Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om generösare skyltningsregler vid allmänna vägar.
Den 1 juli 2000 trädde förändringar i vägmärkesförordningen i kraft. Detta skedde bl.a. som en följd av att flera riksdagsmotioner påtalat vikten av att turist- och serviceföretag på landsbygden måste ha möjlighet att hänvisa till verksamheten vid en större allmän väg. Tyvärr innebar revideringen av vägmärkesförordningen ingen påtaglig förbättring för dem som bedriver näringsverksamhet på landsbygden.
Självfallet måste det finnas regler för hur man får skylta. De reglerna måste emellertid genomsyras av förståelse för de små företagens villkor. Turistföretag på landsbygden marknadsför sin verksamhet till bilåkare i första hand. Medan statsflanören kan gå gata upp och gata ner och titta i skyltfönstren för att hitta någon spännande butik att gå in i, måste bilflanören bli uppmärksammad på intressanta mål på annat sätt. Ofta gäller det att få turisterna att vika av från den stora vägen för att de skall upptäcka gårdsbutiken, konsthantverkaren, ladugårdskaféet eller vad det nu kan vara man vill locka med.
Vägmärkesförordningen är fortfarande för njugg när det gäller skyltning som är avsedd att hänvisa till näringsverksamhet på landsbygden. I den regionalpolitiska propositionen som nyligen överlämnats till riksdagen har regeringen tagit upp vikten av att utveckla turismen. Utredningar, delegationer och stöd är dock inte vad småföretagarna på landsbygden behöver i första hand. En generösare vägmärkesförordning skulle förmodligen vara verkningsfullare än många av de åtgärder som regeringen föreslår.
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Anders G Högmark (m) |
Elizabeth Nyström (m) |