Folkpartiet är kritiskt till den statliga satsningen på marksänd digital-TV. Likaså har vi kritiserat statens handläggande vid utdelandet av licenser för den tredje generationens mobiltelefoner (UMTS). De särskilda bredbandspengar som regeringen anslagit motsätter vi oss. Det är näringslivet som genom teknikutveckling skall gå i bräschen för en IT-utbyggnad, inte staten.
Folkpartiet vill ha en ständig diskussion och förslag på frågor som rör tilliten till IT när det gäller integritet, säkerhet, kryptering m.m. E-handeln måste förbättras och utvecklas.
Yttrandefriheten på nätet måste hävdas med kraft. Personuppgiftslagen (PUL) måste ses över så att yttrandefriheten kan säkras.
Folkpartiet föreslår att statens hela innehav i Telia bör säljas så snart det är möjligt av konjunkturskäl.
Frågan om strålning från mobiltelefoner måste lyftas fram och analyseras.
1 Sammanfattning 23
2 Innehållsförteckning 24
3 Förslag till riksdagsbeslut 25
4 Inledning 26
5 Konsumenten och IT 27
5.1 Förbättrad e-handel 27
5.2 Internetbanker 28
5.3 Momsfri, global e-handel 28
6 Tillit till IT 28
6.1 Integritetsfrågor 28
6.2 Konsument- och användarsäkerhet 29
6.3 Export av produkter som innehåller kryptering 30
6.4 Echelon 30
7 Yttrandefrihet på nätet 30
7.1 Skydd för yttrandefriheten försvann i och med PUL 31
8 Se över beskattningen av personaloptioner 32
9 Infrastruktur 33
10 Släpp etern fri – marksänd digital-TV m.m. 35
11 UMTS-licenser 36
12 Telia 37
13 Strålning från mobiltelefoner 38
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om e-handel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om momsfri e-handel.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om IT-säkerhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra en översyn av personuppgiftslagen i syfte att analysera om lagen har fått en mer långtgående begränsning än vad EU-direktivet anger.2
Riksdagen begär att regeringen arbetar för att få fram ett nytt EU-direktiv som bättre uppmärksammar balansen mellan offentlighet och integritet.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av reglerna för beskattning av personaloptioner.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om IT-infrastruktur.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avstå från en fortsatt statlig utbyggnad av marksänd digital-TV.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening behovet av en utredning för att ta fram ett nytt teknikneutralt regelverk för TV-sändning.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avvecklande av statens ägarandel i Telia.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mobil strålning.5
1 Yrkandena 2 och 6 hänvisade till SkU.
2 Yrkandena 4, 5 och 9 hänvisade till KU.
3 Yrkande 8 hänvisat till KrU.
4 Yrkande 10 hänvisat till NU.
5 Yrkande 11 hänvisat till MJU.
Sverige har under de senaste åren upplevt en sorts ny industrialiseringsvåg, där landet stått i framkant med att utveckla ny teknik och nya tekniska produkter. Denna våg har åtminstone tillfälligt ebbat ut, då IT- och telekombranschen har drabbats extra hårt i den just nu pågående allmänna konjunkturnedgången.
Telekom är ett av de viktigaste områdena i dagens svenska näringsliv. Den i särklass största anledningen till detta är den liberala telelagstiftningen och bolagiseringen av Televerket, som den borgerliga regeringen genomdrev under socialdemokratiska protester 1993.
Sverige har en hög IT-mognad, även om vi inte får glömma bort att det nu finns ca 144 miljoner européer som använder Internet. En färsk undersökning gjord på Södertörns högskola visar t.ex. på att Polen har gått om Sverige på Internet när det gäller företagande. Vi har många persondatorer per person, hög telefontäthet, hög andel Internetanvändare, etc. Detta är förstås en bra grogrund till fortsatt ekonomisk och teknisk tillväxt. Det finns anledning att tro att branschen har god chans att ”komma igen” i kommande konjunkturuppgångar, då ett kännetecken för denna sektor är att man snabbt tar till sig nya tekniska lösningar på området. IT-sektorns tidigare framgång medförde dock inte att Sveriges långsiktiga strukturproblem ”trollades” bort.
Tvärtom, strategiska ledningsfunktioner i många storföretag flyttades till andra länder. Som talande exempel kan nämnas Ericsson vars huvudkontor för mobiltelefoni flyttade från Stockholm till London. Andelen företagare i Sverige är fortfarande liten jämfört med många andra länder och nyföretagandet sjunker enligt färsk statistik. Antalet förvärvsarbetande i offentlig sektor är stort. Andelen unga människor med teknisk eller naturvetenskaplig utbildning är liten och intresset för dessa utbildningar är fortfarande litet.
Att Sverige ligger långt framme i dag jämfört med de flesta andra länder är inte någon garanti för att vi kommer att behålla vår ledande position i framtiden. I åtskilliga andra länder sker nu en snabb utveckling och vi kan räkna med allt hårdare konkurrens redan de närmaste åren.
Den nya ekonomin sätter ökad press på Sverige att ha konkurrenskraftiga arbetsvillkor, skatter och välfärdssystem jämfört med andra länder. En del människor och företag kommer alltid att flytta ut från Sverige och andra flyttar hit. Men frågan är om Sverige riskerar att drabbas av en stor s.k. brain drain, dvs. att högutbildad arbetskraft emigrerar då det är ekonomiskt fördelaktigare att jobba i många andra länder. Att utbilda sig i Sverige till låga kostnader för att sedan flytta ut till städer och länder med bättre levnadsvillkor kan vara mycket lönsamt. Genom att hindren mot rörlighet för såväl människor, företag som kapital har försvunnit har rörligheten ökat i motsvarande grad. Det räcker inte med att vi råkar ha bra IT-mognad – det kan vi inte leva på i tio år.
