För att Sverige ska behålla sin topposition som IT-land krävs att vi ständigt strävar efter att förbättra oss. Det behövs en god digital infrastruktur och en väl fungerande IT-politik för att överbrygga både de regionala och sociala klyftorna. Den bredbandsutbyggnad som näringsminister Rosengren lovade skulle ge 97–98 procent av hushållen bredband ser ut att bli ett fiasko. Verkligheten ger Centerpartiet rätt och vårt krav på en digital allemansrätt står fast. Staten måste ta ansvar för att garantera en god digital infrastruktur i hela landet.
IT-politiken handlar om så mycket mer än den digitala infrastrukturen. Den handlar om att ge människor i alla åldrar, oavsett bostadsort, social tillhörighet, ursprung eller funktionshinder möjlighet att bli en del av det nya informationssamhället. Den offentliga servicen via Internet måste utvecklas så att alla kan nyttja tjänsterna. Elektroniska identitetskort bör införas för att underlätta för människor att på ett säkert sätt kommunicera med myndigheterna.
Lagstiftningen måste göras teknikoberoende för att svara upp mot dagens såväl som framtidens krav på en ändamålsenlig lagstiftning. IT-brott måste stävjas.
1 Sammanfattning 5
2 Innehållsförteckning 6
3 Förslag till riksdagsbeslut 7
4 Inledning 9
5 Digital infrastruktur 9
5.1 Behovet av en digital infrastruktur 10
5.2 Utgångspunkter för den digitala infrastrukturen 11
6 Regeringen sviker och verkligheten ger Centerpartiet rätt 11
6.1 Regeringens löftesbrott 12
6.2 Verkligheten ger Centerpartiet rätt 12
7 Garantera alla den digitala infrastrukturen 13
8 Motverka monopol... 13
8.1 ...som hämmar utvecklingen 14
9 Utbildning för en digital allemansrätt 14
9.1 Ett kunskapslyft inom IT 14
9.2 Distansutbildning 15
10 Utvecklad offentlig service via Internet 16
10.1 Elektroniska identitetskort 17
10.2 Gemensamt SHS-system för myndigheter 18
11 Lagstiftning som stimulerar utveckling 18
12 IT-säkerhet 19
13 IT-brott 19
14 IT i miljöns tjänst 20
15 Fri programvara 21
Riksdagen begär att regringen återkommer till riksdagen med en strategi för att garantera ett finmaskigt bredbandsnät, i huvudsak bestående av optisk fiber, till ”nära hemmet”.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bilda ett statligt nätbolag som garanterar ett finmaskigt bredbandsnät till ”nära hemmet”.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge Skolverket i uppdrag att initiera och utvärdera projekt för distansutbildning i grund- och gymnasieskolan.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att myndigheter skall erbjuda samtliga tjänster som intelligenta tjänster fr.o.m.den 1 januari 2004.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det bör ankomma på regeringen att ge erforderliga uppdrag åt myndigheter och att tillskjuta medel inom ramen för utgiftsområdena för att förverkliga idén om en myndighetskontakt. 2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Vetenskapsrådet bör ges i uppdrag att initiera forskning kring Interaction Design.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad användarvänlighet i myndigheternas IT-baserade information.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att initiativ bör tas för att ett jämställdhetsperspektiv skall genomsyra IT-utvecklingen inom den offentliga sektorn och då också kopplat till webbaserade tjänster.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör påbörja arbetet med elektroniska identitetskort.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att genom regleringsbrev tillse att alla myndigheter senast den 1 januari 2003 är anpassade till ett gemensamt SHS-system.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra lagstiftningen teknikoberoende.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige måste vara vaksamt på försök att reglera företags och enskilda människors möjligheter att kryptera data genom ändringar i internationella avtal.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka de brottsbekämpande myndigheternas möjligheter att förebygga och upptäcka IT-relaterade brott.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en del av anslaget för klimatpolitiska program bör öronmärkas för att möjliggöra individuell återföring av kostnader för vatten och värme i flerbostadshus med hjälp av IT. 4
1 Yrkandena 3 och 6 hänvisade till UbU.
2 Yrkandena 4 , 5, 7 och 10 hänvisade till KU.
3 Yrkande 13 hänvisat till JuU.
4 Yrkande 14 hänvisat till MJU.
Sverige är idag en ledande IT-nation. Kanske till och med den ledande. Förklaringarna till detta är troligen många, och ingen enskild faktor kan sägas vara den avgörande. Den höga och jämna utbildningsnivån tillsammans med att människor i alla samhällsskikt har tillgång till datorer och Internet, om än i varierande grad, är troligen de viktigaste förklaringarna tillsammans med den tidiga avregleringen och konkurrensutsättningen av tjänster som starkt bidragit till att göra Sverige till en dynamisk marknad för telekommunikation.
