Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förutsättningarna för ett nationellt stöd för person- och godstrafiken i skärgården bör utredas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att hänsyn måste tas till öars specifika trafiksituation och därmed skapa realistiska regler för vägansvar och kriterier för allmän/enskild väg.
Goda kommunikationer är en förutsättning för en levande skärgård året runt. Bra och moderna kommunikationer är också en förutsättning för att både den yngre generationen och intresserade ”nybyggare” kan tänka sig att ta steget och bli ”skärgårdsbo på riktigt”. Förutom rimliga boendekostnader är tillgången till bra kommunikationer och goda transportmöjligheter lika avgörande för skärgårdens tillväxtmöjligheter som för landsbygdens. Det som dock är skillnaden är att man som skärgårdsboende är beroende av att det finns kommunikationsmöjligheter som den enskilde inte själv kan bestämma över. Bilen är liksom inte lösningen om man bor på en ö utan fast landförbindelse. Dessutom är en skärgårds/öbo oftast mer beroende av att det finns en genomtänkt och god logistik mellan olika kommunikationer.
Detta har avgörande betydelse för såväl lokal service som för möjligheten att kunna bo i skärgården men kanske arbeta på fastlandet. Det är viktigt att kollektivtrafiken och andra transportbehov för skärgårdsområdena ses över för att kunna samordnas och skapa konkurrenskraftiga transportkostnader för dem som är beroende av godstransport på sjön. Det kan gälla vanlig service liksom handel lika väl som godstransport inom t.ex. den småskaliga jordbruksnäringen.
Färje- och fartygstrafik mellan öar och mellan öar och fastland är en del av en större kommunikations- och transportkedja, en kedja som måste ses utifrån ett helhetsperspektiv där anslutande vägar, hamnar, parkeringsplatser, järnväg och bussar hör samman. Därför är det rimligt att staten tar ett samlat ökat ansvar för att stärka person- och godstrafiken i skärgården. Förutsättningarna för ett nationellt stöd för person- och godstrafiken i skärgården bör därför utredas.
Vad gäller ansvar för vägar så blir även övärlden väldigt unik och dess situation kan inte jämföras med glesbygd på fastlandet. Därför är det orimligt från statens sida att överföra ansvar för allmänna vägar till dem som bor i åretruntboende på öarna längs den svenska kusten. Det är även orimligt att använda sig av samma kriterier för allmän/enskild väg på land som på en ö. Hur ofta är det genomfartstrafik och främmande trafik på en ö? Krav på 50 fordon om dygnet är dessutom en orealistiskt hög siffra för många öar, hur attraktiva de än må vara sommartid. Därför måste hänsyn tas till öars specifika trafiksituation och realistiska regler skapas för vägansvar och kriterier för allmän/enskild väg.
|
Stockholm den 25 september 2001 |
|
|
Åsa Torstensson (c) |