En precisering av Folkpartiets skattepolitik för ett internationellt konkurrenskraftigt Sverige återfinns som helhet i partiets budgetmotion.
Den här motionen presenterar Folkpartiet liberalernas IT- och telekompolitik på de områden som vi för dagen anser är mycket viktiga för Sveriges framtid som tillväxtnation på IT- och telekomområdet.
Informationstekniken och framför allt Internet innebär nya utmaningar för konsumenterna. Det finns en rad konsumentfrågor av utpräglad IT-karaktär, till exempel s.k. spamming (oönskade e-brev), mejlbombning, upphovsrätten på nätet och regler för e-handel, som ingen offentlig myndighet idag tar helhetsgrepp på. Post- och telestyrelsen, IT-kommissionen, Datainspektionen, Konkurrensverket, Konsumentverket och andra myndigheter sköter olika delar.
Det finns, anser Folkpartiet, ett behov av en speciell servicemyndighet för IT-frågor. Denna skulle i första hand svara på frågor och ge service. En jämförelse kan vara Regeringskansliets EU-information inför EU-inträdet. En sådan ny myndighet, Nätverket, bör inrättas och ges en sammanhållen och servicebetonad roll gentemot konsumenten av IT, privata användare, organisationer, företag och myndigheter. Nätverkets uppgift bör vara tidsbegränsad och verksamheten bör senare kunna uppgå i Konsumentverkets regi och där förstärka verkets IT-kompetens.
Det har under de senaste åren blivit allt vanligare med elektronisk handel över Internet. Rapporter visar ändå att utvecklingen hämmats något och inte fått den utveckling som man väntat. Framför allt har det inte blivit någon riktig succé för privatpersoner.
Att privatpersoner aktar sig för att handla över nätet har sannolikt sin förklaring i att människor inte litar på att köpet går rätt till. Ofta fungerar det nämligen inte som det ska. Tre funktioner måste absolut fungera för att ett köp ska fullbordas. Det första är att köpet avtalas och att kunden alltså lyckas med att beställa varan över nätet. Det andra är att köparen får varan levererad. Det tredje är att kunden lyckas genomföra betalningen. Inte ofta fallerar någon av dessa tre saker.
För att konsumenten ska kunna känna sig säker på att e-handel fungerar bör Konsumentverket (eller ett IT-nätverk enligt ovan) få i uppdrag att se över företagens e-handelsfunktioner, stimulera till en bättre näthandelsetik och, om möjligt, utarbeta ett certifieringssystem för e-handelsföretag.
Allt fler privatpersoner använder sig av Internetbanker eftersom det är ett snabbt och effektivt sätt att sköta sina bankärenden på. Säkerhetsnivån på banktjänster måste vara hög och bankerna lägger därför ner stora resurser på att skydda sin egen utrustning från intrång. Den totala säkerheten för tjänsten ”bank på Internet” beror dock även på datasäkerheten i kundernas egna datorer. Dessa datorer är som regel inte särskilt väl skyddade, vare sig mot dataintrång i allmänhet eller mot virus. Det vore önskvärt om Internetbankerna kunde åläggas att informera sina kunder om vilka risker som finns samt föreslå åtgärder som kunderna kan genomföra för att minska sitt personliga risktagande.
Handel över Internet skapar nya möjligheter för konsumenten. Genom Internet blir den gemensamma marknaden i EU tillgänglig för människor oavsett var det bor. För att konsumenten verkligen ska kunna dra nytta av de möjligheter som e-handeln ger upphov till krävs att denna fungerar smidigt på den globala marknaden. E-handeln kan därför inte försvåras genom skatter och krångliga regler.
Med dagens regler ska EU-företag som säljer musik, dataspel, mjukvaror och andra tjänster som distribueras elektroniskt beskattas inom unionen om de köps av konsumenter inom unionen, medan företag från länder som inte är EU-medlemmar inte beskattas alls. Detta är en snedvridning av konkurrensen som självklart måste rättas till. Att beskatta elektroniska tjänster inom EU när de konsumeras inom unionen är dock inte rätt väg att gå. Medlemsländerna måste i stället ges möjlighet att införa noll-moms på e-handel. Denna noll-moms bör gälla tills dess att a) en rejäl genomgång gjorts av momsreglerna för icke-elektroniska varor och tjänster och b) en överenskommelse inom OECD eller annat internationellt forum slutits om en gemensam syn på beskattning av e-handel.
De senaste årens utveckling har inneburit att alltmer information lagras på och förmedlas av datorer. I stort har detta varit positivt, men det är viktigt att uppmärksamma att det även finns risker.
Mycket av den information som lagras på eller förmedlas av datorer är av sådan art att stor skada skulle vållas om informationen kom på drift. Känslig information måste hanteras på ett sådant sätt att riskerna för intrång i personlig och affärsmässig integritet blir så små som möjligt.
Samhället har ett mycket stort ansvar för den information som lagras av myndigheter, stat och kommun samt offentligt ägda företag. Medborgare har rätt att kräva att offentliga instanser hanterar integritetskänslig information på ett sådant sätt att riskerna för personlig och affärsmässig integritet minimeras. Det bör därför ställas säkerhetskrav på samhälleliga institutioner, så att de hanterar känslig information med tillbörlig försiktighet.