Det finns dock ingen anledning att slå sig till ro med detta. Sverige behöver hela tiden vara på alerten och ständigt se över regelverk och annat för att skapa möjligheter till en fortsatt positiv utveckling av den svenska IT-politiken. Sverige måste redan nu lägga grunden för framtida topplaceringar. För att detta ska bli möjligt krävs en aktiv statlig politik med medvetna och tydliga satsningar samt bra villkor. Andra länder som ligger långt fram på IT-området har gjort dessa medvetna val.
IT-raset och de kärva tiderna inom IT-sektorn får inte leda till att IT-politiken havererar. Raset får ses som en rekyl på en snabbt växande bransch som växte för fort och utan urskiljning. På sikt kommer IT att revolutionera samhällen och människors möjligheter att både ta emot och producera information. Denna insikt måste utgöra utgångspunkten i den svenska IT-politiken.
Vår önskan är att debatten kring IT ska förflyttas från infrastrukturen till innehållet och den stora potential som finns på tjänstesidan. Regeringens inriktning på IT-politikens område försvårar dock dessa möjligheter högst markant. Utan den grundläggande infrastrukturen är det svårt att diskutera tjänster och innehåll.
En god digital infrastruktur är en av grundförutsättningarna för att Sverige ska kunna befästa sin topposition som IT-land. En heltäckande digital infrastruktur, tillgänglig för alla medborgare, är ett nödvändigt steg för att kunna förverkliga idén om en digital allemansrätt. Redan i dag diskrimineras stora delar av befolkningen när det gäller tillgång till t.ex. ISDN och än mer ADSL. Denna diskriminerande tendens fortsätter och förstärks med den modell för utbyggnad av bredbandsnät som startats av regeringen och riksdagens vänstermajoritet.
Den kantring av Sverige som skett de senaste decennierna kan i ett längre perspektiv visa sig vara en lätt krängning i jämförelse med den kantring som sker i ett ojämlikt IT-samhälle. Det är en av statens grundläggande uppgifter att garantera lika tillgång till infrastrukturen för alla medborgare. Inte heller när det gäller den digitala infrastrukturen kan staten undandra sig detta ansvar, även om utbyggnaden givetvis bör ske i samverkan med andra aktörer. I den modell för utbyggnad av infrastruktur som regeringen använder undandrar sig staten sitt ansvar genom att använda en modell som gör att alla inte kommer att få tillgång till den nya tekniken, vilket blivit alltför tydligt under det gångna året.
Mängden information som förmedlas mellan människor, mellan människor och maskiner eller mellan maskiner ökar exponentiellt. I en tid där allt mer av kommunikationen sker digitalt ökar också kraven på en infrastruktur som förmår hantera de informationsvolymer det är frågan om.
Bara för de tjänster som i dag finns tillgängliga på en massmarknad börjar infrastrukturen bli ansträngd, och för vanliga konsumenter är det knappast överkomligt att köpa en tillräckligt snabb anslutning för att utnyttja möjligheterna. Den skattesubvention regeringen använder sig av är långt ifrån tillräcklig för många konsumenter. De har ändå inte råd att ta del av infrastrukturen.
Genom den tekniska utvecklingen sker en ständig utveckling mot en integrerad distributionsform för en mängd olika informationstjänster. Tcp/ip förefaller bli det för alla tjänster dominerande protokollet, d.v.s. formen för hur datorer utbyter information. Denna utveckling innebär också att kraven på infrastrukturen blir allt större. Detta kan belysas genom kapacitetskraven för några vanliga tjänster:
Kapacitet
Tal röstöverföring, t.ex. via telefon 64 kbit/s
Video riksdagens videokonferenssystem 768 kbit/s
TV motsvarande svensk TV 6 Mbit/s
TV högkvalitets-TV 34 Mbit/s
Morgondagens tjänster ???
Tabell: några tjänsters krav på överföringskapacitet
Samtidigt måste det framhållas att dessa tjänster endast är de informationstjänster som människor utnyttjar. I allt högre grad börjar maskiner utbyta allt mer information, till nytta för människor. De riktigt stora informationsvolymerna i framtiden kommer människorna förmodligen aldrig att se.
Ökande kapacitetskrav måste mätas mot de kapaciteter som i dag tillhandahålls genom vanliga kanaler. Den vanligaste kanalen för hushållens datakommunikation håller snabbt på att bli otillräcklig och otidsenlig. Det behövs nya kanaler för att föra över stora mängder data och möjliggöra morgondagens integrerade tjänster.
