Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om mandatfrågan i EU:s krishantering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av en modernisering av FN-stadgan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att civil krishantering försvåras eller omöjliggörs utan en trovärdig militär krishanteringsförmåga inom EU.
Att säkra freden, hindra folkmord och rädda människoliv är de allt överskuggande målen för EU:s framväxande krishantering.
Redan vetskapen om att EU har en trovärdig militär krishanteringsförmåga, baserad på medlemsländernas gemensamma vilja och förmåga att snabbt besluta och utföra krishanteringsuppdrag, är stabiliserande i Europa.
Omvänt gäller att 90-talet är ett bevis för att den som har onda avsikter inte avskräcks blott av ord. Om orden synas måste där finnas en reell krishanteringsförmåga för att EU skall kunna sätta kraft bakom orden.
EU:s arbete med att skaffa en egen krishanteringsförmåga är mycket välkommet. En avgörande fråga värd att diskutera och problematisera är då under vilka förutsättningar EU skall kunna agera för freden. Med andra ord: Vilket mandat krävs för EU:s krishanteringsinsatser?
Den svenska regeringen har i stället för att bilda opinion för EU:s krishanteringsförmåga och förklara vilka förutsättningar som gäller för detta gemensamma fredsarbete varit medvetet otydlig i mandatfrågan.
En grund för oklarheten är att regeringen sökt separera civil och militär krishantering helt ifrån varandra. Det låter sig dock inte göras. Gränsen mellan civil och militär krishantering är inte på något vis glasklar. Det kan och kommer att pågå civila och militära insatser parallellt. Det finns ingen förutbestämd kronologi som börjar med civila konfliktförebyggande insatser och i värsta fall slutar med fredsframtvingande militära operationer. Militära insatser i preventivt syfte kan mycket väl föregå åtgärder inom det civila området. Formuleringen ”militärt våld” som regeringen brukat för att beskriva militär krishantering är också tvivelaktig. Ett fredsbevarande uppdrag kan behöva – och måste kunna – övergå i något annat i den sekund som situationen förvärras.
Dessutom riskeras själva förutsättningarna för civil krishantering om det inte finns en militär förmåga och, inte minst, en politisk beredskap att använda den om det blir nödvändigt.
Det finns ett tråkigt mönster i regeringens säkerhetspolitiska agerande. Civil säkerhet kan regeringen hantera tämligen väl, men säkerhetens kärna, den militära krishanteringen, klarar man mer sällan att hantera på ett rationellt sätt.
Alla är överens om att EU:s krishantering i första hand skall ske med mandat från FN:s säkerhetsråd. Men vad gör EU om säkerhetsrådet inte förmår att axla sitt utpekade huvudansvar för internationell fred och säkerhet och FN-mandat därför blockeras?
Skall Sverige hävda formalismens företrädesrätt och hindra insatser? Skall vi låta folkmord pågå? Skall vi låta civila dö? Eller skall Sverige och EU välja att agera för freden utan formella beslut?
EU:s regeringschefer har slagit fast att besluten om EU:s krishanteringsinsatser måste tas i enlighet med FN-stadgans principer. I ordförandeskapets slutsatser från Helsingfors står det: ”Unionen kommer att bidra till internationell fred och säkerhet i enlighet med principerna i Förenta nationernas stadga. Unionen erkänner att Förenta nationernas säkerhetsråd har huvudansvaret för bevarandet av internationell fred och säkerhet.”
Märk väl att det står i enlighet med principerna i FN-stadgan och att säkerhetsrådet har huvudansvaret – inte hela ansvaret – för fred och säkerhet. Denna formulering – som f.ö. överensstämmer med Natos – valdes just för att undvika att EU handlingsförlamas i humanitära nödlägen.
Den svenska regeringen valde likväl att kräva konkreta FN-mandat för att EU skall kunna agera. Anna Lindh har sagt i riksdagen: ”När vi säger att man skall följa principerna i FN-stadgan betyder det ... att man ska ha mandat från säkerhetsrådet när det gäller fredsframtvingande insatser.”
Också statsministern har villkorat EU:s militära krishantering med säkerhetsrådsmandat: ”När det gäller nödvändigheten av ett FN-mandat för sådant som innebär våldsanvändning är det klart fastlagt i dagens slutsatser att det bygger på FN-stadgan.” Som svar på en journalistfråga om detta innebar krav på säkerhetsrådsmandat, sa han: ”Ja, det bygger på FN-mandat för våldsanvändning.”
Detta sa statsministern i strid med toppmötets slutsatser. I grunden ligger att regeringen är pressad från Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Situationen är inte så enkel som regeringen söker ge intryck av, vilket händelserna på Balkan visat. FN-stadgans principer är mer än bara en beslutsordning. Där finns också åligganden för länderna att t.ex. hindra folkmord. FN-stadgans principer – inte ett entydigt mandat från en resolution – var det som Nato hänvisade till när man inledde aktionen för att stoppa Miloševics brott i Kosovo. Det accepterade Sverige vid det tillfället.