Folkpartiet liberalerna föreslår att det ska ställas krav på revision av IT-säkerheten på alla myndigheter som hanterar information som är känslig för enskilda, företag, organisationer eller för samhället i stort. IT-säkerhetsrevisionen bör utföras av experter som är fristående från de myndigheter som granskas.
Den elektroniska handeln växer i omfång och betydelse och mycket positivt kommer av detta. I den IT-proposition som regeringen presenterade våren 2000 (prop. 1999/2000:86) nämns bl.a. rationaliseringsvinster för myndigheter och företag samt att kontakten mellan medborgare, företag och myndigheter underlättas.
Regeringen ansåg vidare att man såg det som ett viktigt steg att se till att användningen av ny säkerhetsteknik stimuleras för att få ökad utbredning och därmed även öka tilliten till systemen. Regeringen tog också initiativ till en bredare samverkan mellan olika aktörer på marknaden i syfte att få till stånd en samsyn om hur man kan stimulera och utveckla infrastrukturen för elektroniska signaturer.
Folkpartiet delar regeringens mening, men vill tillägga att det sannolikt kommer att behövas flera olika (och delvis överlappande) infrastrukturer för elektroniska signaturer.
Ur identifieringshänseende finns det flera typer av kontakter mellan medborgare och myndigheter: sådana tillfällen då medborgarens identitet är ointressant (exempelvis vid nedladdning av broschyrer), tillfällen då identiteten är relevant (exempelvis vid inlämning av självdeklaration) samt tillfällen då identiteten inte får efterforskas (exempelvis vid begäran om utlämning av offentlig handling).
För en säljande part är kundens identitet ofta ointressant. Exempel: någon köper en CD-skiva. Ur handlarens synvinkel är det mindre intressant vem kunden är, huvudsaken är att varan betalats på ett hederligt sätt.
På samma sätt som i kontakt med myndigheter finns det tillfällen då medborgare/kunder har goda skäl att vilja vara anonyma gentemot den säljande parten. Det finns dock typer av transaktioner som kräver entydig identifiering, exempelvis avtalsslutanden och anbudsförfaranden.
Kryptering är en nödvändig del av de flesta datasäkerhetstillämpningar och bör därför finnas tillgänglig på alla nivåer i samhället.
Sverige försöker aktivt verka för att påskynda utvecklingen mot fri handel med kryptoprodukter inom i första hand EU.
Folkpartiet ställer sig bakom denna linje. Sverige bör dock även arbeta för att avveckla de generella exportrestriktioner på krypteringsprodukter som finns i Wassenaararrangemanget. Wassenaararrangemangets restriktioner på export av krypteringsprodukter drabbar framför allt medborgare i länder med klen demokratisk tradition. De enda länder som ej bör få tillgång till krypteringsteknik är de länder som står på FN:s embargolista.
Efter en lång tid av spekulation förefaller det nu som om vi kan konstatera att det globala avlyssningssystemet Echelon, dvs. samarbetet för avlyssning mellan i första hand USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland, verkligen existerar. De uppgifter som framkommit efter det att Europaparlamentets tillfälliga utskott angående avlyssningssystemet Echelon noggrant gått igenom frågan ger starka bevis för att så är fallet.
Systemet skall framför allt ha använts/används för industrispionage. Om detta vittnar tjänstemän inom så väl den amerikanska som den brittiska administrationen. Men enligt vissa indicier har övervakningssystemet inte enbart använts för industrispionage, utan även för avlyssning av enskilda individer eller organisationer. Echelon har kapacitet att avlyssna kommunikation som e-post, fax och telefon mellan enskilda. Enligt den brittiska journalisten Duncan Campbell skall Echelon ha använts för att avlyssna Amnesty och Röda korset. Om detta är sant är det oerhört allvarligt. I detta fall måste EU kunna agera, precis som tidigare nämnts, liksom nationella parlament och regeringar. I en demokratisk rättsstat måste alltid skyddet för den enskilde komma först.
Frågan om kryptering är viktig i detta sammanhang. Kryptering är det enda verkningsfulla skyddet mot avlyssning. Krypteringstekniken ligger dock ännu i sin linda och det finns flera exporthinder för civila krypteringssystem. Det omfattande informationsutbyte som sker i Europa aktualiserar dock frågan om gemensamma standarder och regler för kryptering. I denna fråga måste EU:s institutioner kunna agera gemensamt.
Den 24 oktober 1998 fick Sverige en ny personuppgiftslag, PUL, som ersätter den gamla datalagen. Datalagen gäller parallellt med PUL för de webbsidor som kom till innan PUL trädde i kraft, fram till den 1 oktober 2001. PUL förbjuder att namn och andra personuppgifter offentliggörs på Internet, såvida inte berörda personer gett sitt ”otvetydiga” samtycke.
Personuppgiftslagen gör undantag för namnuppgifter som ”uteslutande” publiceras för litterära, konstnärliga och ”journalistiska ändamål”. Liknande lagstiftning införs i samtliga EU-länder och bygger på EG:s datadirektiv. Men inget annat EU-land i Nordeuropa har tolkat direktivet så strikt som Sverige.
Folkpartiet anser att datoriserad och annan behandling av personuppgifter bör jämställas. Datorer används numera i så vidsträckt omfattning att ett förbud att meddela åsikter och tankar med hjälp av datorer i praktiken blir nära nog jämställt med ett totalt förbud att meddela åsikter och tankar. Det är därför inte rimligt att yttrandefriheten skall inskränkas mer när datorer används.