I framtiden kommer, trots de tuffa tiderna i IT-sektorn, med säkerhet bredbandstjänster att efterfrågas i stor skala. De tekniker som kan komma i fråga bör värderas utifrån detta. Några vanliga lösningars kapacitet illustreras nedan:
Kapacitet
Modem Vanligt modem för hemmabruk 56 kbit/s
ISDN Vanligt duo-abonnemang 128 kbit/s
ADSL 2-8 Mbit/s
Kabel-TV# 27 Mbit/s
Radio LMDS# 1,5 Gbit/s
# Kapaciteten delas mellan flera mottagare
Tabell: Några kommunikationslösningars kapacitet
Det finns stora vinster i att ha världens bästa infrastruktur för digitala kommunikationer och att vara först med att skapa tillgänglighet till bredband på bred front. Det förutsätter att staten vågar göra de nödvändiga satsningarna för att skapa tillgänglighet för hushåll och företag i hela landet. Att regeringen, i en fråga som kan beskrivas som en av de enskilt viktigaste för ekonomisk utveckling i Sverige, valt att satsa på en halvmesyr är oförklarligt.
Centerpartiets slutsats är entydig: Det är hög tid att verkligen göra 2000-talets digitala infrastruktur tillgänglig för alla.
Det är viktigt att formulera klara och tydliga riktlinjer om den digitala infrastrukturen. Den statliga politiken för digital infrastruktur bör utgå från tre tydliga kriterier:
Att trygga konkurrensen på tjänste- och operatörssidorna, som är den mer dynamiska delen av IT-sektorn, genom ett nät öppet på lika villkor för alla operatörer.
Att garantera likvärdiga förbindelser i hela landet.
Att ge förutsättningarna för en långsiktig planering, som gör att nätet blir skalbart i takt med att efterfrågan på kapacitet ökar.
Yrkande i detta hänseende har ännu inte behandlats av riksdagen varför Centerpartiet avstår från att lägga fram ett nytt yrkande.
När riksdagen tog ställning till regeringens proposition 1999/2000:86 Ett informationssamhälle för alla var vi starkt kritiska till upplägget av bredbandsutbyggnaden. Redan namnet på propositionen var missvisande. Regeringens proposition ger inte ett informationssamhälle för alla. Det ser vi tydligt nu. Fattiga kommuner sätts i en rävsax, och människor har inte råd att investera trots skattereduktion. Alla kommer inte att få del av den nya tekniken. En digital klyfta håller på att växa fram.
Hittills kan konstateras att regeringens och näringsministerns löften om att 97–98 procent av hushållen ska ha bredband två år efter det att regeringens proposition Ett informationssamhälle för alla lades på riksdagens bord den 28 mars 2000 ser ut att bli just löften. För i verkligheten är det långt till de storstilade löftena. Vid årsskiftet hade cirka 100 000 hushåll bredbandsuppkoppling. Den siffran räknas på alla former av accesstekniker med högre kapacitet än ISDN. Löftet från regeringen ligger således långt ifrån verkligheten. Analysföretaget Digiscope menar i sina prognoser att 25 procent av hushållen kan ha tillgång till bredband år 2005. Det är alltså en siffra som ligger lägre och längre fram i tiden jämfört med regeringens löften.
Utvecklingen visar att Centerpartiets tre utgångspunkter som beskrivits tidigare i denna motion är riktiga. Likvärdiga förbindelser kommer så som utvecklingen ser ut inte att garanteras. För regeringen verkar det hela tiden ha varit viktigare att ha konkurrens på nätutbyggnaden än på tjänstesidan. Detta är olyckligt då det är tjänsterna som är den dynamiska delen av IT-sektorn. Det finns en tydlig kortsiktighet i den utbyggnad som nu sker i Sverige. En digital allemansrätt, där staten tar ansvar för att alla får del av den nya tekniken, ger en betydligt bättre planeringshorisont än vad som nu är fallet. Med en digital allemansrätt sätts långsiktiga optimeringar av kapaciteten i fokus istället för kortsiktiga optimeringar som nu är fallet.
Webbarometern har genomfört undersökningar som visar att det folkliga stödet för en politik som ger alla svenskar samma möjlighet att koppla upp sig på Internet via bredband och som finansieras med skattemedel är stort. Av alla som svarade instämde 91 procent helt eller delvis i följande frågeställning: ”Alla svenskar bör ha samma möjlighet att koppla upp sig via bredband.” 79 procent av alla som svarade instämde helt eller delvis i följande frågeställning: ”Bredbandssatsningen i glesbygd bör finansieras med skattemedel.” Undersökningen genomfördes innan raset inom IT-sektorn, men den visar ändå på ett tydligt sätt att det finns ett stöd för Centerpartiets krav om en digital allemansrätt.
Regeringens IT-politik präglas av en låg ambitionsnivå vad avser att ge förutsättningar för en snabb utbyggnad av bredbandsförbindelser i hela landet. Detta är olyckligt. Den modell som regeringen valt för utbyggnaden kommer att ytterligare spä på klyvningen av Sverige. Mindre orter och kommuner kommer inte att kunna finansiera den del av bredbandsutbyggnaden som de förväntas stå för. Att binda samman landets olika kommuncentrum skapar inte den drivkraft som en digital allemansrätt gör. Det är nu nödvändigt att regeringen släpper på prestigen och erkänner att deras pågående program för utbyggnad av bredband inte är tillräckligt. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med en strategi för att garantera ett finmaskigt bredbandsnät, i huvudsak bestående av optisk fiber, till ”nära hemmet”.
