkiska fängelser, ökar. 600 politiska fångar i flera fängelser hungerstrejkade vid årskiftet 2000/2001 mot planerna på dessa F-typfängelser. Som svar stormade turkiska säkerhetsstyrkor med tårgas, pansarfordon och helikoptrar ett 20-tal fängelser. Minst 17 människor dödades. Turkiets premiärminister Bűlent Ecevit menade att attacken gjordes för att rädda ”terrorister” från att bli offer för sina egna terrorhandlingar. Detta var en orimlig förklaring till det övervåld som säkerhetsstyrkorna utövade.
För att protestera mot behandlingen och mot isoleringen utvecklades hungerstrejken med fasta till döds och 36 människor har avlidit sedan årskiftet.
Vi anser att Sverige som stat och inom EU bör arbeta för att förmå Turkiet att under nuvarande omständigheter avstå från att införa s.k. F-typfängelser.
Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.
Demokratiska organisationer är väl medvetna om att regimen med alla medel vill stoppa alla krafter som kräver en lösning av kurdfrågan och en demokratisering av Turkiet.
Det fascistiska partiet MHP, som intar en oförsonlig hållning gentemot kurderna, vänsteranhängare och demokrater i allmänhet, och som inte vill se en demokratisering av Turkiet, ingår f n i en koalitionsregering. Premiärminister Ecevit har försökt att driva igenom en lag som skulle innebära amnesti åt ett stort antal fångar. De man har för avsikt att släppa är förbrytare och högerextremister, däremot inte kurder som kämpar för sina nationella och kulturella rättigheter.
Kravet på att till varje pris och på ett felaktigt och stelbent sätt slå vakt om landets enhet har medfört och innebär att grundläggande mänskliga rättigheter sätts ur spel. Man förmår inte skilja på begreppen statsbildning och nationalitet, medborgarskap i en stat och nationell och kulturell tillhörighet. En statsbildning kan i och för sig innehålla flera olika nationaliteter. I en demokratisk statsbildning med flera olika nationaliteter måste samtliga nationaliteter ges en rätt till sin kultur och nationella identitet. Det är en mänsklig rättighet. I Turkiet har i flera decennier förts en intensiv turkifieringspolitik riktad mot andra nationella minoriteter.
Rätten till den egna kulturen och det egna språket är starkt begränsad för kurder, armenier, assyrier-syrianer och andra etniska grupper, vilka hindras att verka fritt.
Det som i dag hotar den turkiska statsbildningen är dess egen nationalitetspolitik. Genom att undertrycka nationella minoriteter skapar man det sprängstoff som kan förgöra södra Turkiet som stat. Det som krävs är i stället tolerans och försoning olika folkgrupper emellan.
Vi anser att Sverige som enskild stat och som medlem av EU bör verka för en politik som innebär tolerans mellan olika folkgrupper i Turkiet och ett slut på förtrycket av nationella minoriteter i landet.
Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.
Turkiet ingick ett avtal om tullunion med EU 1995. Ett av villkoren i avtalet var att Turkiet skulle respektera mänskliga rättigheter. 1999 antogs Turkiet som kandidatland till EU. Ett turkiskt medlemskap i EU skulle kunna bli möjligt om Turkiet uppfyllde de s.k. Köpenhamnskriterierna. Därmed bör stå klart för Turkiet vad den turkiska staten har att genomföra för att uppnå medlemskap i EU. Turkiets medlemsskap i Europarådet får också anses förpliktande.
Många människorättsorganisationer ser Turkiets kandidatur som en möjlighet till att verklig förändring skall kunna ske. Men en stat bör bedömas efter vad den gör och inte efter vad den säger att den kan tänkas göra i framtiden. Hittills har man inte kunnat konstatera några avgörande genombrott när det gäller demokratiska och mänskliga rättigheter i Turkiet. Myndigheterna fortsätter att bryta mot dessa.
Enligt den hårt trängda människorättsorganisationen Human Rights Association har MR-situationen i landet förvärrats.
Turkiet har presenterat ett nationellt program när det gäller vad man skall göra för att uppnå EU-medlemskap. Något nytt som skulle kunna peka på att man avser att förändra sin politik gentemot minoritetsgrupperna i landet, såsom kurder, assyrier och andra befolkningsgrupper, står inte att finna i detta program.
Trakasserierna mot det kurdiska partiet Hadep är alltjämt rutin. Även etniska turkar som försöker bidra till fred i sydöstra Turkiet löper stor risk att arresteras och bestraffas. Polismästaren i Diyarbakir rapporterades våren 2001 mördad under mycket oklara omständigheter. Polismästaren hade lärt sig kurdiska och vunnit allmän respekt bland befolkningen.