En sådan åtstramning av Helsingforsmötets beslut, som den svenska regeringen sökt göra, skulle kunna hindra EU från att agera i humanitära nödlägen som det i Kosovo, där säkerhetsrådsmandat blockeras på uppenbart felaktiga grunder.
Vi är alla överens om att EU:s krishanteringsinsatser primärt skall ske med ett säkerhetsrådsmandat i grunden. Men att i praktiken villkora EU:s agerande för freden med bl.a. ett godkännande från ett obstruerande fastlandskina vore fel.
Regimen i Kina stoppade fortsatt FN-närvaro med fredsbevarande trupp i Makedonien, när den som bäst behövdes. Kina visade att landet inte alltid är kapabelt att ta ansvar för internationell fred och säkerhet.
EU:s regeringschefer valde en formulering i mandatfrågan som skulle utgöra en försäkring mot passivitet. De flesta är överens om att det vore fel att inte agera i humanitära nödlägen som det i Kosovo. Det var därför som Sverige – trots allt – stödde Natoinsatsen i Kosovo och beskrev den som nödvändig, väl medvetet om att den saknade säkerhetsrådsmandat. Anna Lindh sa: ”Vi hade helst sett ett FN-beslut. Men det viktiga nu är att få Miloševic att ge efter.”
Utrikesministern har sagt att det är fråga om ”hypotetiska situationer” där EU skulle behöva agera utan FN-mandat. Det är det inte alls, vilket hennes eget agerande tydligt utvisat.
Sverige måste nu agera för att skapa en klarare situation för framtiden. Det är bättre att vara förberedd än att alltid överraskas om säkerhetsrådet blockeras. Men i stället för ett rationellt agerande i mandatfrågan har regeringen valt en ”man skall aldrig säga aldrig”-doktrin, som utrikesministern uttryckt det i riksdagen.
Å ena sidan säger regeringen att FN-mandat enligt Sveriges uppfattning ovillkorligen krävs för fredsframtvingande insatser. Å andra sidan medger regeringen under press att man bör ”aldrig säga aldrig”.
Vi kan säga att vid de tillfällen Sverige accepterar agerande utan säkerhetsrådsmandat är detta undantag som inte är prejudicerande. Det skapar dock osäkerhet i varje given situation och är motsägelsefullt.
Sverige kan verka för att modernisera och förtydliga FN-stadgan och vetorätten, så att den bara kan komma ifråga när vitala nationella säkerhetsintressen hotas.
Sverige kan lyfta fram Uniting for Peace-mekanismen som ett alternativ att använda i låsta situationer. Generalförsamlingen övertar då säkerhetsrådets uppgifter om det förlamas.
Sverige kan tydligt säga att EU måste kunna genomföra krishanteringsuppgifter i humanitära nödlägen också om FN-mandat saknas. Agerandet måste alltid ske i enlighet med FN-stadgans principer, som också innefattar bl.a. krav på medlemsländerna att hindra folkmord.
Sverige kan välja kombinationer av dessa eller andra lösningar.
Ett alternativ som är helt oacceptabelt är passivitet i humanitära nödlägen, där människor dör på grund av politiska låsningar i säkerhetsrådet och/eller oförmåga att ta ställning från bl.a. svensk sida.
Sverige bör därför driva en modernisering av FN-stadgan för att anpassa den för en ny tids konflikter, inte minst vad gäller vetorätten och mandatfrågan.
Säkerhetsrådet bär ansvar för internationell fred och säkerhet. Men i humanitära nödlägen, där passivitet är moraliskt oacceptabelt och när säkerhetsrådet ändå blockeras, eller är oförmöget att axla sitt utpekade ansvar, bör vi konstatera att krishanteringsinsatser ligger i linje med de krav FN-stadgans principer ställer på medlemmarna.
Det är bra att regeringen engagerat sig i EU:s civila krishantering. Men fokusering på civil krishanteringen får inte leda till att Sverige tvekar om den militära krishanteringen, som är en förutsättning för humanitär hjälp. Civil krishantering försvåras eller omöjliggörs utan en trovärdig militär krishanteringsförmåga inom EU.
Det är moraliskt riktigt att EU skaffar sig förmågan att förebygga och förhindra kriser, krig och konflikter i närområdet. Det är moraliskt riktigt att EU ingriper för att stoppa folkmord och etnisk rensning. Helst skall detta ske med mandat från FN:s säkerhetsråd i grunden, men skulle ett sådant blockeras kan EU inte passivt åse när människor far illa.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 28 september 2001 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |
Henrik Landerholm (m) |