Som nämnts ovan behövs en strategi för att garantera ett finmaskigt bredbandsnät, i huvudsak bestående av optisk fiber, till ”nära hemmet”. Centerpartiet menar att nedanstående modell är fullt rimlig att använda.
Utbyggnaden av detta bör ske i ett statligt bolag som uppbär avgifter från de operatörer som tillhandahåller själva transporttjänsten – transmissionen. Det tål att påpekas att det på nätet ska råda fri konkurrens mellan operatörerna för att på så sätt stimulera framväxten av tjänster. Utbyggnaden kan beräknas kosta ca 60 miljarder kronor exklusive aktiva komponenter enligt de underlagsberäkningar som gjordes till IT-infrastrukturutredningen.
Den idag mest tilltalande modellen för att finansiera denna bredbandsutbyggnad är att använda 10 miljarder från statliga utförsäljningar till eget kapital i det statliga nätbolaget. Nätbolaget får sedan låna upp medel för en utbyggnad. Lånen bör avbetalas på 30 år, och bolaget bör åläggas att betala in vinstmedel motsvarande avkastningen på det egna kapitalet. Beroende på vilka intäkter man räknar med att bolaget får samt vad räntorna kommer att vara kan utslaget variera, men vi menar att det är fullt möjligt att efter 30 år ha betalat av lånen och efter de åren ha ett i stort sett oförändrat eget kapital. Regeringen bör ta de nödvändiga steg som behövs för att genomföra det upplägg som beskrivits ovan. Vad som anförs om att bilda ett statligt nätbolag som garanterar ett finmaskigt bredbandsnät till ”nära hemmet” bör ges regeringen till känna.
Internet är idag sinnebilden av det fria informationssamhället. Aldrig tidigare har möjligheterna att publicera sig själv utan mellanhänder och ta del av ett ständigt ökande informationsutbud varit så stora som nu. Information kan spridas sekundsnabbt världen över. Den moderna tekniken demokratiserar tillgången till kunskap och möjligheten att uttrycka sig. Allt fler människor blir ”prosumenter”, sådana som både producerar och konsumerar information.
Tyvärr finns idag en utveckling som går stick i stäv med sinnebilden om det fria informationssamhället. Nätleverantörerna kräver långa bindningstider och ensamrätt på förbindelsen för att ”kunna garantera servicens kvalitet”. Likaså kan kunderna tvingas använda leverantörernas startsidor vare sig man vill eller inte. Utvecklingen förstärks också av att vissa leverantörer använder sig av så kallade walled gardens, inhägnade gårdar. Det betyder att kunden har snabba kontakter på leverantörens nät men långsam kontakt med nätet utanför som leverantören inte kontrollerar. Situationen liknar på många håll den monopolsituation som råder för Kabel-TV. Skillnaden är dock den att situationen i accessnäten skulle bli värre eftersom fler tjänster kommer att tillhandahållas via bredbandsnätet. Monopoltendenserna förstärks ytterligare av att regeringen inte tar ett ordentligt ansvar för utbyggnaden av bredbandsnätet. Regeringens agerande öppnar för lokala och regionala monopol. Detta är högst olyckligt. Alla tendenser till monopol på tjänster måste stävjas och motverkas. Yrkande i detta hänseende har ännu ej behandlats av riksdagen varför Centerpartiet avstår från att lägga fram ett nytt yrkande.
Med en helt privat utbyggnad av konsumentens förbindelse med omvärlden riskerar vi att få en mängd lokala infrastrukturmonopol. Tendenser till detta syns redan i den bredbandsutbyggnad som skett. Post- och telestyrelsen (PTS) har visat på, och varnat för, detta i sin rapport Risker för monopolisering av bredbandstjänster till flerfamiljhus. Det innebär i sin tur att konkurrensen om utveckling av nya tjänster och mellan olika serviceoperatörer hämmas, vilket varken är bra för konsumenterna eller för samhället i stort.
Sverige har en mycket bra position inför morgondagens samhälle. Våra invånare är datormogna, och många människor kommer närmast dagligen i kontakt med datorer. Ändå finns det många som fortfarande missgynnas. Datoranvändningen följer välkända sociala och ekonomiska mönster. IT har också en mycket tydlig bundenhet till ålder. Yngre använder datorer mer än äldre. Likaså kommer alla inte att ha tillgång till den nya tekniken på grund av att de bor på platser där marknaden inte finner det kommersiellt intressant att bygga nät.
I ett samhälle som i allt större utsträckning förutsätter datorvana, inte bara i arbetslivet, utan också i vardagen och för att ta del av allt fler offentliga tjänster, är det avgörande att denna vana finns hos alla, inte bara hos dem som är yngre eller har kvalificerade arbeten.
