Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förtydliganden i färdtjänstlagen.
Vägverkets rapport ”Utvärdering av ny lagstiftning för färdtjänst och riksfärdtjänst: ett resenärsperspektiv 2001” visar att de olika begränsande reglerna, höga avgifter för färdtjänst och minskad helhetssyn på resandet har lett till stora försämringar för många.
Rapporten tar också upp att hela 25 procent av kostnaderna för färdtjänsten utgörs av administrationskostnader hos kommunerna. Detta tyder på att kommunerna i stället för att utnyttja lagens möjligheter att samordna och förenkla har sökt egna särlösningar och satt upp byråkratiska regler. Detta gäller bl.a. begränsningar i åkandet, okänsliga regler för ledsagare, krångliga beställningsregler, stora prishöjningar m.m.
I många fall kan man även konstatera att de försämringar som färdtjänsthuvudmännen genomfört går stick i stäv mot lagstiftarens mening. De delar i färdtjänstlagen som medger dessa försämringar måste förtydligas och skärpas.
Färdtjänstfrågan är komplicerad. Den är mer än en del av den allmänna kollektivtrafiken. Den är att betrakta som den färdtjänstbeviljades ben, armar, cykel, bil buss och tåg. Därför kan man inte ensidigt säga att färdtjänsten skall utformas som kollektivtrafiken. Det är i stället en ersättning för andra transportmedel och för ett tillgängligt samhälle.
En mer tillgänglig kollektivtrafik är något som gynnar hela samhället. I vissa situationer, inom vissa områden och för vissa grupper kan dock aldrig kollektivtrafiken ersätta färdtjänsten. Därför måste vi ha en färdtjänstlag som utgår från brukarnas förutsättningar. Om den nuvarande lagen är skriven på ett sådant sätt att färdtjänsthuvudmännen kan tolka den på annat sätt, bör lagen snarast förtydligas.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Anders G Högmark (m) |
Elizabeth Nyström (m) |