Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka för en höjd budget för Europarådet, i syfte att öka Europadomstolens kapacitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att reformer av Europadomstolens arbetssätt är nödvändiga.
I det nya Europa som växt fram efter det kalla krigets slut har möjligheterna att skydda den enskilde individens trygghet och säkerhet ökat betydligt. De mänskliga rättigheterna står i centrum på ett helt annat sätt än tidigare. Europarådet står främst bland de institutioner som verkar för att säkerställa de mänskliga rättigheterna (MR) i Europa. Rådets konvention från 1949 är unik genom möjligheten för enskilda personer att föra en medlemsstat till internationell domstol. Europarådets arbete med MR-frågorna har ständigt utvecklats, och man driver idag en mycket omfattande monitoring-verksamhet i medlemsländerna. Rådets kommissarie för MR-frågor gör också viktiga insatser för att kartlägga skyddet för de mänskliga rättigheterna i Europa.
Under 1990-talet utvidgades rådet till att omfatta de flesta länder i Central- och Östeuropa, även Ryssland. Det innebar en kraftig ökning av medlemsantalet från runt 20 till 43 idag; exempelvis har Azerbajdzjan nyligen blivit medlem. Det säger sig självt att arbetsbördan därmed har ökat enormt. Redan det ökade antalet länder innebär en betydligt tyngre börda. Framför allt har dock de nya medlemsländerna en helt annan situation på MR-området än de gamla medlemsstaterna. Problemen med den rättsliga infrastrukturen och det allmänt bristande skyddet för mänskliga rättigheter saknar motsvarighet i Västeuropa. Redan har Europadomstolens verksamhet ökat med flera hundra procent de senaste åren.
Dessvärre har inte Europarådet tillförts de resurser som skulle behövas för att sköta de utökade uppgifterna på ett fullgott sätt. Resursbristen har blivit allt allvarligare. Problemet förvärras ytterligare av att de nya medlemsländerna inte kan bidra till den gemensamma budgeten på samma sätt som de västeuropeiska länderna. Förmodligen kommer arbetsbördan att öka ytterligare i framtiden, när fler medborgare i de nya länderna blir medvetna om sina rättigheter till prövning enligt konventionerna.
Den kraftigt ökade mängden ärenden har överlastat Europadomstolen, som idag, trots reformer under senare delen av 1990-talet, har svårt att hantera sin arbetsbörda. Om eftersläpningen i ärendebehandlingen fortsätter riskerar Europadomstolen att förlora sin unika trovärdighet.
Dessvärre finns inga tecken på att Europarådets budget skulle ökas. Det är uppenbart att flera av de stora medlemsländerna motsätter sig detta. Utrikesministern har i ett skriftligt svar på en fråga deklarerat att flera av de stora bidragsgivarna insisterar på en nolltillväxt i budgeten. Detta är ytterst beklagligt eftersom eftersläpningen i domstolens verksamhet ökat dramatiskt. Regeringen konstaterar också att vid årsskiftet 2000/2001 hade domstolen 16 000 registrerade klagomål anhängiga.
Att fortsätta med dagens budget är ohållbart. Utgifterna kommer att öka kraftigt och det saknas en trovärdig planering för att möta denna utveckling. Risken är därför att Europarådet förlorar något av den höga trovärdighet och respekt det åtnjuter idag.
Regeringen måste mot denna bakgrund fortsätta verka för att Europadomstolens budget ökar. Att temporärt skjuta till extra medel, så som gjorts i år, är i längden inte hållbart. Frågan om tillräckliga budgetmedel är så angelägen att den bör tas upp både inom Europarådet och i lämpliga andra fora, t.ex. EU:s ministerråd. Ett annat sätt att öka resurserna för domstolen är omprioriteringar inom Europarådets budget. I den mån inga andra lösningar finns tillgängliga bör Sverige fortsätta att driva på för sådana omprioriteringar. Domstolen tillhör Europarådets kärnverksamhet och måste komma främst. Därför är det glädjande att Sverige till fullo stödjer ansträngningarna att koncentrera resurserna på kärnverksamheten.
Vidare har de arbetsgruppper som nu försöker att se över domstolens arbete en viktig uppgift framför sig. Så snart som möjligt bör de presentera förslag på reformer som effektiviserar domstolens arbete utan att försämra dess möjligheter att skydda de mänskliga rättigheterna. Det är viktigt att komma i håg att dagens situation, med en allvarlig eftersläpning i hanteringen av domstolsfall, i sig innebär en brist i skyddet för de mänskliga rättigheterna. En förändring måste därför ske.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 10 oktober 2001 |
|
|
Holger Gustafsson (kd) |
|
|
Jan Erik Ågren (kd) |
Margareta Viklund (kd) |
|
Åke Carnerö (kd) |
Fanny Rizell (kd) |
|
Amanda Agestav (kd) |
Erling Wälivaara (kd) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Mats Odell (kd) |
|
Inger Strömbom (kd) |
Ulf Björklund (kd) |
|
Ingvar Svensson (kd) |