Den mycket starka position Sverige har, främst när det gäller ungdomarnas kunskaper om IT, bör, i enlighet med beskrivningen ovan, kompletteras med insatser för att ge alla invånare i Sverige möjlighet att bekanta sig med tekniken. I Centerpartiets motion Ett samhälle tillgängligt för alla finns yrkande om funktionshindrades möjlighet att genom IT-produkter kunna vara en del i samhället.
Ett kunskapslyft inom IT bör formuleras på det sätt som statsmakterna formulerade målet om ett kunskapslyft inom engelska för några decennier sedan. Detta kunskapslyft handlar inte i första hand om teknik. Paradoxalt nog handlar det inte heller om att lära ut något annat ämne. Snarare handlar det om att alla människor ska ha förtrogenhet med den kontaktyta mot andra tjänster som informationstekniken utgör.
Det finns givetvis också en mängd specifika kunskaper som måste förmedlas till många människor, som hur man använder program för att leta efter information på Internet eller för att skicka och ta emot e-post.
Mot bakgrund av informationsteknikens snabba utveckling, som enligt alla bedömningar kommer att fortsätta under det närmaste decenniet, finns skäl att anta att morgondagens gränssnitt, d.v.s. formen för kommunikation mellan människan och datorn, kommer att vara dramatiskt annorlunda. Samtidigt kommer tekniken att bli en del av vardagen för alla människor på ett helt annat sätt än i dag. Den avgörande insatsen som kan göras inom ramen för ett kunskapslyft är i så fall att få människor att kliva över vad som kan beskrivas som ”tekniktröskeln”. De människor som inte klivit över den om tio år lär få det avgjort besvärligare i kunskapssamhället. En sådan utveckling är inte att föredra.
Regeringen bör därför formulera målet om ett kunskapslyft inom IT. I samband med detta bör regeringen också bjuda in en mängd aktörer som kan vara behjälpliga i detta arbete. Självfallet är skolans huvudmän en viktig aktör, liksom alla de folkrörelser som organiserar människor i alla åldrar, över hela landet. Också företagarnas organisationer och fackföreningarna bör engageras. Regeringen bör för ett sådant kunskapslyft också ha beredskap att stödja insatserna ekonomiskt. Yrkande i detta hänseende har ännu ej behandlats av riksdagen varför Centerpartiet avstår från att lägga fram ett nytt yrkande.
Distansutbildning är en metod som bör användas för att understödja övrig utbildning. Sverige har en lång tradition av distansutbildning, först med brevkurser och i dag ofta med distanskurser på universitetsnivå, där IT-stöd ingår som en naturlig del. Satsningar på mer distansutbildning på universitetsnivå har också aviserats.
Distansutbildningen bör utvecklas så att den i än större utsträckning omfattar all utbildning. Det kan vara en kommunal fråga där t.ex. nya former för undervisningen i grund- och gymnasieskola kan prövas och eleverna kan läsa på distans någon dag i veckan. Ett exempel på detta är Lötenskolan i Flen där elever i relativt låga åldrar fått möjlighet att pröva på att läsa på distans om de och föräldrarna så önskar. Genom ett uppdrag till Skolverket bör fler sådana projekt initieras och utvärderas. Vad som ovan anförs om att ge Skolverket i uppdrag att initiera och utvärdera projekt för distansutbildning i grund- och gymnasieskolan bör ges regeringen till känna.
Den offentliga servicen via Internet spelar en mycket viktig roll. Offentliga institutioner bör vara föregångare i användningen av ny teknik för att förbättra kontakten med medborgarna och stärka insynen och delaktigheten i sitt eget arbete. För myndigheterna finns det stora vinster att göra i att kunna erbjuda medborgarna bättre service samtidigt som myndigheterna kan spara pengar genom att utveckla intelligenta tjänster. Dessutom finns det en viktig uppgift i att leda utvecklingen av kvalitetsinnehåll på Internet. Att reglera Internet är svårt p.g.a. dess gränsöverskridande natur. Det är knappast heller önskvärt att särreglera Internet i förhållande till andra medier. Däremot finns det en roll i att dels skapa innehåll som gör det attraktivt att använda tjänsterna, dels föregå med gott exempel. Arbetet med att utveckla den offentliga servicen med intelligenta tjänster via Internet måste drivas med kraft.
RFV har de senaste åren lagt ned ett stort arbete på att anpassa sina tjänster för att utnyttja Internet som medium. I processen har det också uppdagats ett stort behov av att se över lagstiftning för att göra det möjligt att hantera och lämna ut information digitalt. Ett sådant förslag lämnades från RFV till regeringen 1999 och har gett upphov till en dialog mellan RFV och Socialdepartementet.
