Under de senaste 30 åren har många människor i utvecklingsländer rest sig ur fattigdom. Livsvillkoren har förbättrats och allt fler lever längre. Samtidigt har aldrig så många människor fötts in i fattigdom, och klyftorna mellan rika och fattiga växer både mellan och inom länder. Det är främst genom ekonomisk tillväxt som fattigdom kan minskas. De rika länderna måste ta bort sina handelshinder och utvecklingsländerna tillåtas delta i globaliseringen utifrån sina förutsättningar. Skuldavskrivningar är nödvändiga att genomföra. Att fördjupa demokratin och respekten för mänskliga rättigheter är avgörande för en rättvis och rättighetsbaserad utveckling. Fattigdomsbekämpningen är mångfasetterad och har såväl ekonomiska som sociala och ekologiska dimensioner. Spridningen av hiv/aids utgör en av vår tids största faror och allt måste göras för att stoppa dess framfart. Biståndet måste även bli mer inriktat på att ge handelstekniskt stöd och för att främja en miljövänlig tillväxt hos utvecklingsländerna. Humanitärt stöd och bistånd i konfliktförebyggande syfte är andra prioriterade områden. Det är oförsvarbart att inte mer görs för att utrota fattigdom och för att ge människor som lever i elände och nöd ett värdigt liv. Tekniken och resurserna finns. Det är den politiska viljan som inte är tillräcklig. Därför krävs det mer av internationella insatser, och Kristdemokraterna anser att Sverige via statsbudgeten bör ge 1 % av BNI i internationellt bistånd. Regeringens tillväxttakt för biståndet är för långsam. Med vårt budgetförslag nås 0,93 % av BNI år 2004. Det är oerhört viktigt att biståndet är effektivt och verkligen når fram till de behövande. Fler oberoende utvärderingar av biståndet behövs. Det slutliga målet med bistånd är att det inte längre skall behövas.
1 Sammanfattning 5
2 Innehållsförteckning 6
3 Förslag till riksdagsbeslut 7
4 Inledning 9
5 Biståndspolitiska mål och principer 10
6 Mänskliga rättigheter och utveckling 11
7 Demokrati och utveckling 13
8 En mångfasetterad fattigdomsbekämpning 14
8.1 Ekonomisk utveckling är grunden 15
8.2 Teknologi, energi och utveckling 16
8.3 IT och utveckling 17
8.4 Skuldavskrivningar 18
8.5 Social utveckling; utbildning, hälsa och svält 18
8.6 Hälsa och utveckling 19
8.7 Miljö och utveckling 20
8.8 Konfliktförebyggande, säkerhet och utveckling 22
9 Humanitärt bistånd 22
10 Samarbete med enskilda organisationer 23
11 Människor med funktionshinder 24
12 Ett effektivt bistånd – utvärdering och uppföljning 24
13 Biståndsnivån 25
14 Ekonomiska ramar 26
14.1 Anslagsbelopp och utgiftsutveckling 26
15 Anslagsposten A 1.2 Bilateralt utvecklingssamarbete 27
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det övergripande målet för biståndet inte enbart bör vara ”att höja de fattigas levnadsnivå” utan även ”att främja mänskliga rättigheter och demokratiska samhällssystem”.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att till de biståndspolitiska målen lägga att verka ”säkerhetsfrämjande och konfliktförebyggande”.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att, då samarbetslandet är demokratiskt tvivelaktigt, främst kanalisera biståndsinsatser via och till enskilda icke-statliga organisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sveriges bistånd till Kuba bör kanaliseras via frivilligorganisationer till grupper som arbetar för ett demokratiskt Kuba med respekt för de mänskliga rättigheterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det rättighetsbaserade biståndet inte enbart bör bygga på konditionalitet, utan också ges en positiv och stödjande inriktning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att än mer prioritera biståndet för mänskliga rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i samarbete med partnerländer arbeta fram nationella handlingsplaner för mänskliga rättigheter, översyn av den nationella lagstiftningen i dessa frågor i förhållande till internationella avtal samt allianser för support och handling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en större del av svenskt bistånd bör gå till demokratifrämjande projekt och åtgärder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det partinära biståndet samordnas med det övriga demokratibiståndet, liksom att de partinära organisationerna deltar i strategiarbetet för svenskt demokratibistånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att samordna svenskt demokratibistånd med internationella aktörer och nationella stiftelser som verkar för demokratisering och flerpartisystem i utvecklingsländer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av insatser och aktiviteter som bidrar till näringslivsutveckling och tillväxt i de allra fattigaste länderna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att arbeta fram strategier och handlingsplaner för att undvika en fortsatt ”brain drain” i de fattigaste länderna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett ökat samarbete mellan Sida och svenskt näringsliv i såväl strategiarbetet som genomförandet av insatser för att effektivisera utvecklingssamarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa ett ökat utrymme för finansiell riskdelning med svenskt näringsliv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade satsningar hos multilaterala biståndsgivare för en bättre energiförsörjning, ett ökat användande av förnybara energikällor och ökad tillgång till elektricitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att låta den moderna informations- och kommunikationstekniken integreras in i utvecklingsstrategier och utvecklingsprogram.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bygga ut Internetinfrastrukturen vid universitet och akademiska institut i utvecklingsländer, liksom att möjliggöra distansutbildningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka satsningarna i det internationella samfundet för skuldavskrivningar för de allra fattigaste länderna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbildningsinsatser för att öka kunskap och kännedom om FN:s förklaringar och deklarationer om mänskliga rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att intensifiera samarbetet mellan regeringar, internationella organisationer och näringslivet för att öka hälsoforskningen om de fattigas sjukdomar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade insatser för att bekämpa malaria och tuberkulos.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att biståndet i högre utsträckning bör inriktas på en miljövänlig tillväxt i utvecklingsländerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sätta upp mål för att minska andelen människor som saknar tillgång till rent vatten och goda sanitära faciliteter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att i utvecklingssamarbetet stödja fredsavtal och fredsuppbyggande processer i syfte att hindra nya konflikter och främja utveckling och tillväxt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökat samråd i strategiarbetet med de enskilda organisationerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att än mer integrera handikappfrågor in i utvecklingssamarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av oberoende utvärderingar av det svenska biståndet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att snabbare återgå till 1 % av BNI i internationellt bistånd.
Riksdagen beslutar om underindelningen av anslag 1.2 Bilateralt utvecklingssamarbete i enlighet med vad som anförs i motionen (tabell 4).
Riksdagen anvisar med följande förändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 7 Internationellt bistånd enligt uppställning:
Anslag uo7 (tusental kr) Regeringen Kristdemokraterna
8:1 Biståndsverksamhet 13 796 752 +500 000
Totalt för uo7 15 043 822 +500 000
Utvecklingen i världen går framåt. Enligt den årliga rapporten från UNDP lever människor i genomsnitt ett längre och hälsosammare liv. Den förväntade livslängden är högre och barnadödligheten har minskat. Antalet undernärda människor har minskat stadigt sedan 1975. Fler är skriv- och läskunniga samtidigt som utbildningsnivån har förbättrats. Genomsnittsinkomsten i utvecklingsländer har fördubblats de senaste 10 åren. Skillnader i jämlikhet mellan män och kvinnor minskar. Fler länder utvecklar demokratiska samhällssystem. Samtidigt varierar utvecklingen stort mellan olika regioner och folkgrupper. Klyftorna växer mellan de rika och de fattigaste, både mellan och inom länder. Tillgången till nya teknologier och globaliseringen skapar enormt välstånd för vissa, medan de som hamnar utanför lever kvar i misär. Var tredje sekund dör en människa av svält någonstans i världen. Av 4,6 miljarder människor i utvecklingsländer är fortfarande fler än 850 miljoner icke skriv- och läskunniga. En miljard människor saknar tillgång till rent vatten och nästan 325 miljoner barn går miste om sin skolgång. Ungefär 1,2 miljarder lever på mindre än 10 kronor om dagen. Dessutom finns det nya utmaningar och hot som spridningen av hiv/aids, den ökande internationella kriminaliteten samt krig och konflikter som leder till att mer än 20 miljoner människor i världen nu befinner sig på flykt.
