Motion till riksdagen
2001/02:T31
av Anita Jönsson (s)

med anledning av prop. 2001/02:20 Infrastruktur för ett långsiktigt hållbart transportsystem


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att använda kollektivtrafiken som ett verktyg för att uppnå de transportpolitiska delmålen.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en betydande del av den regionala planeringsramen används till åtgärder som ökar den regionala kollektivtrafikens konkurrenskraft.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att åtgärder i den lokala kollektivtrafiken bör bli berättigade till statsbidrag ur den regionala planeringsramen.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att reservationen av 4,5 miljarder kronor till investeringar i spårfordon också bör användas till investeringar i bussar som drivs med alternativa bränslen och till investeringar i dieseldrivna bussar med modern miljöteknik.

Kollektivtrafikens problem och möjligheter

Kollektivtrafikens marknadsandelar viker av nedåt. Enligt SIKA:s prognoser kommer transportarbetet med kollektivtrafik att öka med 14 procent under perioden 1997 till 2010, medan transportarbetet med bil kommer att öka med 29 procent under samma period. Det är särskilt resandet med buss som beräknas tappa marknadsandelar. Andelen resande med järnväg beräknas vara konstant.

Detta är mycket allvarligt eftersom en attraktiv och konkurrenskraftig kollektivtrafik är en oundgänglig del av ett trafiksäkert och ekologiskt hållbart transportsystem och busstrafiken är kollektivtrafikens ryggrad. I dag är 75 procent av kollektivtrafiken i Sverige busstrafik. Om man räknar bort Stockholm så är hela 90 procent av kollektivtrafiken busstrafik. I propositionen understryker regeringen kollektivtrafikens vikt. Regeringen skriver bland annat att ett ökat kollektivtrafikresande är viktig för omställningen till ett långsiktigt hållbart transportsystem, att kollektivtrafiken kan mildra trängseln på vägnätet i storstäderna, att den bidrar till ökad välfärd, regional utveckling och jämlikhet genom att göra samhället tillgängligt så att människor kan nå arbetsplatser, skolor och service. Kollektivtrafiken är också fördelningspolitiskt viktig eftersom den är det enda möjliga alternativet för stora resenärsgrupper, och den är betydelsefull för tillväxten och sysselsättningen genom att den knyter samman separata arbetsmarknader till stora arbetsmarknadsregioner.

Det är därför oerhört viktigt att vända denna utveckling och ta tillvara kollektivtrafikens möjligheter i arbetet för att förverkliga de transportpolitiska målen och för att stärka tillväxten, sysselsättningen och välfärden. Detta är särskilt viktigt eftersom regeringen och SIKA konstaterar att det blir allt svårare att nå de transportpolitiska målen.

Miljö och trafiksäkerhet – kollektivtrafikens starkaste sidor

Vägverket skriver i sin rapport om kollektivtrafikutvecklingen 1995–2000:

Svensk kollektivtrafik har kommit långt i sin miljöanpassning. Den trafik som upphandlas av trafikhuvudmännen utförs till största delen av dieselbussar. Denna dieselvagnpark torde vara den renaste i världen. Bland annat på grund av användningen av dieselolja miljöklass 1.

Vägverket fortsätter:

Vid en jämförelse av miljöpåverkan per resenär finner man att kollektivtrafiken innebär stora miljöfördelar jämfört med biltrafiken. Framförallt ger kollektivtrafiken lägre utsläpp av koldioxid från fossila källor samt betydande fördelar i fråga om markutnyttjande och trängsel i städer.

Koldioxidutsläppet per resenär från dieselbussar är hälften av bilarnas utsläpp per resenär, enligt samma källa.

Miljöutvecklingen har gått mycket snabbt inom bussbranschen. De genomsnittliga utsläppen från en normal dieselbuss för stadstrafik har under de senaste femton åren minskat mycket kraftigt. Sedan 1985 har utsläppen av koloxid minskat med 99 procent, kväveoxid med 60 procent, flyktiga kolväten med 95 procent och partiklar med 90 procent. Dessutom har bussmotorerna blivit effektivare, vilket innebär att utsläppen av koldioxid har minskat med ca 10 procent (Vägverket, Strategi med prioriterade åtgärder för en bättre kollektivtrafik).

Dessutom drivs nästan 10 procent eller 780 av Sveriges totalt cirka 8 000 bussar i kollektivtrafik i dag med alternativa bränslen (Vägverkets sektorsredovisning, publikation 2001:31). Cirka 380 bussar i Sverige drivs med bioetanol, 90 med biogas, 225 med naturgas, 11 med elhybrid och 5 är batteribussar. Till detta ska läggas alla de bussar som är utrustade med katalysatorer och partikelfilter. Ungefär 2 000 bussar är i dag utrustade med katalytiska partikelfilter som minskar partikelutsläppen till den nivå som blir obligatorisk 2006. Även utsläpp av mycket små partiklar som uppmärksammats som mycket hälsofarliga minskas med omkring 99 procent när katalytiska partikelfilter används.

