Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om den kommunala färdtjänstlagen och dess tillämpning.
Lagen om kommunal färdtjänst (SFS 1997:736) har visat sig vara otillfredsställande. Lagen tillämpas inte enligt riksdagens intentioner. Det framstår som nödvändigt att initiativ omgående tas så att våra intentioner med kommunal färdtjänst samt de mål som bland annat ställdes upp i Bemötandeutredningens slutbetänkande (SOU 1999:21) uppnås.
Den nya färdtjänstlagen har inneburit försämringar för personer med funktionshinder. Orsaken är i första hand att det vid bedömning av rätten till kommunal färdtjänst inte längre görs skälighetsbedömningar, som när färdtjänsten reglerades i socialtjänstlagen.
Tidigare beviljades kommunal färdtjänst med stöd av socialtjänstlagen, i de allra flesta fall genom bistånd. Detta fick till följd att det vid beslut om rätt till kommunal färdtjänst togs hänsyn till om insatsen var nödvändig för att uppnå skäliga levnadsvillkor. Beslutsfattaren utredde sökandens hela levnadssituation och fattade ett beslut som grundade sig på en helhetssyn.
Författningstexten ger sken av att detta sätt att bedöma rätten till kommunal färdtjänst inte längre gäller. Nu verkar det som om det enbart är möjligheten att kunna förflytta sig eller anlita allmänna kommunikationer som är avgörande. På detta sätt har lagen också kommit att tillämpas.
Sedan den nya lagen trädde i kraft har åtskilliga personer med funktionshinder drabbats: de har blivit av med sin kommunala färdtjänst. Det är främst personer med så kallade osynliga funktionshinder som drabbats av den nya tillämpningen, men också personer med synliga rörelsehinder. Kommuner, landsting och domstolar väger inte in den ansträngning som görs under den nödvändiga förflyttningen eller omständigheter i övrigt, som t ex boende i glesbygden eller familjesituationen.
Handikapprörelsen har drivit ett prejudicerande mål till Regeringsrätten. Varken kammarrätten eller Regeringsrätten meddelade prövningstillstånd. Ingen av instanserna tog hänsyn till att socialutskottet till trafikutskottets yttrande uttalade att avsikten med att frångå skälighetsbedömningen inte skulle få den nu konstaterade effekten (1997/98:TU3, bilaga 3, 1997/98:SoU2y). Det ansågs att kommunen med stöd av den nya lagen kunde ta bort personens arbetsresor. Detta trots att socialutskottet, som utvecklade regeringens förslag, bland annat konstaterade att förändringen inte skulle medföra att den tidigare färdtjänstberättigade personen, som gör ett stort antal nödvändiga resor med färdtjänst, exempelvis dagliga resor till och från arbetet, skall förlora möjligheten till stödet (s 61 ff). Avsikten är i stället att minska överkonsumtionen av icke nödvändiga resor.
I det mål som handikapprörelsen drev handlade det om en person med funktionshindret epilepsi. Denna har ett funktionshinder som gör att hon till synes kan ta sig till bussen. Hon kunde emellertid medicinskt styrka att den nya situation hon hamnat i utgör en risk för en försämring av funktionshindret samt i övrigt är en fara för hennes allmäntillstånd och en omöjlig situation för familjen. Hon kan inte längre ta sig till och från arbetet.
Den nya lagen har också inneburit en helt ny syn på i vilka situationer ledsagning skall beviljas. I flera kommuner anses det att enda skälet till att få ledsagare på färdtjänsttillståndet är om sökanden själv inte kan sitta i bilen. Om sökanden endast behöver hjälp in i bilen eller sedan resan är avslutad får ledsagaren åka buss. Detta skapar en stor osäkerhet och kommer i förlängningen att innebära att färre personer med funktionshinder med behov av stöd deltar i samhällslivet.
Den nya lagen har också inneburit annan tillämpning än tidigare vad gäller rätten till bland annat specialfordon och andra individuella anpassningar, som till exempel rök- eller parfymfri miljö. Tillämparen uppfattar att den nya lagen enbart ger kommunerna rätt att ställa villkor till nackdel för den färdtjänstberättigade. Avsikten är att villkor kan ställas åt båda håll.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Lena Sandlin-Hedman (s) |