Ett bra fungerande och effektivt utvecklingssamarbete kräver en helhetssyn på ekonomi, handel, bistånd och miljö. Det internationella biståndet är en komponent i en sammanhållen global utrikespolitik till stöd för de fattiga ländernas utveckling. För kristdemokraterna är det oacceptabelt att nästan två miljarder människor tvingas framleva sina liv i yttersta misär. I en värld full av kunskap, med avancerad teknologi och goda resursutvinningssystem, finns det inget försvar för att inte fattigdomen utrotas. Vi kan göra det om den politiska viljan finns. Därför är biståndspolitiken och solidariteten med världens fattigaste och mest utsatta ett av våra huvudområden. Men mycket av tänkandet kring utveckling och bistånd måste förändras. Det är framför allt genom att vara delaktiga i den globala ekonomin som fattiga länder kan utvecklas. Frihandel och öppna gränser skapar förutsättningar för utveckling. För att stödja utvecklingsländernas möjligheter att på ett rättvist sätt kunna deltaga i globaliseringen krävs det internationellt bistånd för att bygga upp fungerande institutioner, utveckla socialt och miljömässigt hållbara tillväxtmetoder samt höja utbildningsnivån. Internationellt humanitärt bistånd behövs även vid katastrofer och konflikter för att hjälpa de allra mest utsatta människorna då deras nationella organ ej räcker till.
Vi ser fram emot utredningen som Kommittén om Sveriges politik för global utveckling arbetar med och hoppas på nya och banbrytande förslag att bekämpa fattigdom och främja mänsklig utveckling.
Det övergripande målet för Sveriges internationella utvecklingssamarbete är att höja de fattigas levnadsnivå. Vi kristdemokrater vill även att främjande av mänskliga rättigheter och en demokratisk samhällsutveckling ska vara en övergripande målsättning. Det är inte enbart det materiella välståndet som räknas utan även människors värdighet och möjlighet att leva i frihet. Dessutom är mänskliga rättigheter ett mål i sig, som både främjar och går hand i hand med en positiv samhällsutveckling. Nationella demokratiska institutioner gynnar även fattigdomsbekämpningen.
Solidaritet är en av huvudprinciperna i kristdemokratisk ideologi. Vi har alla ett gemensamt ansvar för varandra. Det är den insikten, den visionen, som engagerar hundratusentals människor i vårt land att göra betydelsefulla insatser för människor i de fattiga länderna. För kyrkor, folkrörelser, organisationer och en mängd ideella föreningar är solidaritetstanken en självklarhet. Oberoende av faktorer som ras, kön, ålder, religion osv har varje människa ett och samma värde. Människovärdet är universellt och kan därför inte relativiseras av geografiska gränser. Det är allas ansvar och plikt att verka för att trygga människovärdet i alla delar av världen. Mänskliga rättigheter är en ofrånkomlig del av biståndet. Biståndet bör vara inriktat på att förbättra situationen för barn och kvinnor som drabbas hårdast av fattigdomen.
Internationellt bistånd har allt för ofta fokuserat på att enbart fördela resurser mellan rika och fattiga. Detta synsätt är viktigt men inte tillräckligt. Biståndet måste även bidra till att skapa förutsättningar som befrämjar långsiktig tillväxt för de allra fattigaste. I och med den ekonomiska tillväxten riskerar belastningen på miljön att öka. Det internationella biståndet måste i högre utsträckning inriktas på att främja en ekologisk hållbar utveckling. Allt för ofta för det internationella biståndet över industriländernas utvecklingsmetoder som globalt sett är ohållbara i längden. Lika viktigt är det att främja de sociala aspekterna och frågor om mänskliga rättigheter i samhällsutvecklingen.
En viktig aspekt i dagens internationella bistånd är att förstå kopplingen mellan ekonomisk och social utveckling och väpnade kriser och konflikter. Ekonomiska och sociala klyftor är ofta en av huvudorsakerna till att krig bryter ut. Biståndet spelar en avgörande roll i såväl konfliktförebyggande syfte som i fredsuppbyggande perioder. Om inte institutioner snabbt byggs upp och en försoningsprocess snabbt inleds är det risk att nya oroligheter bryter ut. Det framtida biståndet måste vara än mer inriktat på att vara säkerhetsfrämjande och konfliktförebyggande.
Det är viktigt att det finns en sammanhållen global politik till stöd för de fattigaste ländernas utveckling. Alltför ofta tar vi i industriländerna genom protektionistisk handelspolitik med ena handen samtidigt som vi ger internationellt bistånd med den andra. Detta håller inte i längden. Det behövs en betydligt bättre samordning mellan olika nationella och internationella biståndsgivare, liksom med icke-statliga organisationer och näringslivets företrädare. Om inte det totala biståndet bättre samordnas riskeras både dubbelarbete liksom att utvecklingsländerna får ett ostrukturerat bistånd.
Det är utan tvekan så att Sveriges bistånd till utvecklingsländer genom åren har gjort mycket gott. Samtidigt har det internationella biståndet i vissa fall skapat ett beroende hos en del mottagarländer. Ibland har biståndet gått till mindre lämpliga projekt och/eller hamnat i korrupta händer. Detta har givetvis skadat förtroendet för utvecklingssamarbetet. Det ska ställas krav på ett effektivt bistånd som väl motsvarar viljeinriktningen på utvecklingssamarbetet. Det är viktigt att det finns tydliga instrument vad gäller styrning, genomförande, samordning och uppföljning. Då samarbetslandet styrs av en demokratiskt tveksam regim, eller då risken är stor att insatsmedel försvinner p.g.a. korruption, bör biståndsinsatser främst kanaliseras via och till enskilda icke-statliga organisationer och för att stödja det civila samhället.
Det bör tydliggöras att det slutliga målet med internationellt bistånd är att det en dag inte längre skall behövas. Då utsatta mål har uppnåtts eller en hållbar utveckling har garanterats, antingen i enskilda samarbetsländer eller inom olika regioner, bör biståndet gradvis avvecklas. Tyvärr är det svårt att inom överskådlig framtid se några möjligheter att avveckla biståndet till vissa hårt drabbade regioner och länder. En viss reserv och beredskap för internationellt humanitärt bistånd och katastrofbistånd kommer dessutom troligtvis alltid att behövas.
Mänskliga rättigheter och utveckling delar en gemensam vision och ett gemensamt mål, nämligen att garantera frihet, välstånd och människovärde för alla. Det handlar bl.a. om; att slippa diskrimineras, att uppleva rimlig levnadsstandard, att få utvecklas och uppnå sin personliga potential, att känna säkerhet, att leva med en rättstrygghet, att få uttrycka sina åsikter och deltaga i samhällets beslutsfattande och att få arbeta under rimliga förhållanden osv.
Det behövs en attitydförändring när det gäller inställningen till det internationella arbetet med de mänskliga rättigheterna och utveckling. Alltför ofta har det handlat om att peka ut syndarna, bestraffa dem som inte följer normen, och införa ekonomiska och/eller politiska sanktioner mot dem som bryter mot mänskliga rättigheter. Det är naturligtvis viktigt att protestera mot grova och systematiska brott mot mänskliga rättigheter, men för att främja utvecklingen behövs det även en ökad användning av positiva verkningsmedel. Det rättighetsbaserade biståndet bör inte bygga enbart på konditionalitet, dvs krav för hur och när bistånd ges, utan också ges en positiv och stödjande inriktning så att kraven kan uppnås.
Inom biståndspolitiken är mänskliga rättigheter såväl ett mål som ett medel. Relationen mellan mänskliga rättigheter och utveckling är en allians, som ger både styrka och energi. Ekonomisk och social utveckling är nödvändigt för att kunna uppleva mänskliga rättigheter, och mänskliga rättigheter är en förutsättning för tillväxt och utveckling. Det är en nödvändighet i utvecklingssamarbetet att hela biståndet genomsyras av mänskliga rättigheter samt att specifika MR-projekt prioriteras. På så sätt främjas människovärdet samt möjligheten att höja levnadsnivån för de fattigaste.