40 bussar var år 2000 utrustade med EGR-teknik, vilket minskar utsläppen av kväveoxider med 50 procent och därmed uppfyller kraven för kväveoxider för år 2006 redan nu (Vägverkets rapport om kollektivtrafikutvecklingen 1995–2000). Ytterligare ungefär 2 000 bussar är utrustade med katalysator. Denna utveckling mot allt miljövänligare fordon och drivmedel måste snabbas upp ytterligare.

Att resa kollektivt med buss är också ett säkert sätt att resa. Vägverket skrev exempelvis i sin trafiksäkerhetsrapport 1998: ”Att åka buss är det säkraste sättet att färdas i vägtrafik.” Under senare delen av 1990-talet var bussar inblandade i 2–3 procent av dödsfallen samtidigt som bussen står för 9 procent av persontransportarbetet. Under flera år under nittiotalet dödades ingen förare eller passagerare i buss. Om man räknar antal olyckor per miljard personkilometer ser man att buss och tåg är lika säkra med en kvot på 0,1. Detta ska ställas i relation till att det är 36 gånger högre risk att råka ut för en olycka under en resa som passagerare i personbil (kvot 3,6), 58 gånger högre risk som förare i bil (kvot 5,8).

Stärk kollektivtrafikens konkurrenskraft

Kollektivtrafiken är ett mycket effektivt verktyg i arbetet för att uppnå de transportpolitiska delmålen, nollvisionen och flera av riksdagens miljömål. Regering och riksdag måste därför börja använda kollektivtrafiken aktivt som ett verktyg för att uppnå dessa mål. Till denna strategiska användning av kollektivtrafiken bör det knytas åtgärdsprogram för hur kollektivtrafiken ska användas för att uppnå målen.

För att ta tillvara kollektivtrafikens starka sidor, använda kollektivtrafiken som ett medel att förverkliga de transportpolitiska målen och vända kollektivtrafikens negativa resandeutveckling är det viktigt att en betydande del av de 30 miljarder kr som regeringen föreslår ska anslås till åtgärder i länsplanerna för regional transportinfrastruktur används till åtgärder som ökar den regionala kollektivtrafikens konkurrenskraft. En betydande del bör med andra ord användas till investeringar i resecentrum, terminaler och andra bytespunkter som stärker och förbättrar samordningen mellan och inom transportslagen, investeringar i busskörfält och signalprioriteringssystem som ökar kollektivtrafikens kapacitet, effektivitet och framkomlighet samt investeringar i system som förbättrar informationen före och under en kollektivtrafikresa. I detta sammanhang är det också viktigt att understryka att de interregionala långlinjerna med buss och turist- och beställningstrafiken med buss är en naturlig del av kollektivtrafiken som ska rymmas vid dessa terminaler och resecentrum.

Den lokala kollektivtrafiken är lika viktig för att de transportpolitiska målen ska kunna förverkligas och den negativa resandeutvecklingen ska kunna vändas som den regionala kollektivtrafiken. Därför bör även åtgärder i den lokala kollektivtrafiken bli berättigade till statsbidrag ur den regionala planeringsramen. Den friare användning som regeringen föreslår i propositionen bör med andra ord inte prövas i några kommuner utan permanentas i hela Sverige. Naturligtvis bör de villkor som regeringen ställer upp, bland annat att bidraget inte ska innebära minskade kommunala anslag till transportsektorn utan vara ett nettotillskott och att medlen inte bör få användas som driftsbidrag, gälla. Det betyder att investeringar i separata busskörfält och bussgator samt signalprioritering för bussar i lokal kollektivtrafik bör bli bidragsberättigade.

För att stimulera miljöutvecklingen inom kollektivtrafiken med buss bör de 4,5 miljarder kr som regeringen föreslår ska reserveras för bidrag till investeringar i spårfordon för regional kollektivtrafik också användas till investeringar i dieseldrivna bussar med modern miljöteknik och bussar som drivs med alternativa bränslen. Genom att skapa en större marknad för bussar som drivs med alternativa bränslen stimuleras också utvecklingen av andra fordon som drivs med alternativa drivmedel. Detta ligger helt i linje med vad regeringen skriver om att en ökad användning av miljöanpassade fordon och drivmedel är en del i arbetet med att utveckla ett långsiktigt hållbart transportsystem och att det är viktigt att öka ansträngningarna för att miljövänliga lösningar snabbare skall komma till användning och ges en bred spridning.

Stockholm den 18 oktober 2001

Anita Jönsson (s)