Även det fundamentalistiska Fazilettpartiet hotas av förbud.
PKK har lämnat den väpnade kampen alltsedan 1999. Turkiska regeringen har trots detta inte tagit något steg till försoning med PKK efter detta. Fortfarande gäller undantagstillstånd i sydöstra Turkiet. Turkiet har inte bemött PKK eller den kurdiska befolkningen med någon motsvarande försoningsgest.
Turkiet bör häva undantagstillståndet i sydöstra Turkiet.
Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.
Vi anser att Sverige inom EU bör verka för att den turkiska staten upphör med trakasserier mot kurdiska politiska partier och organisationer och i stället inleder en dialog med dessa.
Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.
Många assyrier-syrianer-kaldéer har sin egendom i sydöstra Turkiet ockuperad av byvakter vilka samarbetar med staten. Kurder och assyrier m.fl. vilka fördrivits från sina byar får inte tillstånd att flytta tillbaka. Byvakter ockuperar deras egendom och byar.
Förstörelsen av minoriteternas kulturarv och minnesplatser fortsätter med oförminskad styrka. Enligt ett regeringsdekret detta år förbjöds turkiska medborgare i exil att besöka sina hembyar i sydöstra Turkiet. Efter påtryckningar från bland annat Sverige har premiärminister Bülent Ecevit före sommaren förklarat att dekretet upphävts och försökt bortförklara motiven till dekretet med tillfälliga säkerhetsproblem i området p.g.a. pågående terroristverksamhet. Nu har i efterhand rapporterats att dekretet i praktiken fortfarande tillämpas och att ett stort antal assyrier/syrianer och kaldéer förvägrats besöka sina hembyar. Staten söker alltså omöjliggöra granskning av den kulturella förstörelse som pågår inom stora områden där landets minoriteter lever eller har levt.
Vi anser att Sverige inom EU bör verka för att människor som utvandrat från Turkiet till andra länder skall ha rätt att söka sina historiska rötter och fritt besöka de områden i landet varifrån de ursprungligen kommer.
Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.
Vad gäller kvinnors situation har i turkisk press noterats att antalet självmord ökat påtagligt i sydöstra Turkiet. Som om den aktuella situationen inte vore nog, har landets hälsovårdsminister, Osman Durmuz, nyligen föreslagit införandet av obligatorisk gynekologisk undersökning av flickor som antagits till utbildning vid vårdgymnasier med syftet att flickor som inte är oskuld skall utestängas från utbildning.
Fram till 1999 var det också vanligt att tvinga flickor i det allmänna skolväsendet till läkare för att kontrollera deras oskuld. Dessa kontroller förbjöds sedan fem flickor svalt råttgift för att slippa genomgå denna grova kränkning.
Vi menar att Sverige i EU i arbetet med att förmå Turkiet att uppfylla Köpenhamnskriterierna lägger särskild vikt vid kvinnornas mänskliga rättigheter.
Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.
Det har passerat snart sex år sedan Turkiet innefattades av EU:s tullunion. Två år har gått sedan Turkiet blev kandidatland i EU. Någon konkret vilja att uppfylla Köpenhamnskriterierna kan ännu inte skönjas.
Sannolikt finns det starka ekonomiska intressen inom EU om att göra goda affärer med Turkiet, intressen som konkurrerar med kravet på att Turkiet skall uppfylla Köpenhamnskriterierna. Dessa intressen torde inte vara utan inflytande över EU:s politik gentemot Turkiet. Följaktligen måste EU med ökad kraft inskärpa kravet på hänsyn till mänskliga rättigheter i Turkiet och för uppfyllandet av Köpenhamnskriterierna som kompromisslösa villkor för ett framtida turkiskt medlemskap i EU. I annat fall kommer EU:s proklamationer och Köpenhamnskriterierna att eka som tomma ord och EU:s trovärdighet som en organisation vilken värnar om mänskliga rättigheter att gå förlorad. Om något sådant skulle inträffa skulle det få oöverskådliga konsekvenser även när det gäller respekten för mänskliga rättigheter inom EU över huvud taget.
För att avvärja ett sådant scenario föreslår vi att Sverige inom EU verkar för en konkret tidsplan när det gäller förverkligandet av Köpenhamnskriterierna.
Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Murad Artin (v) |
|
|
Marianne Andersson (c) |
Karl-Göran Biörsmark (fp) |
|
Henrik S Järrel (m) |
Per Lager (mp) |
|
Sten Lundström (v) |
Rosita Runegrund (kd) |