Tvärtom anser Folkpartiet att datorer, speciellt genom Internet, har medfört en vidgad möjlighet för fler människor att utnyttja sin yttrandefrihet. Detta anser vi är något som bör skyddas och inte hindras genom speciallagstiftning för Internet. Så långt möjligt skall man sträva efter att samma regler gäller för yttrandefriheten på Internet som i andra medier.
Det har nu skett hundratals anmälningar om brott mot PUL och praxis börjar växa fram. Datainspektionen har gjort en tolkning av vad journalistik är för något, en tolkning som i princip innebär att det fria ordet på nätet blir förbehållet journalister som skriver för etablerade medier och som har som sitt enda syfte att verka som just medium. I övrigt råder ingen yttrandefrihet alls med Datainspektionens tolkning. ”Någon närmare definition av vad som avses med journalistiska ändamål finns inte i PUL”, heter det i beslutet. ”Utgångspunkten måste enligt Datainspektionens mening vara att undantaget avser vedertagen journalistik som bedrivs i den ordning som ställs upp i tryckfrihetsförordningen.”
Sedan januari år 2000 har PUL mjukats upp. Det är nu tillåtet att publicera ”harmlösa” personuppgifter på nätet. ”Ringa brott” ska heller inte bestraffas. Personuppgifter får också spridas till tredje land som har en adekvat nivå till skydd för personuppgifter. (Det senare ter sig dock som en mycket inadekvat reglering då nätet är globalt och kan nås från hela världen.)
Vi i Folkpartiet har redan från början haft stora invändningar mot personuppgiftslagen och reserverade oss i kammaren vid lagens tillkomst. Vi förespråkade att de bestämmelser som avser samtycke vid namns nämnande borde avskaffas. Redan vid riksdagsbehandlingen våren 1998 krävde Folkpartiet att regeringen skulle få i uppdrag att ta initiativ till att det inom EU inleddes ett arbete med att ta fram ett nytt direktiv som har sin utgångspunkt i en missbruksmodell, dvs. principen som ska råda är att allt är tillåtet, utom det som är förbjudet, och inte tvärtom som i dagens PUL.
Folkpartiet ville också ge regeringen i uppdrag att ta initiativ till en ändring av direktivet, så att inga tveksamheter skulle kvarstå när det gäller direktivets förenlighet med vår svenska offentlighetsprincip. Tyvärr delades inte vår uppfattning då av en riksdagsmajoritet. Vi vidhöll denna uppfattning som sedan vann riksdagens stöd ett år senare. Än så länge har inte något nytt användbart direktiv kommit. Riksdagen bör uppdra åt regeringen att omgående inom EU ta initiativ till att ett arbete på ett direktiv, som bättre uppmärksammar behovet av balans mellan offentlighet och integritet, snarast kommer till stånd. Enligt vår uppfattning skall det inte vara någon skillnad på behandlingen av yttranden på Internet och yttranden i andra medier.
Det är uppenbart att Sveriges personuppgiftslag är betydligt skarpare än vad det nuvarande EG-direktivet föreskriver. Folkpartiet har framhållit detta sedan lagens tillkomst. Nu har den ansvarige EU-kommissionären Frits Bolkenstein meddelat att Sverige enligt honom gjort en alldeles för strikt tolkning av EG:s datadirektiv, detta med anledning av att en fråga ställts från Europaparlamentariker Jonas Sjöstedt under en frågestund i Europaparlamentet.
Enligt vår uppfattning måste regeringen skyndsamt göra en översyn av personuppgiftslagen (PUL) i syfte att noga analysera om lagen har fått en mer långtgående begränsning än vad direktivet anger. I detta arbete bör andra länders genomförande av direktivet noga studeras.
Sverige bör också hårdare hävda sin uppfattning när det gäller grundlagsskyddad yttrande- och informationsfrihet gentemot EU. Sverige är ju skyldigt att implementera direktiv som kommer från EU. Men det här direktivet berör fundamentala frågor, där svensk grundlag står emot Europarätten.
En personaloption är en rättighet som riktar sig enbart till anställda inom ett företag. Optionen som utgått för tjänsten beskattas i inkomstslaget tjänst. Rättigheten går ut på att den anställde får rätten att i framtiden köpa aktier till ett i förväg bestämt pris.
En option är ett värdepapper som ger ägaren rätt att köpa eller sälja aktier eller obligationer till ett visst pris. Innehavaren beskattas i samband med att optionen säljs och då utgår reavinstskatt. Beskattningen sker i inkomstslaget kapital. Om innehavaren utnyttjar optionen till att köpa exempelvis aktier beskattas den däremot inte. Skatten tas ut då aktierna säljs.
Personaloptioner kännetecknas av att de är förenade med förfoganderättsinskränkningar, t.ex. att de inte får överlåtas eller pantsättas och att de kan utnyttjas först efter en viss tid. Om den anställde slutar sin anställning förfaller vanligtvis personaloptionen.
Beskattningen av personaloptioner har ändrats. Före den 1 juli 1998 beskattades personaloptioner vid det första tillfälle som optionen kunde utnyttjas. Detta har sedan ändrats så att beskattning sker först när optionen utnyttjas. Anledningen var bl.a. att det, när personaloptionen utnyttjas, finns en bättre skatteförmåga och det går lättare att räkna ut beskattningsvärdet.