Centerpartiet menar att regeringen valt en onödigt passiv hållning i frågan och själv borde ta initiativ för att underlätta för myndigheter att erbjuda digitala tjänster. På sikt bör regeringen kräva av myndigheter att de erbjuder samtliga tjänster som intelligenta tjänster. Centerpartiet menar att detta mål bör sättas till den 1 januari 2004 och att det får ankomma på regeringen att begära underlag från berörda myndigheter att inkomma med förslag till hur detta kan ske och att därefter återkomma till riksdagen med förslag som gör detta möjligt. Vad som anförs om att myndigheter ska erbjuda samtliga tjänster som intelligenta tjänster från och med den 1 januari 2004 bör ges regeringen till känna.
Målsättningen bör vara att en medborgare i behov av kontakt med myndigheter ska kunna göra så utifrån sin situation, inte efter hur myndigheter är organiserade eller hur uppgifter delas mellan myndigheter. Ett typexempel är hur de som vill starta företag måste ta kontakt med PRV och RSV men vanligen också med försäkringskassan för att se över sitt skydd. NUTEK har gjort ett förtjänstfullt arbete för att underlätta detta genom den så kallade startlinjen, men myndighetskontakterna är ännu i sig inte samordnade.
Idén om en ”one-stop-shop”, en myndighetskontakt, finns t.ex. i de medborgarkontor en del kommuner har byggt upp och borde återfinnas i en modern, serviceinriktad, statsförvaltning. Det bör ankomma på regeringen att ge erforderliga uppdrag åt myndigheter och tillskjuta medel inom ramen för utgiftsområdena för att åstadkomma detta. Detta bör ges regeringen till känna.
Statsförvaltningen har ett särskilt stort ansvar för att minska de digitala klyftorna. Det finns en risk att en forcerad övergång till intelligenta tjänster i stället bidrar till att öka de sociala klyftorna i samhället då alla medborgare inte har tillgång till tjänsterna eller kunskap och självförtroende för att utnyttja dem.
En avgörande aspekt på de intelligenta tjänsterna är därför användarvänligheten. Som var och en som sökt offentlig information via Internet kan konstatera är denna av mycket skiftande kvalitet i dag. Det räcker inte heller med att ha ett användarvänligt gränssnitt för normalanvändaren utan informationen måste kunna presenteras utifrån användarens situation. Funktionshindrade och äldre är exempel på två kategorier användare som har behov av specialanpassade gränssnitt för att kunna tillgodogöra sig den funktionalitet andra användare har tillgång till.
Frågan om utformning av användargränssnitt har i stor utsträckning varit eftersatt i den svenska IT-diskussionen. Internationellt, och i Sverige, förekommer tvärvetenskaplig forskning inom området, kallat Interaction Design. Som ett led i att öka den offentliga sektorns IT-baserade service till medborgarna bör regeringen ta initiativ för att stärka forskningen kring detta i Sverige och att sprida resultaten. Ett sånt uppdrag bör ges till Vetenskapsrådet. Detta bör ges regeringen till känna.
Utöver detta bör regeringen också i regleringsbrev till myndigheterna lägga in ett uppdrag att se över hur väl olika grupper har tillgång till myndigheternas IT-baserade information. Vad som ovan anförs om ökad användarvänlighet i myndigheternas IT-baserade information bör ges regeringen till känna.
Många gånger är det män som arbetar med att utforma framtidens offentliga service via Internet. Mot bakgrund av det kan det vara på sin plats att regeringen aktivt arbetar för att ett genustänkande hela tiden genomsyrar arbetet. Initiativ bör tas för att ett jämställdhetsperspektiv ska genomsyra IT-utvecklingen inom den offentliga sektorn och då också kopplat till webbaserade tjänster. Detta bör ges regeringen till känna.
Det ökande utbudet av offentlig service via Internet ställer stora krav på säkerheten. Med ett elektroniskt identitetskort – smarta kort – kan varje medborgare på ett tillförlitligt sätt sköta sina ärenden gentemot myndigheter och inom annan offentlig service. Ett sådant kort kan också möjliggöra underteckning och kryptering av handlingar och meddelanden vid behov. Utöver offentlig service bör det möjliggöras för de medborgare som så önskar att kunna nyttja sitt elektroniska identitetskort även vid andra tjänster.
Tanken bakom smarta kort är att den som utnyttjar tjänsterna kan identifieras på ett tillförlitligt och säkert sätt. Vidare kan handlingar och meddelanden undertecknas elektroniskt och handlingars äkthet styrkas. Vi avstår i denna motion från att närmare gå in på metoden för det elektroniska identitetskortet funktion utan nöjer oss med att konstatera att det vore en fördel om Sverige, likt Finland, påbörjade arbetet med att införa dessa smarta kort. Vad som anförs om att Sverige bör påbörja arbetet med elektroniska identitetskort bör ges regeringen till känna.
Statskontoret driver i samverkan med tolv andra myndigheter, bland annat Riksskatteverket, CSN och Riksförsäkringsverket, ett projekt för att etablera den svenskutvecklade SHS-standarden för säker Internetkommunikation mellan myndigheter och mellan myndigheter och företag eller medborgare.