Kristdemokraterna anser att det behövs nya och djärva metoder för att allas rätt till lika värde skall erkännas. Det handlar om att utnyttja och tillvarata den nya informations- och kommunikationsteknologin, de nya globala aktörerna och de nya internationella spelreglerna. Alla rättigheter för alla människor borde vara målet för 2000-talet. För mer än 50 år sedan antogs FN:s allmänna förklaring för de mänskliga rättigheterna. Idag besitter världen medvetenheten, resurserna och kapaciteten att nå detta mål fullt ut. Det är den politiska viljan som saknas.
Den svenska regeringen levererar vackra ord om hur mänskliga rättigheter och demokrati skall sättas i centrum i biståndspolitiken, men brister ofta i det praktiska genomförandet. MR-biståndet har enligt Kristdemokraternas uppfattning för låg prioritet inom Sveriges utvecklingssamarbete. Det behövs mer av ett rättighetsbaserat bistånd. Normbildningen behöver främjas i utvecklingsländer, där hela samhället inkluderande politiker, företagsledare, journalister, lärare, föräldrar m.m, bär ett ansvar för att främja mänskliga rättigheter. Det behövs ofta mer skydd för minoriteter, bättre maktfördelning, öppenhet och politisk ansvarsskyldighet. Det räcker inte med att hålla någorlunda demokratiska val. Allt för ofta har minoritetens diktatur ersätts av majoritetens tyranni. Minoriteters rättigheter, ett civilt samhälle, fria medier och ett öppet beslutsfattande är alla viktiga områden att stödja för att uppnå en fullständig demokrati. Här behövs mer riktade biståndsinsatser. Det handlar inte om att i imperialistisk anda överföra västerländska värderingar på bekostnad av utvecklingsländers traditioner och kultur, utan om att stödja inhemska MR-organisationer som arbetar för främjandet av fastslagna universella mänskliga rättigheter liksom att stödja regeringar med att uppfylla de konventioner de har ratificerat och rättigheter som de lovat att uppfylla för sina medborgare. Vi anser att MR-biståndet bör prioriteras än mer i det svenska biståndet och anser därför att det under anslagsposten 1.2 Bilateralt utvecklingssamarbete bör upprättas en ny delpost som heter Mänskliga rättigheter och demokrati. Vi anslår 200 miljoner till denna post, utöver det som regeringen nu satsar i demokrati- och MR-projekt.
Mänskliga rättigheter i en integrerad värld medför förpliktelser och insatser av alla globala aktörer. Då staters makt minskar, ökar företag och internationella organisationer sitt inflytande över människors vardag. Dessutom medför staters agerande en ökande inverkan på människors situation i andra länder. Detta leder till att såväl stater som andra globala aktörer får ett ökat globalt ansvar. Det behövs bl.a. ett bättre samarbete mellan regeringar och svenska multinationella företag för rimliga arbetsvillkor, spridande av mänskliga värden och främjandet av rättigheter. Inom Sida borde det kunna upprättas ett forum där svenska multinationella företag i samarbete med Sida och UD kan diskutera och arbeta fram konkreta handlingsplaner för hur svenska företag kan verka för mänskliga rättigheter i samband med investeringar i utvecklingsländer. Sverige bör lära sig av andra föregångare och pionjärländer som t.ex. Norge, Kanada och Holland.
Information och statistik är ett starkt medel för främjandet av mänskliga rättigheter. Den moderna informationstekniken och Internet har inneburit en revolution när det gäller att uppmärksamma brott mot mänskliga rättigheter i världens alla hörn och lett till att en mängd MR-organisationer bildats. Att nå målet om mänskliga rättigheter för alla medborgare kräver delaktighet och engagemang av alla grupper av samhället – NGO:er, medier, företag, lärare, föräldrar, politiker och andra opinionsbildare. Det krävs nationella handlingsplaner för mänskliga rättigheter, översyn av den nationella lagstiftningen i förhållande till internationella avtal samt allianser för support och handling. Det svenska biståndet bör än mer stödja utvecklingsländerna i detta arbete.
De fattigaste länderna måste genomföra demokratiska reformer. De måste leva upp till sina löften till sina medborgare och till de rika länderna. Att fördjupa demokratin är en av de enskilt viktigaste åtgärderna för att hantera interna konflikter och för att fördela resurser inom samhället.
Biståndets effektivitet är direkt avhängigt den demokratiska utvecklingen i mottagarländerna. Dessutom är en god demokratisk samhällsordning ett mål i sig eftersom det främjar människors frihet och oberoende. Därför är det en absolut nödvändighet att en del av biståndet ges som ett direkt riktat demokratistöd i syfte att utveckla och stärka demokratin hos partnerländerna. Prioriterade biståndsområden bör vara bland annat rättsväsendet, utbildningssektorn och de offentliga institutionerna. Korruption, maktmissbruk, valfusk och andra former av antidemokratiska åtgärder måste bekämpas. En större del av svenskt bistånd bör gå till direkt demokratifrämjande projekt och vi anslår som tidigare nämnt 200 miljoner till en ny delpost som går under benämningen Mänskliga rättigheter och demokrati.
Ett effektivt sätt att bidra till ett demokratiskt synsätt och en demokratisk tradition med hjälp av biståndsmedel är att kanalisera mer finansiella resurser genom svenska enskilda organisationer men också till motsvarande organisationer i mottagarländerna. Därigenom stärks det civila samhället. De enskilda organisationerna med sina ofta väl utbyggda nätverk har goda förutsättningar att se till att biståndsmedel når målen utan svinn och höga administrativa kostnader. Dessutom har de en närmare kontakt med medborgarna och kan göra dem mer delaktiga i samhällsdebatten och utvecklingen. Att stödja det civila samhället är viktigt för att göra så många människor som möjligt involverade i samhällsbyggandet. Det är speciellt viktigt att stödja det civila samhället på lokal nivå för att förhindra en maktkoncentration till storstadsregioner. Prioriterade grupper att lyfta fram är kvinnor och ungdomar. Deras närvaro och delaktighet skapar ett fördjupat och bredare folkstyre och demokratiskt beslutsfattande.
I uppbyggandet av ett demokratiskt samhälle räcker det inte att enbart stödja det civila samhället. Det behövs även demokratiska beslutsfattare och demokratiska politiska partier. De svenska riksdagspartierna har under en femårig försöksverksamhet haft möjlighet att kanalisera biståndsmedel till systerpartier i utvecklingsländer i avsikt att främja och stärka demokratin. Kristdemokraterna anser det oerhört viktigt att denna verksamhet fortsätter. Att bygga upp en demokrati med ett flerpartisystem kräver politiska erfarenheter och kompetens från traditionella och stabila demokratier. Det är även viktigt att det partinära biståndet samordnas med det övriga demokratibiståndet för att gemensamt och samlat stödja demokratiutvecklingen i partner- och samarbetsländerna. De partinära organisationerna kan med fördel engageras och inbjudas i strategiarbetet av svenskt demokratibistånd. Det är även viktigt att samordna detta arbete med andra internationella aktörer, som t.ex. multilaterala organisationer som OSSE eller FN-organ, liksom andra nationella stiftelser och demokratiinstitut som verkar för demokratisering och flerpartisystem i utvecklingsländer.
En av de få kvarvarande kommunistiska diktaturerna i världen är Kuba. Amnesty International rapporterar varje år om hur den kubanska regimen konsekvent kränker de mänskliga rättigheterna. Förtrycket i Kuba är målmedvetet, systematiskt och sofistikerat. Bistånd från Sverige går till Kuba för att bl.a. påskynda ekonomiska och politiska reformer. Vi anser det tvivelaktigt att Sverige ger bistånd som förmedlas via statliga organ på Kuba. Istället bör bistånd kanaliseras via frivilligorganisationer till oppositionella på Kuba som arbetar för ett pluralistiskt och demokratiskt Kuba med respekt för de mänskliga rättigheterna.