Intresset för att införa optionsprogram har ökat markant i Sverige, framför allt i personalintensiva teknikföretag. Möjligheten att knyta duktiga medarbetare till företagen med hjälp av personaloptioner är viktigt. Detta är särskilt viktigt i en tid då allt färre företag kan visa på stora fasta värden i form av anläggningstillgångar, utan i stället har sina samlade tillgångar i medarbetarnas kompetens och kreativitet. Genom de förfoganderättsinskränkningar som gäller för personaloptioner kan de anställda knytas hårdare till fortsatt tjänst i arbetet än för vanliga optioner med status som värdepapper.
En sämre effekt av den nya lagstiftningen är att även uttag av socialavgifter sker vid utnyttjandetidpunkten. Ett uttag av socialavgifter som grundas på en okänd framtida värdestegring innebär ett stort mått av osäkerhet för företagen. Särskilt drabbas mindre företag som befinner sig i ett expansivt skede. Det är just i sådana företag, t.ex. personalintensiva kunskapsföretag inom IT-branschen, som optionsprogram är till stor nytta. Risken för höga sociala avgifter i framtiden avskräcker företagsledningar i de mindre, nyare företagen från att införa optionsprogram.
Ett stort problem med socialavgifterna är förstås, precis som med andra skatter, att de är höga och utgör en mycket stor del av kostnaderna, särskilt i kunskapsintensiva företag. Men många menar att det kan finnas en poäng i att betalningstidpunkten för inbetalningar av just socialavgifterna återgår till att gälla redan när optionerna kan användas och inte när de väl utnyttjas, eftersom företaget då vet när avgifterna ska betalas och det är lättare att räkna ut kostnaden. Det bör övervägas om betalningstidpunkten ska flyttas eller kanske att sociala avgifter på personaloptioner inte ska utgå alls.
Reglerna för beskattning av personaloptioner måste ses över med beaktande av andra länders förmånligare beskattningsregler.
Regeringens politik för att få en infrastruktur av bredband i landet går i huvudsak ut på att vissa kommuner i glesbygd ska kunna få särskilt stöd till bredbandsutbyggnad samt att det statliga kraftledningsbolaget Svenska kraftnät åläggs att bygga ut ett stomnät med bredbandskabel över hela landet.
Folkpartiet motsatte sig under våren 2000 regeringens infrastrukturprogram som presenterades i regeringens proposition Ett informationssamhälle för alla (prop. 1999/2000:86). Det är angeläget att ett stomnät kommer till stånd och vi ser gärna att det sker en expansion av god datakommunikation över hela landet.
Folkpartiet ifrågasätter däremot en alltför detaljstyrd statlig planering. Det finns en paradoxal risk att utvecklingen på infrastrukturområdet går både fortare och långsammare än vad man tänker sig.
Vad gäller stomnätet finns redan idag en hel del bredband utbyggt i landet. Utvecklingen av detta går snabbt framåt, och oavsett om regeringen beslutar om uppbyggnad av ett stomnät eller inte kommer detta sannolikt att ske. Det finns till och med en möjlighet att det sker snabbare, med fler deltagande aktörer och därmed ett rikare utbud, om regeringen inte planerar detta. Parallella tekniska system kan vara bra från säkerhetssynpunkt.
Folkpartiet motsatte sig även förslaget om att stödja kommuner med pengar för uppbyggnad av lokala transport- och accessnät. Vi tror att detta i värsta fall kan få till följd att företag ställer sig och väntar på vilka områden utredningen kommer att peka ut som statligt stödberättigade istället för att satsa egna pengar. Statliga pengar riskerar att slå ut ny teknik och att hålla priserna på en högre nivå. Den teknik som gäller idag kommer kanske inte att vara den bästa om två år, och vi tror att chansen är stor att priserna faller. Om infrastrukturutbyggnaden tillåts fortsätta på marknadsmässiga villkor och i full konkurrens utan statlig inblandning kommer vi senare att få se vilka brister på god infrastruktur som består och vilka behov som finns.
En alldeles överhängade risk med regeringens infrastrukturprogram är att det kan göras tekniska felsatsningar. Främst på de kortare avstånden är det långt ifrån säkert att optofiberkabel är den bäst lämpade metoden för att få ett fullgott nät. Propositionen uttryckte också att utbyggnad ska ske teknikneutralt, men framforcerandet av utbyggnaden utgör i sig en risk att man satsar i fel teknik. Dagligen ser vi innovationer på främst de mobila möjligheterna för nätverkskommunikation. Men också ”gamla” lösningar kan förfinas. Kapaciteten för användande av vanlig koppartråd ökar också. Till och med TV kommer man förmodligen att kunna sända via telefonledningar.
I nuläget är sannolikt behovet av bredband inte särskilt stort mer än för företag. Efterfrågan och behov av en kraftig bandbredd finns inte bland så många. Väldigt många människor skulle förstås bli hjälpta av att exempelvis kunna få tillgång till fast uppkoppling i hemmet, särskilt när distansarbete och liknande ökar. Att en sådan infrastruktur byggs ut är högst önskvärt och det är också viktigt att påpeka att kostnaden för användningen är lika för hela landet.
En fortsatt utbyggnad av bandbredd sker bäst genom att efterfrågan på marknaden ökar, fler tjänster blir tillgängliga och att tekniken förbättras och inte genom att staten först pressar fram utbyggnaden av infrastrukturen. Dessvärre har debatten i Sverige handlat mycket om tillgången till en uppkoppling via en kabel. Diskussionen om vilka tjänster m.m. som sedan skall finnas att tillgå i näten har nästan helt och hållet uteblivit.