SHS, eller spridnings- och hämtningssystem, ger möjlighet till ökad samordning av uppgifter mellan myndigheter utan att kompromissa med integriteten, då andra myndigheters tillgång kan begränsas till den information de är berättigade till. Kommunikation mellan myndigheter underlättas av ett intelligent system som dirigerar meddelande till rätt mottagare och kontrollerar vart svaren ska skickas. Ett enhetligt system för kommunikation mellan myndigheter och användare ökar tillgängligheten och minskar behovet att upprepa uppgifter, vilket innebär både minskat dubbelarbete och minskad risk för fel. Genom detta kan offentliga medel sparas och säkerheten för den enskilde blir hög.
Det behövs ett regleringsbrev som anger att alla myndigheter senast den 1 januari 2003 ska vara anpassade till ett gemensamt SHS-system. Detta är viktigt för att utveckla servicen till medborgarna samt för att minska det offentligas utgifter. Yrkande angående medel under tilläggsbudgeten återfinns i annan motion. Vad som anförs om att genom regleringsbrev tillse att alla myndigheter senast den 1 januari 2003 är anpassade till ett gemensamt SHS-system bör ges regeringen till känna.
Det fria flöde av information mellan människor och maskiner, också över gränser, som informationstekniken möjliggör, ställer också speciella krav på lagstiftningen. Alltför ofta hindras IT-utvecklingen av lagstiftning som är bunden till viss teknik. Som ett exempel på detta kan nämnas tryckfrihetsförordningen där tryckfriheten är bunden till vissa former av tekniskt framställda produkter. Hemsidor, chattar och annat kan inte med automatik antas omfattas av yttrandefrihet. Detta är problematiskt.
Den snabba utvecklingen av IT har inneburit att rättssystemet inte hunnit med. De snabba kommunikationerna som flyter fritt över gränserna utmanar tidigare föreställningar om vad som går och vad som är önskvärt att reglera. Att anpassa lagstiftningen till den tekniska nivån just nu förefaller inte heller att vara en framkomlig väg, eftersom nästa tekniska steg då riskerar att på nytt göra lagstiftningen omodern. Den enda vägen är att nu inleda en omfattande översyn av svensk lagstiftning, i den takt det låter sig göras, för att göra lagstiftningen teknikoberoende. Det bör vara prioriterat med en rättsordning som underlättar, inte försvårar.
Regeringen bör mot bakgrund av vad som anförts ovan utfärda ett nytt direktiv till alla kommittéer och särskilda utredare med uppdrag att belysa befintlig lagstiftning att också överväga om, och i så fall vilka, ändringar behöver göras för att göra lagstiftningen teknikoberoende. Detta bör självfallet även gälla föreslagen ny lagstiftning. Vad som ovan anförs om att göra lagstiftningen teknikoberoende bör ges regeringen till känna.
I takt med att IT blivit avgörande för stora delar av samhällets funktion – elförsörjning, betalningssystem, social service, försvar – har också sårbarheten ökat betänkligt. Den eller de som vill slå ut ett samhälle kan nå stora negativa effekter för samhällena genom att angripa IT-systemen. Utvecklingen i världen under den senaste tiden styrker behovet av en väl utvecklad IT-säkerhet.
För att skydda vårt samhälle är det alltså av största vikt att Sverige är förberett för att möta informationskrigföring i en vid bemärkelse. Det behöver inte vara en annan stat som står för operationerna, utan kan, om det vill sig riktigt illa, handla om några få ungdomar som vill pröva sina datakunskaper ”på riktigt”. Beredskapen för att möta sådana angrepp är än så länge svagt utvecklad i Sverige. I Sårbarhets- och säkerhetsutredningen (SOU 2001:41) har hoten belysts varför vi avstår från att ytterligare gå på djupet i denna del. Det är viktigt att utredningens slutsatser snabbt omsätts i verkligheten. Det är också viktigt att samhällets alla nivåer analyserar IT-hot och utarbetar handlingsplaner för att möta dem.
I proposition 2001/02:10 Fortsatt förnyelse av totalförsvaret tas flera viktiga säkerhetsfrågor upp. Då Centerpartiet står bakom den propositionen avstår vi i nuläget från att lägga fram några ytterligare yrkanden kring IT-säkerhet.
IT-relaterad brottslighet riktad mot enskilda och företag har de senaste åren börjat uppmärksammas allt mer. Identitetsstöld, t.ex. genom att stjäla kontokortskoder, har blivit en av de snabbast växande formerna av brottslighet. Att möta IT-brott kräver samordning mellan offentliga och privata aktörer för att upptäcka försök till brott och snabbt kunna möta angrepp. De funktioner som byggs upp för att hantera informationskrigföring bör också kunna vara användbara för att möta brottslighet i mindre skala.
