Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att det svenska biståndet i ett första skede inriktar sig på desarmering av de minor som efter kriget finns spridda över stora områden i Somalia.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige verkar för att EU inriktar en del av sitt bistånd på återuppbyggnad av Somalia.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den bör understödja det arbete som den nationella kommittén för fred och återförande av egendom utför i Somalia.
De båda kolonierna Brittiska och Italienska Somaliland erhöll 1960 självständighet. Den sistnämnda hade dock i tio år varit ett protektorat under FN:s beskydd. I dag har landet en befolkning på 10,7 miljoner invånare. Större delen av landet utgörs av ofruktbar halvöken. Tillsammans bildade de båda tidigare kolonierna den självständiga staten Somalia. I samband med själv-ständigheten fick Somalia en författning av traditionellt västerländskt mönster med ett folkvalt parlament, regering och president.
Övergången till ett nytt system efter brittisk, italiensk och FN-administration var dock inte särskilt väl förbredd och det nya systemet var inte anpassat till somaliska förhållanden. Det somaliska samhället var ett klansamhälle, där man hade andra samhälleliga auktoriteter än de som är vanliga i ett västerländskt parlamentariskt system. Det system som infördes efter avkoloniseringen började därför snart att vittra sönder. År 1969 tog Siad Barre makten i en statskupp. Han införde, liksom man gjort i många andra afrikanska länder, ett enpartisystem. Han genomförde också en rad reformer som ledde till att levnadsstandarden ökade. Det soma-liska språket fick ett skriftspråk grundat på det latinska alfabetet. Något skriftspråk hade inte funnits tidigare. Olika försök hade gjorts, men inget hade lyckats. Man genomförde en omfattande alfabetiseringskampanj i landet. Somalias bundsförvant under denna tid bland stormakterna var Sovjetunionen, varifrån man även fick ett visst bistånd. Denna tid, som varade fram till 1973, uppfattas i dag av många somalier som en tid av utveckling och framsteg i landet.
Senare under 70-talet råkade man i krig med Etiopien om Ogaden. Till en början stöddes Somalia av Sovjetunionen, Libyen och Kuba. Men mitt under kriget bytte Somalias bundsförvanter sida och började i stället stödja Etiopien. I Etiopien hade en ny regim trätt till efter det att kejsaren, Haile Selassie störtats. Sovjetunionen och Kuba förlorade sitt intresse för Somalia och in-tresserade sig mer för Etiopien. Under senare delen av 70-talet sökte sig So-malia nya bundsförvanter i de oljerika staterna runt Persiska viken. Somalia fick också i snabbt växande utsträckning bistånd från USA, Storbritannien och Italien. Detta bistånd blev till slut så omfattande att det utgjorde 57 % av bruttonationalprodukten. Biståndet användes dessutom till att bygga upp en militärapparat och en säkerhetspolis som utifrån somaliska förhållanden måste betraktas som kolossal. Statsapparaten korrumperades snabbt. Det uppstod en politikerklass som levde i lyx och överflöd. En klyfta mellan folket och den styrande eliten upp-stod som snabbt vidgades.
Denna process var en följd av de stormaktspolitiska motsättningarna under det kalla kriget, där Somalia av båda sidor betraktades som ett strategiskt område. Under 80-talet började dock Siad Barres auktoritet och förmåga att kontrollera utvecklingen att svikta. På olika håll i landet började andra auktoriteter knutna till klanerna att ifrågasätta Barres maktställning och 1991 tvingades han att lämna landet. Sedan dess har det rått kaos i Somalia. Någon centralmakt har inte funnits. Olika rivaliserade krigsherrar har behärskat olika delar av landet och bekämpat varandra. Huvudstaden Mogadishu förstördes till stora delar när en av dessa krigsherrar erövrade staden från den flyende Siad Barre. Efter hand kom Somalia att uppdelas i tre områden med var sin ledning: Somaliland som utgör ett område i norr och gränsar till Djibouti, Puntland som omfattar spetsen på Afrikas horn och Somalia i söder med gräns mot Kenya. Krigsherrarnas antal var dock fortfarande stort. Kriminaliteten var hög och människor har de senaste tio åren levt under ytterst osäkra förhållanden. Många har lämnat landet på grund av krigsförhållandena.
Sedan störtandet av Siad Barre har olika försök att skapa fred gjorts samtidigt som inbördeskriget pågått. Flera fredskonferenser har anordnats av grannländerna, bl.a. av Egypten, Kenya, Etiopien, Jemen, Uganda och Djibouti. Vid fredskonferensen som ägde rum i maj i förra året i staden Arta i Djibouti skedde ett viktigt framsteg.
Det finns en viktig skillnad när det gäller Arta-fredskonferensen i förhållande till de tolv tidigare konferenserna. Till de tidigare kallades endast de rivaliserade krigsherrarna. Man träffades, diskuterade och gjorde överens-kommelser som aldrig realiserades. Man förmådde inte hålla de överens-kommelser som ingåtts av parterna.