Om staten ska ha någon aktiv roll gällande uppbyggnad av infrastruktur på det lokala planet är det möjligen att stimulera fram ett behov och en efterfrågan av tjänsten.
En stor del av de medel som regeringen föreslog i propositionen för ca ett och ett halvt år sedan är fortfarande outnyttjade. Undersökningar visar att ännu har ytterst få om ens någon kommun ansökt om bidrag för utbyggnaden av lokala bredbandsnät. De 8,5 miljarder som regeringen satte av som stöd till bredbandsutbyggnad kommer förmodligen inte att användas. Ryggraden i regeringens storstilade IT-satsning ser ut att misslyckas totalt, vilket borde föranleda regeringen till att upphöra med stödet till utbyggnad.
Analoga TV-sändningar i etern kommer snart att vara ett minne blott. Sedan några år finns digitala TV-sändningar via satellit och via kabel. Utbyggnad pågår fortfarande. Statliga Teracom började för några år sedan också en uppbyggnad av ett marksänt digital-TV-nät. Via dotterbolag hyr Teracom ut digital-TV-boxar. Canal Digital driver digital satellitdistribution liksom Viasat och Comhem har digitala TV-kanaler i kabelnätet. Det förekommer dessutom försöksverksamhet med distribution av digital-TV via telefonnätets koppartrådar. Fördelarna med den nya tekniken är många. En styrka är att den ger utrymme för betydligt fler kanaler och fler distributionsvägar. En annan fördel är att den digitala tekniken möjliggör interaktivitet via TV-apparaten.
Marknätet för digitala TV-sändningar är hittills ett gigantiskt fiasko. Trots att det snart har gått tre år sedan de första sändningstillstånden delades ut och trots betydande marknadsföringsinsatser från statliga Teracom AB har endast cirka 85 000 abonnenter anslutit sig. Situationen för Teracom är nu så dyster att man tvingas vända sig till staten för att få ekonomiskt stöd, då bolaget går med stor förlust. Vad gäller det digitala satellitnätet tenderar det dock att vara på väg att slå igenom.
Det finns flera skäl till att uppbyggnaden av marksänd digital-TV har gått dåligt. En orsak är formerna för urvalet av medverkande TV-kanaler. Processen har mer kännetecknats av politiskt godtycke än av lyhördhet för vad konsumenter önskar och vad TV-producenterna kan erbjuda. En annan orsak till marknätets få användare kan vara att hushållens intresse i grunden inte är tillräckligt stort för denna distributionsform.
I propositionen som låg till grund för riksdagsbeslutet om digitala TV-sändningar i marknätet (prop. 1996/97:67) poängterades att det är först när det finns tillräckliga erfarenheter som det är möjligt att ta ställning till en eventuell utbyggnad. Som en precisering av detta slog propositionen fast att ”en grundläggande förutsättning för en utbyggnad är givetvis att de digitala marksändningarna bedöms ha ekonomisk bärkraft”. Någon sådan ekonomisk bedömning som underlag för ett riksdagsbeslut om utbyggnad finns inte idag.
Propositionen hävdade också att teknikutvecklingen kan leda till en ändrad bedömning när det gäller var tyngdpunkten i TV-distributionen bör ligga. Den pågående utbyggnaden av bredbandsnät kan vara en sådan förändrad omständighet. En annan förändring är att teknikutvecklingen medger distribution i befintlig infrastruktur, som telenätet. Också detta talar för att det är olämpligt att nu förorda en utbyggnad av marknätet.
Intresset för att använda det frekvensutrymme som marksänd digital-TV tar i anspråk till andra kommunikationstjänster har också blivit större. Mobilt Internet är en sådan möjlighet. Utan att känna till värdet av alternativanvändningen av frekvensutrymmet är det oklokt att låta digital-TV-sändningarna ta ytterligare distributionsresurser i anspråk.
Folkpartiet anser att det är viktigt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv att resurserna används där de gör störst nytta. Utbyggnaden av marksänd digital-TV har inte prövats mot marknadens efterfrågan eller vägts mot alternativ frekvensanvändning. Den statligt drivna utbyggnaden av marksänd digital-TV riskerar att hindra mer angelägna användningsområden för de tillgängliga frekvenserna.
Teracom genomför nu en utbyggnad av marknätet och regeringen har beslutat att tilldela ytterligare frekvensutrymme. Detta sker trots mycket hård kritik från både Statskontoret och IT-kommissionen. Statskontoret ifrågasätter om det verkligen är en statlig uppgift att fortsätta tillhandahålla infrastruktur för marksända TV-sändningar. Man menar att det inte är säkert att marksänd digital-TV är den bästa lösningen för framtidens television. Statskontoret ifrågasätter också om tillräckligt många hushåll kommer att välja digital-TV när satellit och kabel finns som alternativ för väldigt många. IT-kommissionen framhåller klarsynt att TV-program kommer att vara tillgängliga över bredbandsnätet inom några år och befarar att marksänd digital-TV blir en parentes.