Det viktigaste arbetet för att möta IT-brott måste göras i den privata sektorn. Det är ingen slump att företag som arbetar med IT-säkerhet tillhör de fåtaliga vinnarna bland IT-företagen på världens börser. Ett av de viktigare skyddsmedlen är att göra information otillgänglig för dem som eventuellt kommer över den. För att skydda information och enskilda människors integritet är det därför mycket viktigt att det finns möjlighet att kryptera data också i framtiden. Sverige måste vara vaksamt på försök att reglera företags och enskilda människors möjligheter att kryptera data genom ändringar i internationella avtal. Detta bör ges regeringen till känna.
IT-relaterade brott handlar i hög grad om tekniska och organisatoriska brister, och de förebyggande lösningarna måste därför i stor utsträckning vara av teknisk och administrativ art. Men IT-säkerhet kan inte enbart kretsa kring tekniska åtgärder som brandväggar, behörighetsnivåer, lösenord m.m. Eftersom insiderhotet är störst måste man också främja en öppen dialog på arbetsplatser och därigenom skapa förutsättningar för interna organisatoriska lösningar. Sådana åtgärder är också viktiga inslag i säkerhetstänkandet.
Det är högst sannolikt att allt fler brott i framtiden kommer att vara IT-relaterade. Därför måste rättsväsendet i större utsträckning kunna hantera sådana ärenden och mål. Behovet av särskild spetskompetens är påfallande tydlig. På sikt minskar behovet av att särskilja IT-relaterade brott från andra brott. Spaning på nätet är ett instrument för kontrollmyndigheterna och de brottsbekämpande myndigheterna att förebygga och upptäcka brott, och deras underrättelsetjänstverksamhet behöver därför stärkas i detta avseende. Internationellt samarbete är en förutsättning för en effektiv begränsning av en brottslighet som utförs med en teknik som inte känner några nationsgränser. Vad som anförs om att stärka de brottsbekämpande myndigheternas möjligheter att förebygga och upptäcka IT-relaterade brott bör ges regeringen till känna.
Det gäller att nyttja den nya tekniken i miljöns tjänst. IT-utvecklingen rymmer en stor miljöpotential som ännu inte realiserats. Tekniken kan användas i form av smarta lösningar som gör att naturresurser nyttjas på ett effektivt sätt. Smarta lösningar inom energi- och transportsektorn kan reducera utsläppen högst avsevärt.
Det är nödvändigt att använda tekniken som en del i omställningen mot ett hållbart samhälle. Centerpartiet föreslog förra året att regeringen skulle tillsätta en utredning om IT och miljö. Det yrkandet har ännu inte behandlats av riksdagen.
Ett tydligt sätt att kunna stimulera användandet av IT i miljöns tjänst är att inom ramen för de klimatpolitiska program (KLIMP) som ska inrättas under utgiftsområde 20 Allmän miljö och naturvård rikta särskild uppmärksamhet åt energisparande åtgärder med hjälp av IT. En del av anslaget, som för övrigt Centerpartiet vill öka i jämförelse med regeringen, bör öronmärkas för projekt som syftar till att möjliggöra individuell återföring av kostnader för vatten och värmeförbrukning i flerbostadshus med hjälp av den moderna IT-tekniken. Detta investeringsbidrag skulle möjliggöra för människor även i flerbostadshus att ha incitament för att mer effektivt nyttja värme och vatten. Vad som anförs om att en del av anslaget för klimatpolitiska program bör öronmärkas för att möjliggöra individuell återföring av kostnader för vatten och värme i flerbostadshus med hjälp av IT bör ges regeringen till känna.
I Centerpartiets motion Patenträtt för utveckling behandlas frågor som berör patenträtt och Sveriges hållning i fråga om internationella förhandlingar om intellektuell egendom. Då flera yrkanden kring fri programvara från Centerpartiets IT-motion1 (2000/01:T713) från förra året ännu inte behandlats avstår vi från att lägga fram nya yrkanden. Givetvis står vi fast vid de förslag som lades fram i nämnda motion från förra året.
Vi vill dock understryka vikten av en positiv utveckling av området kring fri programvara. Det är mycket viktigt att det finns en frihet för kreativitet. Krångliga och stelbenta lagar som motverkar detta syfte måste motverkas och tas bort. Människors kreativitet måste stimuleras.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Sven Bergström (c) |
|
|
Eskil Erlandsson (c) |
Birgitta Carlsson (c) |
|
Viviann Gerdin (c) |
Åke Sandström (c) |
| [1] | http://rixlex.riksdagen.se/htbin/thw?%24%7BHTML%7D=MOT_LST&%24%7BOOHTML%7D=MOT_DOK&%24%7BSNHTML%7D=MOT_ERR&%24%7BMAXPAGE%7D=26&%24%7BCCL%7D=define+reverse&%24%7BBASE%7D=MOTARKIV0001&%24%7BFREETEXT%7D=&MRUB=&USK=T&NR=713&PARTI=c&MOT=&MOT= |