En viktig internationell institution med säte i Stockholm är demokrati- och valassistansorganisationen IDEA, förverkligad genom beslut av fyrpartiregeringen 1994. IDEA har för närvarande 18 länder och fem internationella enskilda organisationer som medlemmar. IDEA:s målsättning är att främja och utveckla demokrati över hela världen. Det sker genom att medvetandegöra och öka förståelsen för implementeringen av regler och riktlinjer för flerpartisystem och demokratiprocesser samt genom att främja öppna och rättvisa val.
Under senare tid har en hel del kritik riktats mot IDEA för ineffektivitet och maktmissbruk. Vi anser att idén bakom IDEA är bra, men att inget bistånd kan motiveras om det används fel.
Fattigdom har traditionellt sett handlat om brist på materiella resurser. Kristdemokraterna anser att fattigdom är ett mångfasetterat begrepp. Det handlar om den ekonomiska situationen, liksom om tillgången till sociala förmåner, hälsovård, utbildning, säkerhet och rättigheter. Ytterst handlar det om möjligheten att få leva ett människovärdigt liv.
Fattigdom är ett av de största hindren för social rättvisa och ekonomisk utveckling. Fattigdom och stora ekonomiska klyftor leder ofta till konflikter och krig. Fattiga länder har mindre kapacitet och möjligheter att implementera ekologiskt hållbara utvecklingsmetoder. Om vi inte ökar våra ansträngningar kommer fattigdomen och klyftorna i världen att öka än mer. Befolkningstillväxten sker snabbt och framför allt i de fattigaste länderna. Målet som sattes upp vi FN:s millennieförsamling är att halvera antalet fattiga före år 2015. Enligt UNDP:s årsrapport går utvecklingen framåt, men målet kommer inte att nås om inte något drastiskt görs för att påskynda utvecklingen.
Det enda sättet att verkligen minska fattigdomen är att uppnå en bred ekonomisk tillväxt i utvecklingsländer. Insatser måste göras för att skapa näringslivsutveckling och tillväxt. Resurser måste skapas i och av samarbetsländerna själva genom en framsynt ekonomisk politik som leder till en utveckling av framför allt det lokala näringslivet. Företagandets utveckling och samhällsutvecklingen är intimt sammankopplade.
Vi bör stödja en stabil, öppen och icke-diskriminerande handels- och investeringspolitik i EU och i samarbetsländerna. Frihandeln spelar en central roll för en positiv ekonomisk utveckling och problemet idag är att det är för lite, snarare än för mycket, frihandel. Det krävs starkare insatser för att öka utvecklingsländernas tillträde till de globala marknaderna och för att stödja de lokala och inhemska företagens möjligheter att konkurrera. I vissa fall kan det behövas övergångsperioder för att inte helt slå ut inhemsk produktion. Utländska direktinvesteringar är en central faktor i den internationella ekonomin som komplement till handeln och för näringslivsutvecklingen i utvecklingsländerna. Från såväl ett utvecklings- som ett investerarperspektiv är tydliga nationella regler och regler för utländska investeringar viktigt.
Ett allt mer uppmärksammat problem i utvecklingsländerna är den s k brain drain som drabbar vissa fattiga länder. Det är ett stort problem att den bäst utbildade delen av befolkningen lämnar de fattiga länderna för att arbeta eller studera i den rika världen. Internationellt utbyte är en utmärkt metod för att sprida kunskap och information, men det är viktigt att vinsterna av utbytet kommer alla till nytta. Det behövs inom utvecklingssamarbetet riktlinjer och program för att locka de utbildade medborgarna att stanna eller återvända hem till sina utvecklingsländer.
Det behövs ett bättre partnerskap mellan biståndsmyndigheter och svenskt näringsliv i arbetet med att kartlägga behoven av och förutsättningarna för biståndsinsatser som syftar till att öka tillväxten och stärka näringslivet i samarbetsländerna. En förutsättning för detta är att samverkan i de planerade och förberedande faserna av olika projekt intensifieras, inte minst vid upprättandet av landstrategier. I många situationer kan ett samarbete mellan biståndet och näringslivet skapa en högre utväxling och större effektivitet och mottagarnytta.
En av många trånga sektorer för utveckling och tillväxt i utvecklingsländerna är bristen på finansiering. Dels har länderna själva brist på kapital för investeringar, dels har företagen ofta dåliga, eller obefintliga, möjligheter att ta långfristiga lån för investeringar. För stora offentliga projekt finns en stor vilja bland biståndsgivare och utvecklingsbanker att bidra med finansiering. De multilaterala och bilaterala finansierings- och biståndssystemen är anpassade efter denna typ av projekt. För mindre projekt är det svårare. Även om svenska staten på olika sätt bidrar till exportfinansiering och riskkapital är omfattningen av de olika stödformerna blygsam i relation till Sveriges totala export. Att avsätta medel för riskdelning med svenska företag är ett viktigt sätt att stödja den privata sektorns utveckling i samarbetsländerna.
För den industrialiserade världen har den teknologiska utvecklingen onekligen spelat en avgörande roll för tillväxt och välfärd. Frågan är nu om modern teknik såsom t.ex. informations- och kommunikationsteknologin kan användas för att bekämpa världens fattigdom. Tendensen är att några utvecklingsländer idag är teknologiska frontlöpare medan andra halkar efter allt mer. Det finns även ett generellt problem för många utvecklingsländer vad gäller forskning och teknologi, dvs att speciellt de allra fattigaste länderna har väldigt svårt på detta område. Dels saknas det kapacitet för att ta fram ny teknologi och kunskap som svarar mot dessa länders specifika behov och förutsättningar. Dels saknas det i många fall kapacitet att ta efter redan existerande teknologi.
Det finns idag ett stort och ökande behov av energi i utvecklingsländerna, vilket kommer att kräva enorma investeringar i infrastrukturen och tjänster för energiförsörjning. Tillgången till energi är ett viktigt instrument för utveckling och det behövs därför sunda och samordnade strategier för energiförsörjningen. Framför allt är det viktigt att investeringarna är ekologiskt hållbara och energieffektiva. Användandet av förnybara källor är en viktig utgångspunkt för den hållbara utvecklingen och minskade koldioxidutsläpp. Det är avgörande att energin görs tillgänglig alla, även de som bor på landsbygden, däri ligger nyckeln till deltagande i den globala ekonomin och tillgång till nödvändig information. Det behövs stora investeringar från i-världen. Samarbete krävs mellan en rad olika aktörer, såväl från biståndsdonatorer och mottagare som mellan privata företag i både i-världen och utvecklingsländerna.
I UNDP:s årsrapport lyfts bioteknologin fram som ett sätt att bekämpa världens fattigdom. Den areal som tas i anspråk för odlingar av genmodifierade grödor har ökat från 2 miljoner hektar 1996 till 44 miljoner hektar år 2000. Men av dessa grödor kommer 98 % från endast tre länder, Argentina, Kanada och USA. I dag lider 800 miljoner människor av undernäring världen över. Genmodifiering lyfts därför fram som en väg att kraftigt reducera antalet undernärda och medverka till utveckling av näringsberikade grödor, resistenta mot virus och mer tåliga mot torka. Kritik har däremot lyfts fram från olika inhemska och internationella frivilligorganisationer mot användandet av bioteknologin för att bekämpa fattigdom och svält. För det första råder det inte brist på mat i världen totalt sett, utan det är fördelningen som är problemet. Det vore alltså fel väg att fly problemet om en rättvis fördelning av jordens resurser att använda sig av alternativa och möjligen riskfyllda metoder. Sedan riskerar det traditionella jordbruket att konkurreras ut av de stora bioteknologiska företagen, bl.a. till följd av monopolställning och patenträttigheter hos multinationella företag, vilket kan missgynna en bred och samlad utveckling för utvecklingsländerna. Sist men inte minst är de hälso- och miljömässiga konsekvenserna mycket osäkra av biotekniken. Vi vet ännu inte hur en ökad användning av biotekniken slår på det ekologiska systemet och försiktighetsprincipen bör därför råda inom detta område.