Folkpartiet instämmer i kritiken. Man kan redan konstatera att satsningen på marksänd digital-TV hittills varit floppartad. En fortsatt utbyggnad av det digitala mark-TV-nätet bör inte ske utan att det prövas om frekvensutrymmet har större värde i något annat användningsområde. Den pågående utbyggnaden av kabel-TV och satellit-TV samt TV-tittarnas ovilja att utnyttja Teracoms och dess dotterbolags tjänster talar sitt tydliga språk. Statliga Teracoms roll som monopolföretag för infrastrukturen och statens TV-licensmonopol går mot sitt slut i samma takt som den analoga TV-distributionen räknas ut.
Stoppa den fortsatta utbyggnaden av rikstäckande marknät.
Det bör i stället ordentligt utredas hur eterfrekvenserna kan utnyttjas på mest optimala sätt. Exempelvis kan de tillgängliga frekvenserna bjudas ut på auktion där olika användare ställs mot varandra.
Det finns ingen mening med att ha olika regler för olika distributionsformer för TV, till exempel via kabel eller via radiosignaler i marknätet. En utredning bör ges i uppdrag att ta fram ett nytt teknikneutralt regelverk.
Stoppa den statliga politiken med att hålla skönhetstävlingar för att få tillstånd att sända TV och radio.
UMTS är en förkortning av Universal Mobile Telecommunications System och kallas ibland för tredje generationens mobiltelefonsystem. Tredje generationen därför att det är en uppföljare till mobilnäten NMT och GSM. GSM är det nät som nästan alla mobiltelefonoperatörer och användare använder sig av idag. På GSM-nätet finns operatörerna Telia, Comviq och Europolitan. UMTS-nätet ska kunna ge oss ett system för mobilt Internet med multimedia och rörliga bilder i telefonen. Hastigheten i nätet kommer med andra ord att vara betydligt snabbare än i nuvarande GSM-nät. Systemet kräver en utbyggnad av nya nät med nya basstationer över hela landet.
För GSM-nätet har man däremot utvecklat WAP-tekniken (Wireless Application Protocol) som också kopplar mobilnätet till Internet. Denna teknik har fungerat trögt på grund av att kapaciteten i GSM-nätet inte alls är lika hög. Teknisk utveckling sker dock även i GSM-nätet. Inom en snar framtid kommer hastigheten att kunna tiodubblas även i GSM-nätet. Det kommer exempelvis att vara möjligt att skicka e-post, ta emot bilder från Internet och liknande samtidigt som man talar i telefonen.
GSM-nätet utvecklas alltså, men UMTS-nätet kommer sannolikt att få en ännu större bandbredd. Förra året gick debatten het, i Sverige liksom i övriga Europa, om hur licenserna skulle fördelas. Debatten handlade om huruvida den skulle ske via auktioner till högstbjudande företag eller via så kallade ”skönhetstävlingar”, där respektive regering/telemyndighet delar ut licenserna till de företag som anses lämpliga. De flesta länder valde auktionsförfarandet.
Så var inte fallet i Sverige. Sveriges regering har precis som när det gäller bredbandets infrastruktur, precis som när det gäller digital-TV, precis som när det gäller Telia-privatiseringen och precis som när det gäller det mesta av socialdemokratisk medie- och IT-politik valt vägen med statlig kontroll och planeringspolitik. Regeringen valde att låta den statliga myndigheten Post- och telestyrelsen, PTS, sköta om en skönhetstävling, där PTS pekade ut vilka de lyckliga aspiranterna är.
I majoriteten av Europas länder har man alltså valt auktionsmodellen. Ett förfarande som enligt Folkpartiet var smidigare och dessutom skulle ha givit staten välkomna inkomster. Den brittiska regeringen fick in 22,5 miljarder pund – motsvarande över 300 miljarder kronor. I Tyskland fick man in 425 miljarder kronor.
Beslutet om vem som skall få UMTS-licenser i Sverige är fattat sedan snart ett år tillbaka och från Folkpartiets sida kan vi bara beklaga att regeringen inte valde att fördela licenserna genom ett auktionsförfarande. En rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO, (Nya bud DS 2001:40) har givit Folkpartiet rätt i dessa tankar.
Folkpartiet har hela tiden förespråkat att Telia ska säljas ut helt och hållet.
Vi framhöll, när utförsäljningen behandlades i riksdagen första gången våren 2000, den stora risken med att företagets värde på börsen kan påverkas negativt av det statliga ägandet: den så kallade ”politikerrabatten”. Hanteringen av Telia–Telenor-affären talade sitt tydliga språk om vilka problem statligt ägande för med sig.
Folkpartiet menar att staten inte skall äga företag annat än i undantagsfall. Staten skall inte ha den dubbla rollen som den som sätter spelreglerna och som samtidigt agerar på marknaden. Domaren kan inte samtidigt vara en spelare på planen. Dessutom blir i det här fallet Telias ledning bakbunden av regering och riksdag. Det är svårt att med trovärdighet driva en aktiv företagsledning när konkurrenter och marknaden vet att man hela tiden är beroende av regeringen.
Telia måste få den större rörelsefrihet som ett helt privat ägande ger, så att företaget kan göra nödvändiga strukturförändringar, ingå eventuella allianser och finansiera förändringarna på marknaden. Det statliga ägandet har en onödig, kurssänkande effekt. Den s.k. politikerrabatten sänkte kursen. Nu behövs åtgärder som stärker Telia. Det viktigaste steget är att fullfölja avvecklingen av det statliga ägandet. Riksdagen har genom ett eget initiativ i juni i år beslutat att ta bort begränsningen i regeringens bemyndigande, vilket hindrat det statliga ägandet i Telia att sjunka under 51 procent (2000/01:NU11). Folkpartiet stod bakom detta beslut, men vi anser precis som tidigare att statens hela aktieinnehav i Telia måste avvecklas så snart det är möjligt.