Vid Artakonferensen samlade man företrädare för det civila samhället i Somalia. Det fredsförslag som lades fram hade utarbetades av Djiboutis president Isamel Omar Guelleh med stort internationellt stöd av bland annat FN, EU, OAU (Afrikanska Enhetsorganisationen) och Arabförbundet. Själva konferensen stöddes av FN:s säkerhetsråd. Vid konferensen i Djibouti valdes ett interimistiskt parlament bestående av 245 ledamöter, varav 28 var kvinnor. Konferensen valde även president; Ab-dulkasim Salad Hassan som tidigare varit minister i Siad Barres regering. De flesta krigsherrarna har varit emot konferensen, eftersom de sett sin maktställning hotad. Ledningarna i Puntland och Somaliland har förhållit sig skeptiska och avvaktande till konferensens resultat. En skillnad föreligger dock mellan Somaliland och Puntland. Puntland anser principiellt att man i framtiden bör ansluta sig till Somalia.
Somaliland har en något mer negativ attityd. En av dem som från Somaliland deltog i Artakonferensen, Garaad Abshir Salaah, ställdes inför rätta och dömdes till sju års fängelse för högförräderi. Efter att hans situation uppmärk-sammats internationellt har han emellertid släppts fri.
Stödet till de rivaliserade krigsherrarna har minskat i olika delar av Somalia som en bieffekt av en utbredd krigströtthet och av att människor upptäcker att det inte leder någonstans att liera sig med någon av krigsherrarna. Allt fler upptäcker att krigsherrarna saknar förmåga att ena landet och skapa en dräglig framtid för landets befolkning. När sedan den nyvalde presidenten tillsammans med parlamentet faktiskt begav sig till Mogadishu för att låta sig in-stalleras möttes han av tiotusentals människor på flygplatsen, vilket var ett tecken på att krigsherrarnas makt håller på att undergrävas. Den tidigare mäktige Aidid i Somalia har alldeles uppenbart börjat förlora i inflytande vilket kan mätas i att 4 000 soldater, av de ca, 10 000 som fanns i hans armé, har lämnat den för att ansöka om arbete i den centrala polisstyrka som den nye presidenten och parlamentet avser att bygga upp.
Situationen i Somalia är efter tio års krig på väg att ljusna, men mycket arbete återstår när det gäller att bygga upp en fungerande statsmakt i Somalia, som världssamfundet kan erkänna. Självklart krävs det stöd utifrån för att den nye presidenten och interimsparlamentet skall kunna stärka sin ställning och ena landet. Detta stöd måste komma dels från FN, dels från EU, Afrikanska En-hetsorganisationen och andra internationella organisationer.
Somalia är som många fattiga och krigshärjade länder fullt av fattigmans-vapen, dvs. antipersonella minor. På det här området har Sverige en omfattande kompetens och erfarenhet. Det borde vara en av de första biståndsåtgärder som Sverige skulle bidra med förutom att understödja återuppbyggnaden av landets ekonomi och administration.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
EU:s bistånd är starkt koncentrerat till Nordafrika och inte på de fattigaste länderna i Afrika, vilket inte ligger i linje med Sveriges Afrikastrategi. Det vore därför av betydelse om Sverige som medlemsland i EU kunde driva på organisationen att öka sitt stöd i olika former till Somalia.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Utvecklingen i Somalia befinner sig i dag i ett känsligt skede. Det är i sådana skeden som hjälpen, om den sker på ett klokt sätt, har den största effekten. Det är nu och inom en snar framtid som mycket kan göras.
Det skulle även kunna komma bilateralt från Sverige. Ett sådant återupp-byggnadsarbete skulle ligga väl i linje med Sveriges politik att stödja länder i Afrika och särskilt de fattigaste länderna på denna kontinent, dit Somalia hör. I interimsregeringens författning förordas bildandet av en ”nationell kommitté för fred och återförande av egendom”. En sådan har också bildats. Bil-dandet ägde rum i Mogadishu den 6 maj 2001. Den leds av Abdirasak Haji Hussein, f.d. premiärminister i Somalia mellan 1964 och 1968. Kommittén består av 25 medlemmar. De flesta är politiker, intellektuella och kulturarbe-tare. Kommittén är fristående från interimsregeringen och kan spela en viktig roll när det gäller fred, försoning och återuppbyggnad av landet. Vi anser att den svenska regeringen bör understödja det arbete som denna kommitté utför.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 26 september 2001 |
|
|
Murad Artin (v) |
|
|
Berit Jóhannesson (v) |
Maggi Mikaelsson (v) |
|
Lars Ohly (v) |
Stig Sandström (v) |
|
Willy Söderdahl (v) |
Eva Zetterberg (v) |