En viktig del av fattigdomsbekämpningen i globaliseringens tider är det ökade inslaget av direkt IT-bistånd. Vissa hävdar att fattigdomsbekämpning måste komma först och sedan bistånd till IT-utveckling. Vi kristdemokrater säger att båda delar behövs och att IT utgör ett grundläggande medel för utvecklingsländer att delta i det globala samhället och skörda frukterna av ökat globalt välstånd. IT-revolutionen kan, om rätt utnyttjad, erbjuda mycket goda möjligheter i fattigdomsbekämpningen. Aktiviteter som distansutbildning med hjälp av IT och telemedicin samt över huvud taget tillgången till telefoni och Internet i fattiga byar kan kraftigt förbättra möjligheterna till ekonomisk och social utveckling. Ett flertal pilotprojekt bekräftar detta.
Den digitala revolutionen har gett världen nya och förbättrade kommunikationssystem, men även helt nya produktions- och utvecklingsmöjligheter. Det finns enorma möjligheter förknippade med IT-utvecklingen, men också faror. Den största faran är att det uppstår nya klyftor mellan dem som har tillgång till Internet och dem som står utanför. Gapet växer fort både inom och mellan länder. Idag finns flera hundra miljoner Internetanvändare runtom i världen. Antalet ökar med ca 200 000 per dag. Men antalet konton ökar främst i OECD-länderna och bara med ett litet antal i utvecklingsländer. Majoriteten av världens befolkning står därför fortfarande helt vid sidan av den nya tekniken.
Klyftan mellan dem som har, respektive inte har tillgång till den nya tekniken har många orsaker. Bristerna i infrastrukturerna är påtagliga, liksom kostnaderna för att vara uppkopplade. Det är här biståndet kommer in i bilden. Västvärlden har ett stort ansvar för att inte IT-revolutionen ska skapa nya klyftor. Med undantag av några få stora internationella organisationer – UNDP och Världsbanken – har biståndsgivare varit förvånansvärt långsamma med att tillvarata de möjligheter som IT-revolutionen ger de fattigaste länderna. Få har utarbetat omfattande strategier för IT och dess utvecklingsmöjligheter. Kristdemokraterna menar därför att regeringen bör ingå partnerskap med privata företag om att utarbeta strategier för att öka IT-investeringarna i de fattigaste länderna. Sida bör söka samarbete med andra länder, t ex inom EU-biståndet och FN-samarbetet, för att gemensamt rikta insatserna och investeringarna. Ett IT-utvecklingsperspektiv borde genomsyra alla de nuvarande utvecklingsprogrammen.
För många utvecklingsländer utgör skuldbördan ett enormt problem som kraftigt begränsar och ibland omöjliggör deras möjlighet att utvecklas. I framför allt de fattigaste länderna överskrider i många fall enbart räntekostnaderna för lånen intäkterna från dessa länders export. Utlandsskulden för de fattigaste länderna är både i absoluta tal och som andel av BNP och export avsevärt större idag än för 10 eller 20 år sedan. För att de värst skuldsatta länderna ska ta sig ur skuldkrisen krävs att de för en konsekvent ekonomisk politik som kan främja utveckling och tillväxt. För att skriva av skulderna måste villkor och krav ställas på en sund ekonomisk politik, en demokratisk utveckling och respekt av mänskliga rättigheter, liksom på tydliga och konkreta handlingsplaner för att bekämpa fattigdomen.
Kristdemokraterna anser att skuldavskrivningar är nödvändiga för att dessa länder ska ha en möjlighet till ekonomisk tillväxt. Vad som har åstadkommits hittills på Världsbankens och Internationella valutafondens initiativ är inte tillräckligt. Löftena om radikala avskrivningar har inte infriats ännu. Vi anser att Sverige bör vara ett föredöme i det internationella samfundet och leda den globala opinionen när det gäller skuldavskrivningar. Under de senaste åren har vi anslagit betydligt mer än regeringen inom detta område; för 1998 anslog vi 90 miljoner kronor mer, för 1999 anslog vi 530 miljoner kronor mer, för 2000 anslog vi 465 miljoner kronor mer och för 2001 anslog vi 350 miljoner kronor mer. För år 2002 anslår vi 200 miljoner kronor mer än regeringen för ytterligare skuldavskrivningar.
Även om ekonomisk tillväxt är en nödvändig förutsättning för att minska fattigdomen och inkomstskillnaderna, så är det inte tillräckligt. En integrering i den globala ekonomin för utvecklingsländerna måste åtföljas av en effektiv socialpolitik, bättre utbildning för alla, bättre hälsovård och mat åt alla. Framgångarna inom det sociala området beror till stor del på bra ledarskap och goda samhällsinstitutioner. För att skapa förutsättningar för social utveckling, trygghet och för att förbättra levnadsvillkoren, krävs det ett ökat internationellt bistånd till utvecklingsländerna.
Utvecklingssamarbetet inom hälsosektorn omfattar främst hälsoreformer, sexuell och reproduktiv hälsa samt folkhälsofrågor. Sjukvårdsreformer behövs i många utvecklingsländer med målsättningen att åstadkomma hälsovård för alla samt att förbättra folkhälsan för speciellt utsatta grupper. Enligt Kristdemokraterna behövs det en ökad fokusering på läkemedelsfrågor. Den svenska regeringen kan tillsammans med svenska läkemedelsföretag inleda banbrytande projekt för att öka investeringarna i u-länderna och förbättra kapaciteten hos inhemska läkemedelsföretag. Hiv/aids-relaterade sjukdomar är speciellt viktiga att bekämpa, liksom malaria, tuberkulos och smittkoppor. Det är alldeles nödvändigt att se sambanden mellan hälsa, utveckling och minskad fattigdom. De sjukdomar som sprids i t ex Afrika utgör ett stort hinder för de afrikanska ländernas möjligheter att utvecklas.
För att främja en god utveckling i de fattigaste länderna krävs det ett omfattande undervisningsstöd och utbildningsbistånd. Detta bistånd innehåller stöd till basutbildning för lärarfortbildning, läromedelsinsatser samt skolbyggnadsprogram. Vi vill slå fast alla barns rätt att gå i en skola av god kvalitet. Det måste finnas lika möjligheter för flickor och pojkar, liksom för funktionshindrade barn, att gå i skolan. Då allt fler barn och ungdomar får möjlighet att gå i skolan, finns det en risk att de vuxna hamnar efter. Därför måste satsningar på vuxenutbildningen ökas, för att främja en jämn och höjd utbildningsnivå i hela samhället. För oss är det speciellt viktigt att kunskap om mänskliga och kulturella värden främjas. Därför bör utbildning och forskning inom humaniora och samhällsvetenskap inkluderas. Alla barn och ungdomar bör på ett tidigt stadium diskutera etiska frågor och få möjlighet att lära sig om demokrati samt mänskliga rättigheter och skyldigheter.
Vi har i dag kommit ganska långt i ansträngningarna att försörja världens befolkning. 5 miljarder människor har mat för dagen. Aldrig förr har jorden kunnat föda så många människor. Trots detta så svälter nästan en miljard. Varje dag dör 24 000 människor av svält och undernäring. 18 000 är barn under fem år. Årligen dör 7 miljoner barn under fem år av hunger. Det tycks som om vi, även här i Sverige, har glömt bort att nästan var femte människa på jorden inte får äta sig mätt. Vi vill lyfta denna fråga om hur världssvälten skall utplånas och anser att regeringen liksom FAO bör driva temat ”Ett millennium utan hunger”.
Över 700 miljoner människor lever i högt skuldsatta fattiga länder, där en kombination av extrem fattigdom och svåra finansiella problem skapar ett speciellt svårt lidande. Den rika världen blundar ofta för dessa länders enorma problem. De svåra förhållandena i dessa länder ökar dramatiskt och beräknas mer än fördubblas till omkring 1,5 miljarder människor år 2030, trots att den globala vetenskapen och teknologin ständigt höjer välfärden och hälsonivån för den rika världen. Mycket oroande är att den globala hälsoforskningen i allt större utsträckning inriktas på problemen i de rika länderna. Det internationella systemet misslyckas ofta med att möta de vetenskapliga och teknologiska behoven bland världens fattigaste och avsätter relativt lite pengar för forskning till deras gagn. De fattigaste länderna har inte råd med dyra mediciner, och läkemedelsföretagen tenderar att inrikta sin forskning på att hitta botemedel för de rikas sjukdomar.