Den 11 maj år 2000 presenterades rapporten ”Mobile Phones and Health” i Storbritannien, skriven av en kommitté – Independent Expert Group on Mobile Phones – utsedd av den brittiska regeringen. Kommittén förordar bland annat att information om olika telefoners strålningsgrad görs tillgänglig för konsumenterna, att minderårigas mobiltelefonanvändande begränsas av försiktighetsskäl samt att mobiltelefonbranschen undviker marknadsföring av mobiltelefoner gentemot barn. Det är framsynta och välkomna förslag som borde vara än mer relevanta i ett mobiltelefontätt land som Sverige. I Sverige händer dock mycket litet på detta område. Statens strålskyddsinstitut, SSI, hävdar att telefonerna är ofarliga eftersom strålningen ligger under de rekommendationsnivåer som industrin själv varit med och tagit fram. Detta är en mycket naiv inställning.
Larmrapporter om att radiostrålning från mobiltelefoner kan orsaka nervskador, cellförändringar och cancer har duggat tätt de senaste åren. Men resultaten är omtvistade och det finns lika många forskningsrapporter som tyder på att telefonerna är ofarliga. Vi har helt enkelt för lite kunskap för att veta någonting säkert om mobiltelefonernas hälsorisker idag. Lika lite som det är bevisat att telefonerna är farliga kan vi hävda att de är ofarliga – men de resultat som presenterats hittills ger definitivt anledning till eftertanke.
Exponeringen skiljer stort mellan olika telefonmodeller, men mätningarna kontrolleras inte av några myndigheter eller oberoende forskningsinstitut och tillverkarna vill inte redovisa sina mätvärden. Det borde vara naturligt för mobiltelefontillverkarna att ge konsumenterna själva möjlighet att bedöma vilka faktorer man vill väga in när man skaffar mobiltelefon. Att hemlighålla uppgifter som strålningsvärden tyder på en förmyndarmentalitet som inte hör hemma i ett modernt samhälle. Vill inte tillverkarna offentliggöra uppgifterna frivilligt får man allvarligt överväga att lagstifta i frågan.
Försök har visat att det finns en koppling mellan strålning från mobiltelefoner och biologiska effekter. Bland annat tyder resultaten på att balansen mellan viktiga joner och enzymer i cellerna kan rubbas och att elektromagnetiska fält underlättar bildandet av s.k. fria radikaler – kraftfulla oxidanter som kan förstöra cellernas funktioner.
Undersökningar, som bland annat genomförts i Sverige, visar att mobiltelefonanvändare känner av huvudvärk, koncentrationssvårigheter, sömnrubbningar och trötthet som de förknippar med användningen av mobiltelefoner. Exponeringen misstänks också påverka minnet, arvsmassan och ge förändrat blodtryck. Sambandet med tumörer är omdebatterat. Ett forskarlag från Australien har rapporterat om fördubblad cancerfrekvens hos cancerkänsliga möss som utsatts för radiostrålning av samma typ som från mobiltelefoner, en undersökning som avvisats som irrelevant av mobilteleindustrin. Vi vet redan idag att starka mikrovågor är farliga. Det vi inte vet ännu är om långtidseffekter av svag radiostrålning kan påverka hälsan.
Det som framför allt ger anledning till eftertanke är att dagens mobiltelefonantenner hålls så nära huvudet och att en så stor andel av befolkningen är utsatt för exponeringen. Det gör att även hälsoeffekter som drabbar en mycket liten del av befolkningen skulle kunna få stor betydelse för folkhälsan. Dessutom kan effekter som höjd cancerrisk ge genomslag först efter 10–30 års exponering.
Lägg härtill att själva användningen av mobiltelefoner har ändrats dramatiskt under de senaste åren. Från korta affärsmeddelanden till långa samtal med familj, vänner och konferenssamtal som kan vara upp till flera timmar. Dessutom har användarnas snittålder sänkts dramatiskt under de senare åren. Det är inte alls ovanligt att tonåringar förfogar över en egen mobiltelefon och använder den till i stort sett alla sina privatsamtal. Användandet ökar såväl i omfattning som frekvens och går allt längre ned i åldrarna.
Den mobila strålningen kan mycket väl komma att bli alltmer vanligt förekommande omkring oss genom mobil kommunikation i luften och i hemmet. Runt hörnet kommer blåtandssystemet, som kan göra att datorer kan kommunicera med en skrivare utan någon sladd, eller telefoner som kan tala med kylskåp i hemmet. Det mikrovågsbaserade systemet på 2,45 GHz, samma frekvens som mikrovågsugnar har, kommer att gå genom stål och betong. Med den nya tekniken kommer vi alla att gå runt i en konstant mikrovågsmiljö. Den hälsoeffekt som blir resultatet kan inte negligeras utan måste uppmärksammas.
Folkpartiet anser att man nu måste aktualisera och ifrågasätta nu gällande gränsvärden och omedelbart klargöra om de behöver skärpas. Ett gränsvärde är inget konstant utan måste revideras i takt med att kunskaperna ökar och sammanhangen förändras. En tillsynsmyndighet måste också utses för kontroll av strålningsvärdena.
Regeringen måste ställa krav på att telefontillverkarna offentliggör uppgifter om produkternas strålning.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Eva Flyborg (fp) |
|
|
Kenth Skårvik (fp) |
Elver Jonsson (fp) |