Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att i FN, EU, OSSE och andra internationella organisationer skall verka för att förmå Ryssland att minska sina militära insatser i Tjetjenien.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen i FN, EU, OSSE och andra internationella organisationer skall verka för det tjetjenska folkets rätt till självbestämmande inom Ryska federationen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen i FN, EU, OSSE och andra internationella organisationer skall arbeta aktivt för att tvinga parterna till förhandlingsbordet.
Tjetjenien är ett litet land med en liten befolkning i Kaukasus. I den autonoma Sovjetrepubliken, som området då benämndes, bodde 1,3 miljoner människor 1989. Knappt 750 000 av dem var tjetejener. Andra folkgrupper som bodde i Tjetjenien i slutet av 1980-talet var ryssar och ingusjer. Ryssarna utgjorde ungefär 300 000 av befolkningen i landet. Huvudstaden Groznyj, som var en stad ungefär lika stor som Malmö eller något mindre än Göteborg, hade knappt 400 000 invånare. Majoriteten av folket i Groznyj var ryssar. Dessa har i dag till följd av de krig som förts begivit sig till Ryssland. Tjetjenerna som lever kvar gör det under mycket svåra umbäranden.
1991 förklarade sig Tjetjenien självständigt under ledning av den f.d. sovjetiske flyggeneralen Dzjochar Dudajev. Men först i december 1994 ingrep Ryssland militärt för att kväsa dessa självständighetssträvanden. Ingripandet var enligt den ryska försvarsministern tänkt som en enkel och snabb operation. Den utvecklades emellertid till ett krig som väckte omvärldens protester.
Under hösten 1993 började president Jeltsin att stärka den ryska centralmaktens ställning. Ryssland ville stoppa separatistiska tendenser i delrepublikerna. Tjetjenien blev separatismens sista fäste. Då försökte Moskvaregeringen störta Dudajev genom att understödja en inhemsk oppositionsrörelse mot honom.
Den 11 december 1994 gick ryskt pansar in i Tjetjenien. De blodliga striderna, som krävde stora förluster såväl bland ryska värnpliktiga som bland civilbefolkningen i Tjetjenien, väckte stark motvilja i breda kretsar i Ryssland.
De ryska styrkorna kunde genom sin materiella och numerära överlägsenhet ta kontroll över Groznyj och andra större orter. Redan under vintern 1995 förklarade militärledningen att kriget i praktiken var över. Men de tjetjenska rebellerna övergick snart till en gerillataktik som den ryska armén inte förmådde hantera. De ryska förlusterna blev mycket stora, vilket gjorde opinionen i Ryssland negativ till hela krigsföretaget. Båda sidor, men i synnerhet den ryska, gjorde sig skyldiga till svåra övergrepp på civilbefolkningen.
Efter att Jeltsin hade vunnit presidentvalet 1996 ville han avsluta kriget, och i augusti 1996 lyckades man förhandla fram ett preliminärt fredsavtal med tjetjenernas befälhavare Aslan Maschadov.
Det preliminära fredsavtalet innebar att de ryska styrkorna drogs bort från Tjetjenien. Krigets kärnfråga – Tjetjeniens framtida ställning – lades emellertid på is.
Det andra kriget inleddes hösten 1999. Den ryska armén intog relativt lätt norra delen av Tjetjenien. Därefter tvingades man till att föra krig mot en mycket svårbesegrad gerillaarmé. Idag tros Ryssland ha mellan 70 000 och 80 000 soldater i Tjetjenien. Hittills har kriget krävt stora förluster med tusentals döda och sårade på båda sidor.
Den europeiska säkerhetsorganisationen OSSE har gjort vissa försök att få slut på kriget men misslyckats. EU har ägnat Tjetjenien viss uppmärksamhet men sannolikt inte gjort allt som står i organisationens förmåga för att få slut på kriget. Europarådet har avgivit en svidande kritik av Ryssland när det gäller respekten för mänskliga rättigheter under Tjetjenienkriget. Men mycket mer kan Europarådet inte göra utom möjligen utesluta Ryssland ur rådet. OSSE ville för övrigt inte utestänga Ryssland från Europarådets arbete.
Det har blivit svårare för journalister och fotografer att komma in i Tjetjenien, vilka skulle kunna rapportera om vad som utspelas där. Trots detta vet man att anarkin inom den ryska armén i Tjetjenien tilltar och medför allt grövre brott mot de mänskliga rättigheterna.
Förhållandena i Tjetjenien för de ryska soldaterna är svåra med en motståndare som kan dyka upp var som helst. Underhållet av trupperna är eftersatt. Moralen usel. Soldaterna rånar och stjäl från befolkningen för att få mat.
Många exempel visar också på tjetjenska grymheter. Avhuggna huvuden från ryska soldater har satts upp på stolpar i avskräckande syfte, och många ryssar vill hämnas sårade eller dödade kamrater.
Det har förekommit uppgifter om att tjetjenerna inom sina led hyser anhängare av islamska fundamentalister som begett sig till Tjetjenien för att slåss mot den ryska armén och sprida sitt budskap. Det kan mycket väl stämma men det tjetjenska folket är mestadels anhängare av andra mer toleranta och mindre dogmatiska riktningar av islam. Kriget kan därför knappast framställas som ett uttryck för en expansionsinriktad islamsk fundamentalism.
Den ryska politiken gentemot Tjetjenien visar på en osedvanligt stor rigiditet. De tycks inte se andra lösningar än de rent militära, vilka inte leder till annat än moraliskt förfall inom den ryska armén, omfattande förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna och oerhörda lidanden för det tjetjenska folket. Detta lidande leder endast till våldsamt motstånd från tjetjenernas sida. Våldsspiralen skruvas upp ytterligare, vilket försvårar lösningar på politisk väg.
Ryssland har inget att vinna på att fortsätta kriget. Skulle man besegra tjetjenerna och vinna kriget så sker det till ett pris som bara skulle vara en evig skamfläck för Ryssland. Det krävs att omvärldens förlamning inför kriget i Tjetjenien bryts. Detta kan endast ske genom ihärdiga ansträngningar från världsamfundet, OSSE och EU.
Sker inte det kommer det tjetjenska folket att försvinna ur historien. Det är ett befolkningsmässigt litet folk men har likafullt rätt att existera.
Vänsterpartiet anser att den svenska regeringen i FN, EU, OSSE och andra internationella organisationer skall verka för att förmå Ryssland att minska sina militära insatser i Tjetjenien.
Detta vill riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet anser att den svenska regeringen i FN, EU, OSSE och andra internationella organisationer skall verka för det tjetjenska folkets rätt till självbestämmande inom Ryska federationen.
Detta vill riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet anser att den svenska regeringen i FN, EU, OSSE och andra internationella organisationer aktivt skall arbeta för att tvinga parterna till förhandlingsbordet.
Detta vill riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Murad Artin (v) |
|
|
Berit Jóhannesson (v) |
Maggi Mikaelsson (v) |
|
Lars Ohly (v) |
Stig Sandström (v) |
|
Willy Söderdahl (v) |
Eva Zetterberg (v) |