Malaria dödar nästan 2,5 miljoner människor varje år, framför allt i de fattigaste tropiska länderna i Afrika söder om Sahara. De senaste framstegen i bioteknologin visar att det finns stora möjligheter att ta fram ett definitivt vaccin mot malaria. Det borde därmed finnas en stor vilja att investera i sådan forskning men det gör det inte. Många läkemedelsföretag anser inte att det finns någon marknad för vaccinet eller några pengar att tjäna på ett sådant vaccin. Ett än värre problem än malaria är aids där två tredjedelar av världens 33 miljoner hiv-smittade bor i de fattigaste länderna. Rika länder kan i viss mån kontrollera epidemin genom informationsinsatser och genom bromsmediciner. Sådana mediciner är alldeles för dyra för de fattiga. Vaccinforskningen inom detta område koncentreras helt på de specifika problemen i USA och Europa och inte på de tropiska förhållandena i Afrika. Liknande problem gäller för en tredje folkepidemi, nämligen tuberkulos, som dödar mer än 2 miljoner människor varje år.
Det bör konstateras att miljontals liv skulle kunna räddas om hälsoforskningen även inriktades mot de fattiga ländernas sjukdomar. Internationella organisationer som WHO och FAO får inte tillräckligt med bidrag för att de själva ska kunna bedriva forskningen. Tiden är nu kommen att utarbeta en strategi för samarbete mellan den rika och den fattiga världen vad gäller hälsoforskningen. Sverige och andra biståndsgivarländer måste tillsammans med de internationella organisationerna garantera att det finns marknader för vaccin mot t ex malaria, tuberkulos och aids. De rika länderna kan vara de stora beställarna av vaccinen från läkemedelsföretagen. Många liv skulle på så sätt räddas i framtiden. Kristdemokraterna anser att samarbetet mellan regeringar, internationella organisationer och läkemedelsindustrin måste intensifieras för att öka forskningen och produktionen av vaccin mot de fattigas sjukdomar.
Men det räcker inte att få fram nya och bättre mediciner. Det krävs även en infrastruktur för att mediciner skall nå fram och komma de behövande till hjälp. Distributionskanaler i utvecklingsländer måste förbättras såväl inom städer som på landsbygden. Primärvården måste göras mer effektiv. Det krävs ibland ytterst små insatser för att rädda liv, men idag dör framför allt många barn p.g.a. avsaknad av den allra enklaste vård och medicin. Vi anser att större satsningar måste göras för att förbättra hälsovårdens infrastruktur i de allra fattigaste länderna.
Globaliseringen integrerar inte bara handeln, utan även konsumtion och konsumentmarknader. Att ökad internationell handel och investeringar hjälper till att få hjulen i rullning i fattiga länder är positivt. Problemet är att de livsstilar som nu sprids från den rika världen inte är långsiktigt hållbara. Redan Riokonferensen 1991 slog fast att västvärldens konsumtionsvanor leder till katastrofala effekter för miljö och klimat.
Svaret på dilemmat tillväxt kontra hållbarhet är givetvis inte att förneka utvecklingsländerna deras självklara rätt till utveckling och en bra standard. Tvärtom. Men deras tillväxt måste ske genom ett mycket intelligentare sätt att använda energi och material. Om länder som Kina och Indien baserar sin fortsatta industri på kolkraft kommer miljökonsekvenserna lokalt, regionalt men också globalt att bli katastrofala. Det finns idag långt effektivare teknik än den konventionella för att möta merparten av konsumenternas behov. Om man satsade på alternativ energiteknik – som till exempel solceller och vätgas – skulle mycket stora miljövinster göras. Satsningar på reningsteknik är av stor vikt. Det allt tätare samarbetet mellan olika länder skulle kunna öppna helt nya möjligheter att överföra både kunnande och sådan teknik till utvecklingsländerna som är ekologiskt hållbar. Problemet är att vi för närvarande saknar mekanismer för ett sådant samarbete samt att vi i vår egen region inte ger tillräcklig stimulans åt miljöanpassad teknik. Kristdemokraterna menar att biståndet bör ses över så att det i högre utsträckning inriktas på miljövänliga alternativ för en ökad hållbar tillväxt i utvecklingsländerna.
Det råder ingen tvekan om att de största globala utmaningarna för framtiden ligger i miljöfrågorna. Det är allas vårt ansvar att åstadkomma en mer hållbar utveckling under 2000-talet. De internationella miljökonventionerna måste följas upp och implementeras i världens alla hörn, speciellt i västvärlden och industriländerna. Här ingår arbetet med att följa upp Agenda 21, FN:s klimatkonvention, konventionen om biologisk mångfald, konventionen mot ökenspridning och Montrealprotokollet som reglerar användningen av ett antal ozonförstörande gaser. Men det räcker inte enbart med att skriva under olika konventioner. Miljöarbetet kräver snabba och politiska beslut om förändringar. Klimatförändringar har under senare år lett till förödande naturkatastrofer som drabbar tusentals människor, framför allt i utvecklingsländer. Bristande tillgång till vatten är en allt större konfliktorsak, och en av de mest akuta utmaningarna är det faktum att 1 miljard människor idag saknar tillgång till rent dricksvatten. Samtidigt saknar halva världsbefolkningen goda sanitära faciliteter. Detta orsakar ungefär 80 % av alla sjukdomar i utvecklingsländerna. Vi kristdemokrater anser att Sverige inom EU och FN måste sätta upp mål för att öka andelen människor som har tillgång till rent vatten och goda sanitära faciliteter.
FN:s miljökonferens i Rio 1992 blev för många länder förknippad med miljö och utveckling. Aldrig tidigare i historien hade en internationell konferens samlat ett så stort antal deltagande stats- och regeringschefer som Riokonferensen. Sällan har så många löften och utfästelser om förbättringar av den globala miljön givits, så många utfästelser skrivits under, så många förhoppningar tänts. Och utan tvekan har Riokonferensen haft stor betydelse och bidragit till att miljömedvetandet i världen påtagligt ökat. Däremot så är länderna i den så kallade G77-gruppen, som består av världens 133 fattigaste länder, oerhört besvikna över att de rika länderna svikit sina löften och åtaganden från 1992. G77-länderna hävdar att konsekvenserna av de rika ländernas uteblivna bistånd och resurstillskott inneburit en försämrad miljö. Ändå kvarstår de rika ländernas krav på de fattiga länderna att de själva snabbt ska sätta in resurser för att komma till rätta med sina miljöproblem.
Internationellt utvecklingssamarbete kan utgöra en nyckel till en fredlig utveckling. Bistånd för att bekämpa miljöproblem och hiv/aids-spridningen, liksom för att lösa vattenfrågan och befolkningstillväxten, är starkt länkade till de säkerhetspolitiska aspekterna. Detta ger motiv för att se biståndet som absolut nödvändigt i försöken att förhindra kommande kriser och konflikter. Biståndets stöd till mänskliga rättigheter, demokrati och konfliktförebyggande verksamhet kan bidra till att stabilisera en trygg samhällsutveckling och därmed också bidra till fred och framtidstro.
Det konfliktförebyggande biståndet ges innan en konflikt har brutit ut, till riskzoner, samt till fredsuppbyggande insatser i efterkrigsområden. I det internationella samfundet krävs det ett förbättrat varningssystem för att upptäcka potentiella konflikter och länkat till det en förmåga att sätta in konfliktförebyggande insatser i tid. Det kan handla om att förhindra svältkatastrofer, miljöförstörelse eller vattenbrist som i förlängningen kan leda till konflikter. I det fredsuppbyggande arbetet behövs det ofta ett brett spektrum av olika biståndsinsatser. Erfarenheterna från bl.a. forna Jugoslavien visar på behov av humanitär hjälp, minröjning, infrastruktursprojekt, demokratistöd, civila poliser, kommunalt stöd m m. Kristdemokraterna anser det speciellt viktigt med bistånd riktat mot insatser för förståelse och försoning mellan tidigare stridande folkgrupper. En viktig del av det konfliktförebyggande arbetet är även att skipa rättvisa och ställa krigsförbrytare inför rätta. Med andra ord bör bistånd i högre utsträckning också riktas till uppbyggnad av rättsväsende, fängelsevård och domstolar.
För att öka säkerheten för människor i efterkrigsområden eller i sönderfallna stater med utspritt krigsmateriel, bör ett förstärkt bistånd riktas mot att öka kapaciteten för minröjning och effektivisera insamlingen av handeldvapen m m. De fredsbevarande insatserna bör mer integreras med den fredsuppbyggande verksamheten.
Naturkatastrofer och konflikter under senare år har med stor tydlighet visat behovet av en väsentligt stärkt beredskap för stora humanitära kriser. Insatser behövs på flera plan. För det första att kraftfullt stärka kapaciteten för att hantera katastrofer i länder som är särskilt drabbade. När det gäller jordbävningar har vi i dag god kunskap om de viktigaste riskområdena. Effektiva förvarningssystem behöver därför upprättas i riskområden. För det andra behöver vi intensifiera forskningen kring naturkatastrofer och deras orsaker. Även om kunskapen numera är relativt bred kring både risker och geografi skulle beredskapen avsevärt kunna stärkas genom ökad forskning. Lika viktigt är fortsatt kunskapsuppbyggnad kring klimatförändringen och dess konsekvenser. För det tredje är det nödvändigt att kraftfullt verka för en bättre samordning av den internationella beredskapen för större katastrofer. Hur man än betraktar stora humanitära kriser finns det inget försvar för den bristfälliga beredskap och organisation som för närvarande karaktäriserar det internationella samfundet.
Dessutom bör regeringen anslå mer pengar till det humanitära biståndet. Det finns en mycket liten beredskap och reserv för nya katastrofer. Kristdemokraterna anser detta ytterst oroväckande och anslår 100 miljoner kronor mer än regeringen för det humanitära biståndet under anslagsposten 1.2 Bilateralt utvecklingssamarbete.
Vid väpnade konflikter är brotten mot de mänskliga rättigheterna oftast som värst, och det är då som den civila befolkningen drabbas hårdast. Därför är det nödvändigt med ett omfattande internationellt bistånd som kan värna människoliv och lindra de humanitära följderna av väpnade konflikter.
Kristdemokraterna anser det oerhört viktigt att i detta sammanhang finna stöd till lokalt förankrad konflikthantering och försoningsarbete. Biståndet bör så långt som möjligt gå via frivilligorganisationer som bättre når fram till de behövande folken. Detta bistånd bör ges med utgångspunkt från OECD:s utvecklingskommitté DAC:s riktlinjer om biståndets roll i konfliktsituationer.
De enskilda organisationerna, ramorganisationerna, utgör enligt kristdemokraterna en ytterst viktig del av det bilaterala biståndsarbetet. Deras arbete på lokalnivå ger dem en unik position som måste utnyttjas på ett bättre sätt i det svenska utvecklingssamarbetet. Det rör såväl samråd kring landstrategier som möjligheterna att bygga upp starka civila samhällen. Dessutom är ramorganisationernas folkliga förankring stor och deras effektivitet känd, vilket gör att folk litar på att pengarna kommer fram.
Ramorganisationerna är bland dem som drabbats hårdast av tidigare års utgiftstak. Planerade och utlovade projekt har fått ställas in. Även om regeringen har ökat budgetramarna för de enskilda organisationerna, är det inga större reella höjningar då de disponibla medlen inte ökar. Detta beror bland annat på den överbudgetering som alltid görs inom biståndet och att ramorganisationerna har blivit bättre på att använda sina anslagna pengar. Vi anser det viktigt att än mer av Sveriges bilaterala bistånd kanaliseras via enskilda organisationer.
De enskilda organisationernas kunskaper, erfarenheter och kompetens kan med fördel tas till vara och användas i planeringen och genomförandet av nationella, såväl som internationella biståndsinsatser. Det är också känt att biståndsinsatser på lokal nivå ofta kan vara betydligt effektivare än de som görs på nationell nivå, framför allt beroende på att förutsättningarna för projekt är tydligare på lokalnivå. Vi anser att samråd med de enskilda organisationerna bör ske kontinuerligt i biståndsplaneringen, framför allt i samband med landstrategiarbetet, vilket skedde på fyrpartiregeringens tid.
Av de 6 miljarder människor som idag lever på jorden har cirka 10 % någon form av funktionsnedsättning. Två tredjedelar av dessa lever i fattiga länder.
Människor med funktionshinder är inte speciellt uppmärksammade i det svenska utvecklingssamarbetet. I teorin ska dessa frågor genomsyra utvecklingssamarbetet, i praktiken ser det annorlunda ut. De återfinns endast i ett fåtal isolerade projekt och har sällan inflytande i andra biståndsprojekt. Det finns vidare en brist på konkreta integrerade strategier, vilket får till följd att en stor del av befolkningen lämnas utanför utvecklingen. Ofta nås inte dessa personer av utbildningsinsatser och hälsovård. Särskilt utsatta är funktionshindrade kvinnor och barn som ofta förvägras grundläggande ekonomiska och sociala rättigheter.
Sverige har genom barnkonventionen en skyldighet att verka aktivt för att stärka funktionshindrade barns rättigheter. Även i FN-samarbetet har Sverige åtagit sig att skapa förutsättningar för funktionshindrade personers delaktighet och jämlikhet i samhället. Det är även viktigt att lyfta fram människor med funktionshinder i konfliktdrabbade områden, liksom människor med psykiska funktionshinder eller utvecklingsstörning.
Handikappfrågor är rättighetsfrågor. För att få till stånd en handikappdimension i svenskt utvecklingssamarbete krävs det konkreta åtgärder. Det krävs bl.a. god kunskap om handikappfrågor inom de organisationer som bedriver någon form av utvecklingssamarbete. Bristen på fakta och statistik är ett stort problem. Det behövs mer och förbättrat samarbete mellan handikapporganisationer och Sidas land- och strategiarbete. Det multilaterala samarbetet behöver även förbättras. Sverige bör arbeta för en handikappdimension i det multilaterala samarbetet inom exempelvis FN, Världsbanken och EU.
Det behövs fler handikappspecifika projekt, liksom fler handikappspecifika komponenter i projekt. Ett långsiktigt mål är en integrering av handikappaspekten i samtliga delar av projektcykler och genomförande. Mot bakgrund av Sveriges nationella handikappolitik är det en logisk utveckling att svenskt utvecklingssamarbete i en framtid tydligt lyfter fram människor med funktionshinder som en prioriterad målgrupp samt skapar verktyg för att tillförsäkra funktionshindrade människors delaktighet i samhället och utvecklingen.
Kristdemokraterna har vid flera tillfällen beklagat att det oberoende sekretariatet för analys och utvärdering av det svenska utvecklingsbiståndet (SAU), som instiftades under fyrpartiregeringen, lagts ner. Detta har fått till följd att Sida nu återigen utvärderar denna del av sin egen verksamhet. Riksdagens revisorer riktar i sin granskning av utvecklingssamarbetet (1998/99:2) allvarlig kritik mot olika delar av styrningen, genomförandet, samordningen och uppföljningen av biståndet. Revisorerna anser att utvärdering av genomförda insatser utgör en betydelsefull del av den resultatorienterade styrningen av utvecklingssamarbetet. Detta ställer krav på oberoende utvärderingar på olika nivåer för att tillgodose såväl riksdagens regeringens som Sidas behov av analyser. Revisorerna, liksom Kristdemokraterna, menar att det finns behov av ytterligare en utvärderingsnivå för att, med hjälp av oberoende beslutsunderlag, bedöma och redovisa resultat av utvecklingssamarbetet. Ett speciellt viktigt område är en oberoende utvärdering av Sidas upphandling av konsulter.
