Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att upprätta en plan som reducerar samhällskostnaden och att antalet färjor byts ut mot ett antal broar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att avvisa ett statligt utredningsförslag om att enskilda vägar inklusive färjeleder skall åläggas ett större ekonomiskt ansvar för kommuner och enskilda.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att ersätta statliga färjelinjer i Vägverkets regi med broar, finansierade bl.a. enligt PPP-principen.
Enligt den statliga utredningen Enskild eller allmän väg noteras att det för närvarande finns nära 40 allmänna bilfärjor som belastar statlig vägbudget med en särkostnad på uppemot 300 miljoner kronor om året. Kostnaden varierar från drygt en miljon kronor för de minsta färjelederna till nära 30 miljoner kronor för den största färjan. Spännvidden har sin förklaring i att varje flotta omfattar både mindre linfärjor över smala vattendrag till stora färjor över öppna vatten. Självfallet skulle de mindre färjelederna som regel kostnadsmässigt och byggnadstekniskt vara förmånligare att ersätta med broar än vad de större färjelederna kan vara. En allmän färjeled ingår som en del i en allmän väg och bör, för att höja standarden på allmänna vägar, snarast ersättas med en bo eller tunnel. Klart torde vara att sådana investeringar är samhällsekonomiskt lönsamma och ger bronytta och kommer stadsbudgeten och trafikanterna till godo.
Då färjorna i allt väsentligt är avgiftsfria erhåller färjerederiet inte några övriga intäkter än dem som utgår från statliga vägbudgeten för drift och underhåll. Från statlig synpunkt bör det därför vara en affärsmässig viktig uppgift att så snart som möjligt ersätta dessa färjelinjer med fasta förbindelser där det så är möjligt. Det har påpekats att det skulle vara lämpligt att aktualisera det vid de mest frekventa lederna i Stockholms skärgård och på Västkusten till – och inom – de stora öarna Orust och Tjörn. Även andra områden har färjor av betydelse, bl.a. Nössemarksfärjan i Dalsland.
Byggandet av fasta förbindelser i stället för färjelinjer kan snabbas på genom att staten och näringslivet samverkar i s.k. PPP-projekt (Public and Private Partnership). Detta offentliga och privata samarbete skulle enligt internationellt beprövad modell kunna vara användbart också i Sverige. Enär anslagen i statliga vägbudgeten långt ifrån täcker behoven för att hålla det svenska vägnätet i trafikvärdigt skick så känns det ännu mer angeläget att finansiera denna typ av investeringar genom att tillskjuta medel genom PPP eller genom samfinansiering med byggentreprenörer etc.
Vägverkets färjeverksamhet har under de senaste årtiondena varit föremål för intensiva kostnadsprövningar. Verket fick i uppdrag att komplettera tidigare utredningar med att inventera vilka färjeleder som kunde ersättas med fasta förbindelser. I kompletteringen redovisades 17 objekt som kunde ersättas med bro. De redovisade objekten skulle från en rent företagsekonomisk form vara återbetalda inom en 20-års-period.
Vid 1994 års riksdag beslöts att vägavgifter skulle integreras med EU:s regler för vägavgifter och momsbeläggas. Den hittills enda färjeled i landet som blivit ersatt med avgiftsbelagd bro var vid Rödösundet i Jämtlands län. I samband med riksdagsbeslutet om mervärdesskatt på vägavgifter och regeringsbeslutet om avgiftsfinansiering av ovannämnda bro, vilka båda beslut tidsmässigt sammanföll, fick Rödösundsbolaget beviljat kompensation för inbetald mervärdesskatt.
Som framgår är det flera olika beslut som ligger till grund för möjligheter att finansiera ersättandet av färjeleder med fasta förbindelser. De regler som under årens lopp fastställts för de olika finansieringsformerna bör därför bli föremål för en översyn och uppdatering. Sedan de olika reglerna tillkommit har penningvärde och ränteförhållanden förändrats.
Att PPP-lösning i regel enbart har förts i diskussion i samband med stora motorvägsprojekt hindrar inte att den skulle kunna användas på andra områden. På så sätt skulle investeringarna inte belasta den statliga vägbudgeten som med tanke på de snålt tilldelade medlen är klart otillräcklig.
Det nymornade intresse som man från socialdemokratiskt håll av och till har visat för s.k. PPP-projekt synes ha temporärt blivit stoppat. Statsrådet Rosengren medger i remissdebatt att hans intresse finns kvar för PPP-lösningar, men lidit nederlag i förhandlingen om infrastrukturbudgeten. Regeringens stödtrupper (v/mp) har i sin negativism mot goda kommunikationer fått framgång med att undanröja – åtminstone på kort sikt – PPP-lösningar. Det är särskilt tragiskt med tanke på att en möjlighet för t.ex. ö-företagen på öarna utmed kusterna att överleva är beroendet av goda förbindelser med fastlandet. Så är förhållandet på såväl Orust och Tjörn som i Stockholms skärgård. Då företagsamheten har ökat – och behöver öka – vore det angeläget att snabbt hitta lösningar som klarar snabbare och bättre transporter. På t.ex. Orust är särskilt båtindustrin på frammarsch, och flera andra nya småföretag etableras. På samma ö har företagarföreningen på västra Orust under lång tid kämpat för att få en bro, dels mellan Svanösund och fastlandet, dels mellan Ellös och Skaftölandet. Man har länge jobbat för att få vägen mellan Varekil och Ellös, och den borde kompletteras med bron Ellös–Skaftelandet, hävdar företagare för småindustrin.
Vi har de många stora riksbroarna i vårt land från Öresund i söder via Stenungsundsbron och Svinesundsbron upp till Jämtland och Norrbotten för att inte tala om den viktiga Essingeleden i Sveriges huvudstad. Då vi anser det självklart för malmöbor, stockholmare och norrlänningar att lätt kunna ta sig över landsgränser och över vatten, vore det rimligt att vi hade samma omsorg om mindre trafikleder som för enskilda företag och boende vore ett oerhört kvalitetslyft.
Bra broförbindelser torde vara ett viktigt led då regional utveckling är i fokus och landets decentraliserade småindustri behöver uppmuntras och växa.
Den tidigare nämnda statliga utredningen (BREV-utredningen) har mött stort motstånd från såväl enskilda som kommuner. Tveksamheter gäller tekniken men framför allt den kostnadsförskjutning från staten till enskilda som skulle bli följden. Det skulle också drabba de sjöleder och färjor som nu är en del av vägnätet när dessa kostnader riskerar att förskjutas till väghållarna/broansvariga.
Därför gäller det för riksdagen att dels avvisa hotet mot nya kostnadspålagor på enskilda och kommuner, dels också parallellt hitta alternativa finansieringslösningar som kan prövas för att ersätta dels de allmänna färjelederna med broar eller tunnlar, dels också allmänt kunna bli ett stöd för en ökad upprustning av vårt totala vägnät.
|
Stockholm den 18 oktober 2001 |
|
|
Elver Jonsson (fp) |