Det avgörande i sammanhanget är att betona vikten av att utvärderingar som har gjorts följs upp i nästa implementeringsfas. I nuläget görs det en mängd bra och viktiga utvärderingar av Sida, med goda förslag till förbättringar. Att de sedan påverkar den kommande verksamheten är inte alltid säkert. Vi menar att man bör se över hur befintliga utvärderingars rekommendationer återförs in i arbetet.
I en verksamhet som internationellt bistånd är det av särskilt stor betydelse att medborgarnas tilltro till ansvariga myndigheter är hög. Samtidigt som krav ställs på ett ökat bistånd, måste krav ställas på att biståndet är effektivt. Kravet på mer av oberoende analys av det svenska utvecklingssamarbetet är av stor betydelse, liksom att gjorda utvärderingar genomsyrar kommande verksamhet.
FN rekommenderar sina medlemsländer att avsätta minst 0,7 % av bruttonationalprodukten (BNP) till bistånd. Det är inte orimligt att hävda att ett stort antal länder kan klara sig med 99,3 % av sina totala inkomster. Statistiken visar emellertid att genomsnittet av i-länders bistånd 1997 enbart uppgick till 0,25 % av BNI. Dessutom har resursöverföringarna från i-länder till u-länder minskat under senare år.
Sverige har under många år haft en hög biståndsprofil och framstått som ett föredöme för andra länder. 1968 fastlades av en enig riksdag att det svenska biståndet skulle uppgå till 1 % av vårt lands bruttonationalprodukt (BNP). Det är beklagligt att det nuvarande målet, 1% av BNI, bara har uppnåtts två gånger sedan dess. De gånger det har uppnåtts har varit med icke-socialistiska regeringar och senast 1992 när Alf Svensson var biståndsminister. Då nåddes rekordnivån 1,03 %. Den nuvarande Socialdemokratiska regeringens biståndspolitik, som för övrigt utarbetats i samarbete med Vänstern och Miljöpartiet vilka tidigare kritiserat regeringen för att inte uppnå enprocentsmålet, innebar att utbetalningar för biståndet 1999 knappt översteg ”skammens gräns” på 0,7 % av BNI. Riksdagens utrikesutskott har med skärpa påpekat att denna procentsats inte får underskridas.
Det har ofta diskuterats varför det finns ett utgiftsmål för biståndet och varför det är just 1 % av BNI. Kristdemokraterna anser att biståndet i största möjliga mån bör styras av behovet i omvärlden. I dag är behoven för utvecklingsinsatser enorma, och därför behövs det ett kraftigt internationellt bistånd. Behoven överstiger vida de insatser som görs av i-länderna. För att stödja biståndsviljan är det lämpligt att fastställa en biståndsprocentnivå som gäller såväl i låg- som högkonjunkturer. FN rekommenderar att 0,7 % av BNI går till biståndsinsatser. Vi anser att Sverige bör ta ett större ansvar och att vi i statsbudgeten borde kunna avvara 1 % av Sveriges BNI. Dessutom är det viktigt att underlätta för ökade frivilliga bidrag från den svenska befolkningen, vilket bland annat skulle kunna göras genom att införa avdragsrätt för gåvor och bistånd.
Den globala kampen mot fattigdomen via utvecklingssamarbete måste därför även i fortsättningen inta en central och självklar plats i den svenska statsbudgeten. Genom ett generöst bistånd kan Sverige vara ett föredöme för andra länder och därigenom ge förutsättningar för att resurser skapas som innebär att antalet fattiga minskar. I vårt budgetförslag föreslår vi därför att biståndsramen för de kommande tre åren ska höjas med totalt 2,5 miljarder kronor jämfört med regeringens förslag. Vi fortsätter femårsplanen mot enprocentsnivån, förutsatt att regeringen fortsätter sin tillväxttakt för biståndet, som innebär att vi kan nå 1 % av BNI år 2005. Nästa år når vi 0,77 % av BNI för att sedan de två följande åren uppnå 0,84 % respektive 0,93 % med vårt förslag.
I tabellerna 1 och 2 redovisar vi vårt kostnadsförslag till anslag för år 2002 och till utgiftsområde 7 som helhet. Anslagen för biståndsförvaltning, Nordiska Afrikainstitutet och kostnaderna för garantier, överensstämmer med regeringens förslag.
Beträffande anslaget biståndsverksamheten för år 2002 är Kristdemokraternas ram 500 miljoner kronor högre än regeringens. Vår ökningstakt är även högre än regeringens då vi ökar med 600 miljoner kronor år 2003 och med 1 400 miljoner kronor år 2004.
I tabell 3 redovisas ökningstakten av biståndsramen i procent av BNI. Kristdemokraterna har en betydligt högre ökningstakt än regeringen och når 0,93 % av BNI år 2004, vilket är ett steg på vägen i vår femårsplan mot 1 % av BNI.
Tabell 1 Anslagsbelopp Utgiftsområde 7
|
Anslag uo 7 år 2002 |
||
|
Anslag (tusental kr) |
Regeringen |
Kristdemokraterna |
|
8:1 Biståndsverksamhet |
13 796 752 |
(+ 500 000) 14 296 752 |
|
8:2 Sida |
485 814 |
485 814 |
|
8:3 Nordiska Afrikainstitutet |
11 256 |
11 256 |
|
9:1 Samarbete Central- & Östeuropa |
749 000 |
749 000 |
|
9:2 Avsättning för förlustrisker vad avser garantier för finansiellt stöd och exportkreditgarantier |
1 000 |
1 000 |
|
Summa |
15 043 822 |
(+500 000) 15 543 822 |
Tabell 2 Utgiftsutveckling för biståndsramen
|
Totalt för biståndsramen |
2002 |
2003 |
2004 |
|
Regeringen |
16 487 |
18 930 |
21 253 |
|
Kristdemokraterna |
(+500) 16 987 |
(+600) 19 530 |
(+1400) 22 653 |
Tabell 3 Utgiftsutveckling av biståndsramen i procent av BNI
|
Totalt för biståndsramen |
2002 |
2003 |
2004 |
|
Regeringen |
0,74% |
0,81% |
0,86% |
|
Kristdemokraterna |
0,77% |
0,84% |
0,93% |
I det bilaterala utvecklingssamarbetet anslår Kristdemokraterna ökade medel till Ekonomiska reformer, där skuldavskrivningar ingår. Här vill vi tillskjuta ytterligare 200 miljoner kronor för att Sverige ska föregå med gott exempel och leda den internationella opinionen. Därutöver prioriteras Humanitärt bistånd. Det senaste året har ett flertal katastrofer i vår omvärld visat på betydelsen av förbättrade förberedelser av det humanitära biståndet. 100 miljoner utöver regeringens budget anslås därför. Vi vill även lyfta fram frågor om Mänskliga rättigheter och demokrati. Därför föreslår vi att en ny delpost upprättas för detta och anslår där 200 miljoner utöver det som regeringen redan lägger på bistånd för mänskliga rättigheter och demokrati.
Tabell 4 Anslagsposten 1.2 Bilateralt utvecklingssamarbete
|
Bilateralt utvecklingssamarbete 2002 (tusental kronor) |
||
|
Regeringen |
Kristdemokraterna |
|
|
Afrika |
2 410 000 |
2 410 000 |
|
Asien |
1 480 000 |
1 480 000 |
|
Latinamerika |
785 000 |
785 000 |
|
Europa |
775 000 |
775 000 |
|
Mänskliga rättigheter och demokrati |
0 |
(+200 000) 200 000 |
|
Globala utvecklingsprogram |
1 275 000 |
1 275 000 |
|
U-krediter |
440 000 |
440 000 |
|
Enskilda organisationer |
905 000 |
905 000 |
|
Humanitärt bistånd….. |
930 000 |
(+ 100 000) 1 030 000 |
|
Ekonomiska reformer |
500 000 |
(+ 200 000) 700 000 |
|
Information |
50 000 |
50 000 |
|
Totalt |
9 555 000 |
(+ 500 000) 10 055 000 |
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Alf Svensson (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Göran Hägglund (kd) |
|
Mats Odell (kd) |
Ulf Björklund (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Maria Larsson (kd) |
|
Jan Erik Ågren (kd) |
Ragnwi